yes, of course you’ll get back to narnia again some day

edmundlucysusanaslanpeter

Då jag var liten var gänget på bilden ovanför mina hjältar. Ser ni, jag tillhör den generationen som inte väntade på ugglebrev utan istället har utforskat otaliga garderober både i fantasi och verklighet, för säkerhets skull, för att se vart de kunde leda. Jag gissar att jag var runt sex år gammal då BBCs miniserie om riket Narnia sändes på tv och eftersom det var så länge sen är minnet suddigt, men det minst otydliga är den där väntan på att Narnia skulle komma på tv, pratet om Narnia mellan avsnitten, men även några små glimtar ur serien — den vita häxan som kommer åkande i sin släde, Lucys ansikte, hur fullständigt förtjust jag var i Aslan (tror jag kan ha varit lite kär, faktiskt, puppy nej kitten nej lion cub love förstås), samt en minnesbild av tv-rutan i tv-rummet då eftertexterna började rulla och serien var slut, och att jag var upprörd för att det var över men också så upprymd, kanske för samma sak.

”People who have not been in Narnia sometimes think that a thing cannot be good and terrible at the same time.”
– C. S. LEWIS, THE LION, THE WITCH AND THE WARDROBE

Serien skildrade händelserna i The Lion, the Witch and the Wardrobe, och jag tror det var den enda jag såg, av okänd orsak. (Det följde sedan två andra BBC-filmatiseringar i miniserieformat, Prince Caspian and the Voyage of the Dawn Treader med historier tagna ur två böcker och The Silver Chair som i sin tur återger en bok.) Förra helgen tittade jag på det första avsnittet, nästan tjugofem år senare. Det kändes nytt, men ändå så bekant. Jag var rädd för att det inte skulle ha åldrats väl, men tvärtom uppskattade jag frånvaron av CGI-effekter och det störde inte mig att det uppenbarligen var människor i utklädnad som föreställde riktiga men talande bävrar, eller att faunen hade pälsbyxor istället för mer trovärdiga dataanimerade getben, och så vidare. Om något bidrog det till en lite, vad ska jag säga, gedignare känsla och kanske något av en teater-vibb, och det passade bra för filmatiseringen av en bok som trots allt blev skriven för nästan sjuttio år sedan. Har dock läst att Lewis själv var hemskt missnöjd med hur orealistiskt det var att människor spelade djur, så han skulle kanske föredra de nya filmernas datoranimering, men personligen så tycker jag att det sena 80-talets specialeffekter i det här fallet bidrar till charmen.

Otroligt kul att dyka djupt ner i nostalgin och märka att där hittas sånt som fortfarande tilltalar en. Och på tal om det, kolla in det här:

jadis

Här ser vi Jadis, the White Witch, som jag gissar att måste ha varit min första stilikon eller något? Jag är uppriktigt förbluffad och något hänförd över hur jäkla on point jag ännu/igen tycker att hon är. Djurdetaljerna i hennes smycken är precis, alltså jag menar verkligen exakt sådant jag gillar, djursmycken överlag men även just dessa arter, kråkfåglar (mina favoriter) och förstås ormar (har några ormsmycken själv), plus att det känns som att den snirkliga, spetsiga stilen på rubbet kan ha satt sina spår i mig. Och kolla in metalltapparna i öronen — snacka om att kostymören har varit före sin tid! Jag önskar jag skulle ha kvar ett självporträtt jag ritade på en dator pappa hade lånat hem från jobbet innan vi hade en egen hemdator, cirka 1992 eller 1993 — jag hade målat mig själv som vuxen, med långt, svart hår (jag är naturligt mörkblond men hade senare långt, svart hår i många år), röda läppar, blek hy. Hah! Häxan Jadis är en kuslig karaktär och jag var rädd för henne då jag var liten, men samtidigt fullständigt betagen.

