Happy new mew

Sista minuten, första januari. Sent i går natt letade jag reda på min lilla Olympus Mju-II som jag fått av pappa för nåt år sedan. Jag minns när de var nya, hur man dreglade över tanken på att ha en. Den såg så cool och futuristiskt chic ut, då på sena 90-talet. Nu har jag fattat att en sån här kamera också ÄR precis lika cool som den tedde sig för tjugofemish år sedan, fast kanske numera mer retrocharmig istället. (Och mycket mycket dyrare?? Tycks säljas för runt 200€.) Den är så liten att den ryms med i princip överallt. Enkel att använda, sägs det. Lär vara snabb och fiffig på att fokusera. Jag har bara sett snygga exempel på bilder den tagit. Goda förutsättningar!! (Kul också att den är ”multi af”.)

Blev alldeles pirrig vid tanken på att föreviga det här året. Slinka ner kameran i väskan eller fickan och alltid bara ha med den, laddad och redo. Pirret växte när jag märkte att min upplaga är en som kan göra datumstämpel på bilderna. Perfa! Bilddagbok!! Häppi nju mju! Nattgooglade fram en affär som hade både rätt sorts batterier och också öppet i dag, den röda nyårsdagen. Gick i eftermiddags med Blenda och Dag till Minimani mot en ljusrosa horisont som jag önskade att jag hade kunnat föreviga med kameran. Sent ute — gick tillbaka under den blå timmen och laddade kameran med både film och batterier (och jag fick ställa om årtalet från ’97 till ’22, men 01/01 stämde ju iaf redan) — men hur mycket jag och Blenda än beundrade den blåa skyn fick jag inte kameran att funka förrän efter att vi kommit hem. Snopet. Nå, det kommer fler skymningar och promenader med barnen.

Jag är (kanske tyvärr) lite vidskeplig vad det gäller nyårsdagen. Omstarter, förstås. Jag vet inte var jag hörde det och varför det fastnat, att nyårsdagen säger hur resten av året ska bli. Det stämmer såklart inte men varje år tänker jag på det, man vill ju börja med rätt känsla förstås. Och man kunde börja föra analog bilddagbok vilken dag som helst men likväl var jag övertygad om att det måste vara i dag. För att bli rätt och bra och som det ska va. För att det säger något om hur det blir sen. Jag tänkte på detta när jag var som pirrigast, att jag vill ha ett kreativt år. Ett aktivt, produktivt, inspirerat, fokuserat, beslutsamt, obekymrat, duktigt, driftigt, lättsamt, glättigt, ett ja-varför-inte-år. Ett gott. Nog skulle det vara gott.

En gossa

Annat var det på min tid, men nu för tiden tycks dagisbarnen få välja själva vad de vill föreställa på Lucia. Åtminstone på Blendas dagis är det så och jag antar på många andra. I fjol ville hon ta rollen som pepparkakegumma i luciatåget och det var hon alltid väldigt nöjd med (och dräkten använder hon fortfarande som pyjamas) — men jag ska medge att jag ändå trodde att gruppåverkan skulle se till att hon följande år skulle välja att lussa som Lucia. Jag misstog mig. Hon valde stjärngosse.

Det är bara så kul att barnen får välja själva. Det är så mycket som blir möjligt då. Varför skulle Blenda INTE vara en stjärngosse och ha en tjusig stjärnströsslad strut på huvudet om det är det hon vill? För mig fanns det ju inte ens på kartan. ”Du kan va nästa år”, sa Blenda.

Man kunde säkert använda detta som en liknelse för mycket annat i livet, och spinna vidare därifrån. Vad det gör för barn att erbjuda dem många alternativ för vem de kan vara, vad de identifierar sig som eller hur de trivs med sig själva, att ge dem tillåtelsen att utforska och bli trygga i och med sig själva, och så vidare.

Haha, skulle det inte vara roligt om jag trodde att att man fick välja vad man lussar som på lucia i dagis automatiskt trollade fram allt detta? Framtida generationer 100 % öppensinnade självsäkra individer. Sådärja — där var det fixat! Nä men det är väl ett vettigt och roligt steg som jag gillar att dagisarna tagit sedan jag själv var dagisbarn för 102 år sedan. Känns som att jag blåser upp det som något alldeles mega men vad jag diggar (?? så sa man i *min* barndom, iaf) är ju egentligen det enkla! Att det blir så självklart och skoj att man får leka och testa på.

I kväll har vi pysslat ihop en strut och… stjärnpinne? Vad de än heter? Alla nöjda! Redo för morgondagen. Och redan lite nyfikna på att testa på vidare också, för den delen. ”Nästa år ska jag vara Lucia”, sa Blenda.

Och vi ba NÄPPAN SNÄPPAN LILLA BRUTTAN INGA FÖRLEGADE SKÖNHETSTÄVLINGAR I VÅRT HUSHÅLL FÖR DIG TJEJEN INTE FÖR VI ÄR FAKTISKT *LIBERAAAALA* OCH FÖRRESTEN HADE LUCIA MÖRKT HÅR OCH MÖRKA ÖGON OCKSÅ INNAN DE STA-

Ja ni vet.
Mkt trist att det skulle gå varvet runt såhär!!
Det låter ju faktiskt jättedumt att tycka en massa om sånt.
Äsch äsch!! Så typiskt.

Livets morsdagskort 2021

Det är ett halvår sedan, men jag måste såklart spara detta hejdlöst fina tecknade kort i arkivet, nu när jag igår märkte att det inte fanns här. Vi kan på samma gång passa kasta en blick på tussilagobuketten Blenda hade plockat åt mig. Det hade hon tydligen planerat en tid att hon skulle göra. GULL. (Klagar icke på övriga buketter heller.)

