När detta hus byggdes år 1923, så byggdes också en extra köksingång för varje lägenhet och i varje lägenhet ett litet rum invid köket. För hembiträdet, tjänsteflickan, pigan — vad hon än kallades. Ett pigrum. Åtminstone hette det så i bostadsannonsen. Det är bara sju kvadratmeter litet, och snart ska det bli vår egen lille piges alldeles egna! Kommer bli smuk!

Men vi har förstås stött på problem. Håhhåjaja, vad annars? Men jag orkar inte gå in på det nu så vi hoppar rakt in i fantasierna istället. Här är ett axplock bilder och ledord som inspirerar just nu —

Blommigt & mysigt. Det skulle vara lätt och säkert på sitt sätt fiffigt att låta alla väggar vara vita i det lilla rummet med sitt smala fönster som vetter mot nordost, men… är det inte lite roligare att växa upp i ett rum med lite färg och lite mönster på väggarna ändå? Åtminstone på en av dem? Ja, det tror jag. Så därför lutar det starkt mot att vi ska göra nåt så väldigt tidigt 00-taligt som att satsa på fondvägg!

Blomster är det som gäller. Vacklade av och an mellan det och konfetti och snarlikt småmönstrat grafiskt, men ärligt talat, kommer vi inte se på sånt om ett par år och bara ”Jaha så ni inredde rummet under sena 10-talet då”? Blommor är ju dock eviga. Men eftersom jag tycker att småblommigt lätt blir för plottrigt blickar jag mot de stora, blaffiga, retrotapeterna…. som då igen tenderar ha en ganska tydlig årtioendestämpel de med. Så jag har siktet ställt på sådana med en mer designklassisk vibb än den bjärta omoderna biten man finner i taket på ens morföräldrars sommarstugas utedass, typ. Som Orla Kielys Rhododendron till vänster, och till höger förstås Maija Isolas Unikko för Marimekko, som båda två ändå känns rätt tidlösa enligt mig.

Jag har förresten också hittat en tapet som påminner ganska mycket om Marimekkon, fast inte lika grafisk eller *Finländskt Hushåll*-stämplig. Den föreställer också vallmo och det är ju nåt som jag tycker att skulle vara ganska passande för vår Blenda Mo… Har dock inte köpt ännu. Mest för att jag försöker nå någon slutsats angående en annan tapet jag också verkligen vill ha men inte kan bestämma var den i så fall ska vara.

Ja och så mysigt. Det ska det såklart vara. I ett sjukvadratmetersrum så finns det inte särskilt många alternativ, faktiskt! Heheh. Jag hoppas och tror att en vänlig blomsteräng på väggen ska göra det lagom ombonat. Vill ju ha det trivsamt men ändå kännas att det är rymligt. Bland det värsta jag vet är när man myser till det i soffan och virar in sig i filtar och sen ska man stiga upp och så SITTER MAN FAST och filtarna liksom hänger fast på en alldeles sträva som kardborrar och soffan blir typ kvicksand och ughähähäähähhhhghhh. Så hemskt. Och vad jag menar är att DEN känslan vill man helst undvika inredningsmässigt också. (Tur att jag förtydligar va? Ifall nu nån fått för sig det motsatta.)

Djuriskt & träigt. Så inte rätt adjektiv i bruk här men jag orkar inte klura ut hur jag skulle uttrycka det rätt så vi kör såhär nu.

Vi har sedan första början lobbat stenhårt för att Blenda ska bli en stor djurvän eftersom vi varken är sadister, psykopater, eller helt jävla dumma i huvudet, och jag är särskilt överförtjust i temat djur ur den lokala skogsbygden. Hon har en duglig samling mjukisdjur föreställande ekorrar, rävar, lodjur, björnar och sånt. (När hon pussat på lejon och pingviner har det varit lättare att ställa tillbaka dem på hyllan, hur söta de än varit. Lite knäppt men det här tanketemat har räddat mig från så många spontanköp, heh.) Och nog skulle det vara jäkla gulligt att föra in sådana djur på nåt sätt i inredningen! Men tror det blir via små detaljer snarare än tydligt tema. Tänker typ tavlor och förstås igelkotten och kaninen som hon sover med varje natt och därför alltid väntar i sängen. (Bubblare: Och genom byråknoppar — mer om detta längre fram i inlägget.)

