Bland feminister, vampyrer och lönnmördare

Tycke & tanke

Det kan väl inte bara vara jag som tycker det är så orimligt svårt att hitta en duglig tv-serie dessa dagar? Det är så få som håller måttet. Endera så hittar jag trettio gånger fler saker att störa mig på än uppskatta (det kan inte *bara* handla om mig att det är så), eller så väcker serierna inte tillräckligt med känslor över huvud taget och så tappar jag intresset med tiden. Nån månad senare minns jag dem knappt. Men här är tre jag gillar just nu! Samtliga hittas på HBO Nordic.

mrsamerica

Mrs. America baserar sig på verkliga händelser och personer i 70-talets USA. Vi befinner oss mitt i andra vågens feminism med kända surfare som Gloria Steinem, Betty Friedan, Shirley Chisholm (som jag sett på så många bilder förut men aldrig riktigt vetat vem varit, pinsamt) och så kvinnan på bilden: Phyllis Shlafly. Nej jag vet, jag hade heller hört hennes namn innan jag såg första avsnitettet. Hon var en konservativ, påläst författare och antifeminist som såg det som sin uppgift att stoppa Equal Rights Amendment, ett tillägg till konstitutionen vars ändmål var att garantera jämställdhet för amerikanska medborgare oavsett kön, genom att upphäva juridiska distinktioner däremellan i fråga om skilsmässa, anställning och så vidare. Det är runt den kampen som serien utspelar sig.

Det ska erkännas att jag gillar inte allt i den här serien, men tycker att den än så länge har vuxit för varje avsnitt. (Har i skrivande stund sett de fem som hittills släppts.) Ska ändå inte smussla med att största dragningskraften antagligen är ämnet och att den känns low-key allmänbildande att se på. Tycker att det överlag är svårt med kultur som görs med ”feminism” som tema. Det funkar inte som självändamål och det blir så jäkla skämmigt när budskapet sprids genom att en protagonist typ *TAR STÄLLNING* och predikar ordet. Jag menar jag håller ju oftast med om vad som sägs men snaaark fnys SUCK. Hur som helst så tycks Mrs. America undvika detta så gott det går — puh!

Sen är det ju något med sjuttiotalet som alltid fascinerar. Det är bara roligt att se på. Inte heller skadar det att serien har en kul skådespelararsenal med Cate Blanchett, Uzo Abuda, John Slattery, Sarah Paulson, Adam Brody (JA, Seth Cohen från the O.C.!), Jeanne Tripplehorn, m.fl. Enda större skådis vars rollprestation jag inte gillar är Rose Byrnes tolking av Gloria Steinem. VARFÖR så jäkla mumlig och dåsig, undrar jag, men ja ja. Alfred tyckte häromkvällen att karaktärerna var svåra att få nåt grepp om, att han inte skulle kunna beskriva de flesta. Jag känner likadant MEN störs inte av det alls, tycker istället att det gör att karaktärerna känns verkliga. Gillar dem, och kanske särskilt Friedan. Fast porträtteringen inte är helt smickrande, så ömmar mitt hjärta för henne. Ni får väl ta och kolla serien så kan vi prata om varför!

whatwedointheshadows

What We Do in the Shadows är en mockumentärserie a la The Office eller Parks and Recreation (har inte sett specialen ännu!) men här följer vi ett gäng uråldrigt unga vuxna som bor tillsammans i ett hus på Staten Island — vi möter vampyrerna Nandor, Nadja och Lazlo, samt energivampyren Colin Robinson som bor i källaren. På svenska är hans typ kanske mer kända som energitjuvar, sådana som världen över oftast jobbar på något kontor. (Kanske min favoritkaraktär!) Nandors dödliga betjänt, a.k.a. familjär, Guillermo är också en av de centrala figurerna i serien. Han drömmer om att själv förvandlas till vampyr, gärna av sin mästare som han vid seriens början passat upp på i tio år.

