lord, what fools these mortals be

20160624_selmalinnea_001

BAAAAHHHH SEEEMMMLAAAA MIDSOMMARSEBABABABAAAAH kan ni med fördel ropa i ert huvud Lejonkungen-style för att göra denna bild komplett.

20160624_selmalinnea_002

Det togs alltså några bilder på mig och Selma igår kväll, men hon var aningen motsträvigt inställd till att faktiskt ha tid med sånt fjanteri.

Senare tittade vi på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream och jag blev positivt överraskad. I ärlighetens namn både av filmen och av pjäsen. Har aldrig sett en Shakespeare-pjäs eller läst ett komplett manus till en, har däremot sett ett par filmatiseringar tidigare av andra pjäser men hade inga höga förväntningar för just denna. I efterhand kan jag konstatera att den kan faktiskt vara min favorit hittills. Den är häpnadsväckande meta och dessutom förbannat fyndig, skildrar en problemspäckad situation som lätt kunde utmynna i tragedi men gör det så komiskt att en likväl roas. Pjäsen inuti pjäsen är en tragedi och där skrattar åskådarna åt samma sak — att det framförs komiskt — och då befinner sig pjäsens huvudpersoner, och pjäsen inuti pjäsens huvudpersoner, i liknande situationer. Så jäkla häftigt när en börjar fundera på vad detta kan tänkas betyda och vad Shakespeare ville säga.

20160624_selmalinnea_003

Lovers and madmen have such seething brains,
Such shaping fantasies, that apprehend
More than cool reason ever comprehends.

Annan fördel med den här filmen vi såg var att den lyckades med att förtydliga andemeningarna i språket. Det har ofta varit krångligt för mig att helt förstå vad Shakespeare syftar på, och inte var allt ännu hundra procent kristallklart, men jag tyckte skådisarna levererade sina repliker på sådana sätt som kändes moderna och som något jag kunde relatera till — istället för nånting arkaiskt främmande och fördolt högtravande som det känns som att jag borde haft en manual och ordbok för att förstå mig på.

20160624_selmalinnea_004

And though she be but little, she is fierce.

Så sades om Hermia, men kunde passa Selma lika bra. Särskilt i.o.m. att vi alldeles nyss hörde morrande från terrassen och då vi går och tittar vad som står på, så står Selma där med en främmande katt. Den andra katten är större än Selma men hon jagar likväl iväg den från gården och hotar med stryk flertalet gånger. Jovars, liten men morsk.

20160624_selmalinnea_005

If we shadows have offended,
Think but this, and all is mended,
That you have but slumber’d here
While these visions did appear.

Tack vare den här pjäsen/filmen börjar jag äntligen förstå folks evinnerliga fascination vid Shakespeare. Alltså som jag har väntat! Om dagen är mulen och duggig där ni befinner er också, så är mitt förslag att ni letar reda på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream, föreslagsvis den från år 1999 som vi såg igår. Filmtittarväder + midsommartider = ganska självklart val, egentligen. Särskilt om ni också adderar en nyfikenhet på Shakespeare till ekvationen.

she’s beautiful when she’s angry, 2014

I går kväll tittade vi på She’s Beautiful When She’s Angry, en dokumentärfilm om den andra vågens feminism och olika organisationer och grupper som uppstod inom den under åren mellan 1966 och 1971. I dokumentären intervjuas kvinnor som var aktiva inom rörelsen och låter dem berätta hur det var då det begav sig, samtidigt som produktionen använder sig av mycket arkivmaterial, både på anhängare, motståndare och inte alltid så opartiska nyhetsrapporter. På filmens sajt står det så här:

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY is a film about activists, made to inspire women and men to work for feminism and human rights.”

Och visst gör den det. När dokumentären berättar om olika konstprojekt, tidningar och annat kreativt som grupperna skapade så kliar det också i mina fingrar. Ett feministiskt zine, tänker jag, inte första gången jag tänkt det, och kanske. Kanske! Egentligen har jag känt mig frestad att starta upp en kollektiv popkulturblogg men måhända är det ett feministiskt zine, typ Blemma 2.0, som jag borde försöka organisera istället. Efter att ha sett den här dokumentären så känns liksom inget sådant alltför avlägset eller omöjligt.

”SHE’S BEAUTIFUL does not try to romanticize the early movement, but dramatizes it in its exhilarating, quarrelsome, sometimes heart-wrenching glory.”

När den första kvinnan berättar att hon läste Betty Friedans Den feminina mystiken, och att hon kunde gråta över det än idag, för att den öppnade hennes ögon och lät henne se att det inte var henne det var fel på, det var inte honom det var fel på, det var samhället — då kände jag också en klump i halsen, bara för att det måste ha varit så stort. Tänk att erfara det, en sådan feministisk uppvakning, när så mycket i världen fortfarande var så antifeministiskt skevt och fult, och nästan ingen insåg det. Vi tycker att det är illa nu, men fan, föreställ er hur det var för 50 år sedan. Problemen hade nyss börjat uttalas, efter att kvinnor tog rösträtten (ja, tog, inte fick) hade det varit ganska tyst. Problemet var ju åtgärdat. Män och kvinnor var ju jämställda. I teorin.

Yrkesmässig diskriminering, traditionell sexism, frånvaron av aborträtt, et cetera — allt sådant var fullkomligt naturligt och normalt och i grunden oifrågasättbart. Det var hur det var, hur det alltid varit och hur det alltid skulle vara.

Och ändå ville en del kvinnor förändra världen.

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY captures the spirit of the time — thrilling, scandalous, and often hilarious.”

Dokumentären porträtterar ett viktigt ämne och historia på ett underhållande sätt. Den är både arg och glad samtidigt, förbannad och festlig. Precis som feminismen är. Som vanligt så önskar jag att den hade gått lite mer in på djupet — alltid när jag hittar en dokumentär eller artikel om något som intresserar mig så vill jag ha mer, mer, mer, men nåjo, det finns ju internet för vidare forskning.

Här är en trailer:

 

Hela dokumentären kan ni se på Netflix.

påskerad

20160326_thelmalouise_00120160326_thelmalouise_002

Blev inget påskhäxande i år heller, det var ju förvisso över tjugo år sen sist så inga överraskningar där, men att klä ut mig fick jag ändå en orsak till i.o.m. en maskerad på påsklördagen! (Tänker att påskerad borde bli en tradition.) Min kompis Karolina ställde till med fest där alla skulle klä ut sig till en karaktär ur en film eller tv-serie och Alfred och jag valde Thelma och Louise. Mia Wallace, Stone Cold Steve Austin, Million Dollar Baby-boxaren, Pretty Woman-fnasket m.fl. var också där! Trevligt tema, oändliga möjligheter, massor med skoj.

I övrigt har jag tappat bloggnistan ännu en tusende gång så jag ska försöka mig på korta rapporter utan krav på eftertanke eller poäng, och se vad som händer. Detta betyder alltså bland annat att jag får blogga utan att komma fram till något och/eller utan att försöka leda fram till någon slags fyndighetsaspirerande slutknorr. Såatt… adjö då.