Hipp hipp hurra för vårt land i dag

Ibland känns det verkligen helknäppt att jag bor i Finland, och ändå har jag bott här hela mitt liv. Men uppväxten var som en egen liten ö — faktiskt var det ju en egen ö, för några hundra år sedan, innan landhöjningen gjorde sitt — med populärkulturen från Sveriges tv-kanaler, språket ett eget som varken lät som Sverigesvenska eller som det andra officiella språket i landet, och sen det då, det finska Finland som något främmande. Det okända bortom en osynlig gräns. Inte direkt avlägsen, men dunkel. Fortfarande en annan kultur jag i själva verket vet väldigt litet om.

Jag är ju inte finsk. Jag är förstås finländare, men jag tvekar när jag funderar om jag också känner mig finländsk. Jo, kanske i det allmänna halvt folkskygga undandragandet, att småpratet inte alltid löper lika naturligt och självklart som för personer från andra nationer, i närheten till det mörka, ömsom karga och ömsom rika vemodet. Förstås också i mitt språk, min finlandssvenska dialekt. Men det är ett mellanting, för mig, att vara finlandssvensk. Kanske särskilt för att jag även är österbottning. (Och fortfarande väldigt dålig på finska.) Vann hör ja heim?

Det tänkte jag på i dag, och började sedan känna mig som en sådan party pooper som på Finlands självständighetsdag väljer att fästa uppmärksamhet vid hur jag inte känner en hundraprocentig samhörighet med nationen. Det bär en vibb av eau de svår tvär förutsägbart rebellisk tonåring, eller hur?

Kanske är det typiskt min generation att betrakta det här med nationalitet ur ett så individualistiskt och känslomässigt perspektiv. Att det kretsar kring att *jag* *känner* mig si och så. I morse läste jag ett par fina artiklar på Svenska Yle om personer som erfarit det krigstida Finland (Kvinnor för Finland — det här är Lotta Svärd, Veteranen och Änkorna, ser nu också att det dykt upp mer innehåll på samma tema), och det jag flera timmar senare tänker på att det skildrar en stark kontrast mellan människan då och människan nu. Texterna och minnena tycks inte enbart blicka tillbaka på en tid av krig, utan en tid av samhörighet och gemenskap.

Men, jag vet inte, kanske jag bara romantiserar kring krig nu. Också det typiskt någon i min generation som haft förmånen att sakna personlig erfarenhet av det. (Fast de flesta av oss visade ju sig vara helt okej på kollektivism i alla fall, i dessa covidriga tider.)

Hur som helst. Hipp hipp hurra för Finland 103 år i dag. Kanske man inte behöver säga mer? För att uttrycka det med finländsk (?) positivitet: Vi kunde ha det värre ställt.

Bonuskonst:

Blenda, mixed media, 2020.

Blenda gjorde denna ståtliga Finlands flagga på dagis. (Inget kors! Vet hon att vi är hedningar?) För evigt impad av allt fint pyssel de hittar på.

Skogen och träsket

20190525_1643_stuga

Ovan. Så heter stugan ni ser på bilden ovanför. Den ligger, som ni ser, ovan marken! Den var vårt trädhus när vi förra helgen övernattade på Emmes Retreat i Nedervetil. Vi var där för att fira Alfreds mamma som fyllt år i början av maj.

20190525_1643_vy

Den här vyn på bilden är strax vänster om stugan från den första bilden. Om jag tolkat kartan rätt så är Emmes Storträsket namnet på sjön. Vi anlände på lördagseftermiddagen efter ungefär två timmars bilfärd.

20190525_1704_fota

Efter att champagnen korkats och avnjutits så fick Blenda, som inte sovit ens i närheten av tillräckligt under bilfärden, åka ner i Manduca-selen på min rygg. Sen gick vi ut på promenad och hon somnade på några minuter.

