It’s gonna be may, maskrosor, Mad Men och majbejbi (my baby)

Jag kunde tänka mig att jag, efter ett sånt här händelselöst år, skulle längta efter något nytt. Något som skulle skaka om mig. På teve. Men nepp! Sannerligen icke. Jag letar efter trygghet, jag vill bara ha bekanta ansikten och bekanta karaktärer som beter sig som förväntat. Inget annat. Efter att jag plöjt igenom alla Buffy-säsonger har jag nu övergått till Mad Men. Och det är så jävla bra?!!! Det borde jag redan vetat, med tanke på att jag redan sett det. Men det var förstås några år sedan. Och den här gången är jag alldeles GOLVAD av första säsongen. Tänker på den hela tiden (fast jag gått vidare till andra).

När jag läste Betty Friedans The Feminine Mystique för några år sen så minns jag att jag tänkte på Betty Draper i MM. Jag undrade då om hemmafrun i tv-serien hade namngetts som en blinkning till författaren och särskilt syndromet hon beskrev och namngav, hemmafrusjukan, ”the problem that has no name”. Nu är jag närmast övertygad om att det bara måste vara så. Älskar Betty. Tänker också mycket på Don Drapers hora-madonna-komplex. Förstås kvinnosynen överlag. Blir överraskande berörd nu som då och gråter av scener, tänk att de lyckas med det fast serien är så osentimental. Och ingen gör typ någonsin som man vill. Efteråt slår jag upp grejer på mobilen i sängen, varför gjorde hen si, varför sa hen så? Letar analyser och infallsvinklar och gottar mig i det tills att ögonen knappt hålls öppna. Det är ljuvligt.

I natt drömde jag att jag själv var nån slags copywriterhjälte, en mästarnas mästare och stans favorite mad woman. Bara sjukt bra på att komma på säljande grejer. Jag hjälpte en kompis som hade problem med en sketch som behövde någon typ av catchphrase för att lyfta den, och det är lite diffust vad det exakta behovet var, men jag vet att det fylldes av min skojfriska pitch: En dörrklocka som då man trycker på den låter ”Kuk-rrrrring! Kuk-rrrrring!”

Ja, ni hör ju. Mad Men.

(Och tydligen skriver mitt undermedvetande BUSKIS?? Upprörande.)

Spotted: Årets första maskrosor! I dag, vappen till ära. XOXO, Gossip Girl. (En serie jag dessvärre inte klarat av att se om. Har försökt.) Blenda ville plocka dem men jag sa, av någon orsak, att man helst inte ska plocka årets första. Jag fortsatte prata och sa, till min fortsatta förvåning, att de måste få vara kvar så att andra också kan se dem och bli lika glada som vi blev. Tydligen har jag någon sådan slags åsikt? Uppfattning? Förhoppning? Jag vet inte vad det är. Instinkt, känns det som. Nog är det konstigt hur mycket man, varje en, allihopa, går omkring och bara HAR i hjärnan. Utan att ens veta om det.

Mer medvetet tänker jag på att det blir maj nu. It’s gonna be MAY. Det har jag obsessat över de här senaste dagarna och nu känns det som att jag nått ett delmål i nedräkningen. Jag fick nämligen för mig att bebisen skulle komma vilken dag som helst, tidigare än beräknat, inte för att jag haft någon riktigt övertygande känning eller så, utan det var väl bara en möjlighet som fanns och som inte kändes alldeles osannolik, och eftersom jag så länge varit inställd på en majbebis så stressade detta mig. Eller vaddå ”eftersom”, inte vet jag varför. Lite kanske för att allt inte är klart och ställt i ordning här på hemmaplan ännu, men mest tror jag det var någon mental motspjärning. Som att jag inte *kunde* vara redo förrän i maj ens. Jag vet bara att jag ville att bebisen skulle födas i maj och inte april. Nu blir det så! Oh my.

Movie star oh movie star ah ah ah

I år är det 22 år sedan 1999 och det var tydligen den tid som krävdes för att jag skulle våga närma mig en kortfilm jag och några andra ungdomar gjorde med, typ, filmentusiaster från Pedersöre När-TV antar jag? Jag vet inte riktigt. Det var en tid sen. Nu har jag äntligen skummat igenom den, tror inte jag sett den i sin helhet sedan premiären.

Det var under vårvintern som vi började med att samlas och hitta på vad som skulle hända. Det verkar som att den dock blev klar och färdigklippt året därpå, men det var under sommaren -99 vi spelade in. Är alltså 15 år på bilden ovanför.

