Etikett: föräldraskap

Rutiner har aldrig varit mitt forte och det var en lättnad att rådet vi fick för den första bebistiden var att glömma allt som hette rutin. Det är verkligen ingen utmaning för mig, det är lätt att glömma sånt man aldrig kommit ihåg. Jag är kanske lite för bra på det, egentligen. Blenda blev tre månader förra helgen men på tvåmånadskontrollen hos rådgivningen, alltså för en dryg månad sen, ställdes jag frågor som rörde sig i rutinområdet och jag kunde knappt svara på dem. Liksom, jag måste anstränga mig för att ens lägga märke till sånt, och gör jag inte det så bara la-di-da-ar den informationen mig rakt förbi. Vilken tid hon brukar vakna? Hur ofta hon äter? Blev nästan svettig då jag satt där och killgissade mig fram om ”Blendas rutiner”, ett ganska främmande koncept. Kändes som att vara tillbaka i skolbänken och överraskas utav ett förhör på ett kapitel i boken som man inte itts öppna ännu ens. Så oerhört typiskt mig.

Sen dess har vi försökt strukturera upp hennes dagar lite noggrannare och förstås är det ganska skönt för mig också. Tillvaron är mer inrutad men den tillåter också mig mer frihet. När Blenda är mätt, blöjbytt, påklädd och ute på balkongen så vet jag att jag har två timmar fria, två gånger om dagen. Oftast slösar jag bort dem på just ingenting, men häromdagen gick jag nerför backen till Röda Korset-loppiset. Utomhus! I dagsljus! I fint väder! Utan barnvagn! Jag var bara jag igen. Jag kände mig så lätt i kroppen, som att varje andetag jag drog ner i lungorna bestod av helium, att jag fick lust att springa, att skutta, att med långa luftiga steg studsa nerför gatan. Jag såg framför mig hur jag bara tappade besinningen, hur det började med ett ivrigt flin jag inte kunde hålla tillbaka, ett skratt som vällde fram, och sedan galna skrik medan jag gladhärjade mig fram med spretiga ben till dörren. Fast jag lyckades sätta band på mig.

Men det är alltså ganska skönt att komma sig ut helt själv ibland. Och det är det också att komma hem igen.

Fröken Beblund, som vi på sistone har tagit till att kalla henne, har haft sin tvåmånadsdag i dag. Tänk det! Tiden går både snabbt och långsamt. Pratade om detta med en kompis nyligen, han har en son som är sju månader och tyckte att det var så länge sedan hans Leon var i Blendas ålder, storlek, fas och sånt. Eller nu blir jag osäker på om han sa att det gått så snabbt… Äh men endera.

Jag blandar ihop det för jag blev så intensivfokuserad på att få fram det jag själv tänkt på, nämligen att jag undrar om min tidsuppfattning är så virrig just nu för att jag smittas utav Blendas. Alltså ni vet hur tiden går snabbare ju äldre man blir — dels förklaras ju det av att t.ex. en månad för mig är just ingenting men för Blenda är den halva hennes livslängd, ni vet. Men främst tänker jag på det jag läste i en Illustrerad Vetenskap en gång, att som barn och särskilt som bebis så uppfattar man tiden som långsammare eftersom att så mycket av vad den fylls av är nytt för en. Det vill säga, omvärlden är mestadels obekant, den ger en massa intryck, stimuli som gör att tiden innehåller mer och därför känns som att är längre. Jag antar att det är samma effekt som att köra en sträcka för första gången och sedan upprepa den femtio gånger till. Den verkar krympa. Plötsligt en dag har man precis svängt in på gården och så undrar man hur fan man redan hunnit dit när man ju alldeles nyss låste upp bildörren.

Och alltså vad jag menar med att smittas av Blendas tidsuppfattning är att jag kanske upplever saker lite ur hennes perspektiv nu. Försöker både under- och medvetet sätta mig in i hennes situation, föreställer mig vilka intryck som är på vilket vis, detaljer i omvärlden som jag mestadels annars knappt hade registrerat. Raka sträckor på hemvägen, ni vet. Plus att väldigt mycket av det här förstås också är nytt för mig, även det har säkert inverkan på min uppfattning om tiden.

