Samhörighet vecka 4 år 2021

Inte vecka fyra om man räknar andra veckor än årets så ursäkta vilseledning här nu.

Jag hade tänkt göra en allmän statusrapport för denna första dagen av sista veckan av årets första månad, men istället sitter jag här och tänker på samhörighet. Jag har tänkt mycket på det under den här graviditeten, eftersom jag, väl som man gör, hoppas att mina barn ska få en fin syskonrelation och nära vänskap. En tid våndades jag över att åldersskillnaden eventuellt skulle bli för stor för det. Kunde känna att fan, man borde ha sett till att det blev två år istället för fyra (som jag märkt att jag oerhört gärna vill specificera som 3½). I själva verket kan man förstås inte designa en relation, sist och slutligen verkar åldersskillnaden ha väldigt litet att göra med hur dynamiken blir. Säger de som vet. (Alltså flerbarnsföräldrar i min närhet.)

Jag tänkte mycket på vänskap och samhörighet under min förra graviditet också. Då för att jag var så otroligt rädd för att bli ensam och för att jag ibland kände mig som att jag redan var där. När instan plötsligt exploderade med stories från samma fest som jag inte ens visste om, och sånt. Att jag såklart också har mig själv att skylla hjälper inte i sådana situationer — blir ju lika ledsen för att *jag* inte lyckas vara en av dem som är med.

Otroligt märkligt att HDR-effekten ger en ca 17 olika smooth skin-filter men här är vi nu. Bara att tacka och ta emot.

Som förälder kan jag oroa mig för att mitt (mina) barn ska ärva mina ängsligheter och sammanhängande beteenden. Jag har en så kallad anknytningsproblematik, är jag rätt säker. Kanske är det på grund av den som jag har så nära till att känna att jag kanske mest bara stör. Fast jag vet att jag också är omtyckt. Det är tudelat. Jag fattar att jag projicerar och att det är skillnad på att vara tre år eller trettioplus, men det gör mig ändå så oerhört glad när hon hittar vänner och är trygg i sina vänskaper och sig själv. (Häromdagen när hennes kusin och kompis sa ”Jag saknar min mamma och pappa”, svarade hon i en sing-song-song-voice ”Men du har ju miii-iiig!”)

Själv har jag har haft ett otroligt isolerat år. Jag har i perioder levt isolerat förr och är ganska van med det, detta har liksom inte fallit sig särdeles onaturligt för mig. (Vilket i sig kanske är en gnutta onaturligt ändå.) Det jag som vuxen lärt mig om det sociala är att det inte är som att cykla, utan man måste se till att repetera för att inte glömma hur man gör. Och, eller ska jag säga men, jag valde i dag, när jag kände den där osäkerheten smyga sig på, tillit. Bara valde det! Otroligt skönt att luta sig bakåt utan rädsla för att falla igenom. Det var egentligen kanske bara det jag ville säga.

Från pepparkakeland

Vet inte om nån minns, men för ungefär ett och ett halvt år sen berättade jag om att Blenda skulle på sin första maskerad och att jag höll hemlagade maskeradkläder som något HELIGT. Nånä, men för skojs skull eftersträvansvärt i alla fall. Inte för att man ska vara så himla duktig och fixig utan mer för att jag tycker det är betydligt charmigare med inte helt hundraprocentiga lösningar. Ribban för en maskeraddräkt ska inte vara SÅ hög, tycker jag. Hellre lite heimlaga än perfekt.

Jag bekänner härmed att det uttalandet har jag nu fått tugga i mig — men det gick lätt ner, som en pepparkaka. För det blev dags för maskerad nummer två, denna gång med luciatågstema! Och i slutändan — när vi i all hast i går kväll åkte in till Stenhaga för att kolla in utbudet hos diverse klädbutiker — ledde detta till en ny, KÖPIS, maskerad-/pyjamasdräkt.

En som hon valde ut själv och blev alldeles förtjust i. (Vi med.) Hon sprallade runt i den här hemma och längtade hela kvällen efter att få sova i den följande natt, efter att hon använt den som maskeraddräkt för luciafesten. Var uppspelt i morse över att få ta på sig den på dagis. Glad när jag hämtade henne och hon berättade vad de andra barnen varit utklädda till — lucior (alldeles självklart att alla barn som vill ska få vara Lucia), tomtar, en stjärngosse och kanske någon tärna också. Och så hon själv då, en pepparkaksgumma. En lycklig en!

One tough cookie. Som nu sover i sin säng, iförd pepparkakenattmössa et al.

