Fredag i januari, lördag i februari, dels under andra världskrigets slut

20200131_0801

I fredags släpade jag barnet till dagis. I pulka, på hennes begäran.

20200131_0830

Jag gick hem igen ovanligt långsamt, eftersom att jag tagit med mig hörlurarna och kunde lyssna på en ljudbok. De som känner mig vet att jag nästan alltid går snabbt, folk brukar kommentera på det. Jag vet inte varför jag gör det, och det är inte som att jag ens känner mig som att jag rusar, jag antar att jag bara tar långa steg eller nåt? Min stegmätare på telefonen brukar alltid visa färre steg än Alfreds fast vi umgåtts hela dagen och gått lika mycket, som när vi varit på nån resa eller sånt. Från varje dag i Berlin i somras visar min mätare cirka tusen steg färre. Nu kanske ni ser den där klassiska Monthy Python-gångstilen framför er? Ja typ så ser jag ut.

20200131_1219

Vid lunchtid låg jag i soffan och katterna gjorde mig sällskap. Jag lyssnade klart på min ljudbok, The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne, och grät en skvätt. (Uppläsaren Michael Maloney var perfekt för denna.) En bok som jag länge ämnat läsa men alltid glömt. Har inte sett filmen heller.

Den var gripande förstås, men jag är ändå litet kluven. Samtidigt som jag uppskattar den simplifierande stilen så undrar jag om det är respektlöst mot historien att förenkla det SÅ mycket. Som att det skulle ha funnits ett område av Auschwitz som varit så oövervakat att allt det som utspelade sig där under ett års tid hade kunnat pågå utan att någon tagit notis om det. Eller att stängslet saknade elektricitet. Eller att barnen, nio och tolv år gamla, verkade så OERHÖRT omedvetna om vad som pågick i deras hemland — dessutom mitt i Berlin! — ännu mot slutet av andra världskriget. Är inte nazisterna ökända för indoktrinering av små barn? Samtidigt så uppskattade jag det distanserade och att iaktta allting från en utomståendes ögon som likväl befinner sig mitt i. Allting ter sig främmande och ofattbart för Bruno och så känner man ju själv också. Hur hur hur? Och nog frös jag till litet när den sista meningen lästes — den spoilar inte något av storyn men om ni inte vill veta ska ni hoppa vidare till nästa stycke nu — ”Of course, all of this happened a long time ago and nothing like that could ever happen again. Not in this day and age.

Efter fredag blev det lördag, ifall ni inte visste, och det blev kväll och min kompis Carla frågade om jag ville komma på bio. Men det är ju så sent, var min första tanke. Sen insåg jag att klockan var typ sju, hah. Blir så underlig och verklighetsfrånvänd av att ha barn. Det är ju inte så att jag går och lägger mig när Blenda gör det men den tiden efteråt är liksom inne-ugglar-tid, som man tillbringar i nån slags halvdvala i soffan, ofta i timtal. Jag hade förresten inte gått på bio sen jag var gravid, då såg jag Dunkirk och Blenda sparkade massor i magen.

Jojo Rabbit var filmen Carla tänkte gå på och eftersom jag tydligen inte hänger med nu för tiden så hade jag inte ens hört om den förr. Men jag gick! Och jag är så jäkla glad att jag gjorde! Gillade den massor. Den var underbart oväntad, inte bara för att jag inte visste något om den, men för att den inte egentligen innehöll en endaste floskel, vilket jag tänker mig att kanske är extra svårt att undvika om man gör satir. (?) Både skrattade mycket och grät litet (och på tal om att undvika flosklar gör jag det tydligen inte alls). Alfred ska antagligen gå och se den ikväll och vet ni jag är riktigt avundsjuk. Ska man jämföra med någon så vill jag säga typ Wes Anderson möter Quentin Tarantino, men det är kanske osanningsenligt för Taika Waititi är helt egen. Men kanske får ni ett litet hum? Är riktigt salig då jag tänker på den, tyckte den i det stora hela var LJUVLIG. 

Som en beundrare av synkronicitet så uppskattar jag även att filmen gick så väl hand i hand med min kulturupplevelse från dagen innan, alltså The Boy in the Striped Pyjamas. Unga pojkar i Tyskland mot slutet av andra världskriget. Ensamhet och vänskap. Kanske ett par låtsaskamrater också, men det beror väl på hur man ser det. Och även vad det gäller Jojo Rabbit ploppade de där samma tankarna upp angående vad som är respektfullt för historien. Särskilt till en början då det kändes besynnerligt att roas av att folk heilade åt varandra. (Låter bisarrt även nu.) Jag tyckte dock att den lyckades bättre med balansgången, att hamna på rätt sida.

