husdjuren – naleis nätt

Esmeralda

Jag skulle vilja skriva något fint och värdigt men jag vet inte hur. Det är därför jag inte publicerat det här inlägget tidigare. Jag har inte fått det rätt. Jag kommer fortfarande inte få det rätt. För jag skulle så gärna beskriva vilken självklar del av ens liv en katt som är med en i 15 år blir. Som Esmeralda.

Jag tog bilden ovanför den sista augusti då vi hälsade på i Katternö och Alfred hade plockat äpplen, ovanpå vilka Esmeralda bestämde att var en bra plats för en tupplur. Catnap. Elva dagar senare somnade hon in för gott.

Jag minns inte om det var den sista gången vi sågs, eller gången innan, som hon kom och mötte oss när vi kom in genom dörren. Eller hon var på väg men ångrade sig i tumultet och stannade upp en bit bort. Hon stod där och såg sådär vänligt förväntansfull ut som hon kunde ibland. Huvudet lyft. Svansen lite kurvad. De ljusgröna ögonen extra runda. Hon såg så förunderligt angenäm ut då hon såg på en så. Liksom nyfiket, vänskapligt, som att hon väntade på att få smita iväg med en och höra allt, berätta allt. Ännu en av hennes personligheter.

Det sägs att katter har nio liv och för Esmeraldas del kunde man säga detsamma om personligheter. Men jag vet inte om jag vill berätta om dem, inte nu i alla fall. Det de alla hade gemensamt var att hon alltid var så väldigt mycket katt. Kattkoncentrat i liten, spräcklig förpackning med fräknar på nosen. Allt skulle gå enligt hennes regler. Hon fräste, morrade, men klöste eller bet aldrig. Hon kurrade och spann och vältrade sig, krävde uppmärksamhet och klappar på magen. Var kräsen med maten, hittade alltid sina favoritplatser att sova på, älskade att leka och busa även när hon inte riktigt längre hade orken för det, födde många kullar (den första när hon var väldigt ung och det var bara en unge och hon var så stolt), jagade iväg inkräktare och försvarade Selma och Myra när de tänkte åka på stryk, men tvekade inte att fräsa ifrån och slå till Selma och Myra heller när de blev för oinbjudet närgångna, fångade många möss och sorkar och gav en fågel åt Caspian när han var sjuk. Hon var en sån rejäl kvinna i den lilla, näpna kattakroppen.

Jag undrar om du hörde mig när jag sa hejdå i telefonen Esmis. Jag vet att du i så fall kände igen min röst fast den var tyst och grötig och brast.

När jag var hemma i Katternö helgen därpå, var det som att jag jämt förväntade mig höra det lågmälda klick-klick-klicket från dina klor där du brukade gå på parketten. Det var så tyst där utan det. ”Upp med svansen, Esmeralda”, brukade jag säga ibland när du gick förbi, och då brukade du lyfta på svansen. Hastigt möta min blick med dina halvslutna och då nästan leende, ljusgröna ögon. Jag saknar dig.

Ikväll tog jag en bild på Selma och Myra på soffarmstödet.

Och det var Alfred som noterade att Myras skugga såg precis ut som Esmeralda. Öronen små, hållningen mer ihopsjunken, ryggen kutig. Till och med nackpälsen lite tufsad.

Och det kändes som att du var här, Esmeralda. Önskar att du var. ♥

hejsan myra

Efter en lång tid av smått splittrad övervägning, och en kortare tids av extremt splittrad beslutsångest, så skaffade vi i förrgår tillökning i familjen.

Här är hon, Myra! 🐜 Ännu pytteliten men redan jättetillgiven.

Har funderat att Selma skulle kunna må bra av att ha en kattkompis. Har ändå varit ängslig för att hon skulle förändras utav kattsällskap, bli mindre förtjust i oss människor och eventuellt bli olycklig och känna sig bortglömd, förnärmad, rent av förrådd. Sedan såg jag en bild på Myra på Findit och kände att den här krabaten måste vi ändå kolla om fortfarande söker ett hem, fast annonsen var över en vecka gammal.

Blev så nervös att jag inte ens klarade av att ringa samtalet så Alfred fick sköta den delen. Det här var i tisdags. Sen dess har jag intensivnojjat över olika kommande situationer ifall att vi tar en till katt, vilket val som är rätt, om det blir bra eller dåligt, et.c. I torsdags körde vi till Malax och där fick vi bekanta oss med kattungen och hennes syskon. Hon började spinna direkt jag höll i henne och gjorde inga försök på att fly från min hand, hon är dessutom så liten att hon ryms i en hand bara. Det var onekligen ganska omöjligt att säga ”Njä, tack men nej tack”. Hon är bara tio veckor gammal och vi fick ta henne redan för att hennes mamma varit försvunnen ett par veckor.

