innan det blir bra till slut

linneaiitalien
En bokstavlig mini-jag på resa i Italien år 1985.

Är aningen överväldigad av all vänlig och stöttande respons jag har fått för det senaste inlägget. Den hjälper verkligen. Vet att mitt humör och mående likväl kommer att fortsätta pendla av och an, men just nu mår jag bättre och jag ska försöka att inte ta det så hårt när jag krisar igen. Jag känner mig långt ifrån ensam nu.

Dels känns saker mer hanterliga nu för att jag vågat börja berätta och det är skönt att lätta på hjärtat, men också tack vare att ingen hittills har pekat finger och buat. Helt tvärtom har människor istället varit så där härliga och älskvärda som goda människor är när någon visar sig svag, ängslig eller olycklig. Tack för det, det betyder massor.

Särskilt i bloggosfären och sociala medier tror jag att vi kan oroa oss för att saker ska vändas emot oss, sådär som grejer gör på nätet ibland åt de som har otur (i en värld där ingen går säker, vill jag fylla i med filmtrailerröst). Vi ängslar oss för att främlingar ska leta efter fel hos oss att vältra sig i tvärs över hela nätet, och då känns det otryggt att själva servera de felen i en prydlig bajshög på ett smutsigt silverfat. Jag antar att vad jag är rädd för är att när jag berättar vissa grejer, så ska någon säga typ ”Hur skulle du känna om din mamma hade skrivit så om dig?”. (Till min mammas försvar hade jag då sagt att jag vid det skedet var ett foster, inte en person, men ni fattar. Vill inte styras mot att känna mer skuld.)

Många har sagt att det finns inget fel sätt att känna eller må under en graviditet, att alla känslor får finnas. Samma tanke var också vad som fick mig att vilja berätta om mina erfarenheter, men tyvärr sjönk tanken inte in förrän ganska nyligen. Jag hade mycket att smälta innan jag kom så långt, tror jag. Fast jag läst att det såklart är normalt att oro, vilsenhet och splittrade känslor uppstår under en graviditet, så har ingen text sagt svart på vitt att du exempelvis kan känna grav, grav ånger även om du är en sådan som alltid velat ha barn. Eller att i.o.m. den ångern så börjar du ifrågasätta en massiv jävla bit av den framtid du alltid trott att du velat ha, och därmed en minst lika stor bit av dig själv. De har inte heller sagt att du kan känna en djup, djup ångest för att du är så rädd för att du förstört ditt liv genom att bli gravid. Eller att du i nästa sekund då kan må ännu sämre för att du bara tänker på dig själv och knappt känner någonting alls för det där embryot.

Samtidigt som jag har våndats över graviditeten i sig själv och allt vad den medför, så har jag dessutom mått dåligt för att jag mått dåligt. När min barnmorska intygade att vad jag genomgår inte är ovanligt så lättade den ångesten efter ett par dagars betänketid, och istället blev jag arg på att jag inte vetat att det kan vara så här hemskt förut. På att jag inte fattat att det inte alltid är så lätt som ”Javisst var det en omställning men sen tänkte jag på belöningen och då kändes det ändå rätt fast det var tungt”. På att kvinnor fortfarande inte pratar så värst öppet om att en graviditet kan slita på psyket på så många sätt. Tro mig, det är verkligen helt tillräckligt jobbigt att ha ångest för att ens liv kommer förändras för alltid, vi behöver verkligen inte den adderade ångesten utav att det verkar fel att känna den första ångesten.

Alla förstår att en graviditet knappast är som att trippa genom en rosenskimrande saga, men varje berättelse jag läst och hört om jobbiga graviditeter slutar med att det var värt det. Och de måste väl sluta så, (även om jag också oroat mig för att jag ska bli en sådan moder som överger sitt barn,) men just nu, när jag inte ännu är där, så blir jag bara frustrerad på sådana slut. Känner mig otålig på något vis. De sluten känns fel för det jag genomgår just nu. De sluten tar ifrån resten av historien som är just nu. Jag önskar och tror att jag kommer skriva samma sak en dag, och att det slut jag skriver den dagen kommer få allt det jag skriver nu att kännas så mycket mindre så att det är så gott som obetydligt, men just nu så är jag långt därifrån. Jag vill inte avfärda det här helvetet jag stundvis vadat genom med ”det blir värt det”. Det passar inte att knyta ihop det i ett sådant prydligt paket. Det går inte, det här är för spretigt. Det här är plågsamt och fult och jävligt och tydligen alldeles, alldeles vanligt och förekommande och normalt.

Det känns som att de som redan blivit mödrar känner till det här, hur grym en graviditet kan vara. Men jag tänker att de som verkligen borde veta är de som inte ännu blivit men kanske en dag kommer bli.

Det hade besparat mig ett fåtal månaders dubbeldos av ångest i alla fall.

