Påskris och påskros

20200411_paj_001

I förrgår gjorde jag den traditionella påskpajen. Som vi i och för sig också äter varje midsommar och cirka alla andra gånger det vankas fest… men men. Den är då gjord på malaxlimpa (typ kavring), tångrom, fejklax (morot) och så vidare. Den blir faktiskt bara bättre för varje gång jag gör den, har inget recept att följa utan har testat fram den, så den blir alltid något annorlunda än sist. Först gjorde jag den till exempel utan fejklax, ibland får den vara äggfri, och nån gång har jag garnerat med avokado. Saknade citronskivor denna gång, men citronkoncentrat funkade också.

Vill ni ha ett ungefärligt recept på fyllningen? Javisst:

  • 1 rödlök, finhackad
  • 1 knippe dill, hackad
  • 2 dl (1 burk) Oatly iMat fraiche (life hack: veganska alternativ funkar för ickeveganer också — ibland minst lika bra, om inte rent av bättre)
  • 2 burkar Cavi-art á 110 gram
  • 3 morötter, hyvlade, kokta i några minuter tills de mjuknat, saltade & oljade (ringla, strössla, rör om)
  • 3 ägg, hårdkokta, hackade
  • citronpeppar & citronsaft efter behag
  • örtsalt om det ens behövs (jag tyckte inte det gjorde det)

I år rörde jag ihop alltsammans. Moroten fick brytas av i mindre bitar. Ibland har jag försökt garnera med den, men det orkade jag bara inte med nu. Istället strödde jag ut och plattade ner några dillblad överst och sen fick pajen stå i kylen ett par timmar.

20200411_paj_002

På bordet stod Blendas videkissor. Vi har två andra större knippen påskris också men detta Blendas lilla är det enda som är pyntat. Hon har själv bestämt hur det skulle kläs. Hon fick fjädrarna från sitt dagis, som delade ut presentpåsar i år istället för att åka på en upplevelse tillsammans. Äggen var en present från Johanna, som lämnade en urfin påskpresent åt Blenda i vår postlåda, för att muntra upp B då hon saknar att umgås med sina kompisar. ❤ ❤ ❤  Enormt snällt, för ljuvligt. Blenda blev så glad.

Önskar förresten att jag hade tagit bild på risotton jag gjorde i fredags, på tal om matlagning. Den hade egentligen sin början som en olyxig variant, en slags man-tager-vad-man-haver-rätt. En påse ärt-majs-paprika-blandning, halv påse sojabönor, några bitar hackad spenat ur frysen. Gullök, vitlök. Ja ja ingen orkar läsa ett sånt här ”recept” så vi skippar tills jag gjort den igen och har bättre koll. Men alltså den luktade superkonstigt en tid, var så ängslig. Bet ihop och hällde ändå i fullkornsris (näpp, inget fjompigt risottoris inte) som skulle koka i över en halvtimme. Efter halva tiden hällde jag till matlagningsgrädde också… och alltså då jag smakade av så höll jag på att få DÅNDIMPEN. Det blev så sjukt gott?? Fatta att här hade det tidigare luktat så märkligt att jag till och med övervägt att kasta bort och börja om. Istället blev det min godaste risrätt. Ett påskmirakel! Och den ska självfallet heta… 🥁 PÅSKRISOTTO! 🐣 Heuheuheu. I alla fall, ny tradition? Ja kanske!

20200411_aegg_001

Påsktuppen kom också på besök! Och lämnade en present han med. På morgonen upptäcktes det att han hade lämnat lämnat en mystisk lapp på fönsterbrädet, och värpt ett litet påskägg ovanpå lappen.

Observera förresten Selma bakom Blenda. Hon diggar SÅ det här påskiga tillfället att lajva riktig häxkatt. (Fun fact: Selma är ju för övrigt ett anagram på Salem, Sabrina tonårshäxans katt.)

