Hälsningar från framtiden

Nyårsafton var fine and dandy tills att värdinnan på soarén kastade en stol i huvet på mig. Ja ja ändå kul på festen så länge det roliga varade! Vi ska inte vara långsinta här nu, det där var ju trots allt i fjol.

Vi åkte till Jeppis där vi firade med några vänner plus barn. Det var långt ifrån första gången vi kompisar firade nyåret tillsammans men detta var kanske den vildaste, trots att vi druckit ganska mycket i det förflutna men nu knappt något alls. Så kan det gå när alla ynglar av sig ungefär samtidigt och plötsligt är man på fest med sex barn i åldrarna noll till fem år.

Här gjorde sig fyra av dem redo att köra in i framtiden, kvällen till ära. Blenda och Axel har förväntansfullt bänkat sig i baksätet, som kvartettens minstingar bör.

Mys.

Sent på kvällen packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Vasa och hem till katterna. Ungefär halv tolv hade vi äntligen lyckats söva barnet igen (som somnat i bilen och tyckt att det räckt som sömn) och då återstod det bara att äta ett par rostade bröd med rökt ost, korka flaskan med rosa lemonad, skåla och vänta in stadens fyrverkerier som vi kunde spana in genom vardagsrumsfönstret. En lugn avslutning på en vild kväll. Riktigt riktigt nöjd med bägge delar.

Så tjugotalet hörni. Jag funderade varför det blivit en sådan stor grej av detta nyår för inte kan jag minnas att någon blev lika till sig över decenniebytet när det blev 2010-tal, och jag funderade så här: Är det för att folk har en mer nostalgisk koppling till 1920-talet, för att det anses romantiskt och dekadent och har en tydlig stil som man sett på film och så vidare? Eller är det för att när det blev 10-tal hade millennieskiftet varit för nyligen och då bleknade ett futtigt litet decennium i jämförelse? Eller är det för att nu finns Instagram?! Jag gissar på lite av allt men mest det sistnämnda ändå. Sociala medier fanns förstås innan men inte på samma sätt. Hur många hade ens smartphones 2009? Nu är man så ivrig att göra content av nåt när man har chansen. (Själv tyckte jag att jag bidrog med mitt roligaste 20-talsinnehåll när vi sorglöst skålade med ett glas cava på festen och jag sa ”Och börsen kommer aldrig krasha hahaha”.) Inget ont om att ta vara på tillfället (eller som vi sa på tiotalet: carpa diemet) men LITE trött blev man väl ändå på alla julinlägg i bloggosfären i december?

Angående bloggosfären och tjugotalsspaningar så hoppas och tror jag att den kommer gå in i en mer kreativ epok. Folk kommer inspireras av det nittonhundratjugotaligt fria och rebelliska, och nu när bloggar/inlägg en lång tid följt samma mönster så kommer detta att kännas överstrukturerat, opersonligt och därmed passé. Spontanitet kommer få högre status. Allt kommer kanske inte behöva förklaras så ingående? ELLER?! Vad tror ni? För jag tror ju att folk kommer att verkligen vilja ha förändring nu när vi hajpat det så mycket den senaste tiden och då är det bara naturligt att vi tidigt ser det i ett forum som är väldigt enkelt att manipulera. Fast nu kanske jag bara dansar efter min egen självuppfyllande profetia-pipa för det här har jag inte alls tänkt igenom.

Däremot har jag tänkt på att om det är något som kännetecknat tiotalet i bloggosfären så måste det (förutom feminism) vara pratet KRING det vi gör och ska göra. Det är mycket jobb, kommande spännande samarbeten, roliga förfrågningar, planer som bearbetas, inspirerande möten, hemliga projekt, idéer som man inte kan berätta om just nu men lovar göra snart. Jag vet bara inte hur mycket längre jag vill läsa om sånt? Alltså jag förstår tjusningen, sannerligen gör jag det, men jag tycker inte ens att det är kul att se sådant i min egen blogg då jag bläddrar bakåt. Tänker därför att det var en trend och inte en tidlös tjusning? Själv ska jag i alla fall överlag försöka genomföra projekt mindre snack, större verkstad. KUNDE utveckla om detta men då skulle jag väl helt gå emot vad jag just sa, såatt…

Skål för det då!