Angående det träiga så säger jag gärna baj-baj till de allra flesta MDF-skivor och dylika ytor. Skönt att kunna möblera med gamla loppisgrejer och arvegods. Hennes säng, till exempel. Snart börjar det bli dags för Blenda att lämna spjälsängen och jag har varit inriktad på en ordentlig träsäng med rejäla gavlar. Tidigare i veckan skickade mamma bild på hennes farmors och farfars gamla säng som stått ute i Gamla Ladan (den har alltid hetat så hos oss, ladan en bit bakom huset) vem vet hur länge och som eventuellt kunde vara bra som barnsäng. Nu tänker ni kanske, vaddå, dubbelsäng åt en ettåring, det var väl ändå att ta i? Det håller jag med om. Men ser ni den forna tidens äkta makar måste ha varit enastående resistenta mot sömnbrist och trötthetsgnabb för där fortsatte de krypa ner, tillsammans, varje kväll i den utdragbara sängen som rymmer en dryga 70 centimeter bred madrass! (!!) Tror den kommer bli perfekt åt Blenda, den ser precis ut som en sån som jag föreställt mig. Ni ska förstås få se sen! Och den är minst lika träig som den på bilden ovanför. Så ✔ på det!

(Blenda uttryckte förresten sin uppskattning för hyllbilden när hon tidigare i kväll kollade på min barnrum-tavla på Pinterest. Gott tecken!)

Luftigt & krispigt. Jag slits väl någorlunda mellan två stilar, dels detta ljusa och spröda och så det ombonade och lite mer murriga som framträder bättre på de övriga bilderna. Egentligen är det kanske mer viktigt för mig att rummet känns lätt och öppet än att det är mysigt och mjukt. Men jag vill ju ha både och. Går det att kombinera båda två? Ja, det måste det ju gå!

Bakom örat sticker jag trevliga detaljer så som vita knoppar på en träbyrå i vacker nyans. Faktiskt har jag detta på gång — jag och Blenda surfade på knoppar tidigare ikväll och hon hittade sina favoriter, som jag tänkte inhandla och fästa på hennes byrå som är i ganska samma nyans som den på bilden. (Spoiler alert men det är porslinsknoppar i form av vita kaniner. Eller ska vi säga skogshare i vinterskrud?) Kolla hur jäkla FRÄSCHT det är med vita knoppar mot den färgen?! Sen tänker jag också att det säkert är ganska tryggt att satsa på många pigga färger med mycket vitt runtomkring. Så kan man knyta ner det till jorden igen med tillräckligt mycket brunt och trä och naturmaterial bara.

Och psst. Vill ni se mer i samma stil så kan ni alltså kolla in min Pinterest. Är oftast inte så aktiv där men i spurter så.

Ni minns kanske att vårt kök är omodernt och slitet. Detta betyder förstås att jag köksdrömmer mig bort ganska ofta, vilket bara är bra, för det hjälper mig ringa in vad jag gillar och tror att skulle funka. Här är fyra punkter jag tänker på i dag. Välkomna med till drömmarnas land!

ÖPPNA HYLLOR. Det har blivit ett faktum att sådana ska vi ha. Fast också tillräckligt med vanliga köksskåp med dörrar så detta kräver viss planering känner jag. Hur som helst så tänkte jag att sånt som ofta cirkulerar gärna kunde få stå framme, samt fina vin- och drinkglas. Det vill säga sånt som vi ändå för nuvarande så sällan använder i detta hushåll att det oavsett hinner bli dammigt mellan bruken. Kanske lite konst på översta hyllan. Eller serveringsbrickor, har några stycken i trä med fin patina i gammal guldfärg, till exempel.