Selma har varit både nyfiken och mycket sur, men hon verkar börja återhämta sig. Vi har egentligen gjort helt fel med att få dem att vänja sig vid varandra, enligt kattexperter på internet, för egentligen ska en hålla katterna åtskilda till en början och alla möten ska ske gradvist och långsamt. Vi har istället resonerat att katterna är ännu så unga att de borde ha lättare för att bli okej med varandra, och mer kört på det här att uppfostra dem till att acceptera samexistensen. Vi har t.ex. stängt in dem båda i sovrummet med oss när vi ska sova. Första natten växlade Myra mellan att sova på mitt ansikte och Alfreds, medan Selma hela natten låg och surade under sängen. Men förra natten så sov Myra mellan oss, nära huvudänden, och fast Selma inledde natten och morgonen med att undersängsura, så har hon ändå vågat sig upp i fotänden under natten där jag sett och känt att hon sovit som hon brukar. Såg henne till och med vända sig på rygg och sträcka på sig, förnöjt och bekymmersfritt, trots den hotfulla lilla kattklimpen som låg en meter ifrån. Det tar sig! Är så jävla lättad.

Kolla in nosfräknarna! I övrigt har hon vita strumpor på varje tass, ljus mage och ett gult reservbakben som hon uppenbarligen lånat av en annan katt. Ja, ni ska få se. Mer om detta en annan gång!

hattkatt, fnattkatt, skattkatt

Katt blev hatt.

Har inte så mycket att säga, ville bara posta en hög med bilder som Alfred tog då jag kom hem från jobbet idag. Det var faktiskt ungefär på samma sätt som på bild som Selma försökte tvinga mig att stiga upp i morse, först gick hon omkring och kurrade och purrade som vanligt efter att mitt alarm ringt, sen då inte det hjälpte och jag likväl låg kvar och snoozade började hon försiktigt att klappa mig i ansiktet med sina tassar, och då jag fortsättningsvis låg kvar så tycktes hon bestämma att det var lika bra att hon satte igång med morgonbestyren så att nu nån i alla fall får nånting gjort, och satte sig således och började slicka mitt hår rent. Sen gick hon vidare till Alfreds kalufs. Med andra ord: Katt fick fnatt.

Summa summarum: Katt är en skatt.

Berätta en katthistoria vetja! Den måste inte gå på rim. Men du får naturligtvis en guldstjärna då… simsalabim! *proffs*

katt? katt!

Sitter nedhasad i soffan med en spinnande katt på magen/över mina armar, vilket inte gör det särskilt lätt för mig att skriva men vad gör det. Har sagt det förr och jag säger det igen: Hon är nog hemskt trevlig den här Selma.

För övrigt så skulle vi egentligen ha släppt ett poddavsnitt i måndags, men så blev det icke. Vi har helt enkelt varit för upptagna på sistone, med exempelvis vad kan ni se här.

kattguldklimpen

I fredags hade Selma en tidsbokning hos veterinären för att steriliseras. På väg dit i bilen så var hon som vanligt ynklig och gnällig då hon var inne i sin bur. Jag tog upp henne i famnen en stund, det var alltså inte jag som körde, och hon blev direkt mindre ängslig då hon fick ”vara med”. Hon stod en stund med framtassarna mot passagerarfönsterrutan och tittade nyfiket omkring sig då vi stannade vid trafikljusen. I filen till höger om oss, snett bakom, såg jag precis när vi började köra iväg en cirka femtioårig man i sin bil, han tittade förtjust och log så varmt och godhjärtat åt Selma, tittade på mig och skrattade till, jag log tillbaka och sånt händer sällan i Finland, det är sällan vi delar nånting med främlingar. Och jag kände bara att det här är det bästa jag har varit med om på jag vet inte hur länge, att den där vuxna mannen blev så glad av att se lilla Selma genom ett bilfönster, blir nästan rörd då jag tänker på det.

Men sen är jag också förkyld, fortfarande, och helt flummig i både kropp och knopp. Var det i fredags också. Men ändå. Ändå.

Operationen gick förresten bra. Men fy helvete så ängslig jag hann bli under tiden. Hon sov när vi hämtade henne, sov ännu några timmar efter att vi kommit hem. När hon vaknade var hon supergroggy och vinglig. Men nånting alldeles bedårande var att hon sökte efter mig, när jag lämnade rummet försökte hon följa mig på sina olydiga kraftlösa ben. När jag satte mig ner på golvet bredvid henne klättrade hon upp i mitt knä och lade sig ner för att sova. När jag lämnade henne med Alfred en stund började hon sprattla direkt hon hörde min röst då jag kom tillbaka in i rummet, skulle iväg till mig. Fick faktiskt ta och försöka knyta nån slags bärsele att ha henne i så att hon skulle få vara nära mig vart jag än gick. Alfred blev nästan sur, sa han, på att det bara var jag som dög. I vanliga fall hade jag blivit jäkla mallig men det var nånting så ynkligt med hela situationen att den känslan försvann. Men sen följande kväll, när hon inte längre var drogpåverkad, så var det tvärtom hans famn som tycktes favoriseras, och då var det istället jag som blev aningen förnärmad, så det jämnar väl ut sig.

Det var det senaste ur Selmarapporten det då. För i alla fall i hennes liv händer det grejer, ser ni.