Äh, borde ha ställt upp detta helt annorlunda och förklarat det bättre. Men nu ooorkar jag bara inte. Djupt irriterande att det inte blir nån kulturskribent av mig i dag heller.

Efter filmen gick vi ut på en öl och en öl är EXAKT det jag drack och ändå hade jag huvudvärk dagen efter. Riktigt orättvist men värt det ändå!

Från det ena till det andra

20190314_flingor.jpgProcessed with VSCO with a6 preset

Så här ser det lyckligtvis inte ut genom fönstret i dag men jag råkade ha de här två bilderna färdigt uppladdade och ready to go i ett utkast. De är två-tre veckor gamla. Och nu är merparten av trottoarerna torra, dammiga och knastriga under mina nya gaseller. (Adidas Gazelles, obvi. Har plötsligt sneakers, vad hände?) Förra veckan tog jag dem och min loppade beigea kavaj i fiskbensmönstrat ylle i bruk. Känner mig väldigt Den hemliga historien-klassisk i den. Köpte kavajen tidigt i vintras, förde upp den på vinden och hann nästan glömma bort den en tid. Kände ett litet pirr i magen då jag kom att tänka på den igen när kvicksilvret sakta kröp uppåt på termometrarna.

Ah, april, april. På ett olurigt sätt. Hade lovat mig själv att jag inte skulle börja använda vårkläder innan denna månad. Fuskade med ett ynka fåtal dagar — tog ut glädjen i förskott (fick i och för sig också en förkylning, hmm) alltså — men lika glad är jag för det att april är här!

Om jag får Seinfelda till det lite — hej vad är grejen med aprilskämt nu för tiden? Hade det inte varit roligt om jag angående bokrecensionen i föregående inlägg nu bara ”lol APRIL APRIL har inte alls läst den”?

Nej. Nej det hade det ju inte. Det hade bara varit *långsam djup suck*.

Från det ena till det andra så kollade jag på första halvan av Leaving Neverland i går.

Känner att vi måste pausa lite här för det blev ett sånt abrupt hopp. Men det är väl lite så i livet ibland. Det vänder tvärt från bekymmersfritt till bedrövligt.

Så. Jag hade redan läst mycket om dokumentären och jag trodde således inte att den skulle kännas så chockerande. Den etsade sig verkligen in i en.

Jag minns för ett par år sen då en kompis sa att det är omöjligt att Jackson var skyldig till de återkommande anklagelserna. Att han typ bara hamnat i skottlinjen, i nån slags kedjereaktion utlöst av trend och girighet. Hen verkade ganska påläst om det, faktiskt, men jag var tveksam fast också väldigt oinsatt. Men jag höll inte med, magkänslan sa emot. För jag tyckte tvärtom, jag tyckte inte att Jackson verkade vara offret, jag tyckte att han antagligen var skyldig men att det är lättare att komma undan när man är så älskad, beundrad och rik.

Jag minns i och för sig inte vad jag trodde när rättegångarna pågick, men för ett par år sen när min kompis sa vad hen sa, så kände jag starkt att oavsett vad en kanske *tror* så är det så väldigt viktigt att ändå *lita* på offren. Att bara ge dem det. The benefit of the doubt, som det heter. För vi vet ju inte.

Men så tittar jag alltså på Leaving Neverland och så kommer jag på mig själv med att inte alls vilja tro på offren.
Det skulle bara vara mycket trevligare, faktiskt till allas fördel, om männen bara satt där och ljög. Rakt upp och ner. Hittade på, i jakt på pengar, kändisskap och sympatier.
Eller vem vet vad annat.
Världen skulle bara vara mycket trevligare om det var så det var.
Men nu tror jag inte att det är så och vad jag än skulle vilja så tror jag på vad männen berättar om, och den här världen är inte alls så trevlig.

Har som sagt bara sett första delen av två ännu och jag ska strax se resten bara Alfred är klar med sitt tv-spel. I går satt jag ännu och tittade när han gick och lade sig och han frågade ”Är den nå bra då?”. Ja-a. Kan man säga att en dokumentär om pedofili och våldtäkt är ”bra”? Helst gör jag inte det. Men den är viktig, det tänkte jag på sen. För det är så lätt att tänka ”Men hur kan sånt bara ske?”. Och den ger ett klart exempel på hur. Den gör det så tydligt att det handlar om grooming. Om hur barn söker en vuxens bekräftelse. Om hur barn inte kan ge sexuellt samtycke.