Bilden här ovanför till höger är kanske inte den mest inspirerande men det är den typen av hyllor jag tänker mig, dels på grund av praktikalitet. Aluminium från gamla goda Ikea (Ekby Mossby). Gillar förstås mörkt trä men känner jag mig rätt kommer jag bli frustrerad och ängslig att ”förstöra”. (Fast hittar jag redan slitna och missfärgade hyllor i gediget trä på loppis så kanske jag tänker om där.) Och är man en slarver som undertecknad så vill man nog prioritera praktikalitet.

SLINGRANDE GRÖNSKA. Naturligtvis! Har nu just ett par silverrankor som hänger i amplar från gardinstången och de börjar ha riktigt långa revor. Hade tänkt att de skulle få dingla kors och tvärs i fönstret som insynsskydd men de hamnar i klämrisk när vi vädrar. Så nu leker jag med tanken på att slå in pyttetunna krokar i taket här och där, och låta revorna sprida ut sig över hela kökstaket istället.

Gillar också idén att låta en gren agera ampelhängare. Har faktiskt en ypperlig gren som jag i förra bostaden hängde från taket och använde som klädstång, hittade den vid sidan om trottoaren på väg hem från affären en gång. WOW EN RIKTIGT BRA KÄPP, tänkte jag. Har utav samma orsak inte kunnat göra mig av med den. Kanske vore det dags att ta den i bruk igen men som blomsterstång.

DJÄRV TAPET. Känner mig lockad att nån gång i tiden sätta in något färgsprakande och stormönstrat ovanför köksskåpen. Bara något som skymtar, egentligen, inte ens så som det är på bilderna att det återkommer mellan hyllor och/eller diskbänk och väggskåp. Utan mer som en tjock bord högst upp. Hmm. En fördel med detta är ju dessutom att det skulle gå åt ytterst lite tapet på så vis. Bra användningsområde för den där udda rullen man hittar på loppis.

Ett enkelt sätt att kolla om man vill göra detta är förstås att rulla ut en tapetrulle liggande, trycka fast den med lite målartejpsrullader eller nåt annat temporärt, och se hur det ser ut. Det ska jag göra nån dag! Kan vara en urusel idé, jag vet faktiskt inte. Återkommer hur som helst till den gång på gång.

SOBER FÄRGSKALA. Nu strider ju detta lite emot det jag sa om färgsprakande tapet alldeles nyss, men så är det vet ni, människan är full av motsägelser. De senaste åren har jag blivit så väldigt typisk och vill ha köksgrunden i vitt, svart och matta trätoner. En del metall, eller ska vi säga rostfritt och krommat, också. Ledord GEDIGET liksom. Natur × textur. Ursäkta men är jag en nordisk 30-nånting vit kvinna? O ja.

Fördelen med att ha insett att det ju är sånt jag vill ha, är att jag blivit betydligt mer vänligt inställd till våra kökslukor i furu. Materialet är ju extremt hållbart och det är förstås urdumt att renovera bara för att man tycker att något känns omodernt. Nej, ska  göra småfix istället, ge dem nya knoppar, kanske dra nåt varv med nötbrunt betslack över dem (om jag vågar). Vi kommer bli tvungna att någon gång lite grundligare renovera eftersom golvet har en grop i sig, heh heh… (antagligen är det bara nån skiva där under som knäckts men man vågar väl inte leva med det hur länge som helst heller utan att undersöka saken) och då det sker så vill jag istället för att köpa helt nytt gärna återanvända så mycket som möjligt. Hoppas det blir möjligt!

(Alla bilder hittar ni på min Pinterest.)

Fast allt är förstås relativt. Det kan nog vara en konstnärlig utmaning, för det.

Har nyligen insett att jag får hänga om tavlorna i vår tambur lite tätare eftersom att jag trots allt vill ha plats för fler på väggen, och därför har jag tittat närmare på galleriväggar på nätet för ~*inspiration*~

Och nu tror jag mig ha så gott som deschiffrerat vad som gör en tavelvägg BRA, i mitt tycke då. Häng med så länge jag leker expert!