P.S. Vill förresten säga att det är absolut okej att kommentera anonymt här, om någon vill det. Ibland känns det tryggare att berätta saker inkognito och den möjligheten vill jag inte ta ifrån någon.

som en saltgurka, ungefär

I huvudet har jag påbörjat detta inlägg så många gånger, på olika sätt. Jag vet ännu inte hur jag ska göra, vad jag ska säga, men det som känns mest rimligt är att börja där jag är nu: Jag är gravid. Om allt fortsätter likadant som det hittills gjort så blir Alfred och jag föräldrar i höst. Och med det sagt så spolar jag tillbaka en bit.

Jag kände på mig att det var så redan när bara två veckor gått. Det kändes såklart overkligt, det mest troliga var ju att mina aningar skulle visa sig vara hittepå. För hur skulle jag möjligtvis kunna känna av det då redan? Jag har aldrig förut varit gravid så det är inte som att jag hade något att jämföra med. Jag fnös och sköt det åt sidan. Sedan blev det dags för mig att få mens och den kom inte. Jag gjorde ett graviditetstest vars resultat slog luften ur mig och fick mig att känna mig vimmelkantig. Kunde nog inte riktigt ta in det. Fastän jag vet att falska positiva är ovanliga så tänkte jag att det säkert var så, ändå. Två dagar senare gjorde jag ett test till. Ingen tvekan om saken, jag var gravid.

Och då började den riktiga overklighetskänslan.

Kommer att prata mer om den känslan senare, tillsvidare kan jag säga att den inte varit särskilt positiv. Tvärtom har det för min del varit glest med glädjestunderna. Jag trodde att jag skulle vara redo, men har typ 99% av tiden känt mig som det totalt motsatta. Så jag har velat förtränga och glömma, och på det viset har det känts overkligt. De ynka 1%-gångerna då grejer känts okej och nästan hanterbara har även de känts surrealistiska, som att de (eller jag) totalt saknat verklighetsförankring, och sedan har jag vaknat upp i någonting mardrömsaktigt. Det har varit mörkt.

Innan graviditeten, sedan november ungefär, så har jag känt mig hängig p.g.a. vintern. Jag har inte varit deprimerad, men definitivt inte heller på topp. Överlag så har jag också lätt för att få ångest, oavsett årstid, men är förstås mer mottaglig för sådant när jag i grunden är generellt nedstämd, mer eller mindre. Sätt till en rejäl skvätt hormoner hormoner HORMONER i den cocktailen och så har vi i princip en emotionell Molotov.

Samtidigt som situationen varit högst påtaglig — den har förstås gjort sig konstant påmind genom mitt humör, min diet, det faktum att jag slutat röka et.c. — så har jag haft svårt att acceptera vad som är på gång. Jag har inte velat berätta åt någon att jag är gravid, främst för att det brukar förutsättas att det ska göras med glatt humör och den väntande kvinnan ska stråla av änglalik moderskärlek när hon tackar för gratulationerna. Jag känner inte direkt någon sådan ännu. Ibland kan jag känna ett uppspelt pirr då jag tänker på vad som är på gång, men tänker jag på framtiden för mycket (d.v.s. längre än i uppskattningsvis två minuter) så får jag ångest. Så därför har jag dragit mig för att berätta nyheten — jag har helt enkelt inte velat skådespela mer än jag redan gjort. Det har känts som att det varit något allvarligt fel på mig som inte känt så som jag ”borde”, och jag har inte velat bli påmind om det. Att känna mig så har upprört mig.

Det känns egentligen fortfarande otäckt att berätta, men jag har också känt starkare och starkare under de senaste veckorna att jag vill prata om det. Jag måste bara känna efter lite ännu om vad mer jag är okej med att berätta, just nu, innan jag vräker ur mig allt.

Något som är jag vet helt säkert är att jag definitivt vill prata mer om att må psykiskt dåligt under graviditeten, för det känns som att det är ganska tabubelagt. I alla fall kände jag mig själv ganska extrem och därmed avvikande i mina känslor, och förstås gav det mig ingenting annat än ökad ångest. Skäl att ha ångest, trodde jag. Jag ska försöka att inte censurera mig, men jag vill bli redo först, så vi tar det vartefter.

Så, det är vad som är på gång nu då, hur svårfattligt det än varit för mig. Lite börjar det ändå sjunka in, anar jag. Ändå känns det, just nu, då jag tänker på att publicera det här inlägget, som att jag blir osäker. Liksom så här att min spontana magkänsla är att undra om detta faktiskt är helt sant, om det inte bara är något jag drömt ändå. Men det är det förstås inte och jag har ultraljudsbilder to prove it.

Min graviditetsapp säger att fostret just nu är i ungefär samma storlek som en saltgurka. Helt jävla overkligt, det med.

20170411_saltgurka