Stormen, smakprovet, skotten, sötsuget och sluket

När stormen Vieno avlägsat sig gick vi ut till pallkragen vår i går kväll. Det var dags för provsmakning av koronagubbarna. Ja, de heter så. (Hela fjolåret var bara en stor PR-kupp för dem.)

Det var bara en jordgubbe som var färdigmogen så det var den nästyngsta av oss som fick äran.

Tänk vad sjukt det hade varit om det hade varit jag som ätit den. Bara: öhh ja det är ju jag som köpt plantorna eller hur?? Läste en tråd på @mansbebisar på insta för nån månad sedan, där folk berättade om män som lassar upp mat på sina tallrikar utan att tänka på att maten ska räcka åt alla. Framför allt nämndes många pappor som tog mat åt sig själva först utan att bry sig om att servera åt sina små barn som hungriga sitter och väntar på att få mat men inte kan ta själv, och inte heller i att även barnen (och mamman) skulle kunna äta sig mätta på det som var kvar, som åt upp ”resterna” som hade funkat som matlåda följande dag/ar, inte för att de fortfarande var hungriga eller så utan för att det fortfarande gick ner. Otroligt deprimerande tråd. Särskilt att den var så lång. Och att jag ser den här bakomliggande normen ÖVERALLT, och då menar jag även i mig själv. Jag har inte hunnit fundera jättemycket på hur det ska bli att uppfostra en pojke, men det är i alla fall en sak jag kunnat konstatera, att det ska vara lika självklart att min flicka också är någon som växer och lika mycket gillar sötsaker och behöver bli ”stor och stark”.

Samtidigt ska man väl inte truga på barn mat heller. Vi har för många gånger nu begått misstaget att nämna efterrätt på förhand och då blir det nästintill omöjligt för treåringen att äta maten sin, även favoriträtter. Var väldigt bestämd sist efter att detta upprepat sig gång på gång en längre tid, så det blev som att vi tvingade i henne sin mat och det känns dåligt i efterhand. Skäms över det, särskilt då jag själv har ett SÅ dåligt minne av en sådan liknande erfarenhet. (Mådde illa, fick inte gå på rast innan jag ätit upp skolmaten, var ensam elev kvar, kräktes upp alltsammans på väg ut ur matsalen, åt sedan inte risotto på ca tjugo år.) Vi MÅSTE lära oss att hålla efterrätter som överraskningar, herregud. Vi har precis pratat om detta, alltså JAG har lyft fram det, och sen är vi på restaurang och läser menyn och jag bara: HmmmMMMMMm tänk om man skulle ta EFTERRÄTT sen då! 😣🙄

Innan vi gick in plockade vi knoppande blomklasar som fallit ur hängsyrenen. Stormen hade knäckt av dem så de hade säkert legat där sedan föregående natt och var inte precis det piggaste gänget. Vad tror ni, kommer de slå ut i blom ännu? Har precis lärt mig av Linda att man ska plocka bort bladen från syrenkvistar man tar in, annars orkar inte vattnet fram till blommorna.

Vaknade klockan tre i natt och mindes att jag glömt att vattna smultrongroddarna. Jag hade kommit på samma sak natten innan, men sedan glömt det igen. Så i natt steg jag upp och gav stackarna vatten, äntligen. Många hade vissnat, så snopet. Blenda förlät mig, men jag är nu ännu mer nervös över hur det ska gå med resten. Borde väl så småningom plantera om dem men wääh de verkar så ömtåliga och lååångsamma. (Även när jag minns att vattna dem.) Finns det månne rediga smultronplantor att köpas nånstans i Vasa ännu? De var slut på Plantagen. Måste leta. Måste ha smultron! Först och främst barnet.

Verktygsbacken

Otroligt oharmonisk känsla just nu. Dagen började bra, men UGH. Hade enkla planer som det inte blev ett endaste skvatt av. Det värsta är att jag tar allt så personligt just nu, och det hjälper såklart verkligen inte till, att *jag* som ändå ska föreställa vuxen också blir upprörd och känner mig utsatt. Idiotiskt. Man pratar mycket om att ha och ge verktyg för att hantera ditt och datt men nu för tiden är det som att mina oftast tycks ligga någonstans långt under en massa bråte ute i förrådet. Otroligt otillräckligt.

Visst, man pratar om det i efterhand, reder ut och säger förlåt, och det känns bättre men inte känns det ju bra inte. Nu sover barnet och jag verkar äntligen ha fått katten att förstå att inte gå in i sovrummet och yla eller krafsa på den stängda dörren (HER. RE. GUD. Nerverna mina.), så nu väntar jag bara på att mitt blodtryck stillsamt ska dana neråt. Nya tag efter tuppluren.

Det slår mig att egentligen, fast det en stund kändes som att hela dagen for fullständigt åt fanders, så har vi ju haft betydligt mycket mer bra tid än dålig. Kanske är det så man måste tänka såna här gånger, mäta det och sätta det i relation till motsatsen. Se till att kompensera det dåliga som redan skett med mera av det som bara kan bli betydligt mycket bättre och ännu betydligt mycket mer. Dagens verktyg: Måttband.

Samhörighet vecka 4 år 2021

Inte vecka fyra om man räknar andra veckor än årets så ursäkta vilseledning här nu.

Jag hade tänkt göra en allmän statusrapport för denna första dagen av sista veckan av årets första månad, men istället sitter jag här och tänker på samhörighet. Jag har tänkt mycket på det under den här graviditeten, eftersom jag, väl som man gör, hoppas att mina barn ska få en fin syskonrelation och nära vänskap. En tid våndades jag över att åldersskillnaden eventuellt skulle bli för stor för det. Kunde känna att fan, man borde ha sett till att det blev två år istället för fyra (som jag märkt att jag oerhört gärna vill specificera som 3½). I själva verket kan man förstås inte designa en relation, sist och slutligen verkar åldersskillnaden ha väldigt litet att göra med hur dynamiken blir. Säger de som vet. (Alltså flerbarnsföräldrar i min närhet.)

