klorofyllningen

Ditt & datt

20151220_klorofyllt_00120151220_klorofyllt_002

Hämtade de sista grönväxterna från gamla hemmet till det nya idag och nu just väntar all grönska i köket, tanken är att de flesta växterna senare ska utplaceras i resten av bostaden då jag spanat in deras rätta platser, d.v.s. då golvet är tömt på flyttlådor och omonterade hyllor, bland annat. Men det är en sådan klorofylld och härlig atmosfär där i köket nu trots att växterna är omgivna av stök och kaos att jag känner mig frestad att istället köpa nya växter för de andra rummen. Jag trodde jag redan hade samlat på mig rätt många växter men klart och tydligt inte tillräckligt.

En klängväxt lossnade ur sin kruka och separerades helt från sina rötter under dagens transport och den står således just nu i vatten och jag hoppas att den ska rota sig igen. Då jag försökte styra upp fikusen (som jag för över tio år sedan köpte på loppis i Jeppis för en femma) för några månader sedan så var jag tvungen att klippa av tre små grenar och de har stått i vatten sen dess och börjar alla tre ha ganska duktiga rotsystem undertill och jag funderar på att plantera dem tätt tillsammans och fläta ihop stammarna, men har inte vågat ännu för det känns som att det kommer bli en oavsiktlig dödsstöt för dem alla tre.

De tre små suckulenterna som syns på bild i föregående inlägg är mina senaste växtliga inköp, plockade upp dem när vi fått nycklarna till huset och förde dem direkt hit. Ska försöka mig på att knyta varsin ampel åt dem att hänga i då jag hittar tid och rätt sinnesstämning. Övade mig på att knyta korgliknande hängningsanordningar då vi gjorde nejlikeapelsiner häromkvällen och kunde snabbt konstatera att övning var behövlig. Det var skitsvårt ju. Har alltid varit förbryllad över att det ordnas kurser i makramé och sånt och att den typen av handarbetande ibland omtalas som om det skulle vara på något vis talangkrävande att knyta knutar enligt något visst mönster eller ett annat, och jag ba HUR SVÅRT KAN DET VA och svaret är alltså ganska så jäkla helt tillräckligt svårt, verkar det som. Höll på att få spader innan jag fick ordning på knutarna så att trådarna bildande något slags nät, och sen såg min apelsin ut som att den just skulle rulla iväg på fetischklubb.

Summa summarum: Har fått dill(e) på växter. Kunde alltså säga att jag drar en rejäl KLOROFYLLA. Heh, heh, heeeh. Ja, det var då allt för mig, tack tack ni har varit en underbar publik i kväll. /raglar av scen

hemma är där katten trivs

Stil & syssla

20151219_foenster_001

I natt övernattade vi för första gången i det nygamla huset så jag antar att vi är inflyttade nu. (!!) Selma som har varit på besök hit ett par gånger tidigare, och förresten alltid verkat något snopen då hon hämtats hem till gamla lägenheten igen, fick igår totalfnatt av glädje då vi öppnade dörren till övervåningen för där uppenbarade sig en trappa som hon helt tydligt älskar att springa av och an i. För min egen del känns det helknäppt att bo i ett hus med två våningar, det har jag aldrig gjort förut men då jag var yngre fantiserade jag ofta om sådant och var avundsjuk på de vänner som bodde i tvåvåningsegnahemshus, och senare på de lyckligt lottade som fick bo i egna lägenheter med två våningar eller ens ett litet loft. Nu när denna dröm har besannats så känns det overkligt och rent av bortskämt, t.o.m. så pass att upplevelsen balanserar vacklande på gränsen till att emellanåt känna viss skuldbelägenhet. Men Selma, hon tar emot detta utrymme med pur okamouflerad entusiasm, och det är oerhört roligt att se. Och nog är vi glada vi människor med, förstås, men det känns liksom lite äckligt och skrytigt att tala om det, åtminstone ännu, innan jag har vant mig, om jag nånsin gör det.

20151219_foenster_002

På tal om drömmar så drömde jag i natt att det här huset inte hade någon riktig dusch, bara två små — en uppe på en hylla i något slags datarum bredvid en dyr printer som absolut inte fick bli blöt, en annan under en arbetsbänk i köket omgiven av känsligt golv som inte heller fick bli blött. Enda sättet att duscha var genom att sitta på huk endera under ett bord eller på en hylla och låta en försiktig försiktig stråle långsamt rinna över kroppen. Det var hemskt. Det intensiva hatet jag kände gentemot mig själv för att jag inte märkt detta när vi varit hit på visning kan inte beskrivas eller jämföras, det var fullkomligt förblindande. Lyckligtvis var det inte en sanndröm. (Hör och häpna!)

