Från pepparkakeland

Vet inte om nån minns, men för ungefär ett och ett halvt år sen berättade jag om att Blenda skulle på sin första maskerad och att jag höll hemlagade maskeradkläder som något HELIGT. Nånä, men för skojs skull eftersträvansvärt i alla fall. Inte för att man ska vara så himla duktig och fixig utan mer för att jag tycker det är betydligt charmigare med inte helt hundraprocentiga lösningar. Ribban för en maskeraddräkt ska inte vara SÅ hög, tycker jag. Hellre lite heimlaga än perfekt.

Jag bekänner härmed att det uttalandet har jag nu fått tugga i mig — men det gick lätt ner, som en pepparkaka. För det blev dags för maskerad nummer två, denna gång med luciatågstema! Och i slutändan — när vi i all hast i går kväll åkte in till Stenhaga för att kolla in utbudet hos diverse klädbutiker — ledde detta till en ny, KÖPIS, maskerad-/pyjamasdräkt.

En som hon valde ut själv och blev alldeles förtjust i. (Vi med.) Hon sprallade runt i den här hemma och längtade hela kvällen efter att få sova i den följande natt, efter att hon använt den som maskeraddräkt för luciafesten. Var uppspelt i morse över att få ta på sig den på dagis. Glad när jag hämtade henne och hon berättade vad de andra barnen varit utklädda till — lucior (alldeles självklart att alla barn som vill ska få vara Lucia), tomtar, en stjärngosse och kanske någon tärna också. Och så hon själv då, en pepparkaksgumma. En lycklig en!

One tough cookie. Som nu sover i sin säng, iförd pepparkakenattmössa et al.

Hälsningar från framtiden

20191231_stol

Nyårsafton var fine and dandy tills att värdinnan på soarén kastade en stol i huvet på mig. Ja ja ändå kul på festen så länge det roliga varade! Vi ska inte vara långsinta här nu, det där var ju trots allt i fjol.

Vi åkte till Jeppis där vi firade med några vänner plus barn. Det var långt ifrån första gången vi kompisar firade nyåret tillsammans men detta var kanske den vildaste, trots att vi druckit ganska mycket i det förflutna men nu knappt något alls. Så kan det gå när alla ynglar av sig ungefär samtidigt och plötsligt är man på fest med sex barn i åldrarna noll till fem år.

20191231_bil

Här gjorde sig fyra av dem redo att köra in i framtiden, kvällen till ära. Blenda och Axel har förväntansfullt bänkat sig i baksätet, som kvartettens minstingar bör.

20191231_maxaxelblenda

Mys.

Sent på kvällen packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Vasa och hem till katterna. Ungefär halv tolv hade vi äntligen lyckats söva barnet igen (som somnat i bilen och tyckt att det räckt som sömn) och då återstod det bara att äta ett par rostade bröd med rökt ost, korka flaskan med rosa lemonad, skåla och vänta in stadens fyrverkerier som vi kunde spana in genom vardagsrumsfönstret. En lugn avslutning på en vild kväll. Riktigt riktigt nöjd med bägge delar.

Så tjugotalet hörni. Jag funderade varför det blivit en sådan stor grej av detta nyår för inte kan jag minnas att någon blev lika till sig över decenniebytet när det blev 2010-tal, och jag funderade så här: Är det för att folk har en mer nostalgisk koppling till 1920-talet, för att det anses romantiskt och dekadent och har en tydlig stil som man sett på film och så vidare? Eller är det för att när det blev 10-tal hade millennieskiftet varit för nyligen och då bleknade ett futtigt litet decennium i jämförelse? Eller är det för att nu finns Instagram?! Jag gissar på lite av allt men mest det sistnämnda ändå. Sociala medier fanns förstås innan men inte på samma sätt. Hur många hade ens smartphones 2009? Nu är man så ivrig att göra content av nåt när man har chansen. (Själv tyckte jag att jag bidrog med mitt roligaste 20-talsinnehåll när vi sorglöst skålade med ett glas cava på festen och jag sa ”Och börsen kommer aldrig krasha hahaha”.) Inget ont om att ta vara på tillfället (eller som vi sa på tiotalet: carpa diemet) men LITE trött blev man väl ändå på alla julinlägg i bloggosfären i december?