Så två månader känns som en lång tid. Samtidigt är den tiden bara ungefär en tvåhundrafjärde del av mitt liv. 1/204. En ganska kort del, med andra ord. Jag vet inte detta helt säkert men jag tror att det är skitmärkligt för hjärnan att erfara en sådan period som vuxen. Något känns så himla SKUMT i den delen av hjärnan som ska försöka hålla koll på tidsläget. Min tidsuppfattning är i alla fall helt mysko just nu, alltså vi snackar typ Salvador Dali-smältande-klockor-mysko. Den målningen mejkar sens för mig nu. Vad säger ni andra förstagångsföräldrar? Och andra-, tredje-, fjärde-, et cetera? Blev tiden i så fall snabbare när konceptet bebis inte var totalnytt i era liv?

Hur som helst. Delar av den här tiden är en fest, tycker spelevinken Blenda Mo Beblund. Tror bestämt att det är huvudsaken det!

Den där typen till höger blir idag fyra veckor gammal. Igår kväll tittade vi vuxna på ett avsnitt Stranger Things och jag halvlåg i soffan med henne på mage på mitt bröst, då jag liksom lyfte upp henne i axlarna lite och hon lyfte jätteglatt och nyfiket på huvudet, stolt högt höll hon det med sin starka nacke, och tittade rakt in i mina ögon. Hon såg så bedårande ut att jag skrattade till och sa ungefär ”nämen heeej”, då hon plötsligt och avsiktligt log, ett öppet tandlöst leende, stort och lite snett. Det första tydliga, självklara leendet.

”Som en glad snigel”, tyckte Alfred. Det beskriver det faktiskt ganska perfekt. Som ni föreställer er det utgående ifrån den summeringen är antagligen ganska så mitt i prick.

Fyra veckor och det har redan blivit fascinerande att hänga med i utvecklingen så här från första parkett. Tänkte tidigare att bebisar antagligen är ganska intetsägande i vad som måste verka som evigheter — att det skulle dröja länga, eller kännas som att det dröjde betydligt längre, innan något börjar hända. Men så var det ju inte. Det händer ju saker hela tiden som ibland bubblar fram till ytan, och det har gått snabbt att komma hit. Det är kanske det folk menar när de säger att man ska ”ta vara på den här tiden”, jag vet inte. Jag är extremt trött och har haft huvudvärk varje dag den här veckan, men det är en spännande tid att vara med om. Önskar jag var lite mer utvilad och värkfri, bara, skulle nog kunna hänga med mycket bättre då. Kanske är det det folk menar.

I något avsnitt av Scrubs beskrevs att få ett barn som att skaffa en hund som långsamt lär sig prata. Det där brukar föräldrar säga att inte över huvud taget stämmer (jag har frågat flera), och alltså detta kan ha att göra med min sömnbrist eller med att jag bara inte fattar ett skit eller med det faktum att jag inte ens haft hund någon gång så vad vet jag, men jag tycker just nu att det inte verkar vara en sååå långsökt jämförelse ändå. Det är liksom ett gnyende litet knyte som behöver dig att ta hand om hen som du kommer hem med från BB, och knytet är främmande och har inte utvecklat något språk men du förstår att hen reagerar instinktivt och på det sättet kan ni kommunicera och du kan ge vad hen behöver. Eller, du kan ge vad du hoppas att är vad hen vill ha just då. Ofta känns det som att det mer eller mindre är så som er relation kommer se ut en lång tid framöver, ibland rent av för evigt, för du lever ju ändå i nuet och tänker inte alltid på vad som ska komma sedan eller hända härnäst.

