Kvinnas dag var dag

Jag tillbringade kvinnodagen så som en modern, tidlös kvinna bör — som trött och lat. Utan prestationer, utan fake it til you make it, utan större ambitioner än att inte göra mer än jag måste, och knappt ens det. Nej, det är inte att ”vara snäll med mig själv” jag pratar om. Jag menar att bara vara som man är. Inte att tillåta sig det, inte att unna sig det, inte att vara förtjänt av det så därför så. Utan bara att frickin’ VARA.

Otroligt provocerande att till och med idén att inte ställa (så) höga krav på sig själv blivit en prestationsgrej. Nåt att klappa sig själv på axeln för, eftersom man, underförstått, är så uppoffrande alla andra gånger. Jag kan inte vara den enda som uppfattar en sådan underton, va? Ironin i det!! Och är det förresten inte bara en förlängning av duktig flicka-syndromet? (Även den en ganska bekväm brist att bekänna, får en väl anta.) Duktiga flickor, presterande tjejer, goda kvinnor. Godkända.

Nej men gud jag vet inte vad jag vill ha sagt. Ville skriva nåt om kvinnogrejer på kvinnodagen men blev som sagt så trött och lat och nu, en rad veckodagar senare, är min energi helt mysko. Jag låter sur och jag förstår inte varför? Jag älskar kvinnor, och jag vet att det är alldeles rimligt och välmotiverat att beundra dem för att de fasen får grejer gjorda, men jag älskar dem särskilt när de latar sig. Eller är trötta på nåt. Så är det bara. Vill att ni ska veta det!! (Men med det sagt borde denna kvinna likväl verkligen städa.)

Tjugotjugoett

Det nya året ringdes in på hemmaplan, vi åt vit smördegspizza med champinjoner, sallad och fruktsallad för varför inte, chokladmoussekaka från frysdisken till efterrätt och Pommac som enda dryck till. Vi stöpte nyårslyckor och min liknade en H.R. Giger-utomjording, alltså en sån där ur filmen Alien, så jag antar att det öppnar för en del frågor angående varelsen som jag ibland känner och ser röra sig under huden i min mage. (Åtminstone slipper jag kanske föda! *fingers crossed*)

Vi gick ut och tände tomtebloss, men det var redan runt sjutiden. Sedan spanade vi i fönstren efter raketer tills att det var dags för Blenda att lägga sig och vid tolvslaget var det bara jag som fortfarande var vaken. Såg några människor ute på gatan som tittade upp mot himlen långt borta mot stranden där enstaka fyrverkeripjäser ibland exploderade i skyn.

Mitt nyårslöfte är att jag ska städa, plocka och fixa mer så nu är tvättkorgen nästan tömd och diskmaskinen har träget fått snurra. Är tyvärr slarvig av mig och vill råda bot på detta. Vill typ organisera mera och bättre också. För evigheter sedan tömde jag min garderob på kläder som ändå inte passar när jag är gravid, men de har sedan dess legat i påsar i ett hörn av sovrumsgolvet. Stor vits med att städa ur garderoben när man istället stökar till rummet, hah. Så de ska jag föra upp på vinden i dag. (OooOoOooh stora planer!!) Skulle vara otroligt najs om det här var året jag lärde mig ta itu med saker genast för fan vad jag blir blind för dem sen. Har även märkt att när jag tappar allt flow på det viset blir det dessutom svårt att hålla mig motiverad att slutföra vad jag än håller på me. Hence sjuttiotretusen oavslutade projekt. *sveper med armen mot vad jag fyllt mitt liv med*

Ni då, gav ni något nyårslöfte? Jag brukar vanligtvis inte göra det men i år föll det sig naturligt. Det känns lite som ett år som man levlar upp, gör det inte? Fast utan pompa och ståt, istället en aning mer ödmjukt och liksom mer sympatiskt. Inte så självhävdande. (Men okej, säkert finns det de också som lovar att det här året ska de *satsa på sig själva, new year, new me*, men yäk vad det känns passé.) Som en kompis som skrev att hennes nyårslöfte är att leva mer hållbart, eller i alla fall försöka, i både stort och smått. (Hon hänvisade till @planbpodden för inspiration och vägledning, men jag har inte lyssnat själv.) Eller som Ellen, som skriver att hon ska försöka dagboksblogga mer. Det gläder förstås oss alla! Jag tror jag spådde dagboksbloggen återkomst vid förra årsskiftet men jag skyller fullständigt min osynskhet på ett konstigt fjolår (visst har det ändå varit bekvämt med en ursäkt för precis allt i precis alla lägen?), och tror starkt på revansch i år stället. Hurra!

Nyårslöftet Blenda gav var för övrigt att hon ska leka mer med mig. Och nu kom hon precis upp från sin tupplur. Det betyder ajöss!

