ta plats men sitt vackert

20140603

”Feminism is a socialist, anti-family, political movement that encourages women to leave their husbands, kill their children, practice witchcraft, destroy capitalism and become lesbians.”
PAT ROBERTSON har stenkoll

Eftersom det är den 8:e mars tänker jag naturligtvis på feminism, och på något som jag i efterhand tänker att borde ha varit min s.k. feminist awakening men som dessvärre inte var det. Istället blev det ingenting, i alla fall inte något jag analyserade desto djupare, jag såg det snarare som något att rycka på axlarna åt bara, acceptera det som hörande till kategorin c’est la vie, så som jag tror att många som inte (ännu) kallar sig feminister betraktar de flesta ämnena inom rörelsen. Det var bara en mening yttrad av en kompis, men något intryck måste den uppenbarligen ha gjort i och med att den stannat med mig.

Till saken: Under min högstadietid hade jag en kompis som alltid tycktes ha någon kille svärmande kring henne, och hon var också den första i kompisgänget som hade en riktig pojkvän. Alltså en som hon var officiellt ihop med, och sen gjorde slut med via SMS. (Hon var också den första i vårt gäng att ha en mobiltelefon.) Jag var själv opopulär bland det motsatta könet och ganska förundrad över hur det egentligen gick till att ”få killar att bli kär i en”. Det hade nämligen varit samma sak under en stor del av lågstadiet, jag hade en kompis som så gott som alla killar blev kär i och själv var jag någon överflödig sidekick bara. I alla fall, jag minns varken hur, var eller när det här kom upp men jag uttryckte min förundran åt min högstadiekompis och svaret jag fick var så klockrent och sardoniskt roat att att jag tänker på det ganska ofta, även om allt annat i konversationen — omgivning, tidpunkt, situation, övriga närvarande, och så vidare — har fallit bort sen längesen.

Hon sa ”Allt du behöver göra är att vara tyst men skratta så fort de säger nånting de tror är roligt fast det inte är det”. Det var tricket. Med andra ord: Visa inte din personlighet. Tänk på dig själv som en statist. (Klara inte Bechdeltestet.) Ta absolut inte plats, men signalera definitivt att du är intresserad av att fortsätta att inte ta plats. Smickra hans ego på det sätt som överför bestämt minst uppmärksamhet till ditt eget jag.

Det där var då i tidigare änden av våra tonår, och jag är säker på att det finns killar i den åldern som visst är nyfikna på någon tjejs personlighet, och att många av killarna som inte bryr sig speciellt mycket i valfri tjejs hjärna under ungdomen ändå växer upp till män som ser kvinnor som kompletta varelser, utrustade med tänkande organ utöver reproduktiva. Men om vi talar i generaliteter, som vi alltid gör när vi talar om sånt här, så låg det nånting i det min kompis sa då och det ligger nånting i det nu. Och jag fattar, alla gillar då någon stryker ens ego medhårs. Det som är uppfuckat är att det till stor mån är ungefärligt matchande min kompis beskrivning som vi kvinnor förväntas bete oss, för att inte anses påträngande, jobbiga, desperata, bitchiga, krävande — och detta sträcker sig utanför den romantiska sfären. Yrkeslivet är ett klart exempel. På grund av att vi kontinuerligt pressas in i en mindre roll än männens så har vi en lägre status i samhället.

Det är ungefär nu som en del av manligt kön brukar skynda med att komma till deras könsgelikars försvar, à la ”Har tjejerna inget egenansvar då?”. Men där svängs diskussionen till något helt annat, det handlar inte automatiskt om krig mellan könen bara för att vi talar om socialt konstruerade ojämlikheter mellan dem, och resonemanget är inte egentligen applicerbart ens. Det är inte okej att vi uppfostrar våra tjejer till att ta så lite plats som möjligt, forma dem till att vara ”snälla och duktiga” som eufemism till ”lugna och tysta” när de är unga, håna och förakta dem om de höjer sina röster när de är äldre, och paradoxalt nog på samma gång ändå sätta krav på dem att ta för sig och sluta sjåpa sig och hävda att de får skylla sig själva om de inte lyckas med det. Frågan ”Har tjejerna inget egenansvar då?” är mer del av problematiken än lösningen.

Det är förstås samhället i helhet som bär ansvaret, men vi måste likväl kunna prata om att män, i allmänhet, har en slags förkörsrätt i det — utan att svänga det till att kvinnor har sig själva att skylla för att de inte tar för sig bara, eller att feminister bara är förbittrade över sina egna misslyckade liv, eller att det är orättvist att prata om kvinnoförtryck då det faktiskt finns förtryck som drabbar män också, eller att det är lögn att prata om att män har en viss förtur då ”jag minsann aldrig har märkt av någon så då kan den inte finnas”. Och så vidare. Sådana invändningar är inte lösningen, de är bara ännu en grad av själva problemet.