20151219_foenster_003

Vaknade kvart före nio och har druckit tre koppar kaffe sen dess och tror banne mig att jag blir tvungen att ta en fjärde också innan jag kan känna mig tillräckligt fokuserad för att ta itu med något. Ska fortsätta flytta lite fler grejer idag, och nog känns det fortfarande som ett evighetsprojekt den här flytten men kan också ana att den uppfattningen är blott en illusion. Det finns ett slut! Lite som även på det här inlägget.

på hemmaplan

Ditt & datt

20151211_trasa

Vi hade tänkt påbörja målandet av vardagsrumsväggarna igår kväll, men kom aldrig så långt. Hade inte tänkt på hur tidskrävande förberedandet antagligen skulle vara, och fastän Selma erbjöd en hjälpande tass tog det sin tid. Däremot är listerna tejpade, golvet kraftpapperstäckt och väggarna fria från spikar, skruvar, hyllor, gardinstänger, ojämnheter och damm, vilket inte är fy skam det heller.

20151211_soffa

Har köpt en ny gammal soffa. Ville egentligen inte ha en plufsig en för jag har haft en sådan i några år och blivit mycket trött på den, även den i sammet (krossad, inte medaljongmönstrad), fast röd. Men så uppenbarade sig denna som såg lite ut som en mossbevuxen stenbänk (och väger nästan som en också), är åtminstone liiiite mindre plufsig än den röda, ska gå att bädda ut (till skillnad från den röda), var i gott skick (definitivt till skillnad från den röda), och så tänkte jag att de plufsiga sofforna är alltid de mest bekväma ändå och dessutom så dras jag ju till detta ålderdomliga fulsnygga, det hjälps inte. Den såg tyvärr något bedrövlig ut mot de blårandiga tapeterna, det skar sig på något vis och jag hann snegla eftertankestveksamt på den ett par gånger, men i.o.m. väggmålandet så lyfte vi ut den ur rummet in till köket där väggarna är vita och en hel del grönväxter står och väntar på sina platser här och där, och i kombination såg det så lovande tjusigt ut att jag plötsligt blev något förälskad i soffan. Sen levde vi lyckliga i alla våra dagar, tror jag, eller tills endera av oss slits ut.

Finns viss risk att den här bloggen ska utvecklas åt inredningshållet inom den närmsta framtiden eftersom interiör är ungefär allt jag tänker på nu för tiden, men bilder på stilrena rum med trendsäkra accenter kommer ni knappast få se här ändå. Vill vi vara snälla kan vi beskriva min smak då det gäller inredning som lite eklektisk och lutande mot bohemisk, vill vi vara rakare på sak kan vi säga att den är hullerig-om-bullerig och sjabbig. På plussidan: jag kan fan inte med shabby chic, min generella svaghet för sjabbiga saker till trots, så den ögongonorrén slipper ni alla fall utsättas för. GRATTIS INTERNET. (/Dressmanreklamröst.)

Men än är inte flytten avklarad, det går verkligen jättelångsamt och fast det i teorin skulle gå att bara rafsa ihop sina förnödenheter och flytta in där och bara vistas i det nuvarande hemmet i städ- och packsessioner, så känns det inte riktigt rätt. Vill göra det mer högtidligt, antar jag, vill att det ska vara en något tydligare gräns där emellan, göra saker mestadels klara här innan jag börjar nysta upp dem på ett nytt ställe. Har t.ex. tömt mina skrivbordslådor idag, slängde det mesta av vad som fanns i dem och herregud så befriande det var. Nån av dem har jag knappt vågat titta i sedan min depression och arbetslöshet runt 2010-2011 och de innehöll således fortfarande en massa räkningspåminnelser och brev från arbetskraftsbyrån, FPA och mentalvårdsbyrån. Örk. Jag kunde verkligen inte ta itu med ett jävla piss då, tack och lov har jag bättrat/kryat på mig en aning sen dess.