Och tankarna vandrar förstås till den absolut vedervärdiga pedofilhärvan som nystades upp i Finland häromveckan. Och till att det blivit dags för mig att grundligt läsa på, plugga in och prata om Stopp! Min kropp!-handbokens kloka, viktiga, trygga punkter med mitt barn. Gör det ni med.

Fem bilder på k

Tittade på bilderna jag ströknäppt under dagens lopp och upptäckte en röd tråd. K står för…

20181129_konst

Konst. I går spontanmöblerade jag om i tamburen och då fick jag på köpet en liten inspirationsboost att även möblera om i galleriväggen, som jag ju länge tänkt. Vill ha tavlorna tätare. Tycker det framkommer ännu tydligare, sen möblemanget förändrades, att de hänger FÖR glest. Glest var ju avsikten men inte SÅHÄR glest. Hela konstellationen ser så torftig ut nu? Nåja, det ska åtgärdas!

Knäppte den sneda bilden för att kunna klippa ut och flytta om på datorn, skissa lite ni vet. Började på lite IRL också men som vanligt är det knepigt. Det kunde k:et också stå för.

20181129_kaek

Käk. Det händer rätt ofta att jag vid lunchtid går omkring och kikar in i diverse köksskåp och improviserar ihop någon maträtt åt Blenda. Är dålig på att planera och borde bli bättre på det, men det är också rätt skönt att märka att det antagligen ordnar sig. Hittills har det alltid det. (Om inte får vi väl svälta då och ABSOLUT INTE gå till affären.) I dag blev det en slags plätt som faktiskt inte blev illa alls, smakade liksom lite rustikt. Sen ser den ju också godare ut serverad på en assiett och inte i barnets sedvanliga plastskål.

Började med att vispa ner lite mjöl i en skvätt mjölk så att det inte fanns några klumpar kvar. Knäckte två ägg i blandningen och vispade vidare. Rörde ner lite havregryn. Smeten blev trög, fyllde på med mjölk. Tillsatte en nypa salt och en nypa vaniljsocker. Öppnade frysen, hittade några få blåbär som fick göra smeten sällskap. Avslutade med en slurk matolja. Det blev en stor plätt som jag stekte på låg värme. Under tiden första sidan stektes sniffade jag och Blenda på kryddor och då kom jag på att kanel säkert skulle vara gott, så jag strödde lite ovanpå innan jag vände den. Blenda åt halva plätten och en halv klementin.

20181129_kapprum

Kapprum. Eller tambur, så som jag kallar det. Har alltid gillat det ordet, fast lärde mig nyligen att det är en finlandism och att det får en att låta pretty much medeltida i svenskars öron. Som vi österifrån ju tenderar göra.

En gång på café i Stockholm skulle jag köpa nåt att äta och jag pekade i disken och frågade om det vegetariska utbudet bland smörgåsarna. Vilket ju känns helt normalt för mig, men stackarn som tog emot mitt spörsmål blev helt rund i blicken i nån sekund innan hon sansade sig. Hon var förstås van med moderna stockholmare som beställer mackor och frallor. Det syntes bara så tydligt på henne att hon förväntade sig att jag skulle trolla fram en luta från min rygg och plinka iväg, som nån slags Bellmanvariant på att bli Rickrolled.

I alla fall. Halvlåg i den ommöblerade tamburen, på bänken och blickade ut över platsen där bänken tidigare stod. ”Möblera om” betydde i princip byta plats på två grejer, ja. Ska försöka hitta en låg skänk att byta ut den lilla byrån med. En med mer förvaring, bredare och djupare lådor, så att inte papper behöver sticka fram ur lådorna. Till exempel.

20181129_kids

Kids. Vi bor mitt emot änden av en gata som är mestadels otrafikerad, så det händer sig att folk cyklar mitt på den, inte sällan i bredd. Ofta är det ungar i 10-14-års-åldern. Får alltid sån Steven Spielberg/Stephen King-fiilis av det och tycker det är URMYSIGT.