Vidare till Blendas teckning! Vi zoomar in:

Det är jag! Blå ögon, håret svart eftersom jag just kommit ur duschen, förklarade den då treåriga konstnären själv, och ser ni det riktigt sjukt urgulliga? Jag står där med en bebis i magen. Blendas lilla syskon som hon längtade så efter. 🥺🥲

Och armarna utsträcka som för en kram kanske?

Blenda. ❤

Och kolla, jag hade till och med mitt gula nattlinne på mig. Matchar mitt porträtt! Mors dag var för övrigt mitt beräknade förlossningsdatum. Men det blev knappa två veckor senare som Dag föddes. Tänk att det var han som var där på teckningen!

Kvinnas dag var dag

Jag tillbringade kvinnodagen så som en modern, tidlös kvinna bör — som trött och lat. Utan prestationer, utan fake it til you make it, utan större ambitioner än att inte göra mer än jag måste, och knappt ens det. Nej, det är inte att ”vara snäll med mig själv” jag pratar om. Jag menar att bara vara som man är. Inte att tillåta sig det, inte att unna sig det, inte att vara förtjänt av det så därför så. Utan bara att frickin’ VARA.

Otroligt provocerande att till och med idén att inte ställa (så) höga krav på sig själv blivit en prestationsgrej. Nåt att klappa sig själv på axeln för, eftersom man, underförstått, är så uppoffrande alla andra gånger. Jag kan inte vara den enda som uppfattar en sådan underton, va? Ironin i det!! Och är det förresten inte bara en förlängning av duktig flicka-syndromet? (Även den en ganska bekväm brist att bekänna, får en väl anta.) Duktiga flickor, presterande tjejer, goda kvinnor. Godkända.

Nej men gud jag vet inte vad jag vill ha sagt. Ville skriva nåt om kvinnogrejer på kvinnodagen men blev som sagt så trött och lat och nu, en rad veckodagar senare, är min energi helt mysko. Jag låter sur och jag förstår inte varför? Jag älskar kvinnor, och jag vet att det är alldeles rimligt och välmotiverat att beundra dem för att de fasen får grejer gjorda, men jag älskar dem särskilt när de latar sig. Eller är trötta på nåt. Så är det bara. Vill att ni ska veta det!! (Men med det sagt borde denna kvinna likväl verkligen städa.)

Tjugotjugoett

Det nya året ringdes in på hemmaplan, vi åt vit smördegspizza med champinjoner, sallad och fruktsallad för varför inte, chokladmoussekaka från frysdisken till efterrätt och Pommac som enda dryck till. Vi stöpte nyårslyckor och min liknade en H.R. Giger-utomjording, alltså en sån där ur filmen Alien, så jag antar att det öppnar för en del frågor angående varelsen som jag ibland känner och ser röra sig under huden i min mage. (Åtminstone slipper jag kanske föda! *fingers crossed*)

Vi gick ut och tände tomtebloss, men det var redan runt sjutiden. Sedan spanade vi i fönstren efter raketer tills att det var dags för Blenda att lägga sig och vid tolvslaget var det bara jag som fortfarande var vaken. Såg några människor ute på gatan som tittade upp mot himlen långt borta mot stranden där enstaka fyrverkeripjäser ibland exploderade i skyn.

Mitt nyårslöfte är att jag ska städa, plocka och fixa mer så nu är tvättkorgen nästan tömd och diskmaskinen har träget fått snurra. Är tyvärr slarvig av mig och vill råda bot på detta. Vill typ organisera mera och bättre också. För evigheter sedan tömde jag min garderob på kläder som ändå inte passar när jag är gravid, men de har sedan dess legat i påsar i ett hörn av sovrumsgolvet. Stor vits med att städa ur garderoben när man istället stökar till rummet, hah. Så de ska jag föra upp på vinden i dag. (OooOoOooh stora planer!!) Skulle vara otroligt najs om det här var året jag lärde mig ta itu med saker genast för fan vad jag blir blind för dem sen. Har även märkt att när jag tappar allt flow på det viset blir det dessutom svårt att hålla mig motiverad att slutföra vad jag än håller på me. Hence sjuttiotretusen oavslutade projekt. *sveper med armen mot vad jag fyllt mitt liv med*

Ni då, gav ni något nyårslöfte? Jag brukar vanligtvis inte göra det men i år föll det sig naturligt. Det känns lite som ett år som man levlar upp, gör det inte? Fast utan pompa och ståt, istället en aning mer ödmjukt och liksom mer sympatiskt. Inte så självhävdande. (Men okej, säkert finns det de också som lovar att det här året ska de *satsa på sig själva, new year, new me*, men yäk vad det känns passé.) Som en kompis som skrev att hennes nyårslöfte är att leva mer hållbart, eller i alla fall försöka, i både stort och smått. (Hon hänvisade till @planbpodden för inspiration och vägledning, men jag har inte lyssnat själv.) Eller som Ellen, som skriver att hon ska försöka dagboksblogga mer. Det gläder förstås oss alla! Jag tror jag spådde dagboksbloggen återkomst vid förra årsskiftet men jag skyller fullständigt min osynskhet på ett konstigt fjolår (visst har det ändå varit bekvämt med en ursäkt för precis allt i precis alla lägen?), och tror starkt på revansch i år stället. Hurra!

Nyårslöftet Blenda gav var för övrigt att hon ska leka mer med mig. Och nu kom hon precis upp från sin tupplur. Det betyder ajöss!