Men så går fyra veckor och nu är knytet plötsligt någon som med starka nackmuskler ler snett och stort och tandlöst åt dig. Som en glad snigel! Fast också som en person — och nu kommer jag låta som ett eko utav varje förälder genom mänsklighetens historia och jag kan tyvärr endast beklaga denna kompletta brist på originalitet men ej åtgärda den, så ni får helt enkelt bara stå ut — och det är ganska häftigt det.

Promenadpremiär idag. Vi gick nerför gatan till Röda Korset-loppiset och sedan till K-Supermarket i samma byggnad. Med undantag för färden hem från BB i tisdags så var detta första gången jag och Blenda vistades utomhus sen i lördags. Eller, ja, någonsin för Blendas del förstås. Det var skönt och även fullständigt utmattande, fick sätta mig ner och pausa titt som tätt. Har varit lite svag sedan förlossningen, förlorade runt 8 dl blod vilket håller sig inom ramarna för vad som är ”normalt”, fast stöter nästan mot dessa ramars övre kant. Men vi kan prata mer om sådant förlossningsrelaterat en annan gång.

Annat nytt för denna fredagen den trettonde var att vi tog emot vårt första besök, d.v.s. vår barnmorska och en praktikant som vi också träffade på det senaste rådgivningsbesöket. Allt var i skick, bebin fortsätter att må bra.

Hittills har allt gått mycket bättre än förväntat, för det mesta sover Blenda, eller äter. Sista natten på BB var riktigt drömmig, då sov hon fem timmar i sträck en gång, men mer vanligt är nog att hon tupplurar 2-3 timmar åt gången. Alfred har skött det mesta blöjbytandet och vi börjar ha ganska bra koll på vad hon vill eller vad det beror på när hon gnäller eller gråter. Det finns liksom inte så många alternativ, heller, det cirkulerar i princip mellan hunger i magen, gaser i magen och bajs i blöjan. Har max två-tre gånger gripits av en såndär vad-är-det-du-viiill?-hysteri som man alltid känner när en annan persons bebis börjar skrika i ens famn/närhet, men det har gått om snabbt. Jag är då för övrigt inte bra med bebisar och har aldrig varit det, är en sådan som egentligen är rädd för dem och ibland rent av känner ett obehag gentemot dem, men vet ni… det här är inte så farligt. När hon är min egen så känner jag också att jag har råd att vara lite tafatt och klumpig, eftersom jag kommer ha tid att rätta till sådant då jag fattar hur jag ska göra, och det gör mig automatiskt aningen mindre av båda tror jag. Alltså redan från första början, och särskilt sedan vi kom hem från BB, då jag t.ex. undsluppit sånt där larv som att bli nervös av att ett proffs iakttar vad jag gör.

Jag hade trott att jag skulle vara totalt upp-och-ner och jag var också förberedd på att drabbas av en förlossningsdepression, för jag verkar ju onekligen tillhöra riskgruppen. Men än så länge så har allt bara börjat känna mer och mer självklart och mindre och mindre panikslaget. Och då menar jag allt med situationen — trodde t.ex. att jag skulle tycka det var jobbigt att träffa människor så här snart efter att vi kommit hem (jag är ibland något av en enstöring), men tvärtom tyckte jag bara att det var trevligt. Vi inspirerades av att ta emot gäster så imorgon kikar några familjemedlemmar in. Trött är jag förstås, men inte på det sättet att jag bara vill isolera mig själv och hetsgråta, vilket ungefär är hur jag föreställt mig att vissa stunder skulle vara denna första vecka.

Ja, denna första vecka! Tänk det. Imorgon lördag har det gått en vecka sedan jag tillbringade dagen med att föda ett barn. Helgalet ju.

Har blivit typ mållöst överväldigad av all den vänliga & härliga respons jag fick på det förra inlägget. Vill verkligen inte göra en svepande, generell tack-till-er-fotnot som detta stycke säkert framstår som, för varje kommentar betyder verkligen mycket mer än så för mig än att det skulle kännas rätt, men jag vill ändå passa på att säga här och nu att… ja, att jag uppskattar er. Vill bolla ihop er allihopa till en stor mjuk degklimp och bara krama om!!