20200411_aegg_002

På lappen fanns en teckning på kattgräset jag och Blenda planterade för ett par veckor sen. Konstigt va? Och när Blenda gick till påskgräset fann hon en till överraskning, ett annat ägg och en annan lapp! Tre lappar fanns det allt som allt och på det sista gömstället fanns ett större ägg med ännu mer BARNSNASK i! Vanligtvis finns det ju nämligen bara vuxengodis, som vi ju alla vet. (Förutom ”snaskstång”, som alltså gjord på torkad frukt.) Men på påsk vet ni! Då kan det hända sig att påsktuppen värper lite barnsnask också.

Hälsningar från framtiden

20191231_stol

Nyårsafton var fine and dandy tills att värdinnan på soarén kastade en stol i huvet på mig. Ja ja ändå kul på festen så länge det roliga varade! Vi ska inte vara långsinta här nu, det där var ju trots allt i fjol.

Vi åkte till Jeppis där vi firade med några vänner plus barn. Det var långt ifrån första gången vi kompisar firade nyåret tillsammans men detta var kanske den vildaste, trots att vi druckit ganska mycket i det förflutna men nu knappt något alls. Så kan det gå när alla ynglar av sig ungefär samtidigt och plötsligt är man på fest med sex barn i åldrarna noll till fem år.

20191231_bil

Här gjorde sig fyra av dem redo att köra in i framtiden, kvällen till ära. Blenda och Axel har förväntansfullt bänkat sig i baksätet, som kvartettens minstingar bör.

20191231_maxaxelblenda

Mys.

Sent på kvällen packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Vasa och hem till katterna. Ungefär halv tolv hade vi äntligen lyckats söva barnet igen (som somnat i bilen och tyckt att det räckt som sömn) och då återstod det bara att äta ett par rostade bröd med rökt ost, korka flaskan med rosa lemonad, skåla och vänta in stadens fyrverkerier som vi kunde spana in genom vardagsrumsfönstret. En lugn avslutning på en vild kväll. Riktigt riktigt nöjd med bägge delar.

Så tjugotalet hörni. Jag funderade varför det blivit en sådan stor grej av detta nyår för inte kan jag minnas att någon blev lika till sig över decenniebytet när det blev 2010-tal, och jag funderade så här: Är det för att folk har en mer nostalgisk koppling till 1920-talet, för att det anses romantiskt och dekadent och har en tydlig stil som man sett på film och så vidare? Eller är det för att när det blev 10-tal hade millennieskiftet varit för nyligen och då bleknade ett futtigt litet decennium i jämförelse? Eller är det för att nu finns Instagram?! Jag gissar på lite av allt men mest det sistnämnda ändå. Sociala medier fanns förstås innan men inte på samma sätt. Hur många hade ens smartphones 2009? Nu är man så ivrig att göra content av nåt när man har chansen. (Själv tyckte jag att jag bidrog med mitt roligaste 20-talsinnehåll när vi sorglöst skålade med ett glas cava på festen och jag sa ”Och börsen kommer aldrig krasha hahaha”.) Inget ont om att ta vara på tillfället (eller som vi sa på tiotalet: carpa diemet) men LITE trött blev man väl ändå på alla julinlägg i bloggosfären i december?

Angående bloggosfären och tjugotalsspaningar så hoppas och tror jag att den kommer gå in i en mer kreativ epok. Folk kommer inspireras av det nittonhundratjugotaligt fria och rebelliska, och nu när bloggar/inlägg en lång tid följt samma mönster så kommer detta att kännas överstrukturerat, opersonligt och därmed passé. Spontanitet kommer få högre status. Allt kommer kanske inte behöva förklaras så ingående? ELLER?! Vad tror ni? För jag tror ju att folk kommer att verkligen vilja ha förändring nu när vi hajpat det så mycket den senaste tiden och då är det bara naturligt att vi tidigt ser det i ett forum som är väldigt enkelt att manipulera. Fast nu kanske jag bara dansar efter min egen självuppfyllande profetia-pipa för det här har jag inte alls tänkt igenom.