Genom rosa glasögon

Färd & fest

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!

Tretton dagar senare

Färd & fest

Jahapp då ska vi se om jag minns hur man gjorde det här, efter att två ofrivilligt bloggfria veckor gått. Det är ju få som märker ens bloggosfärsfrånvaro men för en själv känns det som att det är svårt att hitta rätt stund att haka på igen, ungefär som att hoppa på en redan snurrande karusell. Men ett par grejer som hänt sen sist då:

Blenda har fyllt år och börjat dagen med ballong och fruktstång i sängen, medan jag själv så gott som kompletterat min förutbestämda roll som Typisk Mamma I Familjealbumet med bilden ovanför. Byxlös, blinkande och blurrig.

Det var en måndag och den dagen markerar även starten på min påtagliga krasslighet som till sist kulminerade i flera dygn av hög feber. Ett av dem 40 gradig sådan. Jag fick högst troligen samma sjukdom som Blenda hade innan. Min feber bröt förstås ut lagom till Blendas kalas förra helgen eftersom vem vore jag utan diskutabel tajming? Jo, nån annan. Så det var en dryg timme innan kalaset skulle börja som jag kollade tempen och den pekade på 38. Tårtor väntande i kylen. För sent för att avboka ändå. Vi varnade gästerna, jag tog febernedsättande, kalaset blev genomfört, och på kvällen kröp jag ner i sängen med yllemössa på huvudet och 39 grader i kroppen. Sen följde flera dagar av en evig hutterfrysa-sedan-intensivsvettas-cykel, men nu mår jag bättre.

I går hade Alfred sin RIKTIGT lyckade enmansshow på Ritz och i kväll är det Oktober Filmfest på samma ställe som vi tänkte försöka gå på. Förutsatt att vi piggnar till — det har varit en ganska prövande vecka för oss båda. Men men! Livet fortsätter även om man tillbringar ett dygn eller så åt att smågråta här och där åt hur tungt det känns.

Det var jävla skönt att slippa ut ur lägenheten igen efter att ha varit sängbunden i några dagar, det kan jag i alla fall säga. Och det var väldigt roligt igår, inte bara showen som jag ju granskade med mitt mest kritiska öga som jag så ohyggligt och oundvikligt gör p.g.a. pissig personlighet — men ÄNDÅ inte kan hitta något att klaga på utan bara tyckte att var SÅ KUL (!!), men också att träffa så många vänner på en och samma gång. Kände mig som en skranglig skuggvarelse som lämnat sin krypta för att gå ut och kackla i stadsdunklet, och det är banne mig en bra känsla det. Top shelf. Känns gott!

Avslutar med en bild på annat gott — två tårtor — eftersom jag inte vet var jag annars skulle klämma in den. Hade aldrig gjort smörgåstårta förr, och inte heller en hög tårta. Men det var så roligt att jag nästan glömde bort att jag egentligen mådde ganska skräp! Här syns också den gröna servisen som vi fick från Alfreds släktings kvarlåtenskap, matchar så väldigt fint med den rosa duken. Och nästa år kanske vi har tillräckligt med assietter och teskedar också! Alltid bra att ha nåt på loppisspanarlistan. Blenda har redan sagt att hon ska ha kalas då med. Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag ska vara frisk. 🙂 🙂 🙂

I’ve got a theory! It could be bunnies! 🐇

Stil & syssla

Jag trodde att det bara var Blendas dagis som hittat på något så festligt som Valborgsmaskerad, men under dagens lopp så visade det sig att det tydligen är en tämligen utbredd tradition i Finland. Var fanns den då jag var liten?! Den hade i alla fall inte nått Pedersöre då ännu, tyvärr. Älskar maskerad ju! Och som ni ser på bilderna i inlägget så är det inte alldeles långsökt att dottern och jag kommer ha detta gemensamt. (Även med hennes pappa. Ifall det är oklart för att ni inte sett ens en sekund av hans sketcher.)

Blenda klädde ut sig till en kär figur vars namn hon nyligen lärt sig säga: en pupu. En kanin, finskans motsvarighet till engelskans bunny. Ett gulligt låneord.

