kuckeliku, klockan är nästan sju

Ditt & datt

20160917_kattfoenster

Vaknar när det ännu är mörkt, går ner för trappan och in i köket, läser 5:36 på klockan på ugnen. Gick ut på fredagskvällen och hade kanske egentligen inte energi för det, vilket resulterade i att jag sover en evighet in på lördagen. När vi vaknat hämtar vi avmaskningsmedel åt katterna, Myra hade aldrig fått nåt sånt, matar dem med det. Går ut på gården med en överglad Selma en lång stund, säger hejdå med båda katterna i famnen åt Alfred som åker iväg för att uppträda i Malax. Tittar på dokumentären First Contact som till min förtjusning dykt upp på Netflix, såg detta klipp kring samma ämne för några månader sedan och förbluffades nästan lika mycket som jag hänfördes. Slöar bort resten av dagen, eller slösar. Bannar mig oengagerat hela dagen för att jag inte får någonting gjort. Snubblar över en artikel om att F. Scott Fitzgeralds tidigare opublicerade alster ska ges ut och trampar ner mig i ett Wikipediaträsk om Scott, Zelda, deras dotter Frances, deras romanser, om Isadora Duncan, alla tragiska öden. Läser trots att migrännerven i tinningen bultar. Duschar så hett jag bara kan utstå, Alfred kommer hem, vi somnar tidigt.

Matar katterna, kokar upp vatten och blandar en kopp pulverkaffe, går ut på trappan med min kaffekopp, märker tre saker. Att det doftar höst där ute och råder inga tvivel om saken, att månen som nästan är full har en halo kring sig, att grannarnas ytterdörr är öppen. Ett ögonblick undrar jag om det är något som inte står rätt till, har de kommit hem fulla och lämnat den öppen i misstag, har de grälat och någon stormat iväg utan att stänga den och utan att den andra har märkt. Men lamporna är tända där inne och efter en stund hör jag sång och skratt, det är fest och det är vädring. Jag har vaknat innan de gått och lagt sig, tänker jag, och känner mig hundra år gammal men utan att tycka att det är märkligt eller besvärande.

En timme senare är himlen ljust duvblå och jag bestämmer att idag, banne mig, idag ska jag göra allt det jag inte gjorde igår.

inspelningsdag två

Färd & fest

20160803_ivankallan_001

Regin är igång. Inspelningarna för filmen som Alfred regisserar har inletts i går/förrgår och i morse åkte jag med ut till Österö där jag lekte regiassistent, coachade en kvinna som gjorde skådespelardebut, knäppte bilder och senare såg en trollslända äta en levande humla och det var fullständigt uppfuckat och jag är fortfarande traumatiserad av knastret.

20160803_ivankallan_002

Såg också en SUPERGULLIG båt.

20160803_ivankallan_003

Men åter till filminspelningen, där kameramannen fick nog och rodde iväg. Så det blir ingen film.

ELLER så blir den trickfilmad! Så kan vi säga.

20160803_ivankallan_004

Tillbaka på filmbasecampet, någon ungdomslokal, med en del av det glada gänget.

Jag har återvänt till Vasa och det var fruktansvärt att köra hem över en lång bro där färjor gick förr. Tyckte det var en aning obehagligt att sitta på när vi körde över den andra vägen i morse, men fy blä örk att köra själv och det medan jag är så trött som jag är. Vet inte om jag har berättat om det förr i bloggriket, men alltså jag har en återkommande mardröm där jag kör bil på en lång jävla bro och vattenytan är så hög att den ibland flyter över bron som f.ö. sällan har en reling ens och long dröm short: dödsångesten är ett faktum. Jag brukar däremot alltid vakna innan jag drunknar, vilket kanske skulle betyda något ifall att den där bron inte skulle vara evigt ändlös. Skulle alltså kunna tillbringa resten av mitt liv med att köra på den, ifall jag hamnar i koma som låter mig drömma eller utvecklar en slags sömnsjuka där jag aldrig vaknar igen. I alla fall, blev ganska hispig i bilen idag men lugnade ner mig genom att påminna mig själv om att det inte är min mardröm jag genomlever, utan detta är verkliga livet, där det t.ex. går att bromsa och backa och vända om och parkera och lägga sig i fosterställning och panikpipa i baksätet ifall att bron plötsligt skulle råka hamna under vattenytan framför en.

