återanvänt + begagnat + stillistat

20150425_manchestersammetsbyxor

För cirka tretton år sen köpte jag dessa utsvängda byxor i manchestersammet från H&M och då på tiden använde jag dem nästan jämt. De låg sen hemma i garderoben i Katternö i många år utan att användas, men för ett par år sen letade jag reda på dem och nu verkar det som att historian håller på att upprepa sig igen. Hade på mig dem idag och gick faktiskt till samma H&M där jag virrade in på en avdelning som jag antar att var gothavdelningen. Nu för tiden då 90-talets mode gjort en comeback tänker jag ofta att jag stilmässigt rört mig i en cirkel, återvänt till mina rötter till då min svartkläddhet fick sin start där runt 1997, men det är nog mer en spiral för inte ville jag likväl ha något av vad som fanns där på gothsidan, tyckte allt var så klyshigt och förutsägbart och uttjatat. För tretton år sen hade jag säkerligen sett på det helt tvärtom. För aderton år sen hade jag antagligen svimmat av blotta åsynen av så många svarta kläder på ett och samma ställe. Minns ni det, ni som var med då, att det fanns ju knappt svarta kläder? Så jäkla märkligt.

20150425_ostensoskolplanscher

Igår var det auktion på min gamla lågstadieskola, Östensö skola. Jag var själv inte där men min mamma var och hon köpte två stycken skolplanscher åt mig som hon sedan skickade bilder på. Jag hade särskilt efterfrågat ormar och mycket riktigt är det en orm som spanar på en mus på det översta scenariot på den ena tavlan, tillsammans andra typer av reptiler på den undre. Och eftersom min mor klart och tydligt har stenkoll på vilken mörkrets varelse jag sannerligen är så köpte hon också en med fladdermöss på! Ser mycket fram emot att få pryda mina väggar med de här finingarna.

Nu då jag var inne på saker som tangerar både klädsel och inredning så kom jag att tänka på den där stillistan som cirkulerade för ett år sedan, men jag aldrig fyllde i. (Alltså den som Linn J. och Nadia B. drog igång!) Känner att nu är det således dags —

Min stil i tre ord: Svart, second-hand, koftorienterat. (Har alltid kofta. Har jag inte en på mig finns den 99% av gångerna i väskan.)

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Caprileggings, skor med superspetsiga tår och/eller taxklack, vad som helst som är kamouflagemönstrat, korta slitna jeanskjolar, cargobyxor, dunjackor, småmönstrade bohoromantiska tunikor/klänningar/kjolar med volanger och ryschpysch (jag tittar på er, Odd Molly), plagg med Ed Hardy-tryck och de flesta t-shirts med tryck överlag. Mycket av detta sådant som de flesta säkert listat på denna punkt, antar jag (men som vi ändå hade i våra garderober för x antal år sen). Sen är jag inte heller förtjust i randigt, prickigt eller rutigt på mig själv men på andra tycker jag det ofta är snyggt. Och så bör det kanske tilläggas att jag har ju nog då likväl burit de flesta av de exemplen jag listade vid något (svagt, förblindat) skede… Ber till gudarna, gamla och nya, att jag vet bättre nu.

Just nu har jag på mig: Plommonlila lösa byxor i velour (loppis), gammal grå t-shirt med ett ljusgrått träsnittsartat tryck jag ännu inte avskyr men nog bara använder hemma likväl (Halpa-Halli, troligtvis), grå tjock mysig lurvig stickad kofta med glittriga trådar i (loppis) samt strumpor plus yllesockor som mor hade tvättat för varmt så att de krympte och då fick jag dem, extratajta och kompakta = varma och trygga på fötterna som är kalla typ elva månader om året. Helheten? #Stylish.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: Äsch, den överst i inlägget får illustrera denna punkt. Den en bit nedanför också. Bekväm i bägge två.