20190525_1718_lugn

Jag strosade iväg ensam en bit, eller så ensam man då blir med en snarkande toddlare på ryggen. Det duggregnade så försiktigt att de små dropparna var mer som ett milt dis i luften. Älskar det vädret. Och den där skogen! Herregud. Om jag får vara en smula självgod och lite jobbig så vill jag säga att jag kände ett riktigt lyckorus i bröstet när jag tagit den här bilden här ovanför. Hehe. Det är så sällan skogar kommer till sin rätt på bild, men här tycker jag den verkligen gör det. Det är som att syret syns! Bra skog. Duktig.

Ett par dagar innan hade jag läst att det tycks vara extra många träd som blommar i år, och att detta skulle då bero på att fjolårets sommar var så torr och het att träden blivit stressade och tror att de ska dö. Med andra ord försöker de se till att åtmistone arten ska överleva genom att sprida frön. Det här tänkte jag på när jag gick där och tyckte mig se ovanligt många ljusa knoppar på kvistarna, de var typ överallt. Men jag kan inte säga hur många det har varit andra år, kanske jag bara inte lagt märke till det förr. Hur som helst: wääh. 😰

20190525_1724_glimt

Jag sökte mig tillbaka mot stugorna. Den på bilden ovanför heter Lyan och det var den som resten av vårt sällskap bodde i.

20190525_1726_mep

May, Elis och Peter (på Blendaspråk: Farmor, kusin och farfar) söker sig mot middagen som värdarna gjort åt oss. Har inga bilder från den men vi fick bland annat smaka på nordens egna sparris: mjölkört! Rallarros! Blev väldigt glad över detta eftersom det kändes som att det var typ ~*meant to be*~ eftersom det också var en sak som jag läst om typ strax innan vi åkte iväg på den här turen och som jag direkt tänkte att jag ville testa. Och så fick jag det! Och så var det jättegott!

Försökte googla och hittade inte det jag läste men förstås har naturdrottningen Maggie bloggat om mjölkörten redan i fjol! Ska lätt följa hennes recept med smör och citron, mmm.

20190525_1831_gitarr

Efter maten spelade Alfred låtar som Elis kunde dansa till. Blenda var också med på ett hörn men var huvudsakligen glatt intresserad av gitarrens stämskruvar.

20190525_2111_dis

När Blenda somnats stannade jag kvar i stugan och hörslade en bok. Det fanns två små fönster i hörnet som sängen stod vid. Det här var utsikten genom det ena.

Boken var förresten Alex Schulmans Bränn alla mina brev, älskade berättelsen men tyckte Schulman emellanåt kändes opålitlig med sina minnen, som att de var fabricerande för att han skulle få Skriva Äkta Drama typ, meeen tyckte trots detta att det hela var mycket gripande. Har aldrig läst nåt av honom förr och inte hängt med, har inte förrän typ nån månad sedan fattat att han och den där Calle är två olika personer. Så jag är förbryllad — har de båda två klara skitstöveltendeser a la morfar Sven Stolpe eller är det bara den senare nämnda? Sånt funderar jag på. OCH att jag kan ju inte vara den enda som tycker att Stolpe ser ut som en obehaglig dubbelgångare till Jimmie Åkesson på typ varje jäkla bild som finns på honom? Lite som porträtt som visar hans sanna jag i stränga fascistiska 30-tals-penseldrag. Ni ser det också va? Men okej det här skulle jag inte prata om. Vi går vidare!

20190526_0609_kika

Följande morgon vaknade Blenda en bit innan klockan sex och ingen av oss lyckades somna om. Här kikar Blenda ut genom det andra fönstret vid sänghörnet. Vet inte vad det är med små barn som klampar omkring i fotpyjamasar i mjuka sängar men GUD det ser så klumpigt och gulligt ut.

20190526_0721_kram

Vi klädde på oss och gick ut och den minsta delade ut benkramar i skogen.

20190526_0741_famn

Sen gick vi in till den andra stugan där gänget också började komma igång. Blenda satt en stund och filosoferade med sin farmor. (Bonusinfo: Blenda har naturligtvis en björn på tröjan. Dresscode skogen, tänkte vi.)