Efter tre-fyra timmars sömn är jag ganska dimmig i huvudet, som ni kanske förstår. Åskvädret som härjat av och an i tre dagar verkar ha nått sitt crescendo inatt. Låg vaken och försökte att inte bländas av alla blixtar som trängde in genom mörka gardiner och lyste upp rummet. Gillar ovädret, men mer de nätter då jag inte ska vara uppe med tuppen följande morgon. Åskan har varje gång under dessa dagar kommit så plötsligt — ena minuten är det fint väder, klarblå himmel och gassande solsken, och den andra är det plötsligt mörkvioletta moln, regn, hagel och muller överalltifrån. Alltså bokstavligen, det har skiftat supertvärt, inom ett par minuter är det som att leva i en helt annan värld än den en bebodde för två klunkar kaffe sen. Spännande tider minsann. Säger en som pratar om vädret, eeh.

scener ur ett soffskap

Ditt & datt

Har tagit över @sevendays.fi-instakontot denna vecka och postar en del om feminism där, inte supermegamycket men i alla fall så mycket att jag glömt bort att jag ju har en blogg också. Men det går ju alltid att snatta ett par bilder därifrån hit, men för ursprunglig bildtext och mycket, mycket mer får ni allt klicka er in på IG.

20160727_soffamedselma

Jag och Selma fann oss i matchande tassposition när vi tupplurade i soffan häromdagen. Som vanligt är min hy så osolbränd (solblekt?) att den i princip är fluorescerande. Jag skulle middagssova lite för att jag vaknade halv sju på morgonen och jag förstår verkligen inte varför. Mitt under semestern, vilket jäkla sätt. Och den där katten lade sig nyss ner på skrivbordet, över mina händer och tangentbord, också ett sätt det. #bloggpaus?

20160728_soffamedmanus

Ikväll har jag hängt i soffan med ett manus istället för en katt. Det är Film i Österbotten som har hand om detta projekt och Alfred är manusbearbetare samt regissör, så då fick jag också hjälpa till att revidera. Har egentligen inte jobbat med manus förr men kände att det här kunde jag nog lätt lära mig ha koll på. Kanske inte det där att komponera ett från början till slut, men just att granska och fylla i, komma med förslag, alternativ, olika lösningar och exempel på vad jag tycker att kunde bidra till helheten. Det tillåter mig vara både kritisk och kreativ och det råkar vara en kombination jag finner både kalas och kanon, så det var kul. I alla fall, sen när filmen är filmad, klippt och allt annat sådant för att den ska bli klar, då ska den visas på den årliga October Filmfest i Vasa i höst. Ni kommer väl? Ja-a då, det gör ni.

lord, what fools these mortals be

Stil & syssla

20160624_selmalinnea_001

BAAAAHHHH SEEEMMMLAAAA MIDSOMMARSEBABABABAAAAH kan ni med fördel ropa i ert huvud Lejonkungen-style för att göra denna bild komplett.

20160624_selmalinnea_002

Det togs alltså några bilder på mig och Selma igår kväll, men hon var aningen motsträvigt inställd till att faktiskt ha tid med sånt fjanteri.

Senare tittade vi på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream och jag blev positivt överraskad. I ärlighetens namn både av filmen och av pjäsen. Har aldrig sett en Shakespeare-pjäs eller läst ett komplett manus till en, har däremot sett ett par filmatiseringar tidigare av andra pjäser men hade inga höga förväntningar för just denna. I efterhand kan jag konstatera att den kan faktiskt vara min favorit hittills. Den är häpnadsväckande meta och dessutom förbannat fyndig, skildrar en problemspäckad situation som lätt kunde utmynna i tragedi men gör det så komiskt att en likväl roas. Pjäsen inuti pjäsen är en tragedi och där skrattar åskådarna åt samma sak — att det framförs komiskt — och då befinner sig pjäsens huvudpersoner, och pjäsen inuti pjäsens huvudpersoner, i liknande situationer. Så jäkla häftigt när en börjar fundera på vad detta kan tänkas betyda och vad Shakespeare ville säga.

