Verktygsbacken

Otroligt oharmonisk känsla just nu. Dagen började bra, men UGH. Hade enkla planer som det inte blev ett endaste skvatt av. Det värsta är att jag tar allt så personligt just nu, och det hjälper såklart verkligen inte till, att *jag* som ändå ska föreställa vuxen också blir upprörd och känner mig utsatt. Idiotiskt. Man pratar mycket om att ha och ge verktyg för att hantera ditt och datt men nu för tiden är det som att mina oftast tycks ligga någonstans långt under en massa bråte ute i förrådet. Otroligt otillräckligt.

Visst, man pratar om det i efterhand, reder ut och säger förlåt, och det känns bättre men inte känns det ju bra inte. Nu sover barnet och jag verkar äntligen ha fått katten att förstå att inte gå in i sovrummet och yla eller krafsa på den stängda dörren (HER. RE. GUD. Nerverna mina.), så nu väntar jag bara på att mitt blodtryck stillsamt ska dana neråt. Nya tag efter tuppluren.

Det slår mig att egentligen, fast det en stund kändes som att hela dagen for fullständigt åt fanders, så har vi ju haft betydligt mycket mer bra tid än dålig. Kanske är det så man måste tänka såna här gånger, mäta det och sätta det i relation till motsatsen. Se till att kompensera det dåliga som redan skett med mera av det som bara kan bli betydligt mycket bättre och ännu betydligt mycket mer. Dagens verktyg: Måttband.

Samhörighet vecka 4 år 2021

Inte vecka fyra om man räknar andra veckor än årets så ursäkta vilseledning här nu.

Jag hade tänkt göra en allmän statusrapport för denna första dagen av sista veckan av årets första månad, men istället sitter jag här och tänker på samhörighet. Jag har tänkt mycket på det under den här graviditeten, eftersom jag, väl som man gör, hoppas att mina barn ska få en fin syskonrelation och nära vänskap. En tid våndades jag över att åldersskillnaden eventuellt skulle bli för stor för det. Kunde känna att fan, man borde ha sett till att det blev två år istället för fyra (som jag märkt att jag oerhört gärna vill specificera som 3½). I själva verket kan man förstås inte designa en relation, sist och slutligen verkar åldersskillnaden ha väldigt litet att göra med hur dynamiken blir. Säger de som vet. (Alltså flerbarnsföräldrar i min närhet.)

Jag tänkte mycket på vänskap och samhörighet under min förra graviditet också. Då för att jag var så otroligt rädd för att bli ensam och för att jag ibland kände mig som att jag redan var där. När instan plötsligt exploderade med stories från samma fest som jag inte ens visste om, och sånt. Att jag såklart också har mig själv att skylla hjälper inte i sådana situationer — blir ju lika ledsen för att *jag* inte lyckas vara en av dem som är med.

Otroligt märkligt att HDR-effekten ger en ca 17 olika smooth skin-filter men här är vi nu. Bara att tacka och ta emot.

Som förälder kan jag oroa mig för att mitt (mina) barn ska ärva mina ängsligheter och sammanhängande beteenden. Jag har en så kallad anknytningsproblematik, är jag rätt säker. Kanske är det på grund av den som jag har så nära till att känna att jag kanske mest bara stör. Fast jag vet att jag också är omtyckt. Det är tudelat. Jag fattar att jag projicerar och att det är skillnad på att vara tre år eller trettioplus, men det gör mig ändå så oerhört glad när hon hittar vänner och är trygg i sina vänskaper och sig själv. (Häromdagen när hennes kusin och kompis sa ”Jag saknar min mamma och pappa”, svarade hon i en sing-song-song-voice ”Men du har ju miii-iiig!”)

Själv har jag har haft ett otroligt isolerat år. Jag har i perioder levt isolerat förr och är ganska van med det, detta har liksom inte fallit sig särdeles onaturligt för mig. (Vilket i sig kanske är en gnutta onaturligt ändå.) Det jag som vuxen lärt mig om det sociala är att det inte är som att cykla, utan man måste se till att repetera för att inte glömma hur man gör. Och, eller ska jag säga men, jag valde i dag, när jag kände den där osäkerheten smyga sig på, tillit. Bara valde det! Otroligt skönt att luta sig bakåt utan rädsla för att falla igenom. Det var egentligen kanske bara det jag ville säga.

Från pepparkakeland

Vet inte om nån minns, men för ungefär ett och ett halvt år sen berättade jag om att Blenda skulle på sin första maskerad och att jag höll hemlagade maskeradkläder som något HELIGT. Nånä, men för skojs skull eftersträvansvärt i alla fall. Inte för att man ska vara så himla duktig och fixig utan mer för att jag tycker det är betydligt charmigare med inte helt hundraprocentiga lösningar. Ribban för en maskeraddräkt ska inte vara SÅ hög, tycker jag. Hellre lite heimlaga än perfekt.

Jag bekänner härmed att det uttalandet har jag nu fått tugga i mig — men det gick lätt ner, som en pepparkaka. För det blev dags för maskerad nummer två, denna gång med luciatågstema! Och i slutändan — när vi i all hast i går kväll åkte in till Stenhaga för att kolla in utbudet hos diverse klädbutiker — ledde detta till en ny, KÖPIS, maskerad-/pyjamasdräkt.