Däremot har jag tänkt på att om det är något som kännetecknat tiotalet i bloggosfären så måste det (förutom feminism) vara pratet KRING det vi gör och ska göra. Det är mycket jobb, kommande spännande samarbeten, roliga förfrågningar, planer som bearbetas, inspirerande möten, hemliga projekt, idéer som man inte kan berätta om just nu men lovar göra snart. Jag vet bara inte hur mycket längre jag vill läsa om sånt? Alltså jag förstår tjusningen, sannerligen gör jag det, men jag tycker inte ens att det är kul att se sådant i min egen blogg då jag bläddrar bakåt. Tänker därför att det var en trend och inte en tidlös tjusning? Själv ska jag i alla fall överlag försöka genomföra projekt mindre snack, större verkstad. KUNDE utveckla om detta men då skulle jag väl helt gå emot vad jag just sa, såatt…

Skål för det då!

Pinglor, plingor och annat pynt

Det tog mig ett par decennier att fatta det men lite av botemedlet mot min julångest hittas förstås i pynten. Det var nångång under tonåren, skulle jag gissa, som julen började kännas jobbig. Krävande, stressande, emellanåt rent av kvävande. Man kom ju liksom aldrig ifrån den? Den var ÖVERALLT. Men jag ska inte dra på mig min Negativ Nancy-cape nu så vi går inte in på det.

Så hur som helst. Förr var jag en sån som det vände sig i magen på när jag kom in i affärer som plötsligt gått all-in i Christmas-mode, men nu har jag blivit mer tålig. Kanske för att jag själv äntligen kunnat börja ta till mig en del av det. Förr var det en skarp linje mellan mig och julen — den skulle INTE in i mitt hem. Endast vintriga ljusslingor och något år en grankvist i en vas. (Att titta på Snögubben på julaftonens förmiddag och nån dag däromkring It’s a Wonderful Life är förvisso också en nämnvärd stämningsskapande tradition.) Men de senaste åren har alltså gränsen blivit mer oskarp. Inte totalt, men en del blurr är det helt klart där. En del har börjat sippra över till min sida.

20191204_pinglor

Nu tar jag gladeligen in pynt som på bilden ovanför i hemmet. Det pyntet är dagens loppisskörd, för sammanlagt 2,90€. Tyckte det var ett mycket bra pris. För de ynka slantarna fick jag alltså sju stycken små, silvriga hjärtformade pumlor i glas. Med ”locken” i metall. Hur gamla kan de vara? Ena har nästan tappat all sin silvrighet, den är min favorit. Vågar jag hänga dem i lillajulgranen? Jag tror inte det. Katterna och Blenda tar ner dem hela tiden. Jag hade redan två små glasbollar i den men Blenda råkade stiga på den ena (tack och lov med skor på) så den sprack i tusen bitar.

Och kan man kalla dem ”pumlor” på den här sidan Bottniska viken? Jag tycker det är ett sånt bra ord. Orka hålla på med ”julgransbollar”. Har ni nåt bättre? Eller ska man ta till något dialektalt från mera lokala trakter? För ”pinglor” är ju onekligen ett ord som jag känner att de BORDE ha kallats i urminnes tider. Pinglor! Di pinglar.

I alla fall, inkluderat i samma summa, så fick jag också ett snöre med massa ännu mindre bjällror i mässing i. Varje bjällra har små, nätta, etsade sträck. De låter så fint. Di plingar! (Gör det dem till PLINGLOR?)

Och kanske är det den huvudsakliga ingrediensen — att det är eget? Att jag själv valt ut det för att något i det har kunnat *spark joy* inom mig. Det handlar liksom inte om vad som ”hör till” utan om vad jag *vill ha*. Jag, vi, har chansen att skapa egna traditioner. Man får välja och vraka.

20191204_apelsiner

Nåt annat pyntigt är förstås apelsinnejlikorna vi gjorde. Hade tänkt sprida ut dem här och där men sen knöt jag ändå ihop alla tre apelsinerna och hängde dem i en ledig krok i tamburstaket. Tror jag ska göra flera nån dag! Vill också göra en girlang med torkade apelsinskivor och andra grejer att hänga på kakelugnen i sovrummet.