20160624_selmalinnea_003

Lovers and madmen have such seething brains,
Such shaping fantasies, that apprehend
More than cool reason ever comprehends.

Annan fördel med den här filmen vi såg var att den lyckades med att förtydliga andemeningarna i språket. Det har ofta varit krångligt för mig att helt förstå vad Shakespeare syftar på, och inte var allt ännu hundra procent kristallklart, men jag tyckte skådisarna levererade sina repliker på sådana sätt som kändes moderna och som något jag kunde relatera till — istället för nånting arkaiskt främmande och fördolt högtravande som det känns som att jag borde haft en manual och ordbok för att förstå mig på.

20160624_selmalinnea_004

And though she be but little, she is fierce.

Så sades om Hermia, men kunde passa Selma lika bra. Särskilt i.o.m. att vi alldeles nyss hörde morrande från terrassen och då vi går och tittar vad som står på, så står Selma där med en främmande katt. Den andra katten är större än Selma men hon jagar likväl iväg den från gården och hotar med stryk flertalet gånger. Jovars, liten men morsk.

20160624_selmalinnea_005

If we shadows have offended,
Think but this, and all is mended,
That you have but slumber’d here
While these visions did appear.

Tack vare den här pjäsen/filmen börjar jag äntligen förstå folks evinnerliga fascination vid Shakespeare. Alltså som jag har väntat! Om dagen är mulen och duggig där ni befinner er också, så är mitt förslag att ni letar reda på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream, föreslagsvis den från år 1999 som vi såg igår. Filmtittarväder + midsommartider = ganska självklart val, egentligen. Särskilt om ni också adderar en nyfikenhet på Shakespeare till ekvationen.

she’s beautiful when she’s angry, 2014

Färd & fest

I går kväll tittade vi på She’s Beautiful When She’s Angry, en dokumentärfilm om den andra vågens feminism och olika organisationer och grupper som uppstod inom den under åren mellan 1966 och 1971. I dokumentären intervjuas kvinnor som var aktiva inom rörelsen och låter dem berätta hur det var då det begav sig, samtidigt som produktionen använder sig av mycket arkivmaterial, både på anhängare, motståndare och inte alltid så opartiska nyhetsrapporter. På filmens sajt står det så här:

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY is a film about activists, made to inspire women and men to work for feminism and human rights.”

Och visst gör den det. När dokumentären berättar om olika konstprojekt, tidningar och annat kreativt som grupperna skapade så kliar det också i mina fingrar. Ett feministiskt zine, tänker jag, inte första gången jag tänkt det, och kanske. Kanske! Egentligen har jag känt mig frestad att starta upp en kollektiv popkulturblogg men måhända är det ett feministiskt zine, typ Blemma 2.0, som jag borde försöka organisera istället. Efter att ha sett den här dokumentären så känns liksom inget sådant alltför avlägset eller omöjligt.

”SHE’S BEAUTIFUL does not try to romanticize the early movement, but dramatizes it in its exhilarating, quarrelsome, sometimes heart-wrenching glory.”

När den första kvinnan berättar att hon läste Betty Friedans Den feminina mystiken, och att hon kunde gråta över det än idag, för att den öppnade hennes ögon och lät henne se att det inte var henne det var fel på, det var inte honom det var fel på, det var samhället — då kände jag också en klump i halsen, bara för att det måste ha varit så stort. Tänk att erfara det, en sådan feministisk uppvakning, när så mycket i världen fortfarande var så antifeministiskt skevt och fult, och nästan ingen insåg det. Vi tycker att det är illa nu, men fan, föreställ er hur det var för 50 år sedan. Problemen hade nyss börjat uttalas, efter att kvinnor tog rösträtten (ja, tog, inte fick) hade det varit ganska tyst. Problemet var ju åtgärdat. Män och kvinnor var ju jämställda. I teorin.

Yrkesmässig diskriminering, traditionell sexism, frånvaron av aborträtt, et cetera — allt sådant var fullkomligt naturligt och normalt och i grunden oifrågasättbart. Det var hur det var, hur det alltid varit och hur det alltid skulle vara.

Och ändå ville en del kvinnor förändra världen.

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY captures the spirit of the time — thrilling, scandalous, and often hilarious.”