Angående bloggosfären och tjugotalsspaningar så hoppas och tror jag att den kommer gå in i en mer kreativ epok. Folk kommer inspireras av det nittonhundratjugotaligt fria och rebelliska, och nu när bloggar/inlägg en lång tid följt samma mönster så kommer detta att kännas överstrukturerat, opersonligt och därmed passé. Spontanitet kommer få högre status. Allt kommer kanske inte behöva förklaras så ingående? ELLER?! Vad tror ni? För jag tror ju att folk kommer att verkligen vilja ha förändring nu när vi hajpat det så mycket den senaste tiden och då är det bara naturligt att vi tidigt ser det i ett forum som är väldigt enkelt att manipulera. Fast nu kanske jag bara dansar efter min egen självuppfyllande profetia-pipa för det här har jag inte alls tänkt igenom.

Däremot har jag tänkt på att om det är något som kännetecknat tiotalet i bloggosfären så måste det (förutom feminism) vara pratet KRING det vi gör och ska göra. Det är mycket jobb, kommande spännande samarbeten, roliga förfrågningar, planer som bearbetas, inspirerande möten, hemliga projekt, idéer som man inte kan berätta om just nu men lovar göra snart. Jag vet bara inte hur mycket längre jag vill läsa om sånt? Alltså jag förstår tjusningen, sannerligen gör jag det, men jag tycker inte ens att det är kul att se sådant i min egen blogg då jag bläddrar bakåt. Tänker därför att det var en trend och inte en tidlös tjusning? Själv ska jag i alla fall överlag försöka genomföra projekt mindre snack, större verkstad. KUNDE utveckla om detta men då skulle jag väl helt gå emot vad jag just sa, såatt…

Skål för det då!

Genom rosa glasögon

20191024_rosa

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

20191025_strumptjuvar.jpg

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig  som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!

Tretton dagar senare

Jahapp då ska vi se om jag minns hur man gjorde det här, efter att två ofrivilligt bloggfria veckor gått. Det är ju få som märker ens bloggosfärsfrånvaro men för en själv känns det som att det är svårt att hitta rätt stund att haka på igen, ungefär som att hoppa på en redan snurrande karusell. Men ett par grejer som hänt sen sist då:

20191007_typiskmamma

Blenda har fyllt år och börjat dagen med ballong och fruktstång i sängen, medan jag själv så gott som kompletterat min förutbestämda roll som Typisk Mamma I Familjealbumet med bilden ovanför. Byxlös, blinkande och blurrig.

Det var en måndag och den dagen markerar även starten på min påtagliga krasslighet som till sist kulminerade i flera dygn av hög feber. Ett av dem 40 gradig sådan. Jag fick högst troligen samma sjukdom som Blenda hade innan. Min feber bröt förstås ut lagom till Blendas kalas förra helgen eftersom vem vore jag utan diskutabel tajming? Jo, nån annan. Så det var en dryg timme innan kalaset skulle börja som jag kollade tempen och den pekade på 38. Tårtor väntande i kylen. För sent för att avboka ändå. Vi varnade gästerna, jag tog febernedsättande, kalaset blev genomfört, och på kvällen kröp jag ner i sängen med yllemössa på huvudet och 39 grader i kroppen. Sen följde flera dagar av en evig hutterfrysa-sedan-intensivsvettas-cykel, men nu mår jag bättre. 

20191007_blendaballongfrukt

I går hade Alfred sin RIKTIGT lyckade enmansshow på Ritz och i kväll är det Oktober Filmfest på samma ställe som vi tänkte försöka gå på. Förutsatt att vi piggnar till — det har varit en ganska prövande vecka för oss båda. Men men! Livet fortsätter även om man tillbringar ett dygn eller så åt att smågråta här och där åt hur tungt det känns.