Ursprunget till serien finns i en film med samma namn som kom ut för några år sen, plus en kortfilm från typ 15 år sen (!), jag har dock helt missat dem så serien var ny för mig. Bakom denna franchise ligger Jermaine Clement (Flight of the Conchords) och Taika Waititi (Jojo Rabbit) så det säger kanske något om humorn. Torr, underfundig, otippad och överlag rätt lågmäld men stundom liksom lite urflippad och naivistisk. Ja, jag vet inte, serien är himla kul bara! Har hittills sett sex avsnitt. Ser nu att det sjunde avsnittet har fått 9.4 poäng på IMDb. Iih, ser fram emot ikväll!!

barry

Barry har ni hört bruset om, visst? Det har ju mer eller mindre ständigt pågått en applåd sen starten för ett par år sedan. Komikern och framtills dess aningen oseriöst stämplade (får man väl ändå säga?) skådisen Bill Hader gör en sjukt bra insats som krigsveteraren Barry Berkman som efter en lång tid av samvetslöst lönnmördande har fått nog och känner en längtan att bli skådis istället. Låter det som en påtaglig konflikt mellan dyster, brutal mardrömsverklighet och drömmens pastelliga lalaland? Ja, det är det ju. Egentligen har väl den här serien en ganska klassisk tematik — gott/ont, svart/vitt och gråzoner, vilken person man väljer att vara — men jag har aldrig sett det göras så här förut.

Misstänker att denna mörka komediserie kanske inte är för alla. Endera står man ut med svärtan och våldet eller så mår man för dåligt av det. Jag tycker den ändå håller en bra balans men den kan plötsligt svänga i handlingen och bli så JÄKLA mörk. Omöjliga situationer, moraliska konflikter, pest-eller-kolera-situationer uppstår och Barry tvingas göra sånt han verkligen inte vill — och sedan leva med det också. Nu då jag skriver ut detta känns det helsjukt att det ändå finns humor i detta men alltså faktiskt ganska väldigt mycket klämmer de in! Väldigt trist att vi nu sett de två säsonger som hittills kommit ut. Säsong tre får vi bara vänta på!

Bonus: Jag vet inte med er men jag blir alltid glad av att se självaste the Fonz, Henry Winkler. Dessutom perfekt i sin roll.

Det var allt jag hade på lager! Har ni tips? Kanske finns det nån serie jag borde ge ännu en chans? Fleabag har jag sett och älskat p.g.a. är inte galen, The Marvelous Mrs. Maisel blev jag tyvärr allergisk mot när jag insåg att hon var blott Lorelai Gilmore v. 2.0 (jag upprepar — är inte galen) och Succession har jag också sett och fattat tycke för. Bara för att avhandla de självklaraste, tänkte jag! Sen kommer jag inte på fler??

Frau in the haus

Tycke & tanke

Bullabakkurvan ökade exponentiellt redan den första corontänveckan. Flödet fylldes av nygräddade bullar. Tänker att det finns något att säga om feminism och att många kvinnor nu i corontäntider finner sig i köket där de tar sig an husliga traditioner med iver. (Fast, jag vet inte vad det är som kan sägas. Kan ärligt bara prata runt det. 🙃) Många av mina vänner skulle kunna beskrivas som ”alternativa”, men på bullepunkten är de flesta av oss tydligen helt mainstream. För det finns något superkonventionellt helylletryggt med en nygräddad plåt kanelbullar, eller hur?

Jag spår att folk kommer bli jäkla bra på att kocka och baka efter den här corontänen. (Ok, inte en jättemodig gissning.) Alla kommer hitta sina paradrätter och desto fler kommer dras till att experimentera i köket. Det är ett tillgängligt äventyr, och vi kommer att vara utsvultna på upplevelser. Dessutom är det ett bokstavligt talat matnyttigt värv, så vi kan genomföra det med gott samvete. Min syster beskriver sig som ”ny-huslig”. Skämtsamt, förvisso, men visst känner man igen sig?

I The Feminine Mystique (1963) nämner Betty Friedan att 1950-talsidealet härstammade från krigstidens osäkerheter. Då var det kärnfamiljen som idealiserades, eftersom att många familjer splittrats. Alla hade sin plats, och det kändes tryggt. Därifrån uppstod hemmafruidealet där kvinnan skulle ha hand om det husliga.