20191204_klementin

Blenda fick en klementin att sticka ner nejlikorna i eftersom apelsinskalet verkade vara för hårt för henne. Men sen var klementinens skal inte heller så lätt att hantera, så då fick hon sticka hål med en tandpetare och sen klämde jag in nejlikorna i hålen. (Fast ser nu att jag missat ett par hål.) Då uppenbarade sig en mer abstrakt formation och jag blev inspirerad av den, för det ser ju ut som en stjärnbild! Kanske man kunde göra såna nåt år.

Och där var det punkt på dagens pyntiga tankeslinga! Adjöss.

Skidar in i december

Processed with VSCO with a9 preset

Jag trodde inte att det någonsin kunde ha hänt, men där ser man, en gång stod jag på ett par skidor och var helt jäkla nöjd med det. Ah ja, det glada 80-talet!

Senare visade det sig att jag avskydde att skida och jag har hållit mig ifrån det i typ tjugo år. Men om jag hittar en lika fin brun halare i min nuvarande storlek är jag beredd att ta det som ett tecken och ge det ett försök igen.

Jag har haft en konstig, grubblig vecka. Ingenting särskilt har egentligen varit fel men tankarna har konstant velat glida åt det vemodiga hållet. Försökte blogga för nån dag sen men vilken tråd jag än började från så slutade det bara med något sorgset och ängsligt. Gav upp till sist. Det som triggade det hela var väl att jag hade en riktigt pissig dag i början av veckan, och sen dess har jag varit ett aningen trassligt nystan. Inte direkt nedstämd men bara så jävla ömtålig. Man får kämpa för att inte slå knut på sig själv, om jag får fortsätta på metaforen. (Motsträvigt det där, jag tycker metaforer lätt kan kännas störiga att läsa på samma sätt som andra klichéartade uttryck gör, men samtidigt så kan jag själv för fan inte hålla mig ifrån dem??)

Det överraskade mig hur pissig den där dagen faktiskt blev. Jag trodde liksom att jag var lite mer stabil än vad jag sist och slutligen verkligen var. Kände mig så ynklig och förvirrad. Som någon klen figur i Mumindalen. Jag valde att skylla en del av det på november. Tror inte det var helt osant heller, men det smög sig på mig alldeles obemärkt det här året. Men nu är november förbi och nu är det således dags att sluta angsta, har jag tänkt.

Jag tänker nämligen på det en kompis sa när hon fått ett jobb som lätt följer med hem i tankarna. Efter arbetsdagens slut på hemvägen brukar hon tänka att hon lämnar jobbet där, på vägen, sa hon. Sen kan hon plocka upp det igen när hon går förbi det till jobbet nästa morgon, och alltså fortsätta tänka på det först då. Tyckte det var så häftigt! Så försöker jag också tänka nu: Jag lämnnar allt det där i november. Får jag plocka upp det igen? Kanske i typ februari om det fortfarande väntar på mig.

Samtidigt har jag ändå haft ett riktigt fint slut på november! De sista tre dagarna har jag träffat Ellen och Pär, gått på teater med vår Bokliga (bokklubb!), druckit öl med Elsa och Alfred, träffat Anna, plus hittat på en massa kul med Blenda. Vi har pysslat, pyntat, pratat och planerat vad vi ska hitta på framöver. I går kväll frågade jag vad hon vill ha i sitt rum och hon svarade direkt ”bord”, att ”sitta rita på”. Och det ska vara ett blått bord, önskade hon också. Det visar sig att jag ÄLSKAR att få sådana uppgifter, för det betyder ju att jag har orsak att plöja igenom alla loppisar tills jag hittar ett som funkar. *gnuggar händerna*

Och i dag är det december. Jag och Blenda gick till butiken och köpte apelsiner och kryddnejlikor som vi ska pyssla med ikväll. Vi hämtade ut ett paket, en mörkblå vinterjacka som jag beställt åt henne från Vähänkäytetty.fi. Innan vi gick hem matade vi en kråka med brödbitar som den till sist började gömma vid foten av ett träd och krafsade snö över. Kändes oväntat stort att den lät oss se var den gömde dem. Den kom så nära oss, vi blev båda jätteglada! Kråkan också antar jag.