Ska återgå till det som kvällen egentligen var reserverad för, att flyttfixa. Inte att blogga. Är som vanligt så trött varje veckodag och det känns både lyxigt och stressigt med all denna lediga helgtid, nu KAN jag verkligen get shit done men också känns det som att tusen små megafoner i hjärnan skriker åt mig att göra nånting nu innan det är för sent för nästa chans är långt borta så jag måste passa på nu nu NUUUUUUU, GÖÖÖÖR NÅNTING, GÖR NÅÅNTTTIIIIIINNNNGGGG och så vidare, och det får mig att gå i baklås ibland. Ser så fasikens fram emot att ha hela spektaklet överstökat! Och allra främst att flytta in förstås, en helt bra morot att sträva efter.

självständighetsdagen

Ditt & datt

20151008_alfredselma

Säg, har inte denna bild ungefär allt? Ursäkta mitt skryt men alltså 1) snygg karl 2) i säng med 3) söt katt d.v.s. 4) kombinationen karl+katt plus att karlen är en 5) läsande karl som dessutom läser om 6) jämlikhet ur en 7) 50-år-gammal tidning i vilken 8) Olof Palme figurerar. Är GAAAANSKA nöjd med den här kompositionen, vars uppställning jag förstås inte hade så mycket att göra med själv, men ändå.

Hembytet är på riktigt igång nu och jag expanderar mitt sambopartnerskap, som ju tidigare innefattat Selma (katt) och från och med flytten även Alfred (karl). Vi kom nyss tillbaka från den nya bostaden efter att ha fört några grejer dit och trots att det ännu är 99% tomt där så kändes det hemtrevligt, på något sätt, rofyllt. Det är ett trähus vi flyttar till och för mig som bott de senaste 10+ åren i diverse betongklossar är det en oerhörd skillnad. En välkomnad sådan.

20151206_huset

Jag har varit väldigt nyfiken på det nya huset och tidigare i veckan tycktes äntligen mitt googlande ge resultat — det verkar mycket troligt att det uppfördes år 1896. Tycker det här är hemskt spännande och skulle så gärna veta någonting om de som bodde där då, men har inte hittat någon info. Däremot vet jag ju en del om årtalet, då Vasa ännu hette Nikolaistad och Finland blev självständigt först 21 år senare, Hugo Simberg målade en av mina favoriter ”Dödens Trädgård”, de finländska kvinnorna skulle ännu vänta tio år på rösträtt och tio år tidigare hade min morfars morfar blivit dräpt (!) på ett bröllop (!!) i Esse.

Ska dra dit igen snart med ett lass lådor och grejer. Känns som ett bra sätt att fira självständighetsdagen det här, att flytta till ett självständigt hus, så som Alfred uttryckte det.

direkt ur livet

Ditt & datt

20151129_semlalimpa20151130_snoeflingor

Ja, vad händer riktigt i mitt liv då? Det är väl det den här bloggen är här för att dokumentera. Låt mig berätta.

December medför det här året en mer påtaglig förändring redan vid månadens start, och inte bara den diffusa där vid månadens slut med sitt medföljande årsskifte. Det är förstås den där flytten som jag tidigare nämnt som är i görningen, ut till Vöråstan (alltså inte till centrala Hartmanshuset som fastnat på bild ovanför), där jag alltid känt en dragning till att bo sen jag flyttade till Vasa för andra gången för fem år sedan men utan att testa på det. ”Plötsligt” händer det.

Mina parenteser var hit i söndags och hämtade katten Esmeralda och lämnade i utbyte lampan, vi kan kalla den Dagsljus, som de hade till övers. Likt alla andra ljusterapilampor ser den ut som en överdimensionerad babymonitor men ljuset, jisses, ljuset. Så jämnt och klart. Bilden överst togs långt efter att solen gått och lagt sig — det skulle ni inte ha gissat, va? Börjar misstänka att det är nånting seriöst uppfuckat med min person, sommartid gnäller jag ofta på att det är för LJUUUST och att jag blir GAAALEN av det starka solskenet och sen vintertid ska jag gnälla på det motsatta, fast med samma galenskapseffekt. Båda plågar mig.

