
Hipp hipp hurra för mig i dag! Jag fyller år och det är egentligen först på senare år som det börjat gräma mig lite att jag fyller så nära jul, för det känns ibland som en väldigt dålig copout att *julklappsstrejka* och sen i alla fall oftast få åtminstone nån present fyra dagar senare. Men nu är det så. Av Alfred hade jag önskat mig en aroma diffuser, och det fick jag, och nu doftar sovrum och vardagsrum ljuvligt av lavendel. En snygg degskrapa fick jag också, och ett fint kort som Blenda pysslat ihop med hjälp av Alfred. Av min mamma och pappa fick jag tjusiga ölglas, 70-talets Iittalas Aslak formgivna av Tapio Wirkkala. Nu får vi hoppas att vaccineringarna löper på bra så vi kan återgå till nån slags normal verklighet så får ni komma till oss på öl i propra glas. Fast jag alltid tidigare varit okej med att fylla så nära julafton så har det kunnat kännas snopet att fylla mitt på (det som i alla fall förr var smällkalla) vintern, aldrig någon vidare chans för behagligt frostfritt utomhuskalas. Så kanske när både pandemin och vädret tillåter?

Själv dricker jag möjligtvis vichy då, beroende på när det blir. Vi var på ultraljud i dag och NEJ ni behöver inte fråga, vi vet inte kön. Vi kan fortfarande ta reda på det (vi har en omsorgsfullt ihoptejpad lapp) men oavsett tror jag inte att det är något jag kommer att vilja berätta. Inte för att jag vill hålla det ”hemligt” utan mer för att varför skulle andra veta det? Det känns än så länge på nåt vis bara så privat. Jag är inte ens bekväm med att ge ett exakt svar på frågan ”tills när är det beräknat?”, dels för att sist blev jag mot slutspurten väldigt stressad av uppmärksamheten, då jag mest bara hade velat bli lämnad i fred. Det är bara en del saker som känns mer påtagligt intima och/eller i alla fall mer personliga den här gången, och jag känner ofta lite oro för att jag av typ artighetsnorm ska avslöja mer än jag egentligen vill. Vad jag tycker känns som bara mitt/vårt beror i och för sig lite på sammanhang. Men jag har t.ex. tröttnat på kommentarer om min mage nu redan. Det har förvisso kanske att göra med att det inte är kommentarer a la ”oj vilken fin” jag fått då utan istället bedömningar om dess storlek. (Det tappar liksom sin charm när den inte längre är så ny eller liten.) Och kanske att jag gick igenom det här en gång redan? Nu är jag dessutom äldre och tröttare och har närmare till känslan att det räcker.
Det är väl en balansgång. Gäller att hitta rätt nivå för vad jag delar med mig och inte delar med mig. Jag svajar vidare. Och är det nåt nån undrar eller är nyfiken på så känns frågor ställda i kommentarerna för övrigt aldrig invasiva eller krävande. Menar det! Och vill också själv fråga: Känner nån igen sig i nåt av det jag försöker beskriva?