Barnen som föddes kring andra världskrigets slut, in i de eftersträvade kärnfamiljerna då, är som välkänt den generation som kom att kallas baby boomers. Och som nu hör till den åldersrelaterade riskgruppen för coronaviruset. Jag är inte den första att säga det, men tänk att ett virus — ibland skämtsamt kallat ”boomer remover” — som tvingar folk att stanna hemma och ha mer tid för varandra än vanligt, därmed potentiellt kunde resultera i en ny generation av baby boomers.

Det här är särskilt mind-blowing om man tar i beaktande att bägge boomer-generationer då skulle vara utlösta (intressant ordval…) utav omständigheter som trots olikheter ändå kan summeras med ett gemensamt ord: Krisläge. Det är ju ändå ganska spännande va?

Och nu vill jag bli husligare jag med?? I och för sig har jag väl länge tyckt att det inte skulle skada att vara mer lagd åt det hållet. Men jag undrar om det inte också är lite så man tenderar reagera i ett sånt här slags krisläge? Typ att jag vill instinktivt ta hand om något, bidra med något, göra något nyttigt. Till exempel att lära sig behärska matlagning av olika slag är ju en slags förberedelse, en stadig grund att stå på. Något nödvändigt som inte heller lämnar en sysslolös och överflödig. Tryggt! (Även nu som för sjuttio år sen, eller hur?)

20200331_surdegssemlor

Och med det sagt så har jag har gjort en egen surdegsrot! Och bakat bröd på den!! Det var egentligen det jag skulle blogga om, ville skryta med mina semlor. Se på dem! Aldrig vågat försöka mig på surdeg förr. Har hört att det är så himla lätt att misslyckas. Är ju till och med lite rädd för jäst, redan där har jag alltså tyckt att det verkat krångligare än jag eftertraktat. Men nu kändes det som det var dags att lära sig! Så jag var inställd på flopp i surdegsdebuten så att jag inte skulle bli för frustrerad. Istället gick det faktiskt ganska bra! Hade kunnat knåda in saltet bättre och låtit degen jäsa ännu mer, men alla här hemma är nöjda med resultatet. Semlorna går åt!

Så jäkla rewarding. Och detta är störtlöjligt MEN ska ändå erkänna att det gör mig lite extra nöjd att ur ett survivalist-prepper-perspektiv känns surdeg dessutom som ett helt vettigt know-how, nu när folk redan hamstrar jästen ur butikshyllorna. Jag behöver den inte, tihi.

Vill avslutningsvis visa ett par bilder på degen, före och efter tre timmars jäsning:

20200331_surdegsdeg

Urk så len och härlig den var. Mjuk och varm. Som magen på en hårlös katt. 😌 Blev så innerligt glad av att umgås med den. Rekommenderar! Jag följde förresten det första resultatet som ploppade upp på google när jag sökte på ”surdegsgrund”, och det var denna guide. Det var allt! Klart slut.

”Respektera det okända”

Tycke & tanke

Lyssnade på podden Armchair Expert och i avsnittet jag valde så var Ronan Farrow gäst. Farrow är författare, advokat, journalist och hans artikel för The New Yorker, för vilken flertalet kvinnor redogjort om Harvey Weinsteins övergrepp, blev i stort sett startskottet för MeToo-rörelsen. Farrows agenda är inte att peka ut eller att anklaga, vad han gör är att undersöka — grundligt — och rapportera. Det är han tydlig med. Lite intressant att det kanske behövs.

Jag hade glömt att Farrow var så sammanlänkad med Weinsteins öde. Det var bara utav ren slump som jag valde att lyssna på det avsnitt där Ronan är med just den dag då Harvey förklarades skyldig. Eller den slutgiltiga domen ska visst falla om ett par veckor, men juryn har i alla fall enats om att han är skyldig till våldtäkt. ÄRLIGT TALAT inte alls insatt i varken rättegången eller hur systemet fungerar. Men hur som helst.