• HÄNG LÅGT. Ett vanligt misstag folk gör när de hänger tavlor är att hänga dem alldeles för högt. Det är SÅ obekvämt att se på.

  Häng dem istället så att ungefär översta tredjedelen av tavlan finns i ögonhöjd, så att du får slappna av i blicken (och nacken) när du tittar på dem. ÄVEN om du hänger dem ovanför en soffa eller byrå — de ska antagligen ändå hängas lägre än du tror. Hänger du tavlor i ett barnrum ska du förstås sänka dem ännu mer, eftersom att de är till för minipersonerna att titta på, så utgå ifrån deras ögonhöjd.

  Även när du gör en gallerivägg är det är viktigt att blicken har ett objekt att landa bekvämt på, så häng ”navet” i ögonhöjd. Bygg ut därifrån.

• TÄNK UTANFÖR 2D-LÅDAN. Vi lever ju i 3D! Det vill säga, det blir tråkigt med endast platta saker. Sätt in nån tavla på rejält utstående canvas, en med maffig guldram, eller förstås något mer skulpturerat som sticker ut.

  Det måste naturligtvis inte vara ”konst”, heller. Inkludera för all del lampor, klockor, krukväxter i väggamplar och vad allt annat i galleriet. Men jag menar framför allt: var inte heller rädd för att spika upp sånt vi vanligtvis inte sätter på väggarna. Har du till exempel en fin käpphäst från barndomen? En stilig hatt som tillhört farfar? Ett par spetshandskar som mormor hade när hon gifte sig? Häng upp! Lovar att det blir snyggt och dessutom personligt — vilket också syns.

• FÄRGCIRKULERA. Det blir tråkigt om allt går i exempelvis blått, bara blått blått och mera blått. Men du är kanske lite osäker på färgkombinationer? Ett säkert tips är att utgå ifrån en bit i färgcirkeln och sen slänga in den som finns mitt emot den. Mitt emot blått hittar vi orange och på bilden ovanför till vänster har de brytit av det blåa med varma rostiga toner i ett fåtal bilder. Ser ni hur fint nyanserna går ihop? Och det blåa är ändå det som knyter allt samman eftersom den färgen är jämnt utbalanserad runtomkring.

  Men det går också fint att blanda hur fritt som helst, som bilden till höger illustrerar. Jag tror så här: Kör man på sånt man gillar, sånt som KÄNNS rätt i magen, så kommer det passa ihop. Eller ska vi kanske säga, att det kommer man själv att tycka i alla fall. Och det är väl det som är det viktiga.

• MIND THE GAPS. Det är lättast att få det snyggt om du håller samma avstånd mellan alla objekt. Men det blir mer intressant om du vågar variera det — inte mycket, men med några centimetrar.

  Sätter man ihop en grupp med tavlor närmare varandra så ger det intrycket av att de hör ihop. På så vis kan man styra ögat att betrakta dem som en helhet. Kanske fyra mindre kan motsvara en större för att bygga upp en symmetri? Kanske du kan placera en tavla litelite ”fel”, en bit för långt ifrån eller för nära, för att ge helheten en spontan och lättsam känsla?

  Blir själv tokig när en tavelvägg har några centimeters utrymme mellan alla objekt, förutom på ett ställe där två ligger precis kant mot kant. Det är som en dåligt beskuren bild, det kan reta ögat nåt så fruktansvärt. Blicken dras dit gång på gång.

• MIXA MEDIER. Din samling blir intressantare om uttrycksmedlen är blandade. Tänk glansigt foto, mustig oljemålning, kritigt litografi, blek akvarell, mjukt broderi, och så vidare. Den kommer kännas genuin så. Tycker det är lite snopet när tavelväggar är uppbyggda utav en drös med posters bara.