Är oerhört stressad utav korta dagar och pågående flytt och julrush på jobbet, stressen omger mig lite sådär som en hundstank i en trång hiss en blöt höstdag, och det är fortfarande så att för varje punkt jag betar av så återstår tusen. Det hör väl till. Sist jag flyttade gjorde jag mer eller mindre bara så att jag slängde alla mina saker i lådor och påsar och tog med mig rubbet. Förde också en del saker till Katternö, bl.a. en hel del kläder som sedan fick stå i ett utomhusförråd och bli tuggade på av möss. Det dröjde ett par år innan jag ens hade packat upp allt skräp jag tog med mig, och för att inte finna mig i samma situation igen denna gång, för det sög veeeheeerkligen, så ägnar jag mig åt tidskrävande småplock. Har gått igenom mina nagellack och sminkprodukter och slängt ungefär hälften av dem, och gjort andra dylika rensningar. Tillbringade två, tre timmar av gårdagskvällen med att leta reda på alla strumpor och strumpbyxor i hemmet och sortera dem. Fyllde en hel plastpåse med söndriga exemplar och hittade förvånansvärt många svarta maka par men få i de klara bjärta färger som jag inhandlat enbart av den orsaken att det ska vara lätt att hitta deras makar. MEN VAR ÄR LOGIKEN I DET, skriker ni, och jag är med er. Var är den?! Ja, ni hör ju själva, det är en spännande tid att vara vid liv! Strumpsortering!! WOW!

dager på dager

Ditt & datt

20151112_innergaardar

Ni vet väl hur det är, det här livet, under den här tiden på året. Att gå till jobbet under en gråvit himmel och skymta glimtar av dagsljus mellan persiennerna i ett dunkelt kontor och vid lunchtid få den ljusdos som en ska leva på de övriga tjugotre timmarna av dygnet. Att varje dag slås av samma känsla av att Det Kan Inte Vara Meningen Att Det Ska Vara Så Här när dagsljuset hastigt avlägsnar sig vid arbetsdagens slut. Att komma hem, titta omkring sig, vilja göra så mycket men märka att mörkret sipprar in genom fönsterglasen och fäster sig inom en, i ryggmärgen, som blir skör, kraftlös och irriterad.

Men jag ska kämpa emot. Har t.ex. spanat in en ljusterapilampa.

Tog bilden från kontorsbalkongen och huset till höger i bild är det jag bor i nu. När jag för nästan sju år sedan besökte en kompis som bodde i huset bakom, mitt emot på andra sidan gatan, satt vi ute på hans balkong och jag tittade på det blekaprikosfärgade betongblock som senare skulle bli mitt hus och tänkte att det måste vara bland de fulaste husen jag någonsin sett, att jag aldrig vill bo i ett sådant. Den kvällen träffade jag min då-på-tiden-gamla bekanta som blev min då-på-tiden-blivande pojkvän, och ungefär ett par månader färre än ett år senare flyttade vi in i exakt det huset. Och trots att jag nu för tiden, knappa sex år och ett avslutat förhållande och ett påbörjat ett senare, inte tycker att det är riktigt lika groteskt i sin aprikosyoghurtiga bunkersuppenbarelse, så ser jag fram emot att lämna denna boning som från första början var tänkt att vara temporär, eller kanske allra mest att gå vidare till nästa. Ändå händer det sig att jag känner av en gnutta vemod emellanåt. Jag har levt här.

Kommer naturligtvis få en längre bit till jobbet än vad jag har nu. Ungefär tio gånger längre. Men, som ni säkert kan uppskatta, så kommer det ändå inte röra sig om några enorma avstånd. Nu just ser jag fram emot den där tiominuterspromenaden varje morgon. Att få tio gånger mer dagsljus. För tillfället kan jag inte tänka mig något mer vitaliserande, faktiskt. Egentligen borde jag flytta innan jag flyttar så att jag ska orka flytta, men dessvärre är ju livet ingen Douglas Adams-berättelse så jag får väl nöja mig med att försöka ta en dag i taget. Med dagsljus eller inte.

en människas skräp

Stil & syssla

20151104_001

För ett par dagar sen slog det mig att Esmeralda varit här i tre veckor och jag har knappt alls tagit någon vettig bild på henne, särskilt inte med systemkameran. Passade på att ge det ett försök när hon satt i en prydlig men kaxig pose på fönsterbrädet. Den vita gardinen med bruna växter bakom henne har jag kanske berättat om förr, men jag vill göra det igen ändå. Jag tog den och dess tvilling från marken utanför ett gammalt, obebott hus som skulle tömmas. Allt skulle slängas. Sen gav jag den ena delen åt min vän Karin som också fattat tycke för gardinerna och var i behov av en enkelgardin. Min har ett ganska stort hål i sig men det syns inte när gardinen är veckad, och oavsett så gillar jag att den hänger med. Brukar tänka att de två bortslängda delarna blev som en slags vänskapsgardin som förenar oss. En människas skräp, en annan människas skarv.