Dokumentären porträtterar ett viktigt ämne och historia på ett underhållande sätt. Den är både arg och glad samtidigt, förbannad och festlig. Precis som feminismen är. Som vanligt så önskar jag att den hade gått lite mer in på djupet — alltid när jag hittar en dokumentär eller artikel om något som intresserar mig så vill jag ha mer, mer, mer, men nåjo, det finns ju internet för vidare forskning.

Här är en trailer:

 

Hela dokumentären kan ni se på Netflix.

påskerad

Färd & fest

20160326_thelmalouise_00120160326_thelmalouise_002

Blev inget påskhäxande i år heller, det var ju förvisso över tjugo år sen sist så inga överraskningar där, men att klä ut mig fick jag ändå en orsak till i.o.m. en maskerad på påsklördagen! (Tänker att påskerad borde bli en tradition.) Min kompis Karolina ställde till med fest där alla skulle klä ut sig till en karaktär ur en film eller tv-serie och Alfred och jag valde Thelma och Louise. Mia Wallace, Stone Cold Steve Austin, Million Dollar Baby-boxaren, Pretty Woman-fnasket m.fl. var också där! Trevligt tema, oändliga möjligheter, massor med skoj.

I övrigt har jag tappat bloggnistan ännu en tusende gång så jag ska försöka mig på korta rapporter utan krav på eftertanke eller poäng, och se vad som händer. Detta betyder alltså bland annat att jag får blogga utan att komma fram till något och/eller utan att försöka leda fram till någon slags fyndighetsaspirerande slutknorr. Såatt… adjö då.

motsatser, ungefär

Tycke & tanke

20141002_negativ

Förra veckan tänkte jag mycket på negativitet men jag kom aldrig så långt att jag skrev ner mina tankar och nu minns jag inte längre vilka de var. Förutom den ena, det bloggrelaterade negativa experimentresultatet: Misslyckades med min septemberutmaning! Har inte alls bloggat varje udda dag och skrivit kommentarer varje jämna. Halvvägs gick det bra men sen tappade jag självdisciplinen. Ja, kände mig bara tvungen att erkänna detta, det är allt. Men den här veckan tänker jag mera på motsatser.

Helena skrev nyligen om att göra saker en är rädd för. Sådana tankegångar är så främmande för mig, inga som påträffas i mitt huvud av sig självt. Jag gör så gott som aldrig något jag tycker känns skrämmande, jag reagerar på situationer som kan medföra obehagligheter genom att fly fly fly och oftast utan att ens tankemässigt utmana denna instinkt, och jag känner både beundran och avundsjuka inför de som tvärtom vågar trots rädslan. Lite bitterhet också, men den är inte riktad åt dem, mest bara… universums nycker, typ. (Har jag sagt att jag vägrar gå med på att jag själv ansvarar till 100% för hur/vem jag är? Jag vägrar alltså.) Har funderat på det här, samtidigt som jag förstås föraktat min hopplösa oförmåga att bara göra saker, men så kom jag på att jag gjorde ju visst en skitläskig grej här nyligen — d.v.s., att medverka i Alfreds podcast. Hade jag inte varit lite bekant med honom från tidigare hade jag nog mesat ur, som från så mycket annat. Jag skulle gärna skriva mycket utförligt och självfördömande om hur ovan och disträ jag var i den situationen, och hur det hade motsatsen till en bra inverkan på min tanke- och talförmåga, men… [djup suck] ska avstå. Men gud, så jag har våndats. Haha. Det är inte friskt. Det känns (tack och lov) mer okej nu än det gjorde innan.

Ja jösses, det här att socialisera överlag tenderar vara svårt. Känns som ett trick jag titt som tätt glömmer bort. Jag tillbringar så mycket av min tid för mig själv, på ett sätt eller annat, att sen när jag ska rikta mig utåt istället för inåt så blir det så tafatt och klumpigt, fåordigt och trevande. Men jag vill ändå träffa människor, så jag går på fest, hälsar på, möter bekanta här och där, råkar på dem nu som då, och jag stannar upp, jag småpratar, jag pratar, men det kan varje gång gå precis hur som helst. Helt okej, hur bra som helst, eller enligt den obarmhärtiga motsatsen att jag väl hemma igen kniper fast ögonen hårt och muttrar svordomar mellan plågade suckar. Har ännu inte hittat någon logik eller något mönster i resultaten, tyvärr, trots att detta har pågått störande länge redan. Jag vet att jag bloggat om det förr, flera gånger antagligen.