Och när vi försöker göra något åt situationen genom att prata, bollplanka, debattera och genom att skriva artiklar, göra konst, studera genus, undersöka populärkultur, göra musik, rita serier, analysera medier, arrangera demonstrationer, stöda kvotering, uppmuntra andra att lyssna/läsa/titta på verk av kvinnliga musiker/författare/regissörer, kritisera sånt som befäster patriarkatet, säga ifrån när något är sexistiskt; med andra ord genom att be om, kräva och helt enkelt TA PLATS som en del brukar hävda att vi måste lära oss göra för att komma nånvart — ja, då möts vi mer ofta än sällan av mothugg, irritation, personangrepp, förlöjligande, aggression, förakt, hot, hat och upplysningen att vi inte då heller har gjort rätt.

Aha, okej. Så berätta gärna, hur i helsike är det tänkt att vi ska göra då?

svenska ord vi borde skippa

and, art, bad, barn, bra, by, chef, den, dog, Fanny, fart, glass, god, host, is, Jerker, kiss, lake, lie, men, offer, prick, rang, rim, roll, slut, so, tall, torn

Bland många flera då, och ni kan säkerligen förstå varför! I talspråk är de tack och lov mindre vanliga då det svenska uttalet för det mesta skiljer sig från det engelska, men att i text formulera förståeliga meningar kunde i fortsättningen bli lite svårare om vi skippade såna där tvetydiga ord, men jag tycker ändå att resultatet vore väl värt ansträngningen. Det är förstås även för mig som hobbyskribent besvärande att veta att när någon läser mina texter så kan jag aldrig vara säker på att ordens avsedda mening verkligen kommer fram. Säg att jag t.ex. skriver ”Mitt i prick!” och menar det som ett positivt utrop, men det kan ju hända att någon läser det och tolkar det som exempelvis ”Mitt i snopp!”, och det kan jag förstå att lätt kunde uppfattas som hotfullt. Mitt glättiga utropstecken kunde till på köpet misstolkas som aggressivt. Inte bra alls! Och det, i sin tur, uppfattar kanske någon som ”Inte behå alls”, och det låter visst aningen förbryllande det med. Ja, vad är det jag säger egentligen? Visst, jag tror att alla ändå till sist förstår att jag menade ”bra” i dess svenska innebörd, men det är förstås hemskt störande att det blir såna där avbrott när en måste stanna upp och tänka efter. Sådant onödigt spill av tid och tankekraft vill vi väl ändå alla uppleva mindre av i framtiden, eller hur?

Sen var det också en kommentator på Peppes blogg som upplyste att användandet av ordet ”en” istället för ”man” också kan bli överraskande gåtfullt, i.o.m. att ”en” också kan avse ett räkneord. (Lika som ”man” kan avse en person av manligt kön då, typiskt nog.) Äsch! Efteråt insåg jag att ”en” kan till på köpet också syfta på ett buskträd, så då blev det med ens trippelförvillande. Vill självfallet gärna undvika även sådana missförstånd, så jag föreslår att vi i både text och tal avstår från att använda homonymer. (Ja, så heter de faktiskt! Haha, jag VET!! Homo! Precis er humor va?) Ni vet, ord som:

bär, damm, eka, fil, finne, fluga, får, hopp, hylla, koppar, led, lik, lock, mark, mina, plan, ren, rock, sex, sund, såg, tiger, tron, tunna, tår, under, vad, var, vår

Ja fy, det fullkomligt kryllar av dem i vårt språk faktiskt. I synnerhet i talspråk, där måste vi naturligtvis addera homofonerna (*fniss*) till förbudslistan, alltså ord som låter lika fast de stavas olika och har olika innebörd. (Hihi, homofon är homofont med homofån! *fniss* homo *FNISS* fån) Som t.ex:

bygd/byggd, egg/ägg, elva/älva, gått/gott, gärna/hjärna, han/hann, jul/hjul, jäst/gäst, kol/kål, kära/tjära, mens/mäns, skäl/själ, släckt/släkt, värd/värld

Näe, jag vet inte med er men jag måste erkänna att jag börjar ge upp hoppet lite för svenskan. Vad är det för ett pucko som har hittat på detta trams? Börjar luta mer och mer mot att hålla med de mest radikala anti-”hen”-personerna som inte vill att vi ska använda ”påhittade ord”. Det skulle förstås innebära att vi inte egentligen skulle kunna kommunicera med varandra längre men idiotsvenskan har nått gränsen då jag börjar tycka att det är värt det. (Det är däremot okej att låna några påhittade ord ibland, exempelvis för att kunna uttrycka ens ogillande av de orden — ni vet, då en har något superviktigt att säga alltså.) Vad säger ni, är ni med? Ska vi överge svenskan? Ska vi skippa språket?