På tal om glädjande händelser: I går kom lillajulstomten på besök! Fast dess vana trogen visade den ju sig förstås aldrig men den lämnade en liten gåva åt Blenda i tamburen, en påse fylld med goda nötter, tranbärsrussin och sånt. Hon tyckte det var VÄLDIGT roligt!

20191130_lillajul.jpg

Ja som ni ser har vi fixat lillajulsgran också. Den doftar svartvinbär!! Och allt pynt förutom ljusslingan som är från Clas Ohlson köpte vi på loppis, tror det kostade sammanlagt 1,50€. Den aningen för stora krukan hämtade jag från källaren, den var bättre än ingenting. Duken som agerar matta följde med ett stort lass ärvda textilier som mamma gav mig för ett par år sen. Det är antagligen nån släkting till mig som sytt och broderat den. Och Blenda och katterna ser till att julgransdekorationerna hänger annorlunda minst tio gånger varje dag!

Jag har säkert sagt det här förr men jag är ju alltså förvånad över att jag plötsligt gillar, eller bryr mig över huvud taget, i julpynt. Fast det för mig kanske mer känns som vinterpynt. Men sen jag fick barn så gillar jag att göra det mer mysigt och speciellt. Man behöver nog lite uppiggande den här tiden på året, både stor som liten. Men det är roligare att fixa till för de små.

Från årets ljusaste dag

20190621_tva

Vi firade midsommar i Vöråstan med några vänner och till skillnad från den stora drösen fulla tonåringar som raglade ut på trappan från grannhuset så hade vi en väldigt par-med-barn-ig tillställning. Det satte grejer i kontrast. Inte var det väl *så* länge sen vi var där (schhh) och nu var vi här. (Snart är våra barn där??) Och här där vi var var det roligt och gemytligt och allt som gör det gott att vara, även om jag uppvaktade gästerna med en del ihärdiga nasala trumpetkonserter. Är så lättad att jag och Blenda hann tillfriskna tillräckligt för att gå! En seger värdig fanfarer, tyckte denna högljudda snytare. 🤷‍♀️🎺

Peppe skrev om att som singel lämnas ensam på midsommar eftersom att ens vänner umgås precis som vi gjorde, par-med-barn, och på ett ungefär kan jag relatera. Annorlunda ramar men liknande penseldrag. I år fann jag sån tröst i att ha planer efter att de senaste midsomrarna hade varit ganska ensliga. Ibland av eget val, andra gånger för att jag inte bjudit till och missat chansen. Blivit rädd för att tränga mig på och så vidare. Det är fortfarande nåt jag jobbar på.

Fast det var inte likadant för mig som det Peppe skrev om, så tänkte jag på midsommaren för ett par år sedan. När jag var gravid och inte mådde så jättebra i psyket och blivit mer isolerad än vanligt, så såg jag på kvällen en drös med instastories från en fest vi inte ens visste av. Det kändes som att ALLA kompisar var där. Ni vet säkert känslan? Eller jag antar att dylika situationer ändå är nåt de flesta upplevt i dagens teknologiska tider. Jag har gjort det flera gånger. Och jag förstår att det blev så, men yikes vad det startade ensamhetsångestprogrammet i maskineriet. Har sociala medier gjort det lättare att känna sig ensam? Samtidigt som de gjort det lättare att vara i kontakt med folk.

Funderar om det är så att oavsett omständigheter, hur förståeliga de än må vara, så bara GÖR det nåt med en att se typ alla ens kompisar ha kul tillsammans utan en. Typ att det väcker en instinktiv rädsla för utanförskap hos det flockdjur människan är. Eller? Sällan vill väl nån bli utan sin flock, tänker jag. Men kanske jag är extra mån om att hitta en ursäkt när det egentligen beror på svag självkänsla. 🙂 🙂 🙂

Men nypotatis, nypääror. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan jag skulle ju berätta hur fint det var hos mina vänner och hur ROLIGA alla som var där är och allt sånt, men jag hamnade på sidospår i det mer dunkla diket känner jag. Fast det är det som är ljust som jag allra mest vill minnas. Och i år är det faktiskt — sidospåret åsido — precis det jag tar med mig från årets ljusaste dag också. Midsommarfest! Bäst.