Har ännu två avsnitt kvar, plus förstås de två andra säsongerna, ser mycket fram emot att framför allt se den där sista scenen som jag nästan minns, men bävar också en aning. Tror att jag eventuellt kan bli lite överväldigad. Eller i andra änden av spektrumet, snopen. (Fast det tror jag inte.) En lustig grej med hur minnet fungerar så är att när vi såg på ett avsnitt en kväll och jag kurade ihop mig i soffan så lade Jim en filt över mig och jag tyckte plötsligt att filten kändes helt fel, det var fel material, fel tyngd, fel textur, fel smidighet, helt enkelt bara fel filt. Vilken filt var det jag hade förväntat mig? Jo, en som farmor stickat, en som förut alltid fanns i soffan i tv-rummet i mitt barndomshem, ända sen så länge tillbaka jag kan minnas tills kan inte minnas när jag sist såg den. Flera år sen. Många år. Plötsligt visade det sig att jag hade rest i tid och rum mer än vad jag hade märkt av jag med, lika som självaste syskonen Pevensie.

på bio med ungdomen

Gick på bio ikväll, tittade på 12 Years a Slave. Den tredje visningen här i stan och salen var inte ens fylld till hälften. Tänker besvärat att det hade varit annorlunda om filmen hade haft en annan, vitare handling. Många av oss tittare var äldre, bredvid mig satte sig ett par i femtio-års-åldern, såna som klär upp sig lite för att gå på bio, så som jag också automatiskt gör av gammal vana utan att egentligen förstå varför. Jag tänker att det är till dem jag hör nu, i ålder, i filmval, i vad det än är som gör att innan jag ska gå på bio så tänker jag att jag måste se prydligare ut än jag gör till vardags. Men också att jag tittar på fåtalet tonåringar där och tänker hur roligt det är att ”ungdomen” valt att se samma film. ”Ungdomen”! Att jag tänker i såna lastgamla ordalag. I alla fall, jag tyckte att det hela var lite fint, i brist på bättre sätt att uttrycka det, att vi alla där, fast vi var få, hade valt just den filmen. (Jahapp, så det där låter ju nästintill psykotiskt men vi låtsas inte om det, ok?)

Men så tickar minuterna, timmarna och sen några minuter till, och ungdomens tålamod tryter. Själv sitter jag där med halvblanka ögon och en halv portion popcorn jag inte kunnat sluka eftersom det känts på något vis respektlöst, nästan barbariskt, att sitta där och frossa och ha det gott, äta snacks som om vi tittade på någon feel good-komedi, när filmen framför oss porträtterar verkliga händelser där människor torteras och utnyttjas på otaliga sätt. Allt distanserat känns osmakligt och olämpligt. Det här är en film som vi inte ska blaja bort. Det här är en viktig film. Och då tar orken slut hos andra. Ungdomen pratar. Ungdomen fnittrar. Ungdomen suckar. Ungdomen stampar obefintliga takter med sina fötter i golvet. Ungdomen byter konstant och tungt positioner i knarriga stolar. Ungdomen har inga problem med att varje gång de rör på sig lite sparka med sina klumpiga skitfötter i ryggstöden på bänkraden framför. Jävla ungdom. Gå hem. Du suger.

Filmen, å andra sidan, var sevärd. Tror dock jag hade gillat den mer om jag inte tillbringat den sista halvtimmen med att hata del av publiken. Tyckte att det blev extra motbjudande att t.o.m. under en sån här film så beter folk sig på det där sättet. Vill inte låta som  en gammal kärring här men gudars skymning och änglars klagan, vet hut, ungdomen, vet hut! 😦

glitter, konfetti & förruttnelse (lol yup)

IMAG0023IMAG0039

Är nästan som att nyårsafton sipprat ut och ska sakta sköljas bort i år, istället för att bara vara över med en smäll. När jag var tvungen att klä mig i något annat än pyjamasdugliga plagg blev det av en händelse en glittrig tröja, på väg till jobbet har jag varenda morgon stegat igenom ett område pyntat med konfetti. Både två kändes som bra förlängningar på inledningen av året. Mera glans, skimmer och lyster åt 2014.