20190526_1007_loev

Efter en utsökt frukost (havregrynsgröt! bär! bananplättar! smörgåsar! kaffeee!) så blev det dags att gå ut och promenera igen. Andra paddlade kajak, har jag för mig. Vi gick en bit och sen kände jag Blendas huvud luta mot min rygg och bli allt tyngre. Sen dinglade hon där och snarkade igen en halvtimme eller så.

20190526_1018_baeck

Vi passerade ett litet vattendrag som porlade vackert.

20190526_1045_barr

Skogen var fuktig och uppfriskande och nånstans nordösterut hörde vi göken gala. Vi gick ett par kilometrar och sen vände vi om. Lite besviken att vi inte såg ett endaste riktigt skogsdjur, bara nån talgoxe och ett andpar vi nästan skrämde livet ur när vi passerade bäcken på hemvägen, men å andra sidan ska man kanske försöka smyga lite och inte prata så mycket om man vill råka på en räv eller rådjur eller nåt sånt.

20190526_1233_voff

Lite (vege)grillkorv, potatissallad och banana bread senare så var vi redo att åka hem igen. Vi tog farväl av den charmiga hunden Nando som bodde där. Så kanske han klassas som skogsdjur då? Score!

Blankt

20190526_blank_001

På söndagsmorgonen klockan 06:56 stod jag nere på en brygga uti en sjö i Nedervetil. Där finns ett retreat med träkojestugor ovanför marken och vi hade sovit där. Inte i närheten av tillräckligt länge, förvisso, men barnet var av annan åsikt. Ska visa fler foton men måste först bara rensa bland alla dubbelgångarbilder med motivet smala skogsstigar i mörk grönska, för er skull.

När jag gick igenom albumet insåg jag att jag är så väldigt bildmässigt förutsägbar när jag kommer till en skogsmiljö. Det fanns en fin vattenvy där, som ni ser, men det är likväl alltid skogen som jag barkar åt. Så att säga.

Jag brukar tänka att det finns strandmänniskor eller skogsmänniskor sådär som det finns kattmänniskor eller hundmänniskor. Eller finns och finns, och kanske handlar det mer om vattenmänniska än strandmänniska, men ni fattar. Hur som helst, mina mobilfoton gör det rätt tydligt vilket håll jag dras åt. Hur är det med er? Eller är du, typ, öppen slättmänniska u sick fuck? (Grips ju av skräck varje gång jag åker genom Söderfjärden.)

20190526_blank_002

Och hoppar vi över till temat textmässig förutsbarhet istället, så kämpar jag verkligen stenhårt med att inte gå in på linjen gud vad tiden rusar hjälp. Det är svinsvårt att inte halka dit, men jag vill ju inte. Inte igen. Orka vara så tjatig. Ändå är det typ allt jag tänker på.

Löste jag inte det fint? Nu nämnde jag ju det fast inte riktigt. Nu kan jag säga, utan att egentligen säga det, att jag knappt hinner med. Till stor del för att jag till kvällarna är så trött att jag fastnar i halvliggande ställning i soffan och där sipprar mina chanser till egen, ostörd tid förbi. Det har jag helt säkert också sagt förut.

20190526_blank_003

Äh ni får ursäkta hur tråkig jag är. Känner mig JÄVLA poänglös men det är ungefär som att försöka springa under vatten att skriva det här inlägget. Går så sabla motigt. Lite samma känsla som att försöka jobba med något men inte få den där ostörda, oavbrutna, odistraherade tiden, faktiskt.