Andra semimotsatser jag har tänkt på är hur människor beskriver filmer. En del återberättar historien, hur händelseförloppet ser ut, vilken punkt som leder till nästa, men utöver det så sägs det inte så mycket mer om filmen förutom att den var endera uppskattad eller inte. Själv är jag intresserad av att höra om stämningen i den, kanske vilka andra filmer den påminner om, eller nån rolig trivia om den, vem som gjorde rollerna och hur prestationerna var, om den var snygg och i så fall på vilket vis, och så vidare, och kanske allra mest: varför den var uppskattad eller inte. Tror sådana som jag kan vara ganska jobbiga att prata film med om en mera tillhör den förstnämnda gruppen. (Dels för att jag tenderar tjata på med såna frågor.) Tänker också att det här antagligen är betydligt mera omfattande än bara film.

Jag har förresten pubquizzat för första gången på många många år, ingen vinst men dock en tredjeplats — bättre än förväntat — men mest triumferande känns vårt teamwork då vi nästan lyckades luska ut vad polyandry betydde. Vår gissning var manligt månggifte, svaret var månggifte där kvinnan har många makar, istället för det mera vanliga upplägget karl med många fruar. Ganska bra ändå va, från att ha haft verkligen noll aning? Är motsatsen till missnöjd.

försvinnande flickor

Tycke & tanke

gillianflynn

Om vi applicerar en dos fri fantasi till denna bild så kan författaren Gillian Flynn se ut att sucka en aning, och jag suckar med henne. Definitivt inte åt Gone Girl, tro inte det, vad vi suckar åt är istället det som jag faktiskt tror att (i-länders) människor mest återkommande suckar åt dessa dagar: Kommentarer på internet.

Såg Gone Girl igår och som jag ganska ofta brukar göra efter att jag sett en film så kollade jag upp lite vad tittare har tyckt om den, i hopp om intressanta analyser. Bland det första jag stötte på var en kommentar med rubriken ”Quit trying to push feminist views”. Vad skribenten i fråga syftade på var det välkända, s.k. cool girl-talet, ett begrepp som varit på tapeten den senaste tiden och i Flynns roman Gone Girl beskrivs såhär —

“Men always say that as the defining compliment, don’t they? She’s a cool girl. Being the Cool Girl means I am a hot, brilliant, funny woman who adores football, poker, dirty jokes, and burping, who plays video games, drinks cheap beer, loves threesomes and anal sex, and jams hot dogs and hamburgers into her mouth like she’s hosting the world’s biggest culinary gang bang while somehow maintaining a size 2, because Cool Girls are above all hot. Hot and understanding. Cool Girls never get angry; they only smile in a chagrined, loving manner and let their men do whatever they want. Go ahead, shit on me, I don’t mind, I’m the Cool Girl.

Men actually think this girl exists. Maybe they’re fooled because so many women are willing to pretend to be this girl. For a long time Cool Girl offended me. I used to see men – friends, coworkers, strangers – giddy over these awful pretender women, and I’d want to sit these men down and calmly say: You are not dating a woman, you are dating a woman who has watched too many movies written by socially awkward men who’d like to believe that this kind of woman exists and might kiss them. I’d want to grab the poor guy by his lapels or messenger bag and say: The bitch doesn’t really love chili dogs that much – no one loves chili dogs that much! And the Cool Girls are even more pathetic: They’re not even pretending to be the woman they want to be, they’re pretending to be the woman a man wants them to be. Oh, and if you’re not a Cool Girl, I beg you not to believe that your man doesn’t want the Cool Girl. It may be a slightly different version – maybe he’s a vegetarian, so Cool Girl loves seitan and is great with dogs; or maybe he’s a hipster artist, so Cool Girl is a tattooed, bespectacled nerd who loves comics. There are variations to the window dressing, but believe me, he wants Cool Girl, who is basically the girl who likes every fucking thing he likes and doesn’t ever complain.”