20151104_002

Under fotosessionen blev Selma nyfiken på vad som hände och ville vara med. Den där träskivan ska förresten bli en tavla, Alfred fiskade upp den ur en container åt mig för flera månader sen, men jag har bara inte kunnat bestämma mig för vad jag ska måla på den. Tror jag börjar ha något hum om saken dock och ska antagligen satsa på nånting abstrakt, och skulle helst börja på med den typ igår men tror jag ska vänta med det tills efter flytten så jag kan måla den i ett rum som ingen klottbenägen katt har tillträde till. Det har stått så många containrar med renoveringsmaterial på stan i vår, sommar och höst och alla kasserade träskivor i dem har fått mina fingrar att klia av iver och saknad av att hålla i en pensel. En människas skräp, en annan människas skaparglädje.

20151104_003

Nog är hon ju alltid tjusig fastän hon ofta låter tungan vila utanför munnen den där Esmeralda, men lite kan det väl emellanåt se ut som att… tja… lampan är på men ingen är hemma, så att säga. Min senaste fredagskrönika som publicerades idag handlar på tal om det dels om lampor — Varde belysning. Och lampan på bilden ovanför, skrivbordslampan med gräddvit plåtskärm, är jag mycket förtjust i. Märket är Asko och jag gissar att den kan dateras till 1950-tal. Hittade den i källarförvaringsutrymmet tillhörande en lägenhet jag bodde i förr i tiden, högt uppe på en hylla stod den kvarlämnad och bortglömd. Och den var så perfekt i mina ögon, att skärmen har sina små bulor och revor gör bara att jag gillar den ännu mer. Jag babblar om det här ofta, men  jag tycker om när saker synbarligen har en historia. Älskar spåren av tidens gång och allt vad den kunnat medföra. En människas skräp, en annan människas skatt — precis som talesättet säger.

dybdahls zoologiske plancher — en granskning

Ditt & datt

20150426_dybdahlorm_001

Den här söndriga planschen köpte jag en gång i tiden för 1€, och jag gillar den mycket trots att den definitivt har sett sina bättre dagar. Ändock ska det erkännas att vid noggrannare inspektion förundras jag över att den faktiskt har producerats med avsikten att agera skolplansch, alltså med syftet att användas i undervisning om hur ormar ser ut.

Men vem är jag att ifrågasätta vetenskapliga illustrationer? Ingen! Så jag antar att jag bara varit obildad innan. Låt oss ta en närmare titt på den.

20150426_dybdahlorm_002

Här ovanför har vi en glasögonorm. Så här ser en sådan ut. Exakt så här. Glöm alla andra idéer ni tidigare haft.

20150426_dybdahlorm_003

En boa ser emellertid ut så här. Till först ställde jag mig undrande till huruvida illustratören någonsin faktiskt sett en orm, men jag ska inte ge upp mitt förtroende än. I ärlighetens namn har jag ju inte själv sett särskilt många ormar och det är förstås helt möjligt att jag hittills bara missat att råka på en just då den självgottar sig, så som den tecknade boan vill exemplifiera. Och eftersom vi litar på läromedel vet vi numera att djurarten gör så emellanåt. (Säkert ba fö att di lura i Eva edee epli.)

20150426_dybdahlorm_004

Såhär ser en orm ut då den gapar, enligt konstnären som jag dessvärre anar opålitlighet hos. Det är som att tecknaren verkligen har försökt göra det tydligt men illustrerat utgående ifrån en skriftlig punktlista över vad en orms munhåla innehåller utan att titta längre än en halv sekund på en riktig modell. Här börjar därmed mitt förtroende tryta på allvar.

20150426_dybdahlorm_005

Jag förstår inte. Kanske det var praodag på Dybdahls planschfabrik.

20150426_dybdahlorm_006

Och här når vi den sista delen av planschen. Änden på ormen saknas, men jag tror att detta porträtt föreställer en skallerorm med skolios. Vid en hastig anblick på håll ser väl detta relativt okej ut, men låt oss gå ännu litet närmare.

20150426_dybdahlorm_007

Flexibla ryggrader i all ära, men jag är ganska säker på att en orms kropp inte kan se ut så här. Den är som en Eschersynvilla där inget borde hänga ihop men tycks av outgrundlig anledning göra det ändå. Sådant torde väl inte påträffas i naturen?

Jag förstår mindre hur en orm ser ut efter att ha sett den här planschen än jag gjorde innan, och kan inte undgå att förundras över hur en sådan kan godkännas för att gå till tryck med pedagogiska ändamål.

Men, så är också producenten av planschen en firma som valt att inkludera namnet Kristiania i sitt företagsnamn.

20150426_dybdahlorm_008

Är någon förvånad?