Snögubbe, julklapp, isberg

Inget labbresultat från covidtestet ännu men de sa också 2-3 dagar väntetid så det är helt som förväntat. Har dåligt samvete för att mitt förra inlägg var så oerhört tråkigt och bestod mest av en jäkla utdragen negativ poänglös historia utan någon slags utdelning alls i slutet, men SÅNT ÄR LIVET eller hur. Skoja! Förhoppningsvis är livet inte så. Men ibland så.

Vill också tacka för alla gratulationer och lyckönskningar för graviditeten som jag fått här i bloggen eller genom andra kanaler! Blir väldigt glad. Ni är fina. TACK!

Annat fint är mina (okej, *familjens*) nya glas från Iittala i återvunnet glas. Raami heter serien. De är egentligen en julklapp från jobbet, som vi fick välja själva. (Köpte också en grej åt Blenda, plus konfekt.) Tidigare år har jag köpt parfym, extern hårddisk och sånt. I år valde jag de här glasen som jag dragits till en tid. Har plötsligt börjat tröttna på att ha en massa omaka glas i skåpet som inte går att stapla på varandra och har letat efter något att byta dem mot, och ville testa de här. De känns bra! Lutar brant mot att jag utökar samlingen. Är särskilt kär i den svagt gröntonade nyansen i det återvunna glaset. De känns i det stora hela som en alldeles naturlig övergång från begagnade glas i olika färger köpta på loppis.

I bakgrunden ser ni årets och med hög sannolikhet alla tiders adventsljusstake. Eller vad man nu ska kalla staken då man inte ägnar en tanke åt kyrkoåret. Vintersolståndljusstake? Nedräkningsljusstake? Midvinterljusstake? Vet inte. Den är hur som helst klart och tydligt mycket vintrig (utan att skrika jul så ⭐ på det) och kommer från ännu en inhemsk glasfabrik, Muurla. Vet inte vad modellen heter, liknar fyra isberg på rad och är möjligen nån variant av ljushållaren Jäävuori men gissar bara.

Förresten är det en litet speciell känsla att inte fira jul samtidigt som alla andra. Visst gjorde vi en del juliga saker i går, men det egentliga juleriet har vi fortfarande framför oss. Det är inte alls illa för en julallergiker. Min julångest hör nog mycket ihop med att det är så jäkla mycket som hänger på en dag, men nu ruckades ju det en aning. Känns bra. Lite lugnare. Har ändå sett fram emot att fira jul men skulle också vara helt okej med att inte uppmärksamma den mer än såhär. Innan jag fick barn hade jag tänkt att jag bara skulle fira varannan jul. (2015 skippade jag den. 2017 blev jag förälder.) Tror fortfarande att det skulle vara lagom för mig.

Äh, man är olika. Nu ska jag gå och umgås! Fast först spana efter negativa labbresultat igen. (Hoppas ju ändå på att kunna jula.) Adios!

Julhälsningar från grinchen

‘Tis the season to loppa julpynt och andra små mysiga saker. Rotar till exempel alltid ett extra varv genom samlingar med kakformer i jakt på en speciell en, tycker de är så fina. Gamla, små julgransdekorationer i glas tackar jag inte heller nej till, och den hjulande snögubben påminde mig alldeles för mycket om nån av de dansande snögubbarna på tomtens fest i The Snowman för att jag skulle kunna lämna den. I år köpte jag en liten plastgran eftersom bekvämlighet is next to godliness. Blenda har i flera dagar roat sig med att pynta om den.

I många år var jag en grinch. Blev bara, kanske i tonåren, så trött på julen. Tröttheten växte till ett avog till ett obehag till ångest och stress och ibland närmast ett hat. Nåt år har jag skippat julen helt. I många år nu har jag tackat nej till julklappar och inte gett egna heller (förutom åt barn i närheten). Sen jag själv fick barn har julen återfått en del av sin charm och nu tycker jag det är ganska roligt att plocka fram pynten och sånt. Brukar dock låtsas att det är vintersolståndet alla peppar inför. Är fortsättningsvis inte så mycket för själva julaftonsfirandet (visst är det lite irrationellt att så mycket på nåt vis hänger på en enda kväll), utan det är mest det där myspysiga pyntandet runtomkring som jag uppskattar (*ytlig*) — men eftersom Blenda förstås är ett sånt stort fan av julafton så är det svårt att inte själv också smittas lite av det. Julen är till för de små.