Kunde fixa utstyrseln själv och på ganska kort tid, vilket är ett plus i kanten. Fick göra en sån där garnbollspompom för första gången på cirka 25 år säkert, ett annat plus i kanten! Ett tredje plus var att vi redan hade de flesta beståndsdelarna till utstyrseln där hemma. Eller så trodde jag, felaktigt.

I slutändan var det bara tröjan som redan fanns i hemmet, plus ståltråden jag använde till öronen. Men byxorna tänkte vi att hon får använda i sommar hur som helst och jag fick tre par vita ankelstrumpor som jag ska försöka använda slut på, eftersom att de endast såldes i fempack. Känns lite bättre än att köpa en dräkt/ett plagg som bara används en gång ändå.

Sen tycker jag inte om den idén heller, att köpa helt färdigt istället för att fixa ihop själv. Det hade helt säkert funnits snyggare öron att köpa om en hade letat, till exempel. Men näj! Maskeradutstyrslar ska inte vara alldeles perfekta och uppenbart KÖPIS. De får gärna vara ganska nödlösningsartade och synbart heimlaga. Däri ligger charmen! Om ni frågar mig då.

Nu stör jag mig på att jag låter snobbig (fast på fattigmansvis, ahah), som att det var finare och sååå duktigt med hemgjorda utstyrslar. Ursäkta. Inte så jag menar. Fattar verkligen att folk väljer att köpa för att det inte direkt lockar att pyssla eller att hitta tid för att pyssla. Dömer inte! Finns ju en ganska (snar) gräns för hur mycket tid och energi jag tycker att är roligt eller rimligt att sätta ner på en maskeradutstyrsel också. Men ska ändå säga att jag tycker det är trist när perfekta, flawless köpeutstyrslar allt mer normaliseras, eftersom att det sätter ribban lite onödigt högt för allesammans.

Fast forward till nästa år då Blenda visar intresse för en skir Frozen-klänning eller pösig Angry Birds-kostym eller whatever det är som kidsen gillar då, och jag bara ”Jaaa självklart endast det bästa för mitt barn 😍😍😍 💸💸💸”. Oops. Kommer bli JÄKLA pinsamt att tänka på att jag nånsin skrivit det här då.

Den moderna tiden

Färd & fest

Stormen ylar och väser där ute och klockan slår snart midnatt. Det är mörkare än vanligt utanför fönstren, flera gatulampor har slocknat i blåsten och en har fallit ner. Vill bara skriva några rader denna första dag på året innan den är förbi. Se till att stiga upp med rätt fot i detta bloggårets arla morgon, vet ni?

Bilden ovanför togs när året precis var nytt, några minuter förbi midnatt. Vi var på middagsfest och Blenda sov merparten av kvällen ute i vagnen, men precis efter tolvslaget vaknade hon så då fick hon komma upp en stund.

Med facit i hand stannade vi nog ute för länge, men Blendushka sov så bra att det gick alldeles utmärkt att glömma bort tiden. Alltså, det känns ganska slarvigt att vara ute så länge, även om allt gick fint. Får försöka tänka på det som kontinentalt eller lite sjuttiotalsretro kanske. Sen lär vi knappast få chansen att göra så här igen heller och nu har vi i alla fall både carpat och adjöat.

Så nu är det bara att glida in i 2019 like:

Vi gick ut med pulkan tidigare i dag. Det var uppskattat, som ni ser.

Från en ungdom till en annan, flikar jag in som åsnebrygga: Ett samtalsämne som ploppade upp igår var millenniegenerationen. Jag hör själv till den, eftersom det är de födda mellan 1981 och 1996 som klassas som millenials. Men jag tänker att nånstans där mitt i så borde det väl finnas nån slags splittring på grund av internet och att det blev så vanligt däromkring. De födda efter 90-talets mitt har ju kunnat växa upp med (och på!) det.

Kan själv tycka att jag kommer från en annan tid än de som har haft tillgång till nätet så länge att de troligtvis inte minns att det var något ”nytt”, utan istället något tämligen självklart. För det var det ju verkligen inte för mig. Jag tycker själv att mitt liv och värld tog en HELT ny riktning när nätet gjorde entré i vårt hem. Jag hade definitivt inte kunnat ana mig till att det skulle bli så som det blev. Vill inte vara överdramatisk men känner mig mycket lockad att beskriva det som rent av revolutionerande, på ett personligt plan. (Kommer vi förresten i framtiden prata om typ ”internetiseringen” på samma sätt som vi i dag pratar om industrialiseringen?)