Det här är en bild på mig för länge sedan: Latmaskade och scrollade bara tillbaka på Instagram till den första bilden jag postat där vad jag har på mig faktiskt syns, så värst länge sen är detta inte men nästan tre år i alla fall. Juni 2012:

Fortsättningsvis något jag skulle klä mig i. Alla plagg finns kvar i garderoben.

Jag känner mig allra snyggast i: Förutsatt att jag inte har en magpösig dag så gillar jag något med hög midja eller som markerar midjan. Är alltid nöjd då jag kombinerat texturer och former så att utstyrseln ser intressant ut fastän den är helsvart. Överlag gillar jag bara då jag inte ser tråkig ut, känner jag att jag ser tråkig ut känner jag mig inte snygg. Gillar även kjolar av längre modell.

Mitt favoritplagg just nu: Tror det är vårjackan. Det är så jäkla härligt att kunna byta ut vinterjackor av varierande tjockhet mot en riktig vårjacka utan att frysa. Min vårjacka är den jag har på mig på bilden högst uppe i inlägget, i mocka och läder och med uppkavlade ärmar. Inte alls en prydlig sak men jag gillar den, köpte den på loppis såklart.

Min stil hemma med tre ord: Begagnat, kvasibohoartat, i-konstant-behov-av-städning.

Jag skulle aldrig inreda med: Ikeatavlor, glasbord eller -hyllor, nytillverkat shabby chic-grejs, väggdekaler och i synnerhet inga föreställande nån snuttig text typ ”Glädje” eller ”Love” (kunde eventuellt vara okej med ”Vägg” i ett par månader dock). Mycket pråliga och/eller superrobusta möbler är jag inget fan av och ser sällan heller charmen i läder eller plast — det kan vara snyggt, men det är inte för mig. Helvita möbler känns också avlägset.

Pryl jag suktar efter: Har i ett par år tänkt att en ny soffa och bokhylla skulle vara toppen, men nu då jag bor själv vet jag inte hur länge jag ska bo kvar här och ifall det bara är korkat att fortsätta försöka spana efter nya möbler, särskilt stora, innan jag vet det. Soffa och hylla åsido, så suktar jag främst efter en pryl som jag inte vet om finns, jag skulle vilja ha en vägglampa till sovrummet föreställande ett öga, helst i trä. Jag vet inte egentligen hur denna skulle se ut men jag har en viss förnimmelse och kan inte släppa tanken, har t.o.m. funderat på att försöka tillverka en själv.

Mitt bästa stylingtips: Grönväxter är alltid fräscha, så länge en kommer ihåg att vattna dem. Ett hem blir trevligare med en växt. Större är bättre men små funkar också.

I julas hade jag t.ex. fixat julgran för första gången. En sån glädje den spred där den stod så ståtligt grön och grann!

Min favoritplats hemma: Det måste nog vara datahörnan. Är den och närliggande miljö i relativt bra ordning mår jag som en prins här. Min stol är farfars gamla och den har jag haft sen jag var barn, tog med den från Katternö då jag flyttade för många många år sedan. Angående de andra platserna i hemmet, så visst är det trevligt att kura ihop i soffan eller krypa ner i sängen men det känns alltid som att de närliggande områdena är under konstruktion — det är så mycket som ännu borde sorteras och omorganiseras och allt är liksom på hälft. Men kanske jag får nån ordning på det också en vacker dag då jag har fyllt femtiosju.

Mitt problemhörn hemma: Hahaha. Alla. Förutom kanske datahörnan då, så länge jag inte låter den bli för stökig. Men alla hörn har ju potential att bli problemhörn, om vi säger så.

hemmafrusjukan

Boken jag sen ett par veckor tillbaka håller på med är Betty Friedans The Feminine Mystique, vilken var en av mina självutmaningar i samband med min feministkalender. Det går långsamt framåt, inte för att boken är särdeles tung, men den kräver nog sin beskärda del koncentration eller åtminstone uppmärksamhet i och med att den är fullspäckad med uppgifter. Det är ljudboksversion på jobbet som gäller och det fungerar inte att sväva bort i tankarna en minut och sen förvänta sig att handlingen ska vara på samma plats när jag återvänder till det aktiva lyssnandet. Pausar alltså mycket men känner likväl att jag också missar mycket, tyvärr. Funderar på att köpa den i tryckt format, kan vara en sådan som är intressant att läsa något kapitel i nu som då.

