Samhörighet vecka 4 år 2021

Inte vecka fyra om man räknar andra veckor än årets så ursäkta vilseledning här nu.

Jag hade tänkt göra en allmän statusrapport för denna första dagen av sista veckan av årets första månad, men istället sitter jag här och tänker på samhörighet. Jag har tänkt mycket på det under den här graviditeten, eftersom jag, väl som man gör, hoppas att mina barn ska få en fin syskonrelation och nära vänskap. En tid våndades jag över att åldersskillnaden eventuellt skulle bli för stor för det. Kunde känna att fan, man borde ha sett till att det blev två år istället för fyra (som jag märkt att jag oerhört gärna vill specificera som 3½). I själva verket kan man förstås inte designa en relation, sist och slutligen verkar åldersskillnaden ha väldigt litet att göra med hur dynamiken blir. Säger de som vet. (Alltså flerbarnsföräldrar i min närhet.)

Jag tänkte mycket på vänskap och samhörighet under min förra graviditet också. Då för att jag var så otroligt rädd för att bli ensam och för att jag ibland kände mig som att jag redan var där. När instan plötsligt exploderade med stories från samma fest som jag inte ens visste om, och sånt. Att jag såklart också har mig själv att skylla hjälper inte i sådana situationer — blir ju lika ledsen för att *jag* inte lyckas vara en av dem som är med.

Otroligt märkligt att HDR-effekten ger en ca 17 olika smooth skin-filter men här är vi nu. Bara att tacka och ta emot.

Som förälder kan jag oroa mig för att mitt (mina) barn ska ärva mina ängsligheter och sammanhängande beteenden. Jag har en så kallad anknytningsproblematik, är jag rätt säker. Kanske är det på grund av den som jag har så nära till att känna att jag kanske mest bara stör. Fast jag vet att jag också är omtyckt. Det är tudelat. Jag fattar att jag projicerar och att det är skillnad på att vara tre år eller trettioplus, men det gör mig ändå så oerhört glad när hon hittar vänner och är trygg i sina vänskaper och sig själv. (Häromdagen när hennes kusin och kompis sa ”Jag saknar min mamma och pappa”, svarade hon i en sing-song-song-voice ”Men du har ju miii-iiig!”)

Själv har jag har haft ett otroligt isolerat år. Jag har i perioder levt isolerat förr och är ganska van med det, detta har liksom inte fallit sig särdeles onaturligt för mig. (Vilket i sig kanske är en gnutta onaturligt ändå.) Det jag som vuxen lärt mig om det sociala är att det inte är som att cykla, utan man måste se till att repetera för att inte glömma hur man gör. Och, eller ska jag säga men, jag valde i dag, när jag kände den där osäkerheten smyga sig på, tillit. Bara valde det! Otroligt skönt att luta sig bakåt utan rädsla för att falla igenom. Det var egentligen kanske bara det jag ville säga.

Dålig blivande mamma

Sent i går kväll slog det mig att det var länge sen jag känt några fosterrörelser. Klockan var vid det skedet redan förbi elva men jag drack iskallt vatten, buffade på magen, ställde mig upp och hoppade lite. Till sist kom en spark, men oron lämnade mig inte helt ändå. Då jag vaknade fanns den kvar. Den var det enda jag kände i magen.

Oron ökade under tiden jag körde till mödrarådgivningen. Dels var det skönt att jag redan hade det mötet inbokat, men på väg dit spelade jag upp skräckscenariot. Att inget hjärtljud skulle hittas, att jag senare skulle höra orden ”Tyvärr verkar det som att fostret dog under natten” — och att jag skulle, för evigt, sitta fast med mitt fruktansvärda misstag. Att jag borde ha agerat snabbare. Inte väntat på mitt inplanerade möte med vårdpersonal nio timmar efter att jag på kvällen börjat oroa mig. Och hade jag inte tänkt på det tidigare under dagen också? Att det kanske varit litet stilla i magen? Och vad är det där, precis nu, är det sammandragningar? Ja, de fortsätter. Men vad nu, har jag ont i korsryggen också? Så var det ju sist jag fick värkar.

Hur ska jag stå ut med det, undrade jag. För sådant kan hända även mig, försökte jag tvinga mig själv att inse i ett besynnerligt sätt att skydda mig själv i det långa loppet. Jag måste förbereda mig på att det blir så, tänkte jag. Det kan man aldrig, förstod jag ändå. Jag tänkte på de i bekantskapskretsen som gått igenom det. Kände mig så väldigt ledsen för deras skull.

Men när jag satt där och pratade med barnmorskan, som inte verkade särskilt orolig, kände jag äntligen en spark igen. Jag andades ut lite bakom mitt ansiktsskydd. Det var inte kört. Och en stund senare lyssnade vi på hjärtljudet som denna gång hördes alldeles tydligt, ett dunk-dunk-dunk och inte ett woosh-woosh-woosh. Jag spelade in det och spelade upp det åt Alfred och Blenda när jag kom hem.