I början hade vi ett helt annat utkast för manus än det som sist och slutligen blev, det var något SJUKT med djävulsdyrkande sekt, självmord — var det kanske en oönskad tonårsgraviditet med i bilden också? — och handrullade cigaretter utav bibelsidor?? Gud (no pun intended), tonåren. Märktes verkligen att en del av oss var extremt tonårströtta på att bo mitt i bibelbältets spänne.

Denna idé var dock mycket tillfällig och kasserades snabbt av de som bestämde, men inte förrän en mer troende tjej än oss andra hunnit hoppa av i protest. Den nya synopsisen var betydligt mildare, och om jag minns rätt var det då en kille som sin tur hoppade av i protest mot den saken då. Ahaha. Mina bästa vänner Karin och Anna var med, och min då på tiden blivande pojkvän Mathias. Var det kul? JA! Blev den bra? NJÄÄÄÄÄEEEEE alltså… men det är äntligen inte enbart plågsamt att titta och tänka på. Nostalgiskt och roligt får också plats nu!

Men så konstigt att se film på sig själv och annat ur sitt liv från den här högintensiva tonårstiden, för dels är det så mycket jag glömt men känner igen så instinktivt, att jag liksom känner igen det mer inifrån mig själv än från filmmaterialet. Att jag känner att jag känner det där, den där, oss här. Jag vet det där och jag kommer veta det tills jag dör. Vänners kroppspråk, minspel och röster. Detaljer, frisyrer, övervåningen på gamla caféet Calles där vi även på riktigt satt och tjuvrökte under det nikotinbruna taket och sörplade kaffe som kostade fem mark för en liten kopp och sju för en stor. (Ett paket L&M tror jag var 21 mk. Ifall tobaksnostalgikerna skulle råka hitta in här.) Medan andra saker är fullkomligt främmande. Totalt wiped från minnet.

Min karaktär hette Alexandra. Jag har inte en aning om vad hon säger här. Ljudet saknas från den här delen av filmen. Hennes mest, om inte enda, avgörande uppgift var att bjuda in till fest. Min uppfattning av henne var nog just som en festlig typ och här har jag högst troligt lånat en tröja ur min systers garderob för att få in lite färg, eftersom Alexandra ingalunda var en svartsotig tonårsgot som jag var.

Här är jag med Anna! Under förberedelserna inför festen.

Festen är IGÅÅÅÅÅÅÅNG! Tjo vad det var livat!!

Nä. Minns att jag tyckte det kändes pinsamt att vi inte samlat ihop fler partystatister. Alla såg ju vilken otroligt seg fest det var. Detta kändes särdeles uppenbart eftersom scenen filmades i ett hus i Esse där man minsann hört ryktas om att det brukade vara GALNA fester. (Alltså, både i exakt det huset och rent generellt i Esse.) Bailo, hette förresten den typen av fester på den tiden!! Kom just ihåg det, ahah. Hur som helst en stark kontrast till vår fejkade vatten-i-ölflaske-fest.

Inte ens Alexandras tafatta sittdans kunde rädda den. 😥

I övrigt är det lite oklart vad filmen handlade om. Det var en kärleks-, svartsjuke- och otrohetshistoria med en röd tråd av utanförskap, fast med en rejäl drös sidokaraktärer som min som skulle med. Mycket ludd i kanterna på fokuset. Men det var nog sen aldrig det som var det viktiga heller.

Closing credits. Överväger att uppdatera min CV med denna.

Två om det vilda

Jag har sett två stycken fantastiska, gripande naturdokumentärer på Netflix den här månaden. Båda två kretsar kring det vilda, och vår plats i det. Jag är här för att tipsa vidare förstås —

David Attenborough: A Life on Our Planet

Sir David Attenborough har levt ett enastående liv. Han är i skrivande stund 94 år gammal och har varit involverad i naturprogram för BBC sedan 1950-talet. Han skriver och narraterar mängder av dokumentärer och även om du inte känner till hans namn så lovar jag nästan garantera att du känner igen hans röst. För mig är det något tryggt med att titta på vackra naturvyer och höra Attenboroughs välbekanta stämma med den kännspaka mysiga tonen, som att han liksom roas och imponeras av varje varelse han råkar på, och gärna vill dela den upplevelsen med oss.

I och med att Attenborough utforskat och dokumenterat naturen under en sådan lång tid har han kunnat iaktta stora förändringar i den, och att de största har blivit påtvingade av människan. Attenborough beskriver den här filmen som sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är alldeles knäckande och fasaväckande — och ändå hoppingivande och inspirerande. Sluta inte titta när ni mår som sämst, håll ögonen öppna. Attenborough vill att vi ska sluta blunda. Vi måste se klart, kristallklart, för att det ska bli bättre. Jag ska se den igen, se den ni med.