Men också för de gamla och alla som vill ha den. Det är därför jag blir så väldigt besviken och frustrerad när jag ser folk bete sig oaktsamt just nu, när vi har sån kort bit kvar att gå. Jag baxnar liksom. Varför beger man sig in i trängsel, varför skippar man ansiktsskydden när man ska vistas bland folk, varför väljer man att riskera — och just nu? Det är helt ärligt mest den osansade tajmingen jag hakar upp mig på. Jag förstår att man är trött på den här skiten och inte riktigt vill orka. Men tidpunkten! Hur kan den inte väga mer? Julen är så oerhört viktig för så många — särskilt efter ett sånt här år (!!) — och det drabbar så många om incidenstalet skulle börja stiga så här års, med en knapp månad kvar tills julafton. En kompis inom äldreomsorgen säger att hon tänker på sina gamlingar. Ska inte de få träffa de sina, för att vi andra inte kunde sköta oss ens några veckor till? Ledsamt.

Det är kanske dumt att måla fan på väggen men det är också dumt att inte ta sitt ansvar. Och det gör man som bekant genom att använda ansiktsskydd, hålla avstånd, undvika täta folkmassor, tvätta händerna noggrannt och ofta, men allt det här vet ni såklart. Sluta inte med det nu. Jag, grinchen, ber er rädda julen.

Tack för mig, nu klättrar jag ner från min höga halmbock. 😌

I övrigt märks det förresten att det var en tid sen man (jag) upprätthöll nån slags social kontakt med folk när man väl råkar på någon bekant ute på stan. Som i dag, han sa ”Länge sen vi setts”. Jag svarade ”Ja, länge sen vi sett dig med ☺”. Liksom??? Detsamma?? Är det verkligen så man svarar på det? ÄR DET?

Alright, måste tassa vidare. Ska gå till butiken och köpa yoghurtrussin, chokladmandlar och annat smått och gott som lillajulstomten ska lämna åt Blenda imorgon. Redan en tradition. You’ve come a long way, grinchy.

P.S. Visst blev det förresten uppenbart att jag behöver recept på andra kakor utöver pepparkakor som fungerar ypperligt att stansa ut med såna där kakformer? Tar tacksamt emot! Gillar allt som är gott.

Midsommar, midflow

20200620_stubbe_00120200620_stubbe_00420200620_stubbe_003

Är hemma igen efter en långhelg ute på landet, torsdag till söndag, under vilken jag hade en massa tid som likväl rann mellan mina sömnlösa fingrar som om den vore några ynka sandkorn. Föreställer mig alltid att jag ska hinna med mycket, att jag har oändliga alternativ. Sen är jag ändå bara trött och vill främst ha en lugn stund för mig själv. Lite samma nu också. Jag har nyss nattat Blenda och känner nästan för att gå och lägga mig själv med. (Fast vet att jag då vaknar runt två på natten och inte kan somna om.) Utav pur envishet skriver jag något nu för jag är egentligen på ganska dåligt humör p.g.a. dåligt flow, hinder och avbrott, men vill inte låta det förstöra mina planer på att skriva några rader i dag. Urless på att aldrig lyckas blogga! Är lite gladare när jag gör det. Men gud vad det är svårt att inte vara så trött, så sömnig, så avbruten, så o-flowig.

Vad jag försöker säga är att jag alltså inte hittar rätt läge för att berätta. Vet inte ens om vad. Midsommarhelgen var lugn och tillbringades ute på landet hos mina föräldrar. Det var nymåne och sommarsolstånd på samma gång. Skulle man varit så lagd skulle man säkert hållit en liten ritual under söndagsnatten. Det hade blivit ett mer spännande inlägg, helt klart. Nu blev det så här istället denna gång.

Avskyr förresten att använda de där bilderna för detta inlägg. Orkar bara inte leta fram nya. Jag var harmonisk och på bra humör när bilderna togs, om än mycket dåsig då med, runt niotiden på lördagsmorgonen. Jag laddade upp dem i går kväll och sen dess har jag gång på gång försökt blogga. Tycker det är så svårt att ens hitta någon tanke i det här huvudet mitt längre. Det oroar mig ibland. Varför kan jag inte tänka ut saker? Hitta reflektioner eller ens detaljer? Har jag ALLTID varit så här jävla trög och blåst? Medan Blenda somnade i kväll formulerade jag något i mitt huvud som jag skulle skriva ner och spinna vidare ifrån, men jag hann aldrig så långt och det här är något helt annat. Det här är så irriterat och det skär sig fullständigt mot vad jag hade tänkt att inlägget skulle vara när jag laddade upp bilderna. Det skulle vara spontant och bekymmersfritt. Det blev allt annat och DET STÖR MIG. Mycket!! Ville bara ha det sagt. Känns som att jag slösar BRA FIILIS på nåt sätt. Eller tar ett sorglöst minne och knyter ihop det med något surmulet, kanske. Äsch, jag vet inte. Och jag vet inte hur folk gör för att ta sig förbi det där då ens fiilis blir helt fel och man kommer av sig i skrivandet. Jag vet att folk säger att man ska strunta i det och skriva i alla fall men alltså HUR? Hur gör ni?