som en glad snigel

20171104_myrablenda.jpg

Den där typen till höger blir idag fyra veckor gammal. Igår kväll tittade vi vuxna på ett avsnitt Stranger Things och jag halvlåg i soffan med henne på mage på mitt bröst, då jag liksom lyfte upp henne i axlarna lite och hon lyfte jätteglatt och nyfiket på huvudet, stolt högt höll hon det med sin starka nacke, och tittade rakt in i mina ögon. Hon såg så bedårande ut att jag skrattade till och sa ungefär ”nämen heeej”, då hon plötsligt och avsiktligt log, ett öppet tandlöst leende, stort och lite snett. Det första tydliga, självklara leendet.

”Som en glad snigel”, tyckte Alfred. Det beskriver det faktiskt ganska perfekt. Som ni föreställer er det utgående ifrån den summeringen är antagligen ganska så mitt i prick.

Fyra veckor och det har redan blivit fascinerande att hänga med i utvecklingen så här från första parkett. Tänkte tidigare att bebisar antagligen är ganska intetsägande i vad som måste verka som evigheter — att det skulle dröja länga, eller kännas som att det dröjde betydligt längre, innan något börjar hända. Men så var det ju inte. Det händer ju saker hela tiden som ibland bubblar fram till ytan, och det har gått snabbt att komma hit. Det är kanske det folk menar när de säger att man ska ”ta vara på den här tiden”, jag vet inte. Jag är extremt trött och har haft huvudvärk varje dag den här veckan, men det är en spännande tid att vara med om. Önskar jag var lite mer utvilad och värkfri, bara, skulle nog kunna hänga med mycket bättre då. Kanske är det det folk menar.

I något avsnitt av Scrubs beskrevs att få ett barn som att skaffa en hund som långsamt lär sig prata. Det där brukar föräldrar säga att inte över huvud taget stämmer (jag har frågat flera), och alltså detta kan ha att göra med min sömnbrist eller med att jag bara inte fattar ett skit eller med det faktum att jag inte ens haft hund någon gång så vad vet jag, men jag tycker just nu att det inte verkar vara en sååå långsökt jämförelse ändå. Det är liksom ett gnyende litet knyte som behöver dig att ta hand om hen som du kommer hem med från BB, och knytet är främmande och har inte utvecklat något språk men du förstår att hen reagerar instinktivt och på det sättet kan ni kommunicera och du kan ge vad hen behöver. Eller, du kan ge vad du hoppas att är vad hen vill ha just då. Ofta känns det som att det mer eller mindre är så som er relation kommer se ut en lång tid framöver, ibland rent av för evigt, för du lever ju ändå i nuet och tänker inte alltid på vad som ska komma sedan eller hända härnäst.

Men så går fyra veckor och nu är knytet plötsligt någon som med starka nackmuskler ler snett och stort och tandlöst åt dig. Som en glad snigel! Fast också som en person — och nu kommer jag låta som ett eko utav varje förälder genom mänsklighetens historia och jag kan tyvärr endast beklaga denna kompletta brist på originalitet men ej åtgärda den, så ni får helt enkelt bara stå ut — och det är ganska häftigt det.

bebisbubblan spräckt

20171013_promenad.jpg

Promenadpremiär idag. Vi gick nerför gatan till Röda Korset-loppiset och sedan till K-Supermarket i samma byggnad. Med undantag för färden hem från BB i tisdags så var detta första gången jag och Blenda vistades utomhus sen i lördags. Eller, ja, någonsin för Blendas del förstås. Det var skönt och även fullständigt utmattande, fick sätta mig ner och pausa titt som tätt. Har varit lite svag sedan förlossningen, förlorade runt 8 dl blod vilket håller sig inom ramarna för vad som är ”normalt”, fast stöter nästan mot dessa ramars övre kant. Men vi kan prata mer om sådant förlossningsrelaterat en annan gång.

Annat nytt för denna fredagen den trettonde var att vi tog emot vårt första besök, d.v.s. vår barnmorska och en praktikant som vi också träffade på det senaste rådgivningsbesöket. Allt var i skick, bebin fortsätter att må bra.

Hittills har allt gått mycket bättre än förväntat, för det mesta sover Blenda, eller äter. Sista natten på BB var riktigt drömmig, då sov hon fem timmar i sträck en gång, men mer vanligt är nog att hon tupplurar 2-3 timmar åt gången. Alfred har skött det mesta blöjbytandet och vi börjar ha ganska bra koll på vad hon vill eller vad det beror på när hon gnäller eller gråter. Det finns liksom inte så många alternativ, heller, det cirkulerar i princip mellan hunger i magen, gaser i magen och bajs i blöjan. Har max två-tre gånger gripits av en såndär vad-är-det-du-viiill?-hysteri som man alltid känner när en annan persons bebis börjar skrika i ens famn/närhet, men det har gått om snabbt. Jag är då för övrigt inte bra med bebisar och har aldrig varit det, är en sådan som egentligen är rädd för dem och ibland rent av känner ett obehag gentemot dem, men vet ni… det här är inte så farligt. När hon är min egen så känner jag också att jag har råd att vara lite tafatt och klumpig, eftersom jag kommer ha tid att rätta till sådant då jag fattar hur jag ska göra, och det gör mig automatiskt aningen mindre av båda tror jag. Alltså redan från första början, och särskilt sedan vi kom hem från BB, då jag t.ex. undsluppit sånt där larv som att bli nervös av att ett proffs iakttar vad jag gör.

Jag hade trott att jag skulle vara totalt upp-och-ner och jag var också förberedd på att drabbas av en förlossningsdepression, för jag verkar ju onekligen tillhöra riskgruppen. Men än så länge så har allt bara börjat känna mer och mer självklart och mindre och mindre panikslaget. Och då menar jag allt med situationen — trodde t.ex. att jag skulle tycka det var jobbigt att träffa människor så här snart efter att vi kommit hem (jag är ibland något av en enstöring), men tvärtom tyckte jag bara att det var trevligt. Vi inspirerades av att ta emot gäster så imorgon kikar några familjemedlemmar in. Trött är jag förstås, men inte på det sättet att jag bara vill isolera mig själv och hetsgråta, vilket ungefär är hur jag föreställt mig att vissa stunder skulle vara denna första vecka.

Ja, denna första vecka! Tänk det. Imorgon lördag har det gått en vecka sedan jag tillbringade dagen med att föda ett barn. Helgalet ju.

Har blivit typ mållöst överväldigad av all den vänliga & härliga respons jag fick på det förra inlägget. Vill verkligen inte göra en svepande, generell tack-till-er-fotnot som detta stycke säkert framstår som, för varje kommentar betyder verkligen mycket mer än så för mig än att det skulle kännas rätt, men jag vill ändå passa på att säga här och nu att… ja, att jag uppskattar er. Vill bolla ihop er allihopa till en stor mjuk degklimp och bara krama om!!