födelsedag – naleis nätt

Skål 🥂✨

Hipp hipp hurra för mig i dag! Jag fyller år och det är egentligen först på senare år som det börjat gräma mig lite att jag fyller så nära jul, för det känns ibland som en väldigt dålig copout att *julklappsstrejka* och sen i alla fall oftast få åtminstone nån present fyra dagar senare. Men nu är det så. Av Alfred hade jag önskat mig en aroma diffuser, och det fick jag, och nu doftar sovrum och vardagsrum ljuvligt av lavendel. En snygg degskrapa fick jag också, och ett fint kort som Blenda pysslat ihop med hjälp av Alfred. Av min mamma och pappa fick jag tjusiga ölglas, 70-talets Iittalas Aslak formgivna av Tapio Wirkkala. Nu får vi hoppas att vaccineringarna löper på bra så vi kan återgå till nån slags normal verklighet så får ni komma till oss på öl i propra glas. Fast jag alltid tidigare varit okej med att fylla så nära julafton så har det kunnat kännas snopet att fylla mitt på (det som i alla fall förr var smällkalla) vintern, aldrig någon vidare chans för behagligt frostfritt utomhuskalas. Så kanske när både pandemin och vädret tillåter?

Själv dricker jag möjligtvis vichy då, beroende på när det blir. Vi var på ultraljud i dag och NEJ ni behöver inte fråga, vi vet inte kön. Vi kan fortfarande ta reda på det (vi har en omsorgsfullt ihoptejpad lapp) men oavsett tror jag inte att det är något jag kommer att vilja berätta. Inte för att jag vill hålla det ”hemligt” utan mer för att varför skulle andra veta det? Det känns än så länge på nåt vis bara så privat. Jag är inte ens bekväm med att ge ett exakt svar på frågan ”tills när är det beräknat?”, dels för att sist blev jag mot slutspurten väldigt stressad av uppmärksamheten, då jag mest bara hade velat bli lämnad i fred. Det är bara en del saker som känns mer påtagligt intima och/eller i alla fall mer personliga den här gången, och jag känner ofta lite oro för att jag av typ artighetsnorm ska avslöja mer än jag egentligen vill. Vad jag tycker känns som bara mitt/vårt beror i och för sig lite på sammanhang. Men jag har t.ex. tröttnat på kommentarer om min mage nu redan. Det har förvisso kanske att göra med att det inte är kommentarer a la ”oj vilken fin” jag fått då utan istället bedömningar om dess storlek. (Det tappar liksom sin charm när den inte längre är så ny eller liten.) Och kanske att jag gick igenom det här en gång redan? Nu är jag dessutom äldre och tröttare och har närmare till känslan att det räcker.

Det är väl en balansgång. Gäller att hitta rätt nivå för vad jag delar med mig och inte delar med mig. Jag svajar vidare. Och är det nåt nån undrar eller är nyfiken på så känns frågor ställda i kommentarerna för övrigt aldrig invasiva eller krävande. Menar det! Och vill också själv fråga: Känner nån igen sig i nåt av det jag försöker beskriva?

36

God eftermiddag! I dag fyller jag år och jag har nästan vant mig vid min nya ålder som en tid kändes irrationellt hotfull. Jag vill inte vara en sådan som ålderskrisar men emellanåt, oftast om natten, så händer det ändå. Att den där isande skräcken sänker sig över en och allt man sysslar med känns idiotiskt och som ingenting. Det är något motbjudande med unga människor som bara ”wääh jag blir så gammaaal” men så kan jag också känna och så har jag emellanåt gjort sen jag fyllde typ 23. Skrattretande. Nu blev jag 36. Men jag har förstått att 40 är det nya 20 så det ser jag fram emot!

I födelsedagspresent åt mig själv köpte jag, fast det var redan för några månader sen, detta halsband. Vågade knappt sätta upp den här bilden då min t-shirt är så otroligt katthårig. (Linn Jung kommer hata att se det här.) Men nu är den här ändå! Är man född 28 december så är ens stjärntecken Stenbock. Identifierar väl inte stenhårt med stjärntecknet utan är väl lika mycket Stenbock som jag är vilket stjärntecken som helst, men jag gillar ju symbolen. Havsgeten. Bläääbb. (Ett bubblande bräkande, för er som ej förstår min högavancerade briljans.)