I det fallet var det ju väldigt många människor som klev fram och vittnade om trakasserier och övergrepp. Det har också varit en härva av sekretessavtal hit och dit och enorma mängder pengar som Weinstein har betalat folk för att hålla tyst. Men ibland är det förstås inte lika tydligt. Ibland står det ord mot ord och det blir svårt att finna bevis. Ibland anses personerna som anklagas vara så generellt genialiska och genomljuvliga att många vägrar svälja något annat än lovtal om dem. (Woody Allen, Michael Jackson, Bill Cosby, eller för den delen Elvis.)

20190727_vatten

”Respektera det okända”, sa Farrow. Han tar som exempel att skådisar emellanåt uttalar sig offentligt ungefär med orden ”Men jag älskade att jobba med regissören, jag kan inte tro på anklagelserna mot honom, han var alltid så trevlig mot mig!” Och Farrow säger ungefär att det är väl KLART att Woody Allen (strongt förresten att ta sin egen pappa som exempel) eller Roman Polanski var sjysst mot den personen — hen är ju en FILMSTJÄRNA, och inte liksom ett utsatt barn inom familjen eller en drogad underårig flicka som skulle fotomodella för honom lite.

Sen behöver det förstås inte ens vara en känd person som anklagas för något för att andra ska uttrycka sig i samma ordalag. ”Men det där har jag svårt att tro, han har alltid varit schysst mot mig.”

Farrow tycker att vi istället ska tänka på att man inte vet allt. Bara för att vi känner en person så känner vi inte till alla hens möjliga sidor. Det betyder inte att man måste blint tro på varje persons uttalade om någon annan, men att man ska akta sig för att avfärda dem. Bättre att vara tyst, vill jag minnas att han sa. Jag håller med. Folk verkar gärna vilja sympatisera med hen som potentiellt blivit falskt anklagad och anse att hen behöver deras stöd. Ni vet, för att de är sådana goda människor. Men inte lika ofta är dessa goda människor villiga att sympatisera med det potentiellt verkliga offret som öppnar sig om något fruktasvärt hen har varit med om, men möts av misstro och i många fall aggressivitet. Vilket hen — obs obs obs — fasen vet att kommer hända. Och ändå tar hen det steget. (Jag säger inte att det avgör saken men jag tycker att det säger något.)

Tyckte det var smart sagt. Respektera det okända. Det är ett enkelt motto som vem som helst kan komma ihåg. Farrow sa för övrigt en massa andra smarta saker också men jag som INTE hoppat förbi en massa årskurser eller börjat i college när jag var elva är för dum för att återge eller ens förstå vissa av dem. Ah welp. Blev hur som helst sugen på hans bok Catch and Kill, som bland annat handlar om Weinstein och allt sjukt som hände medan Farrow journalistgrävde i fallet. Han försökte skriva den som en riktigt bladvändare, sa han generat i podden, och jag antar att jag inte är den enda popcornshjärnan som tilltalas av den approachen, så varsågoda!

Wordslut, 2019

Tycke & tanke

amandamontell_wordslut.jpg

I somras hörslade jag boken Wordslut: A Feminist Guide to Taking Back the English Language och om ni tycker att det låter torrt så misstar ni er. Om ni tycker att den låter uttjatat ”jamen fitta betydde faktiskt våt ängsmark ursprungligen, det är ju sååå vackert, dags för qvinnor att omfamna sina inre gudinnooor”-ig så misstar ni er också! Tack och lov.

Istället är den faktiskt riktigt fräsch och humoristisk, och innehöll en hel del nytt för mig. Författaren (och ljudboksuppläsaren) Amanda Montell presenterade tankar jag aldrig slagits av förr, eller tog redan bekanta ett steg längre.

Vi vet ju ju exempelvis att sättet medier rapporterar om våldtäktsfall tenderar vara skevt. ”Kvinna misstänkts ha våldtagits”, är väl det klassiska. Är det kvinnan som är misstänkt? Varför blir den passiva parten — offret — omskriven som den aktiva? Varifrån kom den här våldtäkten då? Särkerligen finns det väl en våldtagare med i bilden?