 

När jag tipsade om denna film på min insta fick jag i gengäld ett tips om en annan, av min vän Karin (tack!), nämligen —

 

My Octopus Teacher

Craig Foster är en dokumentärfilmare som i denna underbara, vackra film undersöker ett litet område undervattensvärld utanför Sydafrikas kust. Under en av sina dykturer så får han syn på en bläckfisk som fascinerar honom och han får en fix idé att han ska återvända varje dag. Bläckfiskar är intelligenta djur och det visar sig att de två varelserna tycks dela samma nyfikenhet för varandra. Foster får se, erfara och känna häpnadsväckande saker.

Genom den magnifika bläckfisken som Foster kärleksfullt refererar till som henne (inte ”den”) genom hela filmen lär han sig inte bara om arten, symbiosen mellan alla varelser under havsytan, utan också om sig själv och det allmänmänskliga. För filmen innehåller viktiga lärdomar för alla som ser den — saker vi alla människor innerst inne vet men kan behöva påminnelse om.

Den här filmen såg jag i går kväll och jag blev så enormt gripen, hänförd och RÖRD. Grät massor, både av det fina och det sorgsna. Jag förstår det som lockade och drev Foster till att dag efter dag dyka ner under ytan och besöka henne igen. Jag känner nämligen likadant.

”You know you don’t want it for you”

Jag var elva år då mordrättegången mot O.J. Simpson pågick och jag minns att min pappa ibland tittade på rättegången på tv. Jag visste vem Simpson var — från Den nakna pistolen-filmerna — och kanske just därför ville jag hoppas på hans oskuld. Tjugofem år senare tittar jag på The People v. O.J. Simpson på Netflix och fy fasen alltså vad den är välgjord och gripande. Den fokuserar inte bara på Simpson, hans dream team av advokater, åklagarna och hela rättegångsfaderullan, utan den lyfter också så skickligt fram rasismen som genomsyrade (genomsyrar) samhället. Simpson var (är) svart, mordoffren Brown Simpson och Goldman var (var) vita. Men Simpson var stjärna inom amerikans fotboll, skådis i populära filmer och typ den första svarta personen som frontat reklamfilmer för ett sånt stort företag som Hertz. Han var beundrad och hade liksom allt — pengar, kändisskap och inflytande. Han bodde i ett rikt, vitt område i L.A. Porträtteras i serien som osentimentalt inställd till det svarta samhället han lämnat bakom sig. Men var en ikon för den amerikanska drömmen. Rättegången och mediabevakningen blir starkt präglade av rasfrågor. När samma bild på Simpsons ansikte samtidigt pryder omslagen till både Newsweek och Time (juni 1994) så har Time ändrat ljussättningen med resultatet att hans hy är avsevärt mörkare. (Oavsiktligt, påstår de, men hallå va.)

Ett par år innan morden hade det dessutom varit kravaller i L.A. De bröt ut som en reaktion på en händelse som en privatperson fångat på film, när fyra poliser misshandlade en svart man vid ett gripande. (Låter det bekant?) Rodney King tar emot slag och sparkar medan han endera ligger ner, tar sig upp på alla fyra för att krypa undan slagen, ligger ner igen eller vrider sig av smärta. I den ordningen. King överlevde attacken, poliserna åtalades — men frikändes. Av en vit jury. (Är nån förvånad?)

Och allt det här är såklart färskt i minnet när rättgången mot O.J. Simpson drar igång! ALLT är liksom känsligt och infekterat och ja, jag vet inte, jag är inte rätt person att ge en lektion i varken historia eller rasfrågor så jag ska inte ens försöka dra det längre eller djupare än så. Egentligen ville jag bara säga att allt bara är så SKICKLIGT skildrat åt tittaren, så välnyanserat och på ett sätt som känns upplysande. (Kan också tillägga att sexism skildras så jäkla snyggt.)

Och sen själva rättegången! Jag har nog inte fattat förr hur makalös den var. Vi är fem avsnitt in i The People v. O.J. Simpson nu och historien är så oerhört intressant och fast jag numera inte alls tror att Simpson var det minsta oskyldig så sympatiserar jag också med det svarta samhället, de som hejade på honom och höll fast vid mottot ”Innocent until proven guilty.” Det var nån som sa typ att fast den slutgiltiga domen var helt fel, så var den ändå inte mer än rätt. Jag tror jag förstår vad de menade med det. Ja, jag vet inte, serien är bara så VÄLGJORD och jag längtar cirka konstant efter att få fortsätta se.

