Jag skulle vilja skriva något fint och värdigt men jag vet inte hur. Det är därför jag inte publicerat det här inlägget tidigare. Jag har inte fått det rätt. Jag kommer fortfarande inte få det rätt. För jag skulle så gärna beskriva vilken självklar del av ens liv en katt som är med en i 15 år blir. Som Esmeralda.
Jag tog bilden ovanför den sista augusti då vi hälsade på i Katternö och Alfred hade plockat äpplen, ovanpå vilka Esmeralda bestämde att var en bra plats för en tupplur. Catnap. Elva dagar senare somnade hon in för gott.
Jag minns inte om det var den sista gången vi sågs, eller gången innan, som hon kom och mötte oss när vi kom in genom dörren. Eller hon var på väg men ångrade sig i tumultet och stannade upp en bit bort. Hon stod där och såg sådär vänligt förväntansfull ut som hon kunde ibland. Huvudet lyft. Svansen lite kurvad. De ljusgröna ögonen extra runda. Hon såg så förunderligt angenäm ut då hon såg på en så. Liksom nyfiket, vänskapligt, som att hon väntade på att få smita iväg med en och höra allt, berätta allt. Ännu en av hennes personligheter.
Det sägs att katter har nio liv och för Esmeraldas del kunde man säga detsamma om personligheter. Men jag vet inte om jag vill berätta om dem, inte nu i alla fall. Det de alla hade gemensamt var att hon alltid var så väldigt mycket katt. Kattkoncentrat i liten, spräcklig förpackning med fräknar på nosen. Allt skulle gå enligt hennes regler. Hon fräste, morrade, men klöste eller bet aldrig. Hon kurrade och spann och vältrade sig, krävde uppmärksamhet och klappar på magen. Var kräsen med maten, hittade alltid sina favoritplatser att sova på, älskade att leka och busa även när hon inte riktigt längre hade orken för det, födde många kullar (den första när hon var väldigt ung och det var bara en unge och hon var så stolt), jagade iväg inkräktare och försvarade Selma och Myra när de tänkte åka på stryk, men tvekade inte att fräsa ifrån och slå till Selma och Myra heller när de blev för oinbjudet närgångna, fångade många möss och sorkar och gav en fågel åt Caspian när han var sjuk. Hon var en sån rejäl kvinna i den lilla, näpna kattakroppen.
Jag undrar om du hörde mig när jag sa hejdå i telefonen Esmis. Jag vet att du i så fall kände igen min röst fast den var tyst och grötig och brast.
När jag var hemma i Katternö helgen därpå, var det som att jag jämt förväntade mig höra det lågmälda klick-klick-klicket från dina klor där du brukade gå på parketten. Det var så tyst där utan det. ”Upp med svansen, Esmeralda”, brukade jag säga ibland när du gick förbi, och då brukade du lyfta på svansen. Hastigt möta min blick med dina halvslutna och då nästan leende, ljusgröna ögon. Jag saknar dig.
Ikväll tog jag en bild på Selma och Myra på soffarmstödet.
Och det var Alfred som noterade att Myras skugga såg precis ut som Esmeralda. Öronen små, hållningen mer ihopsjunken, ryggen kutig. Till och med nackpälsen lite tufsad.
Och det kändes som att du var här, Esmeralda. Önskar att du var. ♥