Numera när jag läser sådana rubriker tänker jag också på det Montell sa i Wordslut. Att språket i sig självt är utformat så mancentriskt när vi pratar om sex. Att det till exempel heter penetration. Det säger att mannen är den aktiva parten, den som penetrerar. Att när det gäller sex där ena parten penetrerar, så är det den parten som liksom innehar huvudrollen, den som agerar. Den andra har en mer passiv biroll.

Tänk ifall att språket istället utgick från ett kvinnligt perspektiv när det gällde sex. Så att det istället för att det hette ”penetrativt sex”, skulle heta typ ”omhöljande sex” eller dylikt. Så att kvinnan skulle vara den aktiva, den i huvudrollen, i stort sett den med kontrollen.

Jag tycker det är ganska otroligt att föreställa sig. Hur skulle det påverka kvinnors relation till sex? (Och sättet samhället och medier rapporterar om våldtäkter?)

Ordslampa är inte ett fult ord. Jag vill förstås också vara en. Inte minst för att med Montells guidning granskar man (läs: jag) sina egna språkliga åsikter och tvingas inse att de inte alltid är så hemskt vidsynta — eller feministiska!

”We’re also living in a time when we find respected media outlets and public figures circulating criticisms of women’s voices—like that they speak with too much vocal fry, overuse the words like and literally, and apologize in excess. They brand judgments like these as pseudofeminist advice aimed at helping women talk with “more authority” so that they can be “taken more seriously.” What they don’t seem to realize is that they’re actually keeping women in a state of self-questioning—keeping them quiet—for no objectively logical reason other than that they don’t sound like middle-aged white men.”

Jag borde förstås ha tipsat om den här boken då läsningen var färskare, för nu har de flesta detaljer fallit glömska. Men ännu en sak som stannat i minnet är tendensen att, i synnerhet på sociala medier, använda sig av kvasifeministiska termer som kanske låter kvinnokraftspeppiga, men egentligen bidrar vidare till att befästa att männen är normen. Så som att kalla sig en mompreneur, she-EO eller girlboss. De meddelar ju felaktigt att en vanlig chef och typisk VD är av manligt kön, och att en riktig entreprenör är en som inte är mamma. Inte så jättemycket girlpower i det va.

Men sen är det inte heller så konstigt att det blir så. När kvinnor genom tiderna ställts frågor om hur vi balanserar familjen med karriären är det inte så märkligt att vi hittar på identifierande begrepp som inkluderar dem båda, som säger att vi klarar både och. På samma sätt som vi hittar på benämningar för att berätta att det inte är ett hinder att vara kvinna samtidigt som en är chef — synd bara att det i slutändan antagligen ändå mest gynnar killchefer.

Wordslut är för dig som gillar: Språk, feminism, nördighet, populärkultur, humor och smart lättsamhet. Sååå så gott som alla antar jag?

Abort mission

Tycke & tanke

Processed with VSCO with a9 preset

Ja här sitter jag och gnuggar mig i ögonen. Det finns ju ganska mycket att känna sig aningen utmattad och omtöcknad utav. Tiden, till exempel. Klassikern! Nu just att den går så snabbt att den där bilden, exempelvis, togs för en månad sen fast det känns som igår, och samtidigt som den skuttar framåt i den här delen av världen så ilar den ännu snabbare bakåt i vissa amerikanska delstater. Inte ett jättesweet home Alabama just nu ändå va.

Men vad kan jag säga ens? Inget nytt i alla fall. Kan bara hänvisa till sånt som jag tycker att är smart och inte helt från helvetes röven: Som att ifall abort ska vara olagligt i Alabama så är obligatorisk vasektomi för alla sexuellt aktiva män inom staten det enda rimliga och någorlunda rättvisa. Då skulle den klara majoriteten av alla oplanerade graviditer undvikas, eller hur?