En sådan skillnad — med/utan uppkoppling — måste väl påverka hur man ser på världen när man växer upp, eller? Världen var väldigt främmande och sjukt långt borta när jag växte upp, men nu ryms den och alla dess människor, erfarenheter och tankar i ens handflata.

Det måste väl ändå ha ganska stor inverkan på människor, om man tittar generellt och inte individuellt. Fast nu gissar jag bara. Vill nån fylla i?

Tjena bruden

Stil & syssla

Har aldrig varit med om att få så mycket respons på en instastory som då jag postade en bild på denna brudklänning! Jag går inte i giftastankar, skrev jag, men den är ändå den andra brudklänningen jag loppat inom ett halvår.

Den är i nåt hålbroderat naturmaterial (antagligen bomull) och verkar vara handsydd så troligtvis av rätt god vintage. Lite missfärgad men ska se vad jag kan göra. Också något för liten men jag vet så lite om min kropp, om den ska stanna här, på några kilon fler än innan graviditeten.

Sen vet jag ju inte ens om den är åt mig. Konstigt att köpa en brudklänning utan att ämna bygga hjonelag, kanske. Starta uthyrning? Gröna bröllop? Så skrev jag också. Samlar jag på mig några till så får jag väl göra så som många av de som hört av sig föreslagit: Hämta inspiration från Elsa Billgren.

Men egentligen fantiserar jag ju lite om att få ordna HELA bröllopsfesten åt andra och inte bara klänningen. Att duka några långbord med olika men liknande skira dricksglas för vinet, murrigt broderade linnedukar från 40-talet, tygservetter och omaka, tungt bestick. Mängder av stearinljus i tomma vinflaskor, tistlar och annat tjusigt som påminner dem om hemnejdens dikesrenar, boka in ett liveband med liten blåssektion. Kanske uppe på en tom, dammig och lite smådragig vindslokal nånstans som oftast står tom. Vädra ut ordentligt och skura golvet med tallsåpa. Spänna upp ett tunnvävt tyg i draperingar i taket för att mjuka upp skenet från lamporna. Och så vidare!

Faaast… skulle jag ordna bröllopsfest för mig själv så tror jag att jag istället skulle satsa på en trädgårdsfest. I detta scenario skulle vädret garanteras vara vackert med noll chans för regn eller kyla, för jag vill inte syssla med tält alltså. (Något jag i själva verket ALDRIG skulle våga gamble med om jag ställde till med en sån speciell fest.) Drömmen skulle ju vara att få reservera någon liten, lummig park någonstans. Där skulle vi ställa ett flertal små stående bord fyllda med salta snittar, maffiga bakverk, champagnefontän (eller kanske på mousserande rödvin, mm) och en disk där bartendern skulle fixa smått sträva men fräscha drinkar med enbär-, rosmarin- och hallonsmak. Typ. Sådär lagom utspritt mingligt så att folk måste röra sig lite och så att lågskor rekommenderades på inbjudan.

Festen skulle börja under tidig eftermiddag och dresscode skulle vara något i stil med brittisk cricketfest under tidigt 1900-tal. Det skulle vara propert, men väldigt avslappnat, men LITE sådär på gränsen till maskerad så att alla vid nåt skede kände sig en aning fåniga tills att de såg helheten och blev glada av hur fint det var.

Vi skulle INTE leka lekar men vi skulle ha open stage en tid och jag skulle vara rädd att ingen ville framföra nåt, att ingen skulle känna att de hade något att bidra, men det skulle inte bli så. Folk skulle hålla tal och sjunga sånger. Kanske skulle nån frågesport slinka in, men mer lek än så skulle vi akta oss för. Och folk skulle sitta utströdda över gräsmattan i sina ljusa linnebyxor och råsidenblusar, på tunga, flätade mattor vi rullat ut istället för picknickfiltar, en del i utkanten på klaffstolar men de flesta mitt i direkt på mattorna som skulle ligga lite hipp-som-happ, barn skulle blåsa såpbubblor och vuxna skulle blunda en stund medan programmet pågick. Nån av dem skulle kanske till och med somna en kvart eller så, och alla skulle tycka att det bara var gulligt och prata med snäppet tystare röster runtomkring hen.