20181129_kaerl

Kärl. Var ute på fruktskålsjakt. Har spanat på skålen till höger i flera veckor men har tyckt att den varit för dyr som loppispryl. 6,50€, lol. Fatet till vänster var bara 2€ och jag gillade det också mycket, men det kändes samtidigt trist att inte istället ta det jag tittat på så länge. Men jag fick beslutsångest och tog den här bilden för att skicka åt Alfred. Men det gjorde jag sen aldrig heller för då jag såg kärlen på bilden så tänkte jag såhär: Åh okej YUP ska ha båda.

Har förstås gjort lite research på fatet till höger efter att jag kommit hem, det är tillverkat i Finland av Kupittaan Savi och torde vara handmålat av en designer som hette Maire Aarnio. Stämpeln pekar på att det rör sig om 1930-tal, fast det KAN också vara så nytt som 50-tal, är ingen expert ju. Mest troligt tycker jag ändå är att vi landar mitt emellan, för här hittade jag en skål i samma modell, med liknande signatur och måleristil, som är daterad till 40-tal. Ganska coolt va?


Vi har förresten börjat titta på C.B. Strike, miniserien baserad på Robert Galbraiths a.k.a. J. K. Rowlings Cormoran Strike-böcker. De har jag också läst, men det var så länge sen att jag glömt hur plottarna var tvistade. Hur som helst, jag blir alltid ganska inspirerad av privatdetektivberättelser. Det hänger väl ihop med att ha plöjt igenom en del Kittyböcker som barn och vidare därifrån. Veronica Mars-serien måste också nämnas, fan så jag vill snoka skandaler då jag tittat på den. C.B. Strike har liknande effekt. Vill bara REDA UT SAKER och vara lite noir.

Så häromkvällen sa jag åt Alfred att jag skulle vilja vara privatdetektiv och han sa förbluffat ”VARFÖR?”, och jag ba men ååh gillar att snoka tycker det är kul, skitbra på att googla, tycker om att leta fram uppgifter på nätet, tycker det kunde va lite spännande att skruva teleobjektivet på kameran och gå ut och fota hotellfönstren. Han hummade, mest utav artighet tror jag, inte så mycket av förståelse.

Ikväll, efter att jag berättat åt honom om min research om skålen som jag inte ens visste märket på när jag kom hem med den (och kan verkligen överlag ingenting om keramik), så blev han impad av hur mycket jag luskat fram. Jag berättade hur jag gått till väga, och ursäkta för skryt här men jag tycker faktiskt jag kan vara rätt slug med sånt, och sen sa han ”Det där skulle du ju kunna jobba med, att ta fram information”. Och jag ba: ?? P.I. !! Sa ju det. Så jag kanske öppnar en liten private investigations bureau nu snart. Blev så mallig.

att se det så

Det känns inte helt okej att reagera olika beroende på, men det gör jag. Ibland, när de män som pekas ut råkar vara män som jag associerat med att Stå För En God Sak, på ett vis eller annat, så blir jag mer beklämd än annars. Det är väl ett slags privilegium det med, att över huvud taget kunna se det så. Att liksom i övrigt inte behöva beröras mycket ändå, inte jämförelsevis.

Tidigare i höstas maratontittade jag igenom hela serien Girls på ett par veckor och jag hade således American Bitch (säsong 6, avsnitt 3) ganska färskt i minnet när Weinsteinskandalen uppmärksammades. I det besöker Hannah en känd författare hon tidigare beundrat, eftersom att han vill prata med henne om en text hon skrivit. Vi förstår att den har sin grund i ett flertal rykten om sexuella övertramp som hon hört om honom. ”[…] I read something about you that troubled me, that troubled me greatly. Namely that you were using your power and your influence to involve yourself sexually with college students on your book tour”, som Hannah själv sammanfattar.

girls_americanbitch

Avsnittet skildrar så skickligt komplikationerna i hela maktpositionsgrejen. Det är så svårt att definiera, och för den delen identifiera. Under tiden jag tittar så velar jag, och Hannah tycks erfara samma osäkerhet — författaren verkar ju så mänsklig, ofta rent av sympatisk. Inget monster, ingen aggressiv skitstövel och inte heller sliskigt inställsam. Han är bara en man med en egen upplevelse av situationerna, och vartefter de samtalar så verkar det allt mer troligt som att allt nog går att avskriva som missförstånd.