Medan vi har tittat på den här serien så har fyra polismän i Minneapolis mördat George Floyd vid ett gripande. Fy fan alltså. Privatpersoner har filmat detta och kravaller har utbrutit. Har känt mig så ledsen och skakad över det hela. Jag såg en äldre bild på honom och hans dotter som bebis. Hon är i dag sex år gammal och hon kommer växa upp med att se sin pappa bli mördad, på tv och på nätet. De filerna hittas inte bara på extrema sajter nischade för morbida personer, utan i det vanliga vardagsflödet. I nåns instastory, i nån annans facebookflöde. För av någon orsak går vi med på att bild och film på svarta och bruna kroppar sprids på ett sätt vi aldrig skulle tolerera med vita.

Nä, uff, jag vet inte. Det känns nästan fånigt att sitta här och prata om det, det där som händer där långt borta på andra sidan jordklotet. Rasismen här ser annorlunda ut och kanske är det den man (jag) borde sätta energi på att peka ut. Kanske jag borde ha saker på närmare avstånd att engagera och beblanda mig i. Sånt har jag tänkt på mellan att jag tittat på TPvOJS och ett citat av Martin Luther King har dykt upp i den: ”Injustice anywhere is a threat to justice everywhere”. Antar att det inte är underligt att man reagerar på det som nu händer där borta. Har inget klokt att komma fram till. Men titta gärna på The People v. O.J. Simpson. Och — hur bra den än är — ännu hellre detta korta filmklipp då Jane Elliott föreläser om rasism:

”I want every white person in this room, who would be happy to be treated as this society in general treats our citizens, our black citizens. If you as a white person would be happy to receive the same treatment that our black citizens do in this society – please stand! – You didn’t understand the directions. If you white folks want to be treated the way blacks are in this society – stand! – Nobody is standing here. That says very plainly that you know what’s happening. You know you don’t want it for you. I want to know why you are so willing to accept it or to allow it to happen for others.”

P.S. Jag skrev detta för ett par dagar sedan och det är så mycket som hänt sen dess i USA. Själv har jag tittat på ett par avsnitt till av TPvOJS, åkt ut till mina föräldrar på landet och hängt där ett par dagar, och inte hunnit kolla igenom det här inlägget en gång till innan nu. Det är så svårt med rasfrågor (och historia!) och vill ogärna säga något korkat eller förhastat. Fattar att serien är en skildring av historien och inte den verkliga historien, men vill så gärna berätta om den. (Fattar också att många icke-vita säkert sagt det Elliott säger i klippet utan att nån (vit publik) lyssnat.) För en tid sen sa jag ju att jag sällan hittar bra serier, minns ni det? Här är undantaget, en suverän!

Bland feminister, vampyrer och lönnmördare

Det kan väl inte bara vara jag som tycker det är så orimligt svårt att hitta en duglig tv-serie dessa dagar? Det är så få som håller måttet. Endera så hittar jag trettio gånger fler saker att störa mig på än uppskatta (det kan inte *bara* handla om mig att det är så), eller så väcker serierna inte tillräckligt med känslor över huvud taget och så tappar jag intresset med tiden. Nån månad senare minns jag dem knappt. Men här är tre jag gillar just nu! Samtliga hittas på HBO Nordic.

mrsamerica

Mrs. America baserar sig på verkliga händelser och personer i 70-talets USA. Vi befinner oss mitt i andra vågens feminism med kända surfare som Gloria Steinem, Betty Friedan, Shirley Chisholm (som jag sett på så många bilder förut men aldrig riktigt vetat vem varit, pinsamt) och så kvinnan på bilden: Phyllis Shlafly. Nej jag vet, jag hade heller hört hennes namn innan jag såg första avsnitettet. Hon var en konservativ, påläst författare och antifeminist som såg det som sin uppgift att stoppa Equal Rights Amendment, ett tillägg till konstitutionen vars ändmål var att garantera jämställdhet för amerikanska medborgare oavsett kön, genom att upphäva juridiska distinktioner däremellan i fråga om skilsmässa, anställning och så vidare. Det är runt den kampen som serien utspelar sig.

Det ska erkännas att jag gillar inte allt i den här serien, men tycker att den än så länge har vuxit för varje avsnitt. (Har i skrivande stund sett de fem som hittills släppts.) Ska ändå inte smussla med att största dragningskraften antagligen är ämnet och att den känns low-key allmänbildande att se på. Tycker att det överlag är svårt med kultur som görs med ”feminism” som tema. Det funkar inte som självändamål och det blir så jäkla skämmigt när budskapet sprids genom att en protagonist typ *TAR STÄLLNING* och predikar ordet. Jag menar jag håller ju oftast med om vad som sägs men snaaark fnys SUCK. Hur som helst så tycks Mrs. America undvika detta så gott det går — puh!