Sen skulle det skymma och vi skulle samla ihop de flesta mattorna till ett stort dansgolv och en rejäl orkester skulle kliva in och sätta igång. Ungarna skulle rusa runt bland benen på de vuxna dansarna, tills att de kollapsade i buskaget och far- och morföräldrar skulle ta dem hem, men våra vänner skulle stanna kvar och fortsätta dansa sig alldeles svettiga och nu som då spontanyla upp mot månen. Bara för att det känns så bra.

Och sen, sen när de flesta gäster gått hem på ben vingliga utav både danssteg och drinkar, så skulle vi bara vara ett par handfull personer kvar. Och vi skulle samla ihop alla matrester och dimpa ner runtomkring dem för att äta tillsammans, en gemensam nattmåltid, och vi skulle vara alldeles rödbrusiga och fnittriga och hungriga och alla skulle vara hemskt, hemskt fina.

Typ så. Jag tror att jag eventuellt kan romantisera tanken på bröllopsfester mer än äktenskap, hehe.

Blev plötsligt lite rädd att posta det här inlägget för blev vidskeplig och tänkte att då kan jag aldrig ordna en sådan fest som blir lika lyckad. Men den här festen kunde ju ändå aldrig ändå bli, jag menar, redan bara på grund av det där med tälten! Och en perfekt fest är kanske inte som den föreställt Perfekta Festen. Istället är det väl så att den perfekta festen är den som är organisk och tillåts bli vad den vill bli. (Säg nu, låter inte det som ett bra festfixarmotto, va?)

Men måste förstås fråga för är ju nyfiken: Hur skulle er perfeka fest se ut just nu?

Pys som en ventil

Tycke & tanke

Vi vaknade i fredags till ett mulet Helsingfors. På torsdagskvällen hade jag börjat känna mig oförklarligt nedstämd efter att vi lämnat bokmässan. Urlakad, dyster och enslig. Som att jag för det mesta missade festen, vet ni hur jag menar? (Fast jag var ju mitt i den?)

Jag hade riktigt kul där, var glad, tacksam och omgiven av trevliga — rent av ljuvliga! — människor. Så det finns nog ingen riktigt hundraprocentigt godtagbar förklaring till varför det där ensliga kröp över mig… Förutom den att det är vad jag bara gör så lätt, ser mig själv som någon i periferin. Som nån som inte direkt hör hemma någonstans. Och då går plötsligt en omisskännelig stämma i det annars så glättiga sorlet i moll.

Och så det här egot, då. Egentligen är det kanske främst det som åstadkom humörsvackan, om vi ska vara riktigt ärliga. När jag omgavs av personer som bidrar med så mycket och är så oerhört duktiga på det de gör, får mycket välförtjänt igenkänning för det och så vidare, så blev det bara så påtagligt att jag kind of är en total nolla. Heh heh. Så egot fick sig en törn där. Typ så här kändes det: Skulle inte jag också bli någon? Åstadkomma något? Liksom nån stjärna hann aldrig ens tändas i mig och ändå märker jag alldeles överjävla tydligt att den redan faller?? Vet ni?

Gud, känns genant att säga sånt. Men jag menar det inte som att jag har en drömbild av mig själv som nån cool soaréböna som glider in överhuvudtaget NÅNSTANS i solglasögon, fjäderboa och till ett coolt soundtrack liksom… Men jag hade inte heller tänkt att jag skulle (för)bli en person som tillbringar mycket tid med att försöka göra sig osynlig och sen, ironiskt nog, känner sig lite knäckt över att det fungerade. AHHH fy så pinsamt hur det låter. Men det är väl så det ligger till. (Och hur fan vill jag ha det, va va va??)

