Under min oavsiktliga lilla bloggpaus har jag fyllt år, i förrgår. Samtidigt som jag blev uppvaktad med frukost och paket på sängen så hördes röster från begravningskaffestunden för vår granne Matti på andra sidan sovrumsväggen. Han avled på självständighetsdagen då Finland fyllde 100 år, själv blev han 84. Födelsedagsstunden fick en allvarsam memento mori-vibb, men det var fint. Sörjarna lät glada ibland och det var lätt att föreställa sig att de talade om goda minnen. Memento vivere.

Som jag önskat mig så fick jag en mokabryggare av Alfred, en traditionell en som ser ut att höra hemma i det 1930-tal som den uppfanns och formgavs. Har seriöst suktat efter en sådan här i flera år, tycker de är så fasens fina, men har aldrig tyckt att tillfället varit rätt att ”unna mig” en. Jag dricker alltid pulverkaffe här hemma så vet ni det där att koka kaffe på spisen sätter verkligen guldkant på koppen. Ser fram emot att kunna börja provsmaka mig igenom alla möjliga sorters espressokaffesorter och -aromer.

En annan sak jag fick var en kakform! Alfred har råkat sätta två av mina forna kakformer i diskmaskinen så att beläggningen farit åt pipan, en av dem var en hög en med löstagbart botten, den andra en hjärtformad. Nu fick jag en kombinerad version av dem båda!

Jag hade sällskap medan jag öppnade paketen. Blenda var så väldigt into it att Alfred instagrammade ett filmklipp:

(Hajade förresten till då jag fattade att det var jag som var ”mamma” i bildtexten. Är fortfarande inte van med det.)

Sedan testade jag espressokokaren som tillsammans med gullrankan, som är på ljusterapi på köksbordet, blev ett behagligt stilleben.

Rykande hett! Kaffesorten är här Pauligs Smooth Blend som Alfred stuckit med i paketet, verkligen len smak. Gott.

Vi skojar förresten om att Smooth Blend är Blendas artistnamn om hon blir jazzmusiker. I julas fick vi en OBH Nordica Power Blend-mixer av May (Alfreds mamma), och då var förstås skojet att Power Blend är Blendas artistnamn som hårdrockare.

Under tiden jag kokade espresso och mestadels latade mig bakade Alfred en kladdkaka! I den nya kakformen förstås.

Kvällen innan hade vi gjort glass som vi åt till kakan. Tipset om världens mest lättlagade glass har vi fått från Luzilla (Alfreds syster) och den görs så här: Först vispar man fem deciliter grädde tills att den blivit så fluffig att toppar börjar formas. Då häller man i en burk kondenserad mjölk och vispar lite till. Efter det kan man röra ner smaksättningar efter behag innan man ställer den i frysen i minst sex timmar. Vi delade på smeten och Alfred valde lakritssås. Jag tycker ofta att ju fler smaker desto roligare, så till lakritssåsen adderade jag krossad salmiakchoklad (Marabou Black Saltlakrits) som jag både rörde ner och lät ligga på ytan, och allra överst strödde jag på lite flingsalt som jag krossat ännu mindre under en brödkavel. Antagligen min nya favoritglass! Den blir väldigt söt utav den kondenserade mjölken, bara, så ska försöka hitta osötad sådan och söta glassen själv nästa gång.

Sällskapet var top notch. (Den här bilden fick mig f.ö. att inse att vi verkligen borde få upp någon konst eller något lite trevligt på köksväggarna. Stark skjul-känsla där just nu.)

Beben på bilden packade vi sedan ner i barnvagnen och så begav vi oss ut på stan.

Hela dagen uppmärksammade förresten vädret min födelsedag med att släppa konfetti. Trevligt!

Denna trettiofyraåring uppskattade det.

En vecka efter den mörkaste dagen på året, det vill säga i går, fyllde jag år. En del tror kanske att det är tråkigt att fylla så här mitt emellan julafton och nyårsafton, men där tror de fel. Decemberslutet var världens megafest när jag var liten och numera gillar jag att det verkligen känns som att det har dubbla potential att bli en slags nystart kring varje årsskifte. Som att jag får vända blad både i min personliga kalender och i den allmänna. Alltså sen blir det ju sällan en omstart i verkligheten, men i teorin känns tanken fylld av möjligheter.

Har hittills samlat på mig trettiotre stycken levnadsår och vänner har upplyst mig om att jag nu åldrats en tredjedel in på nittionio, hade äntligen blivit myndig om jag varit en hobbit, samt att jag nått den så kallade Jesusåldern (ty han lär ha varit i min ålder när han dog). Wikipedia informerar mig vidare att enligt vissa källor utförde samma bibelsnubbe 33 stycken mirakel, samt att siffran är kopplad till något som kallas ”kristusenergi”, d.v.s. den uppoffrande och upplystna energin som han utstrålade från korset. Ska jag korsfästas är det alltså detta år! Kom ihåg det, eventuella haters! (Tror att min utstrålning i den situationen mer skulle ha sin grund i självömkan, totalskräck och en väldigt hämndlysten Gamla Testamentig ilska, dock.) En persisk muslimsk teolog vid namn Al-Ghazali som levde för cirka niohundra år sedan menade för övrigt att i himlen är alla personer 33 år gamla — tycker att detta låter jäkligt lovande för det kommande året och ser fram emot ett himmelskt liv här på jorden. Enligt numerologi är 33 det tredje mästartalet och står för andlig upplysning, är kopplad till indigo färgenergi som står för högre medvetande, ”från det fysiska till det andliga”, vilket jag tycker att låter 1) flummigt och 2) spännande, eftersom jag bara tycks bli mindre och mindre spirituell för varje år, har liksom inget tålamod med sånt längre. Men skam den som inte kan ändra sig! Så är detta alltså året då jag börjar meditera, oironiskt använda instagramhastaggen #blessed eller gå på gym? Vem vet?!

Hur som helst, även min mer vetenskapliga hjärnhalva har trivia att gotta sig i, så som att enligt Newtonskalan kokar vatten vid 33 grader, samt att människans skelett har 33 ryggkotor. Sen är det också en massa matematisk gegga som jag inte begriper mig på, så som att talet är ett ”centrerat dodekaedertal”. (Okej?) Men Wikipedia har också den goda tonen att informera att trettiotre är ett ”extraordinärt tal”, vilket jag låtsas att betyder exakt vad det låter som och inte över huvud taget har en matterelaterad åsyftan. Med andra ord: Jag fyllde extraordinär!!