Det var jävla skönt att slippa ut ur lägenheten igen efter att ha varit sängbunden i några dagar, det kan jag i alla fall säga. Och det var väldigt roligt igår, inte bara showen som jag ju granskade med mitt mest kritiska öga som jag så ohyggligt och oundvikligt gör p.g.a. pissig personlighet — men ÄNDÅ inte kan hitta något att klaga på utan bara tyckte att var SÅ KUL (!!), men också att träffa så många vänner på en och samma gång. Kände mig som en skranglig skuggvarelse som lämnat sin krypta för att gå ut och kackla i stadsdunklet, och det är banne mig en bra känsla det. Top shelf. Känns gott!

20191012_kalasbord

Avslutar med en bild på annat gott — två tårtor — eftersom jag inte vet var jag annars skulle klämma in den. Hade aldrig gjort smörgåstårta förr, och inte heller en hög tårta. Men det var så roligt att jag nästan glömde bort att jag egentligen mådde ganska skräp! Här syns också den gröna servisen som vi fick från Alfreds släktings kvarlåtenskap, matchar så väldigt fint med den rosa duken. Och nästa år kanske vi har tillräckligt med assietter och teskedar också! Alltid bra att ha nåt på loppisspanarlistan. Blenda har redan sagt att hon ska ha kalas då med. Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag ska vara frisk. 🙂 🙂 🙂

I’ve got a theory! It could be bunnies! 🐇

20190430_pupu_001

Jag trodde att det bara var Blendas dagis som hittat på något så festligt som Valborgsmaskerad, men under dagens lopp så visade det sig att det tydligen är en tämligen utbredd tradition i Finland. Var fanns den då jag var liten?! Den hade i alla fall inte nått Pedersöre då ännu, tyvärr. Älskar maskerad ju! Och som ni ser på bilderna i inlägget så är det inte alldeles långsökt att dottern och jag kommer ha detta gemensamt. (Även med hennes pappa. Ifall det är oklart för att ni inte sett ens en sekund av hans sketcher.)

Blenda klädde ut sig till en kär figur vars namn hon nyligen lärt sig säga: en pupu. En kanin, finskans motsvarighet till engelskans bunny. Ett gulligt låneord.

20190430_pupu_002

Kunde fixa utstyrseln själv och på ganska kort tid, vilket är ett plus i kanten. Fick göra en sån där garnbollspompom för första gången på cirka 25 år säkert, ett annat plus i kanten! Ett tredje plus var att vi redan hade de flesta beståndsdelarna till utstyrseln där hemma. Eller så trodde jag, felaktigt.

I slutändan var det bara tröjan som redan fanns i hemmet, plus ståltråden jag använde till öronen. Men byxorna tänkte vi att hon får använda i sommar hur som helst och jag fick tre par vita ankelstrumpor som jag ska försöka använda slut på, eftersom att de endast såldes i fempack. Känns lite bättre än att köpa en dräkt/ett plagg som bara används en gång ändå.

Sen tycker jag inte om den idén heller, att köpa helt färdigt istället för att fixa ihop själv. Det hade helt säkert funnits snyggare öron att köpa om en hade letat, till exempel. Men näj! Maskeradutstyrslar ska inte vara alldeles perfekta och uppenbart KÖPIS. De får gärna vara ganska nödlösningsartade och synbart heimlaga. Däri ligger charmen! Om ni frågar mig då.

Nu stör jag mig på att jag låter snobbig (fast på fattigmansvis, ahah), som att det var finare och sååå duktigt med hemgjorda utstyrslar. Ursäkta. Inte så jag menar. Fattar verkligen att folk väljer att köpa för att det inte direkt lockar att pyssla eller att hitta tid för att pyssla. Dömer inte! Finns ju en ganska (snar) gräns för hur mycket tid och energi jag tycker att är roligt eller rimligt att sätta ner på en maskeradutstyrsel också. Men ska ändå säga att jag tycker det är trist när perfekta, flawless köpeutstyrslar allt mer normaliseras, eftersom att det sätter ribban lite onödigt högt för allesammans.

Fast forward till nästa år då Blenda visar intresse för en skir Frozen-klänning eller pösig Angry Birds-kostym eller whatever det är som kidsen gillar då, och jag bara ”Jaaa självklart endast det bästa för mitt barn 😍😍😍 💸💸💸”. Oops. Kommer bli JÄKLA pinsamt att tänka på att jag nånsin skrivit det här då.