Men men. Så kan det vara i denna extraverta tid av flytande jobb och öppna kontorslandskap OCH förstås en (förtjusande) ettåring här hemma då. Fast… just nu lider jag inte av nåt av dessa så jag vet inte vad problemet är. Inte ens katterna går omkring och jamar vid min stol så som de brukar så fort jag sätter mig vid skrivbordet. Det finns absolut inget som kunde störa mig nu. Så varför är det då så svårt att ta sig framåt genom denna spegelblanka ythinna? Jag är väl dessutom bara orutinerad, också. Jomen jo! Det stör. Alltid finns det nåt. 😏

Blåvitt, grönt och silver

Del 1. Självständighetsdagen.

20181206_promenad_001

Gick ut på promenad med de här två igår. Finlands självständighetsdag var det då.

20181206_promenad_002

Den mindre av dem betedde sig väldigt oberoende, självständighetsdagen till ära, och ville bestämma åt vilket håll vi skulle gå. Oftast åt helt fel. Men får man som föräldraskap ta och gripa in som enväldig härskare (eller blir det tvåväldig?) och styra om med ett enkelt lyft i några metrar.

20181206_promenad_003

De etapper där hon gick själv snubblade och halkade så i snön att hon till slut fick åka upp på Alfreds axlar en bit.

20181206_promenad_004

Mycket uppskattat!

20181206_promenad_005

Lovar att det inte var tänkt så att det här inlägget skulle bli en uppsats med rubriken BLENDAS UTFLYKT liksom, men nu är det likväl henne jag har bilder på och tycks kretsa kring. Ja jaaa. *levande föräldraklyscha*

Här hade det hur som helst blivit dags att plocka fram vår bärsele, en Manduca som köptes som i begagnad i höstas. Fastän vi inte använt den jättemånga gånger (hittills) så har den ändå visat sig vara ett sånt bra köp. Det är så enkelt att traska på med den. Känns dessutom som Bra Träning att släpa på +10 kilo extra. (Obs vet egentligen inget om träning men har sett att folk gärna bär tyngder.)

Min mössa är förresten till viss del gjord på något så absurt som ull från PUNGRÅTTOR! Måste bara berätta eftersom jag tänker på det ungefär varje dag. Resten merinoull, men det är ju vanligare. Den är så mjuk och så varm. Alfred lånade den en dag och sen sa han, vördnadsfullt, ”Vilken bra mössa du har”. Tyvärr är den köpt på loppis, efter att den hittat hit från Nya Zeeland, annars skulle jag tipsa vidare.

Däremot kan jag, helt osponsrat, tipsa vidare om Blendas mössa istället! Den är också gjord i merinoull, mulesingfri, med foder i bomull. Hon får många komplimanger för den och den är från inhemska Nevertex som finns på exempelvis Halpa-Halli. Hon fattade tycke för den direkt, kramade om den inne på butiken. Mycket mysig.

20181206_promenad_006

Vi hade faktiskt ett konkret ändamål för promenaden och här hade vi kommit fram till destinationen. Blenda hängde och snarkade. Mina byxor höll på att glida av mig. Men mitt fokus låg på något annat, nämligen…

20181206_promenad_007

Grankvistar! För det var förstås sådana som vi begett oss ut för att leta reda på. Vi tog bara sådana som redan blivit avbrytna och som vi hittade på marken. Till exempel en med två kottar kvar i.

20181206_promenad_008

Vi råkade sen på en ganska stor gren som brytits av och plötsligt var kassen fylld. Då var det dags att gå hem.

P.S. Bonden behövs, hör ni. Den gör faktiskt det.


Medan Alfred kokade potatis och stekte falafelbullar så knipsade jag grankvistar och satte dem i vaser.

Sen hackade jag lite färsk rosmarin som rördes ner i potatismoset, som förresten är godast om det görs med potatisskalet kvar på. Vi åt detta bland annat med tranbär som puttrat i lite smör i stekpanna mest för att de skulle tinas. Har tänkt att jag borde byta ut granatäpple mot tranbär mer ofta. Kortare frakt. Så nu testar jag det, har en påse med tranbär i frysen.

Hur som helst, smakade väldigt bra, särskilt efter en vintrig utomhusvistelse.