Beskrivningen var nedskuren i filmen och det kan väl hända att det därför blev aningen otydligt att karaktären som yttrar sig såhär hyser förakt både till män och kvinnor som stöder Cool Girl-syndromet, d.v.s. att det inte nödvändigtvis handlar om ett Krig Mellan Könen, men hur som helst så säger kommentarsskribenten att han himlade med ögonen åt det och ställer frågan om ”de försöker få kvinnor att sluta tilltala sina män”, samt avslutar med att tillförandet av feministiska synsätt i filmer måste upphöra.

Att ett ”feministiskt synsätt” gestaltas hos en karaktär är något som jag tycker att är sjukt underligt att beklaga sig över. Vi godkänner vanligtvis tusentals differentierande karaktärsdrag, en stor del av dem uppriktigt vidriga t.o.m., och vi kanske inte sympatiserar med dem men vi accepterar att karaktären är sådan, och för det mesta utan att ifrågasätta det skulle jag tro. Men när en aspekt som kunde klassas som ”feministisk” dyker upp, har det däremot gått för långt enligt en del. Exempelvis då enligt den ena användaren på IMDbs forum, eftersom två tjejer i biopubliken kände igen cool girl-ismen och pratade om att gå på dejt iklädda mjukisbyxor. Ve och fasa.

I kontrast skildras mängder och åter mängder av antifeministiska — rent av misogyna — synsätt i återkommande filmer, och absolut kritiseras en del av dem, men när misogynin bidrar till berättelsen eller känns som en motiverad beståndsdel på annat sätt så går de flesta med på att den finns där. Vad som istället brukar ogillas är tendensen att filmer skildrar ett kvinnoförakt som tycks vara oavsiktligt, d.v.s. där det inte ifrågasätts, kritiseras eller problematiseras varken rakt ut eller mellan raderna, där kvinnoföraktet inte heller är något som ens driver någon karaktär framåt, utan där det bara finns nånstans under ytan och sällan får vi veta varför eller vem det är som bestämt att det är så. Kortfattat är det de filmer i vilka det är svårt att avgöra om det är karaktärerna eller filmskaparna som inte är intresserade av att tänka på kvinnor som, tja, människor, som brukar kritiseras.

Det tycks fortfarande vara så att i film tillskrivs kvinnorollerna ofta mindre roller, helt enkelt, både personlighetsmässigt och oftast även filmtidsmässigt. De tenderar vara simplifierade, kvinnor verkar sällan få lika många nyanser och bakgrundshistorier som deras manliga rollmotståndare, och inte heller är det sällsynt att de dyker upp som något som närmast liknar personifierad rekvisita. Att någon ens har hittat på det vi känner till som Bechdeltestet säger väl sitt, att det dessutom fått spridning och blivit till en verklig grej är rätt talande det med, och att så få filmer även i dagens läge klarar testet säger kanske mest.

Det är plumpt och vanvettigt att kritisera ett verk som Gone Girl för att vara negativt feministiskt, eller vad vi ska kalla det. Det finns mängder av detaljer som lätt kunde tolkas som feministiska i den, och om filmen väcker kritik för att den påstås uppmuntra kvinnor till att ”sluta tilltala sina män”, av alla saker, och utan att det samtidigt tas i beaktande hur mycket (film)männen försökt tilltala sina kvinnor eller andra grundläggande spörsmål då en trots allt diskuterar jämlikhet, då tycker jag att det definitivt finns goda skäl till att fortsätta producera flera sådana filmer. Låt inte feminismen eller flickorna försummas och försvinna (igen).

Har funderat hur filmen skulle te sig ifall karaktärerna var av motsatt kön och där tyckte jag ett imponerande och underliggande feministiskt perspektiv kom fram, då en inser hur förbannat typisk berättelsen i många situationer då vore.

Pyttesmå spoilers i följande stycke!