Fick en skymt av en tweet någonstans, tyvärr slarvat bort den, i vilken nån sa att det finns inget ens i närheten av lika plågsamt och ovärdigt att tvingas genomgå för en man, som för en kvinna att tvingas fullborda en graviditet som kom till utav våldtäkt. Och fy satan vad jag blir arg då jag tänker på det. Man kan kanske inte föreställa sig det här om man inte varit gravid (och kanske allra minst om man aldrig över huvud taget behöver fundera på hur det skulle vara att vara ens gravid, t.ex. om man är en inskränkt beslutsfattargubbe), kanske man inte alls heller kan förstå det om man aldrig blivit våldtagen och varit i precis den situationen, jag vet bara att jag tänkt på ett sånt scenario innan jag blev gravid och det brukade INTE fylla mig med en sån här absolut puräcklad ilska, men nu gör det alltså det och jag mår så jävla DÅLIGT när jag tänker på behöva gå igenom det. Alltså. Ord räcker inte till här, sån total mardröm.

Håller också med om det Lindy West saThe Daily Show. Det dök upp i flödet och har inte sett hela intervjun ännu men tänker jag ska göra det härnäst. Avsnittet är några månader gammalt, men gäller ju minst lika mycket nu.

Typ så här på svenska då:

Abortmotståndare försöker inte stoppa abort, de försöker lagstifta om vem som kan och inte kan göra abort. Konservativa politikers fruar och älskarinnor och döttrar kommer alltid att kunna få en abort gjord någonstans.
Allt abortmotståndsretorik gör är att hålla människor fångna i fattigdom i generationer. Det är målet och om det inte var målet så skulle de spendera sin tid och sina pengar på omfattande sexualundervisning, gratis födelsekontroll, och gratis preventivmedel.

Jag vet att ni alla vet detta redan men det är GANSKA sällan det faktiskt skulle handla om att abortmotståndare är sådana otroligt godhjärtade människoälskare att det bara är otänkbart att inte skydda allt ”liv”. Det är tydligen jäkla lätt att bry sig om nån veckor gammal celldelning men svårare när det gäller en riktig medmänniska med ett eget medvetande och en egen självständig kropp och psyke, alltsammans i nöd till exempel på grund av krig då. Det handlar så uppenbart inte om att rädda liv. Det är inte ”liv” som är så heligt för dem. Mest att kunna bestämma över andras, kunde nån säkert notera och knappat ha helt fel.

Läste också att Alabama brukar rankas lågt när det gäller utbildning, på sista plats eller däromkring i bottenskiktet av de 50 staterna — och om de VERKLIGEN brydde sig så mycket om barn och unga, så kanske de hade satsat mer på dem när de pressats ut ur en kvinnas livmoder också. 🤷 Okej det där är kanske småaktigt men hej det är inte som att jag inkräktar på deras mänskliga rättigheter så buhuu gråt mer.

Hade egentligen tänkt att jag skulle plocka in lite ditt och datt i det här inlägget och inte bara ösa ur mig samma avsky som jag delar med jäkligt många kvinnor dessa dagar, men nu gick det inte riktigt så. Ibland känns det smått fånigt att vi ska bry oss så himla mycket i vad som händer i USA, men landet har så länge symboliserat FrAmTiDeN & DrÖmMeN för oss att det är omöjligt att inte bli illa berörd.

Sista säsongen och särskilt sista avsnittet av Veep ploppar förresten upp i huvudet då jag tänker på hur. Hur? HUUUuuUUUUuuURRRRR.

Nä-ä hörni. Vi röstar väl för medmänsklighet och lite vanlig jävla klokhet i EU-valet den 26:e maj? (Eller i förhandsröstningen som pågår nu, från den 15:e till 21:a.) Här kan ni hitta er (finländska) kandidat.

Förälder på nätet

Ditt & datt

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset

Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga

Ursäkta, vad talade vi om?