Hur som helst. Jag hann använda detta smycke kanske två gånger när jag fått det, sen gick låset sönder och så kom jag aldrig ihåg att lämna in det på reparation. Så då fick det bli Alfreds uppgift att fixa det åt mig i födelsedagspresent! Smidigt!

Soluppgången var alldeles rosa och ljuv i förmiddags.

Det roar mig förresten att vi vaknade till snö på juldagen. Detta till stor del på grund av en novell jag skrivit för Vbl/ÖT under min tystnad här på bloggen. Den heter Helga och julmiraklet och den som orkar får gärna läsa men själv har jag förstås inte vågat göra det sedan jag skickade in den. Jag hade inte skrivit någon novell sedan jag gick i högstadiet så det här blev liksom… motsatsen till att nitbromsa? I efterhand känns det ganska frånvänt att då bara få för sig att jomenvisst en julnovell som för fasen ska publiceras i tidningen kan jag fixa, men ser ni allt det tänkte jag inte på förrän först efteråt. Mycket olikt mig som oftast och helst tar ut motgångarna (kan inte) och ängsligheterna (hjälp folk kommer se den) i förskott! Hehe. Ändå helt skönt att vara ganska dum emellanåt. Osäker på om jag nånsin tyckt det förr, ser det som en positiv utveckling. Det är väl också en grej? Att bli dummare med åldern och kanske förhoppningsvis litelite klokare på kuppen.

Och en annan present jag fick, och som även Blenda ser fram emot att läsa, är Karin Boyes Kallocain. Aldrig läst den! Alfred hittade den där snärttiga upplagan från 1968 åt mig då vi var på loppis i Jeppis på julannandagen. Mycket fint!

Ok, får avsluta lite abrupt här. Blenda kom in från sin tupplur och gick direkt till pusslen som jag lovat att vi skulle fortsätta med när hon vaknat. Lekplikten kallar!

Turnumret

En fördelaktig sak med att bli äldre — eller en av flera, ärligt talat, och det säger jag inte bara för att må bättre (lovar!) — är att man faktiskt behöver och vill ha så väldigt lite. Usch så trist det där låter men det är alltså ganska skönt att inte känna så starka ha-begär. Eller, visst, det finns ju massor av saker som jag kan tänka ”en SÅN skulle man ha” om (infoga bild på hushållsrobot här), men inom ramarna för rimliga köp och gåvor så blir det allt glesare. Det är inte så att jag har allt, men jag har det mesta som jag behöver. I många fall mycket mer. Har blivit en tråkig vuxen som oftast önskar mig ”ingenting”.

Som många andra av min västerländska överflödsgeneration så försöker jag nu för tiden begränsa mina ägodelar. Att inte (lika starkt eller lika ofta) vilja ha bara för att ha är faktiskt behagligt. Det finns en lättnad i att vara tråkig och inte vilja ha så mycket. Och en sån jäkla ynnest att då få en av få saker man önskat sig.

I år hoppades jag bara på en sak i födelsedagspresent. Inget jag behövde men däremot något jag verkligen ville ha — ett begagnat halssmycke som jag spanat in en längre tid.

Tipsade Alfred om det för månader sen, långt innan min födelsedag alltså. Jag tänkte sen att nån annan antagligen hunnit köpa det. Men han beställde då och har sen ruvat på det. Länge!

20181230_fica — Måne från Feministsmeden, vintage fikonhand från Etsy. Båda två födelsedagspresenter från Alfred!

Handen formar en manu fica, manus obscena, far le fiche. Symbolen har flera namn och den är en uråldrig gest som typ föreställer ett kvinnligt könsorgan. Den har bland annat använts på samma sätt som att visa fingret. (Ett annat symboliskt könsorgan!) Just detta smycke daterade försäljaren till 1960-tal men själva symbolen lär härstamma från antikens Rom. Gesten har, bland mycket annat, även använts för att skydda mot onda ögat och som lyckosymbol.

Ja, jag gillar ju hela kompotten där! Min egna talisman! Lyckobringare! Jag tror ju inte egentligen på sånt men ändå känns det som en trygg symbol, stark utav att så många människor innan mig trott på den kanske. Eller det finns en viss tyngd i den tanken och i gamla symboliska objekt som folk satt tillit till, känner ni också så? Ursäkta att det här blev så flummigt. Älskar förstås att det finns en slags feministisk twist på den antika symbolen, men det är ändå främst vidskepelsen och folktron som tilltalar mig mest.