Typisk hur? T.ex. genom den manliga Detective Boney som är kompetent och tuff, och hans kvinnliga kollega Officer Gilpin som verkar mera känslomässigt styrd och rent av en aning inkompetent och osäker. Eller med den hopplöst förälskade/besatta romantiker/fanatikern fröken Collings, som njuter av att vårda och vara behövd, som vill älska långsamt, antagligen upphängd på någon skillnad mellan ”making love” och ”fucking”. Eller FBI-kvinnan som näst intill moderligt tröstar och sen skyddar offret från den okänslige Detective Boney. Eller fru Elliott, som är den som gråter och kramas medan herr Elliott är mera pragmatisk och distanserad (dessa karaktärsdrag skildrades dock inte särskilt tydligt i filmen). Killen Andie som hellre vill ha sex än höra kärleksintyganden. Brorsan Go som drar vågade skämt och överlag uttrycker sig ganska stereotypt ”grabbigt”. Killen som övertalar tjejen att begå ett brott, hur fullkomligt oöverraskande det vore, hur fullkomligt oöverraskande allt jag har listat här vore.

(Slut på spoilers.)

Jag säger inte att någondera av dragen hos karaktärerna är mera kvinnliga än manliga, eller vice versa, bara att oftast ser vi dem porträtterade som endera och att det känns för det mesta bara platt och typiskt. Alla könsstereotyper i Gone Girl är absolut inte omvända, men nog en stor del av dem, och jag tycker det är fantastiskt. Att karaktärerna är skrivna och sedan filmatiserade på sådant vis att de har hämtat personlighetsdrag fritt från spektrumet ger automatiskt mera djup och trovärdighet till alla personligheter. Karaktärer är de, ej kön.

Så visst märks det feministiska perspektivet om en vill lägga märka till det. Svårt att missa, å andra sidan, trots den korta kameratiden, var ju att vi fick se en snopp också. Female gaze! Det är inte ofta hänt. Men jag betvivlar att det sjungs en sång om det på Oscarsgalan.

Rent generellt om filmen så har jag ännu inte bestämt mig för hur mycket jag gillade den. Inte en dålig film alls, men som vanligt är ju boken bättre.

fyra tips

Stil & syssla

20140906_almalinnea

1. Katt. Lånekatt funkar också fint. Stanna hemma en helg och mys med den istället för att gå ut och träffa människor. Det är bra för hjärtat. (Alma ska åka hem i början på nästa vecka och det kommer bli så tomt, så tomt! Måste mysa extra mycket tills dess.)

2. Miniserien Alan Davies’ Teenage Revolution där Davies berättar om sin medelklassiga uppväxt i Thatchers Storbritannien. Har endast hittat den på Youtube så kvaliteten är inte tiptop men för er som, liksom undertecknad, gillar glimtar av 80-talet, musiknostalgi, politik och aktivism, lättbegripliga historielektioner, personliga inblickar, roade reflektioner, samhällsanalys, britter och gulliga gubbar med bra värderingar (Alan!) så gör det knappast något.

Davies är inte sådär supersmidig och teflonslät som vissa programledare är men det tycker jag bara att tillför både personlighet och trovärdighet, plus även en slags förtrolighet, rent av. Han är ibland lite töntig och ibland lite pinsam men blir bara desto mer relaterbar p.g.a. detta, känns genuin. Avsnitten är tre, en timme styck, varenda ett delat i fyra uppladdningar. Har inte själv sett det tredje avsnittet ännu, men åtminstone en del av det ska jag åtgärda härnäst, vid läggdags.

3. Estetiskt stilsäkra bloggar med mycket vitt och kontrast så som smäm.se, fridasalomonsson.com/blog, liljali.blogspot.fi eller den numera nerstängda (och kanske alltid fejkade?) men likväl fascinerande pneumoniawhite.com. Sånt tycker jag att känns mycket fräscht och välkommet i motsats till alla guldtonade höstlöv i milt motljus som sakta men säkert börjar fylla bloggosfären så här års. (Troligtvis även här snart, menar för all del inte att jag själv på något vis vore över sånt.)

4. För (oinspirerade) bloggare: Strikt regel om att blogga minst varje udda dag och skriva minst två kommentarer på andras bloggar minst varje jämn dag. Har själv infört en sådan regel för september och jag ska inte ropa hej innan jag kommit över ån, men det har hittills gått bra! Vecka ett är komplett i.o.m. detta inlägg och det har såklart känts motigt emellanåt men jag har i alla fall klarat bloggandet och har t.o.m. överträffat vad det gäller kommenterandet en gnutta, bara en minimal en, men ändå. #BLOGGHÖST!