Nej, jag hade väl föreställt att bli någon som allt som oftast hör hemma, så att säga. Passar in. Är med. Tillräckligt för att känna det och veta det. En sådan någon skulle jag bli. Och en någon som GÖR något! Tar sig tid att SKAPA. Det kan jag känna mig avundsjuk på på andra, att jag själv misslyckas så med det. Ibland känner jag mig som ett passivt flöte i ett aktivt hav. Det är jävla trist.

Ja ja. Välkommen till terapistunden antar jag!

Hur som helst. Vi ska avsluta inlägget i dur.

För vädret på den daskiga fredagsmorgonen skulle nästan ha matchat mitt humör om det inte varit för Ellen som räddade det och redde upp svackan kvällen innan. Vi spatserade då en kort bit nerför gatan (vi bodde på samma hotell) till en bar där vi drack varsin cider medan vi satt och pyste som ventiler. Ofta av skratt, ständigt utav frustration. (lol)

Jag var således på SÅ strålande gott humör när jag återvände till hotellrummet. Chockerade antagligen Alfred med min ystra blick och raka nacke. Och följande morgon, den gråa, mötte jag (och Alfred och Blenda) igen Ellen för frukost, och dessutom också Malin som också bodde på samma hotell. SÅ BRA MORGON. Blir snart ett fan av frukost om det ska va sådär jäkla festligt!

Och nu när ett par dagar gått sen hela faderullan så känns det inte lika ledsamt — men det är klart, visst grämer det lite att jag inte förmådde carpa mer av våra två bokmässediem. Det var så många bekanta jag helt och hållet bara skippade att gå och prata med. Min vana trogen ville jag förstås inte störa och tränga mig på. Så jag håller mig till periferin och mår sen dåligt över det. Ni vet, för att jag är en idiot. (Är jag inte bra på dur, va?)

MEN NÅJA. Det kommer fler fester. Får nynna så här: Put on your red shoes and dance the blues. 🎶

Kakor & blommor

Ditt & datt

Gissa om det doftar gott i köket, skulle jag skriva sent igår kväll, men just då satte beben käppar i blogghjulet. Det var redan natt egentligen och efter att jag sövt henne igen kände jag mig själv för dåsig och lat för att göra något annat än äta rostat bröd, dricka en skvätt te och titta på nåt avsnitt Sex and the City.

Har aldrig sett serien i sin helhet förr och det finns mycket som inte åldrats jättebra, men vänskapen kvinnorna emellan strålar starkt. Sexet, skorna och sökandet efter kärleken har jag näst intill noll intresse för. Det är systerskapet jag tittar för.

Men ja, jag hade alltså bakat ett par kakor igår. När jag förra veckan också bakade ett par kakor, fast då till Alfreds boksläpp, märkte jag att jag plötsligt igen tycker att det är så kul att baka! Först ut igår var en apelsinchokladkaka som fortfarande väntar på ett lager mascarponeglasyr, och sen utav bara farten så blev det också ett banana bread som trots namnet är mer kaka än bröd. Men det beror kanske på vem man frågar.

Och just nu gräddas ännu en kaka i ugnen. För vad är ett ettårskalas utan bebvänlig födelsedagstårta? Den har alltså inte trettio liter socker i sig, till skillnad från de andra. Däremot en hel del banan och kardemumma.

Jag inser att jag beter mig som en besatt hemmafru men det känns riktigt okej, rent av roligt. Önskar ärligt talat att jag var MER hemmafruig så att det där att städa upp efter sig skulle gå lika dansant.

Men jovars jovars. Det börjar verka kalasdags, banne mig. Häromdagen plockade jag ett fång renfana och baldersbrå vid pappersbron, och höstastrarna mamma hade med sig förra helgen håller fortfarande formen. Imorgon får de agera födelsedagsblommor!

Hade tänkt att jag skulle bjuda på något att tugga på i detta inlägg också men det går inte. Min hjärna är fylld med pösigt vispade ägg och fluffig vispgrädde. Nytt försök en ny gång, och då har jag varit mamma i ett år. Nog är det lite konstigt att tänka på, särskilt eftersom att det samtidigt känns så alldeles självklart? Svårt att förklara, svårt att definiera. Hur som helst, på återseende!

Sambaj-baj

Färd & fest

Vi gick ut i Konstens nattvimlet och tittade bland annat på sambatåget. Varken Blenda eller jag hade egentligen sett det förr. Eller jag har aldrig förr ställt mig någonstans och väntat på att det ska dansa förbi.