It’s beginning to look a lot like Monday 🥴

Så dåsig, så trött, så otålig när barnet upprepade gånger lade sig på tvären (både bildligt och bokstavligt) när vi skulle hem. Kunde liksom inte hitta rätt sätt att hantera det. Tappade tålamodet och rösten blev hård, blicken skarp, och hela jag på ännu sämre humör. Vann absolut inget på det. Ett par utbrott (inte mina) väntade när vi kommit hem också. Ett av det så ordentligt att katterna blev nervösa och tassade jamande omkring med tefatsögon. Det var då först jag fattade att det kanske rent av är nån trotsåldersfas som det rör sig om. Det har varit mer upp-och-ner än vanligt på sistone — kanske särskilt har det varit svårt att komma överens om kompromisser som vi annars brukar kunna (och om inte, så i alla fall att distrahera) — och dels har det säkert att göra med min egen energinivå som sannerligen inte är tiptop just nu, men det var som om nån pusselbit föll på plats nu när jag plötsligt tänkte på trots och viljestyrka. Ska läsa på (igen) så brukar ju de här grejerna bli lättare att hantera, när man själv förstår mer vad det beror på och kan bättre erbjuda den förståelsen för barnet. Tidigare i dag var den biten väldigt nära noll och jag ville mest bara skrika. HÅHÅJAJA. Känns inte grejt.

Min vän berättade en gång om då hon på en stormarknad blivit arg på sitt barn och till slut släpat ut hen därifrån, och att hon i efterhand skämdes så. Jag sympatiserade till 100 % med henne då och gör det förstås fortfarande, men nu är det likväl likadant för mig, att jag skäms. (Jag var f.ö. också nära att släpa mitt barn ut från dagisgården i dag, men hade inte ork för det.) Nä hörni, inte är det alltid lätt inte. Knappast för någon av de inblandade, heh.

Måndag tisdag spöke trots

Processed with VSCO with a8 preset

Måndagsspöket skyndar surt över kyrkogården kl 08:04. Grr. Ovanligt val av bild att ladda upp kanske men hade inte riktigt några alternativ plus är lite trött på mina vanliga mönster bara.

Tisdagsspöket kom i alla fall i tid till jobbet. Det förde inte heller någon till dagis så det var enklare då. Det verkar som att vi tagit klivet in i trotsåldern nu. Innan nån skrockar ”Åh vänta bara” så vill jag bara klargöra att det är den floppigaste och mest förutsägbara saken man kan säga. AVSKYR den jargongen bland föräldrar. Skäms för den! Skäms!

Nu sitter jag på tidigare nämnda plats (jobbet, ej dagis, trots min egna trotsiga ton) och mumsar i mig det sista av min lunch. Och tänker på SPÖKEN.

För Blenda gör en URGULLIG GREJ som dessutom är så förvånande, blev helt paff första gången jag såg företeelsen. Hon plockar spöken (”pökeh” ofc)  ur tomma luften i sin nypa och SEN STOPPAR HON IN SPÖKET I MUNNEN. Så får spöket va där en sekund innan hon plockar ut spöket igen och då flyger det upp i taket, där det för övrigt gärna lägger pussel. Whaaat!!! Är detta nåt barn gör? Kanske nåt som leks på dagis? Eller har hon improviserat fram det själv? Djupt imponerad i så fall! Hon påminner typ om nån slags liten spexande illusionist då hon framför denna show, som nån gammelvärldens loppcirkusdirektör. Så sjukt kul!

Kan känna mig så splittrad när jag berättar sånt. Jag vill å ena sidan det, såklart, men så kan jag efteråt ändå känna mig lite hotad av det. För det är ju VÅR grej och jag blir typ rädd att nån ska komma och ta det ifrån oss. Många måste väl ha varit med om det — att man berättat om en speciell grej åt en person som inte har något med saken att göra egentligen, men man ville bara dela med sig, och då märker man att den personen likväl känner sig delaktig, som att hen kan bidra till/höra till grejen man berättat om, fast det KAN hen inte och det var inte DÄRFÖR man berättade om det, så det blir bara fel och typ besudlat och förstört. Yikes okej så hårda ord här men typ så kan det faktiskt kännas. (Fick just lite panikkramp i hjärnan över att jag kanske också gör/gjort så, ber om ursäkt i så fall. Vänligen SÄG TILL om jag gör det igen!)

Ja ja men nu vet ni i alla fall det: Plocka spöken är vår grej! Om det inte visar sig att ALLA ungar leker så på dagis. Jag antar att i så fall måste de väl få ha det de också. Fast helst för sig själva, inte med oss. Bu. ✌

Genom rosa glasögon

20191024_rosa

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

20191025_strumptjuvar.jpg

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig  som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!