Eller! Ska vi skippa uppfattningen att ett språk har ensamrätt på en viss formation av bokstäver och läten för sina ord, att ett ord endast kan och får ha en endaste innebörd inom samma språk, att språk är något som är skrivet i sten och att nya påhittade ord på något avsevärt vis skulle skilja sig från gamla påhittade ord? Ska vi sluta inbilla oss att det är på något vis fyndigt att gång på gång påpeka att si och så också betyder det ena och det andra? Gudars skymning, det är så pinsamt. Om du är en sån som brukar poängtera att ”hen betyder höna” och dylik välkänd men hundraprocentigt irrelevant information, så har kanske ingen berättat detta för dig innan och ursäkta för dessa hårda ord men det är verkligen på tiden att du får reda på det — tyvärr är det så att när du gör sånt framstår du sällan som något annat än en simpel liten prick. Beklagar! (Men… ”Prick”…? Vad menar jag riktigt med det då? Ahh, en sån gåta!! GISSA!)

feminism som benämning

IMG_2095

Är mycket trött och öm i huvudet så jag kan inte garantera en fullständigt tydlig presentation av mina tankar men jag hade ju tänkt att jag inte skulle bry mig så mycket i sånt, alltså huruvida ett inlägg egentligen känns ”redo” eller inte, så: Jag hamnade häromdagen igen in på Hej Blekk!s Varför det heter feminism-inlägg, absolut läsvärt liksom alla inlägg brukar vara där, och då jag skummade igenom kommentarerna såg jag en del som ansåg att benämningen feminism, trots inläggets tydliga och välgjorda förklaring till varför det heter just så, ändå var ett misslyckat namn. Jag blev ganska trött, som jag ofta brukar bli då jag läser kommentarer på internet. Ni vet hur det är.

Någon minut senare kände jag mig något skyldig då jag tänkte på de gånger människor jag pratat med har sagt saker som ”feminism är ju ett ganska korkat namn på det” och jag har oengagerat hållit med de här människorna. Nickat och varit medgörlig. Skrattat och schasat bort ämnet. Så gott som alla gånger, ärligt talat. Dels för att jag inte orkat ta den diskussionen, för att det känns som en sån jäkla oväsentlig detalj (typ: är detta på riktigt allt du har att komma med, du ska seriöst tjata på namnet?), men också för att jag känt att jag inte kunnat förklara det helt och hållet och därmed inte heller förstås kunnat försvara det på ett övertygande och trovärdigt sätt. Ibland mesar jag ur för att jag inte vill ta vatten över huvudet — för att jag tänker att ifall att jag inte är kapabel till att berätta varför och hur något är på ett visst sätt, t.ex. varför det mejkar total sens att feminism fortsätter heta feminism, då kommer min inkompetens tolkas som en seger över feminismen och inte över min kunskap plus verbala/argumentativa förmåga. Och det orkar jag bara inte ta del av, så då axelknycker jag hellre bort såna frågor som i slutändan, och som tidigare konstaterat, kanske inte är speciellt jätteviktiga ändå.

Men då jag tänkte på de där kommentarerna så började något kännas så unket. Vi är väl alla överens om att feminismen är en rörelse som startade för att uppmärksamma och jobba emot kvinnans bristande rättigheter i samhället. Den eftersträvar ej att kvinnor ska besitta all makt, utan för att jämna ut diverse orättvisor mellan rätt och slätt människor, vilket även innebär att feminismen är verksam för mäns rättigheter, ja. Likväl så är fortfarande kvinnan i underläge i de flesta sammanhang och då feminismen fortsätter att huvudsakligen fokusera på sådana situationer, så som den alltid gjort, så kretsar den fortsättningsvis främst kring s.k. kvinnofrågor.

Nu vet jag inte om det här kanske är något som diskuterats redan (blir dessutom lätt osäker då jag inte har nån källa att falla tillbaka på, hjälp), men hur som helst så tänker jag att när någon säger typ ”En del män diskrimineras faktiskt också och därför tycker jag det ska heta jämställdism” och annat i liknande anda så är det i sig ett klart tecken på att feminismen behövs och bör fortsätta heta likadant. För mellan raderna där läser jag att personen i fråga i princip anser att vi ska korrigera oss enligt den patriarkala strukturen där mannen väger tyngst; där hans erfarenheter skriver reglerna, dikterar normen och ritar bedömningskurvan. Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. Typ. Ganska knäppt, va? Ja jösses. Nejtack, helt enkelt. Tror bestämt jag fortsätter kalla det feminism bara.

(PLUS ATT  i fortsättningen också försöka våga att försöka förklara varför, förstås, om nån ifrågasätter eller frågar. För plötsligt känns den som en ganska viktig fråga ändå?)