Men nu stod vi där och spanade och Blenda som tycker det är urfestligt med rytmer, glada vibbar och mycket folk stortrivdes förstås.

Baj-baj.

Kolla min blick förresten. Hur glasartad? Nästan lika stirrig som min finne på hakan som bara hetsglor rakt in i kameralinsen. Nu vet jag inte säkert men det känns som att den där blicken kan ha att göra med folkmängden. Det blir utmattande, om än inte olyckligt.

Ända sen jag läste Susan Cains Quiet så har jag lite ökad förståelse för mig själv då jag tycker att situationer med mycket folk blir överväldigande. Alltså jag kan också trivas i trängsel och att mingla med massor av folk, särskilt om jag vet att det är vad jag har att vänta mig — men ibland så märker jag att jag liksom blir aningen hispig av det. Som att hjärnan går på högvarv men snurrar mest på stället, om det mejkar nån sens?

Och det brukade göra mig ganska bedrövad. Det var inte ovanligt att jag ältade det i efterhand och mådde dåligt över att jag inte bara kunde fungera normalt. Många gånger har jag mått riktigt skit efter sådana situationer och haft en rejäl hög ångest att tampas med. Det har varit lätt att dels förakta sig själv och dels känna sig så förtvivlat missförstådd.

Men nu försöker jag vara lite snällare åt mig själv. Oavsett om man tror på introverta/extraverta personlighetstyper så kan man säkert gå med på att människor helt enkelt kan vara funtade på det viset att de ibland behöver en liten paus efter att det har varit mycket på gång. För att smälta allt stimuli.

Ikväll insåg jag att det var vad jag behövde. Att söka upp en tyst gränd mellan bostadshus och hänga där i några minuter medan Blenda äter en smoothie. Passa på att lägga märke till hur skönt det är att det är så stilla där. Känna trycket i huvudet varva ner.

Alltså menar inte att låta som nån wannabe-mental tränare men det är ju rätt simpelt, och ändå tog det mig så länge att räkna ut att jag bara är i behov av en liten paus ibland. Tror det är viktigt att ge sig själv vad man behöver i sådana tillfällen, om man är som jag.

Några stillsamma minuter och sen gå vidare och titta på sambatåg och tycka att det är helt okej att det är alldeles smockfullt och trångt av folk och intryck. Det är ju onekligen ganska livfullt och så ska väl livet få vara.

Ett tu kalas

Färd & fest

För ett par dagar sedan kalasade vi i Tacksamviken och sen dess har det här inlägget hängt här i en flik i webbläsaren. Vafalls? Är home alone och jobbar egentligen men passar på att knyta ihop säcken, eller kalaspåsen, nu.

Förrgårdagens färska tvååring, Elis, testade en av sina presenter, färgpennor. Det blev ett porträtt på familjen när verket var klart.

Den här bilden (som Alfred tog) påminner mig om en teckning jag ofta återkommer till. Det var i lågstadiet, jag gick på ettan och vi delade klassrum med tvåorna. Det ordnades någon slags tävling, alla skulle teckna en bild som senare skulle skickas till en jury och vinnaren skulle pryda en kalender eller något dylikt. Temat var inte fritt utan vi fick i uppgift att teckna vår favorithobby. Det vi tycker om att göra på fritiden, förklarade läraren.

Jag fick tecknekramp, förstås. Inte har jag någonsin varit hobby-typen, inte hade jag något självklart. Det blev nån nödlösning att jag tecknade mig själv då jag gick ute på en äng och plockade blommor, helt sanningsenligt så var det också något jag tyckte om att göra — jag gillade att gå omkring där och skapa något fint och samtidigt drömma mig bort — men jag minns ännu lärarens blick då jag förklarade vad teckningen föreställde. Så oförstående, så överlägsen. Så rund. Förstod att jag var supertöntig och en enorm flopp. Minns också att hon sa, något irriterat, att om jag tittar ut genom fönstret så inte ser det någon gång ut så att gräset växer där nere och himmeln breder ut sig där uppe med ett tomrum emellan. Hon hade rätt förstås, och inte tecknade jag vyer på det sättet någonsin igen utan att veta att det inte stämde överens med verkligheten, men fan vad dum jag kände mig.