återanvänt + begagnat + stillistat

Stil & syssla

20150425_manchestersammetsbyxor

För cirka tretton år sen köpte jag dessa utsvängda byxor i manchestersammet från H&M och då på tiden använde jag dem nästan jämt. De låg sen hemma i garderoben i Katternö i många år utan att användas, men för ett par år sen letade jag reda på dem och nu verkar det som att historian håller på att upprepa sig igen. Hade på mig dem idag och gick faktiskt till samma H&M där jag virrade in på en avdelning som jag antar att var gothavdelningen. Nu för tiden då 90-talets mode gjort en comeback tänker jag ofta att jag stilmässigt rört mig i en cirkel, återvänt till mina rötter till då min svartkläddhet fick sin start där runt 1997, men det är nog mer en spiral för inte ville jag likväl ha något av vad som fanns där på gothsidan, tyckte allt var så klyshigt och förutsägbart och uttjatat. För tretton år sen hade jag säkerligen sett på det helt tvärtom. För aderton år sen hade jag antagligen svimmat av blotta åsynen av så många svarta kläder på ett och samma ställe. Minns ni det, ni som var med då, att det fanns ju knappt svarta kläder? Så jäkla märkligt.

20150425_ostensoskolplanscher

Igår var det auktion på min gamla lågstadieskola, Östensö skola. Jag var själv inte där men min mamma var och hon köpte två stycken skolplanscher åt mig som hon sedan skickade bilder på. Jag hade särskilt efterfrågat ormar och mycket riktigt är det en orm som spanar på en mus på det översta scenariot på den ena tavlan, tillsammans andra typer av reptiler på den undre. Och eftersom min mor klart och tydligt har stenkoll på vilken mörkrets varelse jag sannerligen är så köpte hon också en med fladdermöss på! Ser mycket fram emot att få pryda mina väggar med de här finingarna.

Nu då jag var inne på saker som tangerar både klädsel och inredning så kom jag att tänka på den där stillistan som cirkulerade för ett år sedan, men jag aldrig fyllde i. (Alltså den som Linn J. och Nadia B. drog igång!) Känner att nu är det således dags —

Min stil i tre ord: Svart, second-hand, koftorienterat. (Har alltid kofta. Har jag inte en på mig finns den 99% av gångerna i väskan.)

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Caprileggings, skor med superspetsiga tår och/eller taxklack, vad som helst som är kamouflagemönstrat, korta slitna jeanskjolar, cargobyxor, dunjackor, småmönstrade bohoromantiska tunikor/klänningar/kjolar med volanger och ryschpysch (jag tittar på er, Odd Molly), plagg med Ed Hardy-tryck och de flesta t-shirts med tryck överlag. Mycket av detta sådant som de flesta säkert listat på denna punkt, antar jag (men som vi ändå hade i våra garderober för x antal år sen). Sen är jag inte heller förtjust i randigt, prickigt eller rutigt på mig själv men på andra tycker jag det ofta är snyggt. Och så bör det kanske tilläggas att jag har ju nog då likväl burit de flesta av de exemplen jag listade vid något (svagt, förblindat) skede… Ber till gudarna, gamla och nya, att jag vet bättre nu.

Just nu har jag på mig: Plommonlila lösa byxor i velour (loppis), gammal grå t-shirt med ett ljusgrått träsnittsartat tryck jag ännu inte avskyr men nog bara använder hemma likväl (Halpa-Halli, troligtvis), grå tjock mysig lurvig stickad kofta med glittriga trådar i (loppis) samt strumpor plus yllesockor som mor hade tvättat för varmt så att de krympte och då fick jag dem, extratajta och kompakta = varma och trygga på fötterna som är kalla typ elva månader om året. Helheten? #Stylish.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: Äsch, den överst i inlägget får illustrera denna punkt. Den en bit nedanför också. Bekväm i bägge två.

Det här är en bild på mig för länge sedan: Latmaskade och scrollade bara tillbaka på Instagram till den första bilden jag postat där vad jag har på mig faktiskt syns, så värst länge sen är detta inte men nästan tre år i alla fall. Juni 2012:

Fortsättningsvis något jag skulle klä mig i. Alla plagg finns kvar i garderoben.

Jag känner mig allra snyggast i: Förutsatt att jag inte har en magpösig dag så gillar jag något med hög midja eller som markerar midjan. Är alltid nöjd då jag kombinerat texturer och former så att utstyrseln ser intressant ut fastän den är helsvart. Överlag gillar jag bara då jag inte ser tråkig ut, känner jag att jag ser tråkig ut känner jag mig inte snygg. Gillar även kjolar av längre modell.