20181206_kottar

Se bordsdekorationen! Där hänger kottarna och är allmänt gulliga.


Del 2. Själständighetstraditionen.

Har inga självständighetsdagstraditioner, tittar inte ens på slottsbalen, men senare på gårdagskvällen bakade vi pepparkakor. Som jag förstått att är en ganska vanlig tradition för folk att göra på självständighetsdagen? Kanske kunde den bli vår också, blir säkert mycket mysigt sen då Blenda kan vara med och pyssla.

Fast mest tror jag ändå på traditionen att gå ut en sväng. Det är liksom mer kravlöst det, passar en latmask som mig, hehe. Och så gör det ju verkligen gott för själen. Fira själ-ständighetsdagen.

Jag är inte särskilt patriotiskt lagd, precis som väldigt många i min generation tror jag. Kanske för att jag mest sett fosterlandskärleken slå över till något jävligt motbjudande än hållas som något kärleksfullt.

Och som finländare men långt ifrån finne, så tenderar ämnen så som nationalitet bli lite diffusa. Typisk minoritetseffekt, kanske.

Men när jag tänker på den finländska naturen så blir jag ändå lite rörd. När jag gick i lågstadiet så var jag alltid så stolt över att vi var de tusen sjöars land. Tyckte det lät så fint. Föreställde mig hur landet såg ut ovanifrån, alldeles spräckligt utav silverblanka små skärvor.

Många här på kusten är väldigt fästa vid havet och skulle inte kunna tänka sig flytta ifrån det. Jag förstår nog det, även om jag själv är den som är mer dragen till skogen. Den mörka skogens dystra sus, så som vår nationalskald uttryckte det.

Tror starkt på att gå ut i naturen, det mår vi alla bra av. Och att på självständighetsdagen för all del hissa flaggorna högt över vår bygd i nord, med moar, fjäll och skär. Men tillbringa dagen med lite mer vördnad istället för (fanatisk) stolthet. Lyssna på strömmars brus och bäckars språng. Ägna en tanke åt stjärnenatt och sommarljus. Vill inte låta alltför naturnördig men hallå va, nog ÄR den ju ganska fantastisk.

Kanske är det mer så vi alla borde fira vår nationaldag, genom att gå ut och samtidigt verkligen ta in naturen. Mycket hellre än att stå på nåt torg och sprida egoistisk megadynga i alla fall. De som gör det på nationaldagen kunde reflektera en smula över det vi sjunger i nationalsången: Vårt land är fattig, skall så bli / För den, som guld begär.

Tror inte Runeberg hade helt fel. Men han sa inget om tusentals glimmande silverskärvor. Och egentligen är tusen sjöar en grav underdrift. I själva verket finns det cirka 188 000 av dem. Vi kan gott dela med oss. Det gör gott för själen. Och självet.

Vandringslust i världsarvet

20181014_123838

Det här vädret i dag, va? Ja, vad ska man säga? Det är inte helt obehagligt att betrakta det, för inte är det riktigt rätt att det är på detta sätt… men fint var det ju.

Vi valde att ta vara på det vackra i kråksången genom att utforska en vandringsled. Lotten föll på Bodvattnet runt på Björkö i Kvarkens skärgård, med sitt utkikstorn Saltkaret som skymtar i bilden ovanför. Vi valde dock att gå medsols så vi nådde tornet sist.

20181014_124121

Vi hade igår köpt en begagnad Manduca-bärsele som vi ville testa. Vi hade det som ett litet mål den här veckan att vi skulle hinna få tag på en sele som kan bäras på ryggen, inför dagens varma väder. Idag skulle vi ut, hade vi bestämt. Och det fixade vi!

Sen tidigare har vi en liten BabyBjörn-sele, men den har inte alls varit ergonomisk (för den vuxna, i alla fall) och det har blivit tungt att kånka på den extravikten frampå, har jag tyckt. Blenda också alltid protesterat mot den efter viss (kort) tid. Så den har inte använts så flitigt.