I alla fall! Den som vann tävlingen, vilket f.ö. var rätt prestigefyllt eftersom jag tror det var alla lågstadieskolor i min hemkommun som deltog, gick på tvåan och hette Sofia. Hon var tydligen ett geni eller något för hon hade tecknat sig själv, ovanifrån, då hon satt vid ett bord (kanske till och med en pulpet?) och ritade!! Tänker på det här med jämna mellanrum. Så smart och så snyggt det måste ha varit. Helt sjukt vad imponerade juryn måste ha varit.

Men åter till nutiden och kalaset. Alfred smög omkring med kameran och fångade ett så dramatiskt ljus. Svepte in allt i ett tidlöst skimmer… eller kanske det är huset, inredningen. Inte kan vi väl ändå ge all creds åt naturen då människan också haft många fingrar med i spelet.

Med undantag för ett möte med fingerfärg hade vi inte introducerat Blenda för konsten ännu, men på kalaset passade vi på. Luzilla plockade fram färgkritor och jag försökte visa åt Blenda att poängen är att det kommer färg ur dem, inte smak. Gick sådär.

Å andra sidan är kanske inte det tydligaste sättet att illustrera den saken att teckna karameller.

Nog är det tur att jag gått i konstskola så att jag lärt mig rita en sån förträfflig blomklönt.

Till och med Blenda vet att den är skit. Kolla nu på hennes fejs.

Ändå bättre pokerfejs än min forna lågstadielärare, det måste jag ge henne.

Känner att det blev lite väl många bilder på mig själv här, väl dags att märka det efter att jag redan laddat upp dem, meeen jag får väl stå för det. Det är så sällan jag fastnar på bild då jag inte är medveten om att bilden tas, men här är nu en utav undantagen. Hatar den inte ens! Oftast gör man ju det.

Eller lite reserverad var jag kanske, jag anade väl att det fanns risk för bild. Hade jag inte det hade jag suttit krokig som en sliten gam och haft nån jävla min som Jim Carrey som Grinchen. Fast med ojämnare complexion.

Tyckte det var kul att Luzilla och Blenda tydligen snackat ihop sig och matchade varandra med grönt och rosa. OCH gullighet! Fast nu syns ej Bs strumpor som var rosa, men fotografen har istället kompletterat färgkompositionen med vårt rosa presentpapper i bakgrunden.

Vet inte om Blenda förstod sig på konceptet kalas men jag är ganska säker på att hon kände att det var superkalasigt. Särskilt den här manicken med en massa knappar som spelade olika trudelutter förhöjde stämningen hos de små färgklickarna Blenda, Elis och Emil. Mackapären erbjöd också lite spänning då det stundvis blev oklart vem som fick röra dem och huruvida det var lämpligt att vända på den upp-och-ner, och så vidare.

Det börjar märkas på B att hon ser upp till sin kusin E-vitamin. Nyligen så bara gapade hon av förtjust häpnad då Elis var så bra på att trumma på en låda. Härmade efter och verkade stolt över att hon också fick vara med. Så kul att se! Och Elis var supersolidarisk på kalaset, Blenda grät till över något och då sympatigrät också Elis en skvätt. Kanske inte så kul (det skulle va ganska oempatiskt att påstå) — men fint att se.

Här gör Blenda sin kaffetantsmin. Den gjorde entre i minspektrumet tidigt, försvann sedan till vår besvikelse, men har sedermera gjort revansch. JUBEL!

Iaktta minen och föreställ er detta: En inkilad sockerbit mellan läpparna. Ett kaffefat balanserade på knubbiga fingerspetsar. Eventuellt ett huckle knytet kring huvudet because why not, all in. En sörplande liten gumma. Jånä hörni. *smack smack* Kaffi tå.

Naleis

någorledes

fest

Hälsningar från framtiden

Genom rosa glasögon

Tretton dagar senare

I’ve got a theory! It could be bunnies! 🐇

Den moderna tiden

Tjena bruden

Pys som en ventil

Kakor & blommor

Sambaj-baj

Ett tu kalas