Mitt favoritplagg just nu: Tror det är vårjackan. Det är så jäkla härligt att kunna byta ut vinterjackor av varierande tjockhet mot en riktig vårjacka utan att frysa. Min vårjacka är den jag har på mig på bilden högst uppe i inlägget, i mocka och läder och med uppkavlade ärmar. Inte alls en prydlig sak men jag gillar den, köpte den på loppis såklart.

Min stil hemma med tre ord: Begagnat, kvasibohoartat, i-konstant-behov-av-städning.

Jag skulle aldrig inreda med: Ikeatavlor, glasbord eller -hyllor, nytillverkat shabby chic-grejs, väggdekaler och i synnerhet inga föreställande nån snuttig text typ ”Glädje” eller ”Love” (kunde eventuellt vara okej med ”Vägg” i ett par månader dock). Mycket pråliga och/eller superrobusta möbler är jag inget fan av och ser sällan heller charmen i läder eller plast — det kan vara snyggt, men det är inte för mig. Helvita möbler känns också avlägset.

Pryl jag suktar efter: Har i ett par år tänkt att en ny soffa och bokhylla skulle vara toppen, men nu då jag bor själv vet jag inte hur länge jag ska bo kvar här och ifall det bara är korkat att fortsätta försöka spana efter nya möbler, särskilt stora, innan jag vet det. Soffa och hylla åsido, så suktar jag främst efter en pryl som jag inte vet om finns, jag skulle vilja ha en vägglampa till sovrummet föreställande ett öga, helst i trä. Jag vet inte egentligen hur denna skulle se ut men jag har en viss förnimmelse och kan inte släppa tanken, har t.o.m. funderat på att försöka tillverka en själv.

Mitt bästa stylingtips: Grönväxter är alltid fräscha, så länge en kommer ihåg att vattna dem. Ett hem blir trevligare med en växt. Större är bättre men små funkar också.

I julas hade jag t.ex. fixat julgran för första gången. En sån glädje den spred där den stod så ståtligt grön och grann!

Min favoritplats hemma: Det måste nog vara datahörnan. Är den och närliggande miljö i relativt bra ordning mår jag som en prins här. Min stol är farfars gamla och den har jag haft sen jag var barn, tog med den från Katternö då jag flyttade för många många år sedan. Angående de andra platserna i hemmet, så visst är det trevligt att kura ihop i soffan eller krypa ner i sängen men det känns alltid som att de närliggande områdena är under konstruktion — det är så mycket som ännu borde sorteras och omorganiseras och allt är liksom på hälft. Men kanske jag får nån ordning på det också en vacker dag då jag har fyllt femtiosju.

Mitt problemhörn hemma: Hahaha. Alla. Förutom kanske datahörnan då, så länge jag inte låter den bli för stökig. Men alla hörn har ju potential att bli problemhörn, om vi säger så.

hemmafrusjukan

Tycke & tanke

Boken jag sen ett par veckor tillbaka håller på med är Betty Friedans The Feminine Mystique, vilken var en av mina självutmaningar i samband med min feministkalender. Det går långsamt framåt, inte för att boken är särdeles tung, men den kräver nog sin beskärda del koncentration eller åtminstone uppmärksamhet i och med att den är fullspäckad med uppgifter. Det är ljudboksversion på jobbet som gäller och det fungerar inte att sväva bort i tankarna en minut och sen förvänta sig att handlingen ska vara på samma plats när jag återvänder till det aktiva lyssnandet. Pausar alltså mycket men känner likväl att jag också missar mycket, tyvärr. Funderar på att köpa den i tryckt format, kan vara en sådan som är intressant att läsa något kapitel i nu som då.

hemmafru

Kan berätta mer om den sen när jag kommit igenom den, men den handlar alltså om hemmafrusjukan, det trånga ideal som fick kvinnan på bilden ovan att trots sitt perfekta hemmafruande ställa sig frågan ”Är detta allt? Är detta allt med livet?”.

Själv är jag inte en huslig person. Ni som känner mig vet att jag är slarvig, stökig och mitt hem sällan städat. Jag samlar på mig mängder med saker som jag sen inte vet hur eller var jag ska förvara, jag slänger kläder omkring mig, jag ställer glas och kaffekoppar på vilken yta som helst och på diskbänken staplar jag diverse kärl tills de tar slut och jag måste rengöra dem.