En som hon valde ut själv och blev alldeles förtjust i. (Vi med.) Hon sprallade runt i den här hemma och längtade hela kvällen efter att få sova i den följande natt, efter att hon använt den som maskeraddräkt för luciafesten. Var uppspelt i morse över att få ta på sig den på dagis. Glad när jag hämtade henne och hon berättade vad de andra barnen varit utklädda till — lucior (alldeles självklart att alla barn som vill ska få vara Lucia), tomtar, en stjärngosse och kanske någon tärna också. Och så hon själv då, en pepparkaksgumma. En lycklig en!

One tough cookie. Som nu sover i sin säng, iförd pepparkakenattmössa et al.

It’s beginning to look a lot like Monday 🥴

Så dåsig, så trött, så otålig när barnet upprepade gånger lade sig på tvären (både bildligt och bokstavligt) när vi skulle hem. Kunde liksom inte hitta rätt sätt att hantera det. Tappade tålamodet och rösten blev hård, blicken skarp, och hela jag på ännu sämre humör. Vann absolut inget på det. Ett par utbrott (inte mina) väntade när vi kommit hem också. Ett av det så ordentligt att katterna blev nervösa och tassade jamande omkring med tefatsögon. Det var då först jag fattade att det kanske rent av är nån trotsåldersfas som det rör sig om. Det har varit mer upp-och-ner än vanligt på sistone — kanske särskilt har det varit svårt att komma överens om kompromisser som vi annars brukar kunna (och om inte, så i alla fall att distrahera) — och dels har det säkert att göra med min egen energinivå som sannerligen inte är tiptop just nu, men det var som om nån pusselbit föll på plats nu när jag plötsligt tänkte på trots och viljestyrka. Ska läsa på (igen) så brukar ju de här grejerna bli lättare att hantera, när man själv förstår mer vad det beror på och kan bättre erbjuda den förståelsen för barnet. Tidigare i dag var den biten väldigt nära noll och jag ville mest bara skrika. HÅHÅJAJA. Känns inte grejt.

Min vän berättade en gång om då hon på en stormarknad blivit arg på sitt barn och till slut släpat ut hen därifrån, och att hon i efterhand skämdes så. Jag sympatiserade till 100 % med henne då och gör det förstås fortfarande, men nu är det likväl likadant för mig, att jag skäms. (Jag var f.ö. också nära att släpa mitt barn ut från dagisgården i dag, men hade inte ork för det.) Nä hörni, inte är det alltid lätt inte. Knappast för någon av de inblandade, heh.

Måndag tisdag spöke trots

Processed with VSCO with a8 preset

Måndagsspöket skyndar surt över kyrkogården kl 08:04. Grr. Ovanligt val av bild att ladda upp kanske men hade inte riktigt några alternativ plus är lite trött på mina vanliga mönster bara.

Tisdagsspöket kom i alla fall i tid till jobbet. Det förde inte heller någon till dagis så det var enklare då. Det verkar som att vi tagit klivet in i trotsåldern nu. Innan nån skrockar ”Åh vänta bara” så vill jag bara klargöra att det är den floppigaste och mest förutsägbara saken man kan säga. AVSKYR den jargongen bland föräldrar. Skäms för den! Skäms!

Nu sitter jag på tidigare nämnda plats (jobbet, ej dagis, trots min egna trotsiga ton) och mumsar i mig det sista av min lunch. Och tänker på SPÖKEN.

För Blenda gör en URGULLIG GREJ som dessutom är så förvånande, blev helt paff första gången jag såg företeelsen. Hon plockar spöken (”pökeh” ofc)  ur tomma luften i sin nypa och SEN STOPPAR HON IN SPÖKET I MUNNEN. Så får spöket va där en sekund innan hon plockar ut spöket igen och då flyger det upp i taket, där det för övrigt gärna lägger pussel. Whaaat!!! Är detta nåt barn gör? Kanske nåt som leks på dagis? Eller har hon improviserat fram det själv? Djupt imponerad i så fall! Hon påminner typ om nån slags liten spexande illusionist då hon framför denna show, som nån gammelvärldens loppcirkusdirektör. Så sjukt kul!

Kan känna mig så splittrad när jag berättar sånt. Jag vill å ena sidan det, såklart, men så kan jag efteråt ändå känna mig lite hotad av det. För det är ju VÅR grej och jag blir typ rädd att nån ska komma och ta det ifrån oss. Många måste väl ha varit med om det — att man berättat om en speciell grej åt en person som inte har något med saken att göra egentligen, men man ville bara dela med sig, och då märker man att den personen likväl känner sig delaktig, som att hen kan bidra till/höra till grejen man berättat om, fast det KAN hen inte och det var inte DÄRFÖR man berättade om det, så det blir bara fel och typ besudlat och förstört. Yikes okej så hårda ord här men typ så kan det faktiskt kännas. (Fick just lite panikkramp i hjärnan över att jag kanske också gör/gjort så, ber om ursäkt i så fall. Vänligen SÄG TILL om jag gör det igen!)

Ja ja men nu vet ni i alla fall det: Plocka spöken är vår grej! Om det inte visar sig att ALLA ungar leker så på dagis. Jag antar att i så fall måste de väl få ha det de också. Fast helst för sig själva, inte med oss. Bu. ✌