M’lady 🌹

Tycke & tanke

Dagen innan kvinnodagen köpte jag blommor åt mig själv och jag velade mellan vita nejlikor och vita tulpaner men tänkte sen HERREGUD det är MARS, det är VINTER, nu får jag väl fasen skärpa mig. Vet jag inte var jag bor?? Man kan inte börja härja om KRISPIGA TULPANER redan, det är groteskt. Särskilt att kalla dem just så, alltså krispiga. Och är det inte lite hemskt hur snabbt vi börjar hyperventilera om våren? Vi hörs när det snöat fem gånger i maj va.

Ska man förresten vara riktigt onomatopoetisk så borde det väl ändå heta att tulpaner, om något, är tjocka? Ett tjog tjocka tulpaner. Tjock tjock tjock, så bryter man av dem.

20190310_pianoblomster

Häromdagen då jag satte ner blomvasen på den nya (fast gamla) röllakanmattan för att ta en bild, som en gör, så fick Blenda fiilis och uppvaktade mig med en leksakspianoserenad. Mycket fin stund. Mer om mattan en annan gång. WOW vilket framtida clickbait jag planterade där.

På tal om kvinnodagen och blommor så börjar jag känna mig rätt redo att släppa det fokusområdet. Det kan jag väl inte vara ensam om? Det skulle liksom va KRISPIGT, fast i positiv bemärkelse, heh heh. Fast obs! Jag fattar att alla andras bubblor inte ser ut som min och att det finns en klar poäng med att fortsätta upplysa om att kvinnodagen inte är till för att uppvakta kvinnor. Det är ju sant. Vill ha lite paus bara?

Fattar att det kan vara förlösande att ryta BEHÅLL DINA ROSOR men varje gång jag läst en sån status i år så har jag tänkt på att jämställdhet ÄVEN är till för de som faktiskt blir glada av att få en blomma. Att jämställdheten LIKA mycket tillhör de som hoppas på att nån ska ge dem en ros dagen till ära. De måste ju inte vara antifeminister för det. De kan va mer feminist än jag är. Och oavsett så ska det inte spela någon roll! Om ”M’lady 🌹”-uppvaktningen så vore deras ENDA mål i livet och allt annat var obetydligt, så förtjänar de ju likväl samma rättigheter och respekt som alla andra! Förstås. Det är ju det dagen handlar om. Men fokus! Var hamnar fokus? Mitt tenderar hamna nån annanstans.

Så om jag får drömma lite så skulle jag gärna se att vi kom överens om en tydligare linje för hur vi uppmärksammar internationella kvinnodagen i sociala medier. Eller att vi spånade fler idéer om vad vi kan satsa på om vi inte vill hålla på och snacka uppvaktning eller hylla starka kvinnor varje år. T.ex. genom att dela med oss av händelser då vi känt av förtrycket och nedvärderingen i att vara kvinna i en patriarkal värld, kanske? Som ett återkommande #metoo, som i allt sitt hemska var sjukt stärkande (och ögonöppnande), fast utan att specifikt kretsa kring sexuella övergrepp och trakasserier. Nåt som ger en bild av vilken dag som helst i ett kvinnoliv, och inte bara 8 mars. Eller nåt ditåt. Det skulle va fint. Gillade också Peppes tanke om ens feministiska handlingar och Ellens om ens medsystrars dito. Sånt som visar på hur brett och stort det är. Vilket perspektiv man än ser på det ur så ändå mycket större än rosor.

JAA JAA så dags att tänka på det nu.

Kvinnodags 📣

Tycke & tanke

goofs.jpg

Shoutout åt alla vanliga kvinnor! Vars liv utmärks varken av extraordinära prövningar eller prestationer.

Vanliga medelmåttiga kvinnor som inte åstadkommit något spektakulärt värt att hyllas och inte heller diktat slående citat värda att spridas. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade kvinnor som jämställdhet och denna dag tillhör lika mycket ändå. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade riktiga kvinnor som allt som oftast är svaga, fula, tröga, tillbakadragna, lata, likgiltiga och oengagerade, som människor är.

Shoutout åt alla dussinsystrar, panelhönor, blyga violer och okända kvinns! Vars värde är lika stort.


LÄS OCKSÅ: Låt en kvinna leva

Babyblått och babybisarrt

Tycke & tanke

20181110_turkos

På