Blenda, som innan jag åkte, frågade om jag tror att babyn kommer sakna henne och pappa under tiden vi var borta. Fy fan vad det kändes bitterljuvt då, att svara ”Det tror jag säkert” utan att känna sig 100 % säker på att det fanns något där som kunde sakna. Jag tänkte på henne i bilen till mödrarådgivningen. Besvikelsen. Sorgen. Huu.

När jag var gravid med Blenda hade jag mycket ångest. När jag säger det tar alla alltid för givet att den härstammade i den rädslan som jag kände i dag — att något skulle gå fel. Det stör mig nu, det knäckte mig då. Det var aldrig det som var roten till min ångest, och det gav mig bara mer ångest att jag dessutom hade ångest över fel sak. Det fanns så få att relatera till. Andras ångest var osjälvisk och ärofull. Jag kunde känna att jag placerades i ett fack. En dålig blivande mamma. Ett monster. En bra blivande mamma oroar sig enbart över sitt fosters liv. Inte sitt eget.

Jag tycker förstås inte att det egentligen är så, och jag gjorde inte det då heller, men jag känner det fortfarande ibland och jag kunde känna det då. Och jag förstår att vad jag upplevde i dag var en bråkdel av det andra gjort och jag menar inte att att jämställa. Hoppas jag inte är okänslig. Min oro, sorg, ånger och skuld var långt ifrån vad de hade kunnat bli, men fanns där. Jag vill inte igen gå igenom de tankar och känslor som jag gjorde i dag — men på nåt plan var det en lättnad att äntligen må dåligt rätt.

Formen och tricket 🍐

Vet ni jag fortsatte ändå obsessa över magen efter mitt senaste inlägg. För jag åt en stor lunch, och efter det kände jag mig som en obscen badboll. Samma sak följande dag. (Jag är alltid så jäkla hungrig! Förhastar mig.)

Men i förmiddags vaknade jag, tittade i spegeln på den där otympliga utbuktningen mitt på magen medan jag klädde på mig, och tyckte att det inte var så himla illa ändå. Ändå kändes det på något vis pinsamt? Jag vet inte riktigt varför. Lite som att det gör mig obekväm att andra också ser den. Som att det på något vis är förödmjukande? Men jag kan ju inte styra över folks blickar, herregud. Känslan beror kanske på nån slags splittring mellan att vilja bära magen med stolthet och samtidigt inte vilja bli sedd. Svårt att förklara. Eller förstå.

Insåg att det enda som kunde råda bot på detta var att ta en bild och posta den på insta. Det kändes genast bättre.

Vecka 1 år 2021

Man kunde hävda att det är först i dag som det nya året egentligen börjar. I dag börjar nämligen vecka 1. Det nya årets första måndag. Men ska vi gå all in på pur instinkt så börjar ju året på riktigt först i ungefär mars-april, åtminstone här på mina breddgrader. Det känner ni väl? Att året börjar då det blir återfött. Då snön smälter, marken luktar starkt av jord (och hundbajs), luften blir dammig och små groddar spricker upp här och var. Då gatusoparbilen är i farten. Då svanarna återvänder (på nyårsdagen såg jag två flyga söderut utanför köksfönstret). Då vattnet i åarna stiger så att åkrarna förvandlas till sjöar vid sidan av riksåttan. Då knoppar brister med ett ”aj!”… Men nu ska vi inte förhasta oss! Än så är det långt till vår, än så är det vinter.

Vad har jag på mig i dag då? Ni undrar förstås eftersom det ju blir allt mer utmanande för mig att hitta plagg som passar. Jag har ganska många löst sittande överdelar i garderoben, så vidden räcker än så länge oftast till hur bra som helst till men däremot påverkas ju längden på dem när magen putar ut så mycket mer, så att de ändå inte funkar. Blev därför ytterst glad när jag i helgen hittade min gamla fransade skjorta i något längre modell! I en påse med kläder jag vid något skede hade tänkt sy om, men minns inte mera vad det var jag skulle fixa om med den. Jag tvättade den istället, toppade ett par fransar som börjat hänga längre än de andra, och nu har jag plötsligt utökat min preggogarderob avsevärt.