Jag tänkte mycket på vänskap och samhörighet under min förra graviditet också. Då för att jag var så otroligt rädd för att bli ensam och för att jag ibland kände mig som att jag redan var där. När instan plötsligt exploderade med stories från samma fest som jag inte ens visste om, och sånt. Att jag såklart också har mig själv att skylla hjälper inte i sådana situationer — blir ju lika ledsen för att *jag* inte lyckas vara en av dem som är med.

Otroligt märkligt att HDR-effekten ger en ca 17 olika smooth skin-filter men här är vi nu. Bara att tacka och ta emot.

Som förälder kan jag oroa mig för att mitt (mina) barn ska ärva mina ängsligheter och sammanhängande beteenden. Jag har en så kallad anknytningsproblematik, är jag rätt säker. Kanske är det på grund av den som jag har så nära till att känna att jag kanske mest bara stör. Fast jag vet att jag också är omtyckt. Det är tudelat. Jag fattar att jag projicerar och att det är skillnad på att vara tre år eller trettioplus, men det gör mig ändå så oerhört glad när hon hittar vänner och är trygg i sina vänskaper och sig själv. (Häromdagen när hennes kusin och kompis sa ”Jag saknar min mamma och pappa”, svarade hon i en sing-song-voice ”Men du har ju miii-iiig!”)

Själv har jag har haft ett otroligt isolerat år. Jag har i perioder levt isolerat förr och är ganska van med det, detta har liksom inte fallit sig särdeles onaturligt för mig. (Vilket i sig kanske är en gnutta onaturligt ändå.) Det jag som vuxen lärt mig om det sociala är att det inte är som att cykla, utan man måste se till att repetera för att inte glömma hur man gör. Och, eller ska jag säga men, jag valde i dag, när jag kände den där osäkerheten smyga sig på, tillit. Bara valde det! Otroligt skönt att luta sig bakåt utan rädsla för att falla igenom. Det var egentligen kanske bara det jag ville säga.

Från pepparkakeland

Vet inte om nån minns, men för ungefär ett och ett halvt år sen berättade jag om att Blenda skulle på sin första maskerad och att jag höll hemlagade maskeradkläder som något HELIGT. Nånä, men för skojs skull eftersträvansvärt i alla fall. Inte för att man ska vara så himla duktig och fixig utan mer för att jag tycker det är betydligt charmigare med inte helt hundraprocentiga lösningar. Ribban för en maskeraddräkt ska inte vara SÅ hög, tycker jag. Hellre lite heimlaga än perfekt.

Jag bekänner härmed att det uttalandet har jag nu fått tugga i mig — men det gick lätt ner, som en pepparkaka. För det blev dags för maskerad nummer två, denna gång med luciatågstema! Och i slutändan — när vi i all hast i går kväll åkte in till Stenhaga för att kolla in utbudet hos diverse klädbutiker — ledde detta till en ny, KÖPIS, maskerad-/pyjamasdräkt.

En som hon valde ut själv och blev alldeles förtjust i. (Vi med.) Hon sprallade runt i den här hemma och längtade hela kvällen efter att få sova i den följande natt, efter att hon använt den som maskeraddräkt för luciafesten. Var uppspelt i morse över att få ta på sig den på dagis. Glad när jag hämtade henne och hon berättade vad de andra barnen varit utklädda till — lucior (alldeles självklart att alla barn som vill ska få vara Lucia), tomtar, en stjärngosse och kanske någon tärna också. Och så hon själv då, en pepparkaksgumma. En lycklig en!

One tough cookie. Som nu sover i sin säng, iförd pepparkakenattmössa et al.

It’s beginning to look a lot like Monday 🥴

Så dåsig, så trött, så otålig när barnet upprepade gånger lade sig på tvären (både bildligt och bokstavligt) när vi skulle hem. Kunde liksom inte hitta rätt sätt att hantera det. Tappade tålamodet och rösten blev hård, blicken skarp, och hela jag på ännu sämre humör. Vann absolut inget på det. Ett par utbrott (inte mina) väntade när vi kommit hem också. Ett av det så ordentligt att katterna blev nervösa och tassade jamande omkring med tefatsögon. Det var då först jag fattade att det kanske rent av är nån trotsåldersfas som det rör sig om. Det har varit mer upp-och-ner än vanligt på sistone — kanske särskilt har det varit svårt att komma överens om kompromisser som vi annars brukar kunna (och om inte, så i alla fall att distrahera) — och dels har det säkert att göra med min egen energinivå som sannerligen inte är tiptop just nu, men det var som om nån pusselbit föll på plats nu när jag plötsligt tänkte på trots och viljestyrka. Ska läsa på (igen) så brukar ju de här grejerna bli lättare att hantera, när man själv förstår mer vad det beror på och kan bättre erbjuda den förståelsen för barnet. Tidigare i dag var den biten väldigt nära noll och jag ville mest bara skrika. HÅHÅJAJA. Känns inte grejt.

Min vän berättade en gång om då hon på en stormarknad blivit arg på sitt barn och till slut släpat ut hen därifrån, och att hon i efterhand skämdes så. Jag sympatiserade till 100 % med henne då och gör det förstås fortfarande, men nu är det likväl likadant för mig, att jag skäms. (Jag var f.ö. också nära att släpa mitt barn ut från dagisgården i dag, men hade inte ork för det.) Nä hörni, inte är det alltid lätt inte. Knappast för någon av de inblandade, heh.