Nu bar jag dryga tio kilo på ryggen utan problem. Och Blenda trivdes också hur bra som helst, faktiskt så somnade hon nästan direkt.

20181014_125101

Trots att Blenda hastigt kom till ro så kändes det för oss andra inte så avslappnande att gå där. Vi var långt ifrån de enda som fått samma idé om att carpa lite naturstigsdiem en sån här dag, och det är inte så roligt att behöva trängas. Vi vill ha lugn och ro ute i naturen, så det var ju lite dumt att besöka en sån här populärt naturnjutarplats en sån här solklar naturnjutardag.

20181014_125935

Men men, här var vi nu och fint var det. Nästan tillräckligt fint för att få oss att glömma vår aversion mot — örk! — folk… men bara nästan.

20181014_130719

Men sen hände något jättebra! Leden delade sig och en skylt berättade att man kunde välja en rutt som gick närmare vattenbrynet, eller så en annan då som var ett par hundra meter kortare.

Vi tvekade en tid men sen beslöt vi att ta den som höll sig längre ifrån vattenbrynet, eftersom att den verkade gå mer in i en skog och jag föredrar att vandra i skog och för att vi resonerade att andra människor tenderar vara precis tvärtom så att de vill titta på vattnet.

Så då gick vi in i skogen. Och där fick vi vandra ostörda! Dessutom i skugga! Vi fick till och med höra fågelsång. Paradis!

Önskar bara att skogsdelen hade varit längre. Överlag så var hela rutten lite larvigt kort. Måste nog gå leta upp en längre nästa gång.

20181014_131532

Skogen blev till dunge och gick från mörkgrönt till gyllengul som i en skattkista.

20181014_132410

Bling bling i lövverket.

20181014_132421

Inte för att det syns men Alfred matchade omgivningen bra med gröna byxor och gul ryggsäck. Bra kamouflage.

20181014_133145

Kommer inte på nåt att säga om den här bilden. Tyckte först den var ganska fin men plötsligt känns den så himla typisk, som att alla sett minst femhundrasjuttioelva identiska bilder på vass. Vi kan rent av säga att den de facto är ganska… ovass. 😎 Varsågoda.

20181014_134345

Vi nådde fram till Saltkaret, utkikstornet. Därifrån, tjugo meter över havet, fick vi spana på moräner. Och paret Svan, om ni ser de vita plupparna till höger i bilden.

20181014_134403

Min dejt.

Vi stannade inte så länge där uppe, det var ganska mycket folk och väldans blåsigt. Blenda hade vaknat en stund innan och hennes ögon, liksom mina, tårades av den starka vinden.

20181014_134626

Men det var värt att stanna och spana en stund. Mycket fint!

Sen gick vi ner igen och strax därpå gick vi förbi en familj som satt vid ett sånt där rastplatsbord i mörkt trä med massiva bänkar, och de hade med sig en shisha! EN SHISHA!! En stor och jättefin en som de smällt upp där på bordet! Verkade så oerhört mysigt och det doftade himmelskt. Blev extremt förälskad i kulturkontrasten.

20181014_135150

Vi beslöt att bänka oss vid denna utsikt och äta vår matsäck. Rutten var slut men det går ju inte att åka hem utan att picknicka. Så här satt vi och åt varsitt kokt ägg, massor av salta kex med brie, och sen varsin kanelbulle till efterrätt. Blenda åt majskrokar.

20181014_140522

Och gnagde lite på bärselens remmar. Orkade inte börja krångla med att ta loss henne så hon fick hänga kvar på ryggen så länge vi pausade.

Linsen på min framkamera har förresten spruckit tvärs över så den gör lite såna där intressanta ljus performances.

20181014_141310

Helt okej idyll.

Sen lämnade vi Kvarkens skärgård. Vi var väldigt glada och nöjda. Med vädret, med dagen, med allt. Och Alfred sa ”Nu får det väl fan ta och räcka med det här fina vädret”. Japp, det får det.