(Inser att jag förtydligar den saken bara för att det känns som nåt andra kunde förmoda, att det var det där med vulvan som jag fastnat för. Att jag som feminist förstås gillar fittfigurer. Men tvärtom har jag blivit så trött på all feministkonst som ska involvera vulvor i varje hörn?? Fast kan man ens säga så utan att låta mycket pryd plus med noll feministisk koll? Jag gillar ju symboler och allt men jag tycker just detta känns så urvattnat och pastischigt. Kan inte förklara det. Kanske är det bara inflationen. Hur som helst en parentes.)

Invigde smycket samma kväll som jag fick det och jag hade verkligen en riktig toppenfödelsedag, umgicks med personer jag genuint gillar och var på så bra humör hela kvällen. Var överdrivet typiskt småbarnsföräldratrött innan jag gick ut och jag var rädd för att jag skulle bli sådär konstig som jag tenderar bli när jag är så trött, att jag försöker men räcker inte till och blir tyst och märklig och sen får jag ångest över att jag inte bara kan passa in och hänga med, och sen mår jag dåligt FÖR EVIGT.

Men när jag sneddade över torget sa jag för mig själv ”Det är okej, det kommer bli okej”. Jag gick alltså där och mumlade med ett bekymmersfritt tonläge helt ensam eftersom Alfred joinade först senare. Intalade mig själv att även om det vid nåt tillfälle skulle råka bli svårt eller konstigt så är det ändå okej. Och det blev mer än okej!

Så vill man ändå heja på vidskepelsens krafter litegrann så var det en bra start för lyckoamuletten! Och för mina dagar som 35-åring förstås.

34

Under min oavsiktliga lilla bloggpaus har jag fyllt år, i förrgår. Samtidigt som jag blev uppvaktad med frukost och paket på sängen så hördes röster från begravningskaffestunden för vår granne Matti på andra sidan sovrumsväggen. Han avled på självständighetsdagen då Finland fyllde 100 år, själv blev han 84. Födelsedagsstunden fick en allvarsam memento mori-vibb, men det var fint. Sörjarna lät glada ibland och det var lätt att föreställa sig att de talade om goda minnen. Memento vivere.

Som jag önskat mig så fick jag en mokabryggare av Alfred, en traditionell en som ser ut att höra hemma i det 1930-tal som den uppfanns och formgavs. Har seriöst suktat efter en sådan här i flera år, tycker de är så fasens fina, men har aldrig tyckt att tillfället varit rätt att ”unna mig” en. Jag dricker alltid pulverkaffe här hemma så vet ni det där att koka kaffe på spisen sätter verkligen guldkant på koppen. Ser fram emot att kunna börja provsmaka mig igenom alla möjliga sorters espressokaffesorter och -aromer.

En annan sak jag fick var en kakform! Alfred har råkat sätta två av mina forna kakformer i diskmaskinen så att beläggningen farit åt pipan, en av dem var en hög en med löstagbart botten, den andra en hjärtformad. Nu fick jag en kombinerad version av dem båda!

Jag hade sällskap medan jag öppnade paketen. Blenda var så väldigt into it att Alfred instagrammade ett filmklipp:

View this post on Instagram

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka)

(Hajade förresten till då jag fattade att det var jag som var ”mamma” i bildtexten. Är fortfarande inte van med det.)

Sedan testade jag espressokokaren som tillsammans med gullrankan, som är på ljusterapi på köksbordet, blev ett behagligt stilleben.

Rykande hett! Kaffesorten är här Pauligs Smooth Blend som Alfred stuckit med i paketet, verkligen len smak. Gott.

Vi skojar förresten om att Smooth Blend är Blendas artistnamn om hon blir jazzmusiker. I julas fick vi en OBH Nordica Power Blend-mixer av May (Alfreds mamma), och då var förstås skojet att Power Blend är Blendas artistnamn som hårdrockare.

Under tiden jag kokade espresso och mestadels latade mig bakade Alfred en kladdkaka! I den nya kakformen förstås.