Sen är det ju något med sjuttiotalet som alltid fascinerar. Det är bara roligt att se på. Inte heller skadar det att serien har en kul skådespelararsenal med Cate Blanchett, Uzo Abuda, John Slattery, Sarah Paulson, Adam Brody (JA, Seth Cohen från the O.C.!), Jeanne Tripplehorn, m.fl. Enda större skådis vars rollprestation jag inte gillar är Rose Byrnes tolking av Gloria Steinem. VARFÖR så jäkla mumlig och dåsig, undrar jag, men ja ja. Alfred tyckte häromkvällen att karaktärerna var svåra att få nåt grepp om, att han inte skulle kunna beskriva de flesta. Jag känner likadant MEN störs inte av det alls, tycker istället att det gör att karaktärerna känns verkliga. Gillar dem, och kanske särskilt Friedan. Fast porträtteringen inte är helt smickrande, så ömmar mitt hjärta för henne. Ni får väl ta och kolla serien så kan vi prata om varför!

whatwedointheshadows

What We Do in the Shadows är en mockumentärserie a la The Office eller Parks and Recreation (har inte sett specialen ännu!) men här följer vi ett gäng uråldrigt unga vuxna som bor tillsammans i ett hus på Staten Island — vi möter vampyrerna Nandor, Nadja och Lazlo, samt energivampyren Colin Robinson som bor i källaren. På svenska är hans typ kanske mer kända som energitjuvar, sådana som världen över oftast jobbar på något kontor. (Kanske min favoritkaraktär!) Nandors dödliga betjänt, a.k.a. familjär, Guillermo är också en av de centrala figurerna i serien. Han drömmer om att själv förvandlas till vampyr, gärna av sin mästare som han vid seriens början passat upp på i tio år.

Ursprunget till serien finns i en film med samma namn som kom ut för några år sen, plus en kortfilm från typ 15 år sen (!), jag har dock helt missat dem så serien var ny för mig. Bakom denna franchise ligger Jermaine Clement (Flight of the Conchords) och Taika Waititi (Jojo Rabbit) så det säger kanske något om humorn. Torr, underfundig, otippad och överlag rätt lågmäld men stundom liksom lite urflippad och naivistisk. Ja, jag vet inte, serien är himla kul bara! Har hittills sett sex avsnitt. Ser nu att det sjunde avsnittet har fått 9.4 poäng på IMDb. Iih, ser fram emot ikväll!!

barry

Barry har ni hört bruset om, visst? Det har ju mer eller mindre ständigt pågått en applåd sen starten för ett par år sedan. Komikern och framtills dess aningen oseriöst stämplade (får man väl ändå säga?) skådisen Bill Hader gör en sjukt bra insats som krigsveteraren Barry Berkman som efter en lång tid av samvetslöst lönnmördande har fått nog och känner en längtan att bli skådis istället. Låter det som en påtaglig konflikt mellan dyster, brutal mardrömsverklighet och drömmens pastelliga lalaland? Ja, det är det ju. Egentligen har väl den här serien en ganska klassisk tematik — gott/ont, svart/vitt och gråzoner, vilken person man väljer att vara — men jag har aldrig sett det göras så här förut.

Misstänker att denna mörka komediserie kanske inte är för alla. Endera står man ut med svärtan och våldet eller så mår man för dåligt av det. Jag tycker den ändå håller en bra balans men den kan plötsligt svänga i handlingen och bli så JÄKLA mörk. Omöjliga situationer, moraliska konflikter, pest-eller-kolera-situationer uppstår och Barry tvingas göra sånt han verkligen inte vill — och sedan leva med det också. Nu då jag skriver ut detta känns det helsjukt att det ändå finns humor i detta men alltså faktiskt ganska väldigt mycket klämmer de in! Väldigt trist att vi nu sett de två säsonger som hittills kommit ut. Säsong tre får vi bara vänta på!

Bonus: Jag vet inte med er men jag blir alltid glad av att se självaste the Fonz, Henry Winkler. Dessutom perfekt i sin roll.

Det var allt jag hade på lager! Har ni tips? Kanske finns det nån serie jag borde ge ännu en chans? Fleabag har jag sett och älskat p.g.a. är inte galen, The Marvelous Mrs. Maisel blev jag tyvärr allergisk mot när jag insåg att hon var blott Lorelai Gilmore v. 2.0 (jag upprepar — är inte galen) och Succession har jag också sett och fattat tycke för. Bara för att avhandla de självklaraste, tänkte jag! Sen kommer jag inte på fler??