  Gillar man posters så ska man naturligtvis använda sådana, men jag tycker det är viktigt att man ser möjligheterna i en gallerivägg. Du har chans att skapa något där. Det kan bli ett verk som dessutom betyder något för en och förmedlar känslor — mer än bara en snygg vägg, liksom. Var inte rädd för att låta det ta tid att bygga upp den.

• STÖRST, BÄST OCH VACKRAST. Nu är detta, som så mycket annat, såklart en smakfråga men jag gillar inte när tavelväggar blir för plottriga. Tycker det känns skräpigt när de är uppbyggda med små, små tavlor och föremål. (Har tidigare haft en just sådan i ett forna vardagsrum så tycker jag får säga så.)

  Vill man hellre förmedla fingertoppskänslan av en konstgallerist snarare än skrothandlare så kör man på större tavlor. Men eftersom skrothandel egentligen är mycket mer spännande än konstgalleri så ska vi inte vara rädda för ett fåtal mindre objekt heller. Men nog välja dem noggrannt och sparsamt.

• VÅGA. Konst är inte bara till för att vara nätta bilder. Konst ska väcka känslor och tankar, göra intryck, tala till en på många andra plan än bara det estetiska. Så var inte rädd för att slänga in sånt som du tycker att känns kusligt, humoristiskt, förföriskt eller utmanande. Våga titta på det som väcker ditt intresse.

  Personligen skulle jag också akta mig för tydliga trender. Till exempel ananasar eller kaktusar som vi sett överallt en tid nu. Snart kommer vi uppfatta sådana som väldigt omoderna och vi kommer inte vilja ha dem på våra väggar då längre. Lite som med ugglorna och hjortarna, om ni minns dem.

  Vore det så att jag verkligen, genuint, gillade ananasar och kaktusar så skulle jag ändå försöka hitta ett lite mer ouppenbart sätt att inkludera dem i galleriet än genom typiska posters. Kanske jag kunde fynda ett oljestilleben föreställande ett fruktfat med bland annat ananas på sig? Kanske jag kunde ställa en riktig kaktus på en liten hylla? Ni fattar. Så våga vara lite egen, alltså.

• SKIT I REGLERNA. Jag tycker det är extremt trist när varje tavla har samma typ av ram, något som ofta brukar förespråkas. Tycker inte heller alls att det är nödvändigt att galleriet har en jämn, rät linje någonstans. Tvärtom tycks jag dras mer till de gallerier som inte har det.

  Viktigast är ju att man själv är nöjd och har koll på vad man gillar. Så jag tycker man kan strunta i allt jag och andra sagt och göra som man vill.

  Förutom kanske tavelhöjden. Den blir man bara så illa tvungen att skärpa sig med och rätta sig efter.

Efter en lång tids uppehåll har vi äntligen kommit igång med att fixa och dona lite här hemma igen. Vi jobbar långsamt, en bit åt gången. Andra skulle säkert bli galna på vår slöa takt men egentligen finns det bara fördelar med detta, särskilt om man är van med att bo med provisoriska lösningar sådär som hyreslägenheter ofta ger en. All sakta-mak-tid har gett oss (eller i alla fall mig) tillfälle att grundligt bena ut vad som funkar för oss, eller kanske allra främst vad som inte funkar.

För några veckor sedan var jag så nära att beställa ett öppet hyllsystem att montera fast på vardagsrumsväggen, men jag mesade ur eftersom jag blev orolig att väggen var täckt med gipsskiva och att det skulle bli för tungt för den. Väggen var sist och slutligen inte i gips men pausen gav mig ändå tid att tänka igenom saken och inse att det känns fiffigare med ett hyllsystem som 1) står mycket stadigt i.o.m. småbarnsår på kommande här, så helst både att den vilar på golvet och är fastskruvad i väggen, 2) täcker så gott som hela väggen från golv till tak så alltså högre än den jag tänkt eftersom hallå utrymmessmartare, 3) har kanter på sidorna så att föremålen ramas in och inte liksom svävar omkring i det öppna, om ni förstår hur jag menar, tänker att det lätt blir grötigt och rörigt så, och 4) dessutom extraknäcker med att gömma saker vi inte vill visa bakom skåpdörrar.