Kvällen innan hade vi gjort glass som vi åt till kakan. Tipset om världens mest lättlagade glass har vi fått från Luzilla (Alfreds syster) och den görs så här: Först vispar man fem deciliter grädde tills att den blivit så fluffig att toppar börjar formas. Då häller man i en burk kondenserad mjölk och vispar lite till. Efter det kan man röra ner smaksättningar efter behag innan man ställer den i frysen i minst sex timmar. Vi delade på smeten och Alfred valde lakritssås. Jag tycker ofta att ju fler smaker desto roligare, så till lakritssåsen adderade jag krossad salmiakchoklad (Marabou Black Saltlakrits) som jag både rörde ner och lät ligga på ytan, och allra överst strödde jag på lite flingsalt som jag krossat ännu mindre under en brödkavel. Antagligen min nya favoritglass! Den blir väldigt söt utav den kondenserade mjölken, bara, så ska försöka hitta osötad sådan och söta glassen själv nästa gång.

Sällskapet var top notch. (Den här bilden fick mig f.ö. att inse att vi verkligen borde få upp någon konst eller något lite trevligt på köksväggarna. Stark skjul-känsla där just nu.)

Beben på bilden packade vi sedan ner i barnvagnen och så begav vi oss ut på stan.

Hela dagen uppmärksammade förresten vädret min födelsedag med att släppa konfetti. Trevligt!

Denna trettiofyraåring uppskattade det.

luna

En sån här liten skatt fick jag tidigare i veckan, med orsak av min födelsedag för en månad sedan. En månskära i silver med hamrad yta, som jag tycker att ser precis ut som månens kratrar, från Feministsmeden och given åt mig av Alfred. Har så länge så länge, alltså vi snackar oskojat sedan högstadietider, funderat att jag gärna skulle vilja ha en diskret och nätt silverhalvmåne att pynta halsen med, men har aldrig hittat någon som känts rätt. Men nu! Denna är perfekt.

Både min och Alfreds födelsedagspresent mötte förresten trubbel i år, för oss båda hände det så att inga aviseringar från posten dök upp så att paketen aldrig hämtades ut och de sändes tillbaka. Det ska medges att det kan kännas aningen klantigt att jag inte bara gick till posten och kollade om försändelsen dykt upp då jag väntat på den i ett par veckor, men alltså då jag var ung så meddelade posten om sånt? Det var bättre förr i tiden!! Den andra gången som min månskära skickades iväg så förlöpte dock allt betydligt smidigare och månen åkte ända fram tills den damp ner i postlådans gap.

Som jag svamlat om förut så har jag försökt rensa bland mina saker på sistone, och däribland också mina smycken. Har haft mycket så-kallad krimskrams och andra billiga bijouterier, och visst tycker jag fortfarande att det finns en klar charm i att inte bry sig i monetärt värde alls utan bara satsa på det en gillar, fast det då är en ring för typ 5,95€ på valfri klädbutik. Risken är ju då bara att samla på sig bisarrt mycket krafs som känns okej i stunden men onödigt i längden, eftersom att priset sällan frammanar något behov av att överväga saken noggrannare än ett spontanköp. Inga nyheter där inte.

Däremot är det relativt nytt att jag tröttnat på att det är så. Blev till slut bara utmattad och obekväm av att se på alla smycken jag har utan att använda dem, eller utan att ens vara särskilt fäst vid dem utav sentimentala skäl eller dylika. Har således rensat bort mycket tingeltangel och jag tror inte att jag ska tillåta mig själv att köpa fler smycken i oäkta metaller, förutom om jag hittar något riktigt spektakulärt och unikt på loppis. Det får vara nog nu, dags att bli en gammal tant som suktar efter ett äkta pärlhalsband kanske. Nånej, inte alls, jag ser tyvärr löjeväckande orimlig ut i pärlhalsband, har provat oändliga varianter på loppisar och alla har fått mig att se lika fel ut. Lite så där som en sekunda-vara på ett fabriksrullband på nåt sätt, och tro mig, jag känner igen dessa ty jag har jobbat på plastlådefabrik och rensat bort oändliga sekunda-produkter från dennas rullband. Men däremot ska jag, sans-pärlhalsband (alltså utan, herregud, vill ju inte bli bortrensad heller!), fortsätta att försöka röra mig åt ett mer minimalistiskt håll, även om jag är fullt medveten om att någon sann minimalist blir jag då aldrig.

Och med det sagt ska jag ta denna vilda lördagskväll under armen och promenera iväg för att ännu en gång granska mina ägodelar med förhoppningar om att få syn på sådana jag kan skiljas ifrån. Det jag saknar i beslutsam effektivitet försöker jag kompensera med sporadisk ihärdighet, ser ni. Samma som med bloggen m.a.o!!