hemmafru

Kan berätta mer om den sen när jag kommit igenom den, men den handlar alltså om hemmafrusjukan, det trånga ideal som fick kvinnan på bilden ovan att trots sitt perfekta hemmafruande ställa sig frågan ”Är detta allt? Är detta allt med livet?”.

Själv är jag inte en huslig person. Ni som känner mig vet att jag är slarvig, stökig och mitt hem sällan städat. Jag samlar på mig mängder med saker som jag sen inte vet hur eller var jag ska förvara, jag slänger kläder omkring mig, jag ställer glas och kaffekoppar på vilken yta som helst och på diskbänken staplar jag diverse kärl tills de tar slut och jag måste rengöra dem.

Förra veckan hade jag nyss kommit till delen av boken som specifikt handlar om hushållsskötsel och kvinnans roll i det, och i samband med detta den nationella ekonomin i USA under 1900-talets mitt. Som bakgrundsinfo bör kanske förklaras att i efterkrigstiden steg familjelivet i status, knappast förvånande eller oförståeligt i.o.m. att så många familjer splittrats under krigen. Mannens roll var som välkänt försörjare jämte kvinnans omhuldare, och i barnens uppfostran ses tecken på dessa roller — flickor uppmuntras till att stanna i hemmet, leka med dockor, dockhus, mamma-pappa-barn, medan pojkarna istället uppmanas att komma sig ut utanför hemmet, t.ex. genom att ta ett jobb som tidningsutdelare eller springpojke. När dessa barn sen är vuxna är det långt ifrån märkligt att de finner sig i samma roller. Normens makt ska inte underskattas.

The Feminine Mystique berättar hur för en person som är designerad till att tillbringa sjukt mycket av sin tid i hemmet med att ta hand om hemmet, så är nya produkter något efterlängtat som kan bryta av tristessen utan att personen för den delen rör sig utanför sin sfär. Att hålla hemmet i skick blev genom kulturella påtryckningar hemmafruns passion och ändamål och detta gynnade i sin tur konsumtionen av nya städprylar, skurmedel och allehanda husgeråd. I ett samhälle där en misslyckad hemmafru var synonymt med en misslyckad människa så är det inte konstigt att hemmafruarna var villiga att testa på nya produkter, endera utav förhoppningen om att med deras hjälp vara en ännu bättre hemmafru, eller helt enkelt utav pur uttråkning. Det är självklart att företag inom dessa branscher ville fortsätta att främja hemmafruidealet, eftersom det innebar att då fanns det en väldans bred marknad bestående av individer vars enda utlopp för självförverkligande i stort sett gick endera genom andra människor, d.v.s. deras makar och barn, och antagligen allra främst genom det som de hade kontroll över, alltså deras hem.

Och där har vi det, en konstruktion som inte bara tutar i unga flickor att hemmafru är allt de nånsin kommer vilja bli, utan även fyller i när de unga flickorna har blivit vuxna kvinnor och finner sig tomma och vilsna i sina roller som enbart hemmafruar, genom ett utbrett marknadsföringskoncept som säger att om någon är olycklig, så beror det på att hon har fel produkter till sitt förfogande. Och hemmafruns jakt på lyckan fortsätter och hemmafrun fortsätter på samma gång att stöda den struktur som nya unga flickor (och pojkar) under tiden växer upp mitt i.