Förra veckan hade jag nyss kommit till delen av boken som specifikt handlar om hushållsskötsel och kvinnans roll i det, och i samband med detta den nationella ekonomin i USA under 1900-talets mitt. Som bakgrundsinfo bör kanske förklaras att i efterkrigstiden steg familjelivet i status, knappast förvånande eller oförståeligt i.o.m. att så många familjer splittrats under krigen. Mannens roll var som välkänt försörjare jämte kvinnans omhuldare, och i barnens uppfostran ses tecken på dessa roller — flickor uppmuntras till att stanna i hemmet, leka med dockor, dockhus, mamma-pappa-barn, medan pojkarna istället uppmanas att komma sig ut utanför hemmet, t.ex. genom att ta ett jobb som tidningsutdelare eller springpojke. När dessa barn sen är vuxna är det långt ifrån märkligt att de finner sig i samma roller. Normens makt ska inte underskattas.

The Feminine Mystique berättar hur för en person som är designerad till att tillbringa sjukt mycket av sin tid i hemmet med att ta hand om hemmet, så är nya produkter något efterlängtat som kan bryta av tristessen utan att personen för den delen rör sig utanför sin sfär. Att hålla hemmet i skick blev genom kulturella påtryckningar hemmafruns passion och ändamål och detta gynnade i sin tur konsumtionen av nya städprylar, skurmedel och allehanda husgeråd. I ett samhälle där en misslyckad hemmafru var synonymt med en misslyckad människa så är det inte konstigt att hemmafruarna var villiga att testa på nya produkter, endera utav förhoppningen om att med deras hjälp vara en ännu bättre hemmafru, eller helt enkelt utav pur uttråkning. Det är självklart att företag inom dessa branscher ville fortsätta att främja hemmafruidealet, eftersom det innebar att då fanns det en väldans bred marknad bestående av individer vars enda utlopp för självförverkligande i stort sett gick endera genom andra människor, d.v.s. deras makar och barn, och antagligen allra främst genom det som de hade kontroll över, alltså deras hem.

Och där har vi det, en konstruktion som inte bara tutar i unga flickor att hemmafru är allt de nånsin kommer vilja bli, utan även fyller i när de unga flickorna har blivit vuxna kvinnor och finner sig tomma och vilsna i sina roller som enbart hemmafruar, genom ett utbrett marknadsföringskoncept som säger att om någon är olycklig, så beror det på att hon har fel produkter till sitt förfogande. Och hemmafruns jakt på lyckan fortsätter och hemmafrun fortsätter på samma gång att stöda den struktur som nya unga flickor (och pojkar) under tiden växer upp mitt i.

Detta lyssnar jag på på jobbet och tycker det är hiskeligt fascinerande, nästan konspirationsartat utan att det för den delen är någon som konspiratoriskt konspirerat ihop det. Jag tänker att jag så väl kan förstå den där lockelsen att köpa nya produkter som utlovar att ens liv ska bli lyckligare, när en lever ett liv som är mycket begränsat och tillåter få möjligheter till att utvecklas på andra plan än det som i samhället målas upp som ens enda accepterade professionella aspiration; i detta fall skötsel av hemmet. Sen går jag hem och möts av oredan, konstaterar att jag vore en urusel hemmafru och då helt plötsligt får jag en knäpp. Börjar städa. Samlar ihop en massa grejer som legat på konstiga ställen, omarrangerar möbler, torkar bord och fönsterbräden och fyller påsar med sånt jag bestämmer att ska klassas som skräp. Energiskt gör jag dessutom detta. Under tiden jag håller på fattar jag inte själv vad som tagit åt mig, tänker att boken måste ha haft någon slags omvänd psykologisk effekt på mig. Jag sopar, dammsuger, skurar och i hinken åker det sista skurmedlet och som nån jäkla ironisk skymf mot det jag lyssnat på hela dagen känner jag mig p.g.a. denna tomma flaska peppigt upprymd och tänker jublande att JAG FÅR KÖPA NYTT!

Vad i helvete.

Jo, nog tror jag att jag förstår 50-talets desperata hemmafruar. Men hittills måste jag säga att det är ganska härligt att sporadiskt drabbas av denna variant av hemmafrusjukan. Det är lite trevligare att bo, bara. Om jag nu bara kunde räkna ut hur fasiken jag ska få de övriga rummen i acceptabel ordning så skulle mitt liv vara… ja, fulländat och perfekt.

Skoja ba!

Men åtminstone lite mindre stökigt, en stund i alla fall.