Drömmen vore förstås platsbyggd av en krum, gråsprängd snickare i blåa hängselbyxor och ständigt en penna bakom örat. Men nu har vi ju både katter och bebis som ska ha mat varje eviga dag.

Så därför blev det istället gamle gode Billy. Ni vet, han från Ikea. Aldrig riktigt brytt mig i den hyllan förr men nu har jag letat land och rike runt (läs: internet) och börjar förstå charmen. Väldigt väl, till och med! Faktiskt så pass bra att jag förberedde en bildpresentation åt Alfred som jag sedan enkelt övertygande honom med. Trodde han skulle anse mig vara dillig i skallen som hux flux ändrade åsikt om vad för slags hylla vi skulle ha. Det gjorde han inte! Han tyckte likadant.

Ett par timmar senare, tidigare i dag, skickade jag in en beställning på en hop av dem. Får dem nästa vecka, iik! Väldigt standardligt val utav hylla och kanske lite tråkigt färgval men tänker att vitt ska smälta in i väggen. Beställde också en kvartett skåpdörrar till så att vi kan gömma saker längst ner. Tog modellen med påbyggnadshylla överst så de ska bli hela 2,37m höga. Takhöjden här är 2,80 så då kan vi ännu ställa lite grejer överst också. Tror det blir bra!

Lite Pinteresthämtad Billyinspiration på det då? Ja, det tycker jag.

Vi börjar med bilden som upplyste: aha! Skåp! Förstås! Gillar tanken på att mestadels låtsas att skåpdörrarna bara är vägg och med ett axelknyck ställa föremål precis framför om vi så vill. Vi kommer väl knappast förvara vardagsbrukssaker på andra sidan gångjärnen ändå.

En annan tanke jag gillar är att tejpa sån där griffeltavelplast på mittbiten utav dörrarna. Så får Blenda ha sin lilla konstnärsateljé där, sen när hon blivit gammal nog att inte tycka att krita är en delikatess. (Gissar bara att hon gör det. Det mesta är ju, nu för tiden.)

Sen går vi vidare till bilden som berättade att jag med fördel kan kombinera olika hyllbredder. Då kan man nog få till en ganska levande form tror jag. Beställde själv en på 80cm och två på 40cm.

Skulle gärna ha en ännu bredare men ser ni det tillåter inte väggen där den ska stå. Och detta är ju också till Billys fördel — om vi möblerar om så är den lätt att bygga ut vid behov. Den är också lätt att ta isär, eftersom att den redan ÄR isär.

Och till sist har vi bilden som visade att det inte behöver bli tråkigt bara för att det är vitt. Det är ju faktiskt föremålen man sätter i som får skina i en sån här hylla och jag ÄLSKAR ju sånt, att få tänka lite stillebenskt i hylleriet.

Hoppas jag inte ställer ribban för högt nu. Alltid lite ängsligt sånt här tycker jag, att visa ”hur jag tänkt”, för tänk om det inte alls lever upp till förväntningarna? Tänk om jag inte alls får till det lika bra? Men är också mycket peppad på att sätta igång. Får visa sen!

Två spretiga tankar:
1. Heter Billyhyllan Billy för att den är billig?*
2. Under tidigt 00-tal hade jag en dröm som jag inte minns mycket utav FÖRUTOM att jag, precis innan jag vaknade, tittade ner på mina händer. Längst ner på min vänstra handflata stod det skrivet ”All heroes die,” och på den högra ”Billy was first.” Låter inte den meningen som en absolut fantastisk start på en roman?? Hur som helst, hoppas förstås på att detta är starten på en fantastisk romans med Billyhyllan.

* Svar: nä. Googlade. Döpt efter Ikea-anställde Billy Liljedahl. Fint för honom men äsch ändå.