Ända tills att han gör närmanden och vi inser att nu är det Hannah som blivit manipulerad. Antagligen för att han vill bevisa åt henne att det är hon själv som gör det aktiva valet, så som han menar att de andra unga kvinnorna har gjort. Att han är oskyldig och att ingen är ett offer. Och jo, visst, hon tillåter sig närmas och sen tar hon själv ett steg ännu närmare. Men effekten är ju att vi som tittare förstår att Hannah är i ett klart underläge p.g.a. att hon är en ung, fattig, aspirerande författare som träffar en av sina förebilder, som till skillnad från henne är äldre, rik, etablerad och överlag omtyckt. Har någon ett sådant överläge så har de ofta ett mycket, mycket smidigare och bättre utgångsläge för att manipulera. Och även om man inte medvetet använder en sådant övertag, så betyder det inte att det inte finns där eller att man inte drar nytta av det. Att inte se det är oansvarigt.

Slutscenen är särskilt talande. Hannah lämnar författarens hem, hon verkar trött och matt när hon vänder ut på gatan och går emot kameran. Hon möter ett flertal kvinnor som går i grupp, fast ensamma, som en efter en vänder uppför trappan som Hannah just lämnade, in mot författarens lägenhet. Var och en för sig är de individer som tar de stegen utav egen vilja. Men tillsammans illustrerar de ett mönster. En strukturell upprepning.

Alltså, har ni inte sett avsnittet är det m.a.o. dags att ni gör det nu.

”Men kvinnorna gick ju med på det”, sa många om Weinsteinanklagelserna. Ja, det gjorde de säkert. Men hade de gjort det om Harvey bara var mannen på gatan, baren eller för den delen Tinder? Det vill säga ingen som kvinnorna kände sig särskilt manade att vara till lags, mer än andra män? Det är ju det som gjort allt detta så svårt. Hur ska man till exempel anmäla någon som betett sig opassande men vars beteende man ändå accepterat? Men ja ja, gamla nyheter det där.

I alla fall, jag tänkte på avsnittet igen i går kväll när jag läste Louis C.K.s uttalande där han möter anklagelserna om honom, och bekräftar dem som sanna. Han säger att han vet nu att kvinnorna knappast hade sagt ja om det inte varit för hans position över dem. Jag tror att det är viktigt att den medvetenheten sprids, så att han sa så kan jag i alla fall uppskatta, om jag ser på det separat ifrån allt annat i situationen.

Men så har jag också ett sådant privilegium, att jag ens kan se det så.

rymden, den sista utposten

Retro space

Har gjort ett rymdrelaterat beställningsarbete som jag förstås ska fösa er vidare till direkt jag kan, och ovanför är det tidiga utkastet som jag sedan skrotade allt utav. Tänkte att nån nytta får jag väl ändå försöka hitta av det, så varför inte som blogginläggsfyllning. Att jag dessutom för bara ett par dagar sen börjat nostalgititta på Star Trek: The Next Generation gör att temat känns passande.

Från första seriens (1966) tal i vinjetten har de ändrat ordet ‘man‘ till det könsneutrala ‘one‘ i TNG (1987), så att presentationen av rymdskeppet Enterprises uppdrag alltså avslutas med orden ”to boldly go where no one has gone before”. Berättade om detta åt Alfred som funderade om folk var sura på det då. Nu var det inte så himla vanligt med internet på 80-talet, men det går ju att undra om text-tv-sidorna då det begav sig fylldes med arga insändare om politisk korrekthet och s.k.”censur”. Eller är sånt tjafs ett nytt jävla påhitt?

Och på tal om sånt folk brukar med fel uppfattning härja om, i avsnittet ”The Last Outpost” (säsong 1 avsnitt 4) får vi ta del av en tanke som människor än i dag har trubbel med.

DATA: Nothing specific, sir. As you know, Ferengi technology is estimated to be generally equal to our own.
PICARD: But that does not mean identical, however.

Nej, likhet betyder inte likadanhet och jämlikt betyder inte likadant. Detta stämmer förstås för jämlikhet inom alla kontexter, och tar vi det utanför den teknologiska och istället sätter den i en social och politisk, så är det mitt i prick. I synnerhet om vi också fortsätter på samma könsneutrala spår som vi var inne på tidigare. Syftar alltså på den där irrationellt paranoida missuppfattningen om att könsneutrala pronomen, färger, toaletter och sånt skulle leda till att — flämt! — KÖNEN UTPLÅNAS Å ALLA E LIKADANA!! Nå, för de som dras med såna hjärnspöken så har jag goda nyheter: Ni kanske inte litar på det feministerna säger, men kapten Jean-Luc Picard backar oss, så ni kan andas ut och beama vidare till nya äventyr. Som han skulle säga: Make it so.