Är man nyfiken på att bli minimalist eller kapselgarderobist är graviditet verkligen en bra testkörning. Eh, menar det inte som ett HeTt TiPs utan mer bara som en, öh, bonus. Har till vardags levt i en skjorta, tre tröjor (en av dem Alfreds) och två par byxor de senaste tre månaderna. Skulle haft ett större urval om jag inte hade gjort så många märkliga val under min senaste graviditet. Nästan inga av de plaggen lockar längre. Minns i och för sig att de inte direkt lockade sist heller, men desperate times… Den här gången vill jag behålla min stil mer och lite mindre ta det som finns tillgängligt. Och jag tycks ha aningen bättre framförhållning för att få det att lyckas, men det är nog enbart p.g.a. magen gave me no choice. Sist kom den liksom långsamt smygande. Den här gången sa den 🎺 PLOFF! 🎊

Ja magen ja. Försöker att inte tycka det är jobbigt att den den här gången blev synlig så mycket snabbare. Det går sisådär. Å andra sidan har den uppfattningen kanske också att göra med tidsperspektivet — jag berättade denna gång åt folk en månad senare än sist. Så jag gömde magen längre, egentligen så länge jag bara kunde. Får lätt känslan av att den är gigantisk, och har helt ärligt obsessat så över detta att jag jämfört med bilder motsvarande ungefär samma vecka från min förra graviditet och faktum är att de egentligen ser rätt likadana ut, en marginell skillnad vad jag kan se. Det är så dumt att sånt känns som en lättnad, eller spelar nån roll över huvud taget, men nu gjorde det det. Dubbla skäl att sluta angsta. Jag lär väl knappast vara gravid fler gånger så jag får försöka se det så istället, att det lika gärna kan vara KUL att det syns, och maxa den känslan istället för att försöka dölja eller förminska kalaskulan. EMPIRSKÄRNINGAR HERE I COME!! (Skoja.)

(Lovar förresten att magen i verkligheten är mer framträdande än på bilderna här.)

Vet inte om jag sa det sist, så gott nytt år! Eller god fortsättning eller vad man säger en dag som denna. God lunch! Om inte annat.

Skål 🥂✨

(Syster Charlotta som tagit bilden.)

Hipp hipp hurra för mig i dag! Jag fyller år och det är egentligen först på senare år som det börjat gräma mig lite att jag fyller så nära jul, för det känns ibland som en väldigt dålig copout att *julklappsstrejka* och sen i alla fall oftast få åtminstone nån present fyra dagar senare. Men nu är det så. Av Alfred hade jag önskat mig en aroma diffuser, och det fick jag, och nu doftar sovrum och vardagsrum ljuvligt av lavendel. En snygg degskrapa fick jag också, och ett fint kort som Blenda pysslat ihop med hjälp av Alfred. Av min mamma och pappa fick jag tjusiga ölglas, 70-talets Iittalas Aslak formgivna av Tapio Wirkkala. Nu får vi hoppas att vaccineringarna löper på bra så vi kan återgå till nån slags normal verklighet så får ni komma till oss på öl i propra glas. Fast jag alltid tidigare varit okej med att fylla så nära julafton så har det kunnat kännas snopet att fylla mitt på (det som i alla fall förr var smällkalla) vintern, aldrig någon vidare chans för behagligt frostfritt utomhuskalas. Så kanske när både pandemin och vädret tillåter?

Klirr klink.

Själv dricker jag möjligtvis vichy då, beroende på när det blir. Vi var på ultraljud i dag och NEJ ni behöver inte fråga, vi vet inte kön. Vi kan fortfarande ta reda på det (vi har en omsorgsfullt ihoptejpad lapp) men oavsett tror jag inte att det är något jag kommer att vilja berätta. Inte för att jag vill hålla det ”hemligt” utan mer för att varför skulle andra veta det? Det känns än så länge på nåt vis bara så privat. Jag är inte ens bekväm med att ge ett exakt svar på frågan ”tills när är det beräknat?”, dels för att sist blev jag mot slutspurten väldigt stressad av uppmärksamheten, då jag mest bara hade velat bli lämnad i fred. Det är bara en del saker som känns mer påtagligt intima och/eller i alla fall mer personliga den här gången, och jag känner ofta lite oro för att jag av typ artighetsnorm ska avslöja mer än jag egentligen vill. Vad jag tycker känns som bara mitt/vårt beror i och för sig lite på sammanhang. Men jag har t.ex. tröttnat på kommentarer om min mage nu redan. Det har förvisso kanske att göra med att det inte är kommentarer a la ”oj vilken fin” jag fått då utan istället bedömningar om dess storlek. (Det tappar liksom sin charm när den inte längre är så ny eller liten.) Och kanske att jag gick igenom det här en gång redan? Nu är jag dessutom äldre och tröttare och har närmare till känslan att det räcker.

Det är väl en balansgång. Gäller att hitta rätt nivå för vad jag delar med mig och inte delar med mig. Jag svajar vidare. Och är det nåt nån undrar eller är nyfiken på så känns frågor ställda i kommentarerna för övrigt aldrig invasiva eller krävande. Menar det! Och vill också själv fråga: Känner nån igen sig i nåt av det jag försöker beskriva?