Detta lyssnar jag på på jobbet och tycker det är hiskeligt fascinerande, nästan konspirationsartat utan att det för den delen är någon som konspiratoriskt konspirerat ihop det. Jag tänker att jag så väl kan förstå den där lockelsen att köpa nya produkter som utlovar att ens liv ska bli lyckligare, när en lever ett liv som är mycket begränsat och tillåter få möjligheter till att utvecklas på andra plan än det som i samhället målas upp som ens enda accepterade professionella aspiration; i detta fall skötsel av hemmet. Sen går jag hem och möts av oredan, konstaterar att jag vore en urusel hemmafru och då helt plötsligt får jag en knäpp. Börjar städa. Samlar ihop en massa grejer som legat på konstiga ställen, omarrangerar möbler, torkar bord och fönsterbräden och fyller påsar med sånt jag bestämmer att ska klassas som skräp. Energiskt gör jag dessutom detta. Under tiden jag håller på fattar jag inte själv vad som tagit åt mig, tänker att boken måste ha haft någon slags omvänd psykologisk effekt på mig. Jag sopar, dammsuger, skurar och i hinken åker det sista skurmedlet och som nån jäkla ironisk skymf mot det jag lyssnat på hela dagen känner jag mig p.g.a. denna tomma flaska peppigt upprymd och tänker jublande att JAG FÅR KÖPA NYTT!

Vad i helvete.

Jo, nog tror jag att jag förstår 50-talets desperata hemmafruar. Men hittills måste jag säga att det är ganska härligt att sporadiskt drabbas av denna variant av hemmafrusjukan. Det är lite trevligare att bo, bara. Om jag nu bara kunde räkna ut hur fasiken jag ska få de övriga rummen i acceptabel ordning så skulle mitt liv vara… ja, fulländat och perfekt.

Skoja ba!

Men åtminstone lite mindre stökigt, en stund i alla fall.

crotalus horridus

20140721_crotalushorridus

Hittade denna plansch på loppiset på torget i Jakobstad idag, det är skallerormen nere på bilden som planschen är kallad efter och bär det latinska namnet crotalus horridus. Tycks inte ha något eget svenskt namn men på engelska heter den timber rattlesnake. Sen vad den där typen ovanför är för en art har jag inte en aning om men misstänker att den skulle kunna vara en boa, eventuellt en kungsboa, vilket i så fall skulle passa alldeles utmärkt för en plansch på en sådan finns bland ägodelarna sen tidigare.

Är i Katternö, kom hit i lördags och har haft så fullt upp att Dubrovnikinläggen har pausats, de kommer säkert i en något långsammare takt någorlunda snart om inte först då jag är tillbaka i Vasa. Ska tillbringa resten av veckan här, helt i enlighet med traditionen p.g.a. Jakobs Dagar och alla familjemedlemmar, vänner och bekantingar som brukar komma hem-hem då. Mycket fullrullig (men kul!) tid det här och har således knappt hunnit internauta alls under de senaste dagarna. Sen då jag hunnit har jag — surprise, surprise —  istället varit så utmattad att jag knappt orkat, sådan är situationen även nu och om ni tycker att det här inlägget låter matt och krystat så är det helt mitt i prick. Vill så gärna, men förmår icke. Med andra ord så är jag nu och kommer säkert för en tid framöver vara ganska e-tråkig men jag har åtminstone äntligen en giltig orsak den här veckan! (Till skillnad från andra veckor då det brukar hänga upp sig på en alldaglig blöööhblääähighet.) Det är jävligt skönt med semester, såklart, men speciellt mycket vila har jag nog inte hittills upplevt under den. Inte någon riktig, misstänker jag, även om det är svårt att säga vad en sådan egentligen skulle kännetecknas av. Är precis lika slutkörd varje kväll. (Men en välkomnad skillnad är att nu kan jag stanna uppe och nattuggla lite ändå.) Jag antar att vad det har varit brist på är äkta avslappning, liksom, att befinna sig i ett slags standby-läge där det är långt till omvärlden både i tid och rum, där inga saker gör sig påminda ens i bakhuvudet. Hjärnan tänker alltid även om det definitivt inte alltid märks. Ska göra mitt bästa för att stänga av den för natten.