Vilken lyx det var med ledighet, speciellt lyxigt var två dagar vardag och fyra dagar helg. Den här veckan känns redan evighetslång efter bara tre arbetsdagar och jag fortsätter att förundras över hur arbetande människor orkar göra annat varje dag efter jobbet förutom att slösurfa. Redan det att försöka blogga känns ohyggligt energikrävande because thoughts ugh.

(Tog här paus för att gå in i köket och ta en vitamin- & mineralcocktail. Kändes som att något tillskott kunde vara behövligt.)

Har tittat en hel del på serier under ledigheten, närmare bestämt The Walking Dead. Hade sett pilotavsnittet för länge sen och avskydde det mer eller mindre. Åtminstone gav det mig definitivt inget begär eller ens lindrig önskan att se följande avsnitt, i alla fall. Istället har jag skakat på huvudet i oförståelse då folk pratat om hur bra serien är och emellanåt himlat med ögonen åt all denna zombiehajp som spritt sig över land och rike som något pandemiskt virus. (*blink blink*) Men så en kväll tittade Jim på avsnitt nummer två i brist på annat att titta på, halvvägs igenom avsnittet hade jag också genom säkerligen trollkonst fastnat framför dumburken, och helt plötsligt var vi hooked och ungefär en vecka senare hade vi sett alla avsnitt hittills. Va?!

Så mina tidigare uttalanden ligger därav nu just i en marinad och jag planerar inmundiga dem senare ikväll tillsammans med ett glas cabernet sauvignon. Är dock inte lika såld på serien som många andra tycks vara, kan tvärtom störa mig på en hel del (jag menar KOM IGEN varför kallar ingen de levande döda kannibalerna för zombies?! TROVÄRDIGHETEN HALLÅ!), men den har absolut sina starka sidor… framför allt kanske spännande cliffhangers i s.g.s. varje avsnitt. Har förresten i mitt huvud döpt om serien till ”Look Who’s Walking!”* och skrockar gott åt det varje gång vinjetten snurrat. Så det är ett tips! Serien blir festligare så.

I förrgår började vi titta på The Fall med drottning Gillian Anderson, är glad att hon äntligen börjat få lite ordentliga roller och riktiga chanser (efter Scully, naturligtvis). Har bara sett två avsnitt hittills och de har definitivt varit sevärda, men jag tycker inte att den helt och hållet levt upp till förväntningarna ännu. Tycker inte att Gillian fått något egentligt tillfälle att glänsa ännu, samt att vissa scener känns irrelevanta; tror att bägge tu beror på att aningen för många karaktärer introducerades på en gång. Tror däremot att serien håller på att bygga upp alltsammans, spänningen stiger, intrigerna tätnar, relationsnätet snärjs åt, och så vidare. Ja, får se. Endast tre avsnitt kvar! Hoppas den slutar explosionartat. (Jag menar förstås metaforiskt. Nejtack till Tre Kronor-nödlösningar. )

Något jag tänkt på på sistone är att var och varannan tv-serie nu för tiden handlar om döden, på ett eller annat sätt. Mordutredare och mördare, samt några vampyrer. Döingar är överallt! (Eller inbillar jag mig? Beror det på mina egna tittval?) Genom Bones som var min sovserie några månader och The Walking Dead då så har jag fått ta del av en hel del förruttnelseprocess, t.ex. Vilket förresten är en annan något icke-trovärdig detalj i TWD — varför faller inte zombiekropparna sönder? Jag menar jag förstår att det måste vara så att zombiekroppar inte fungerar likadant som vanliga icke-zombie-kroppar, men jag kan tycka att det är lite slarvigt att inte förklara detta eller att inte ha karaktärerna att fundera på den frågan sinsemellan. Är ganska säker på att jag i rätt många skeden hade undrat/skrikit/vrålat/hulkat ”Varför självdör ni inte nångång då?!” efter att jag varit omgiven av zombies i några månaders sträck utan att de nånsin tycks avta i mängd eller kroppsdelar.

Och ännu på tal om Look Who’s Walking! då så brukar jag också tänka att ”walkers” översätts till ”fotgängare”. Fy fasiken så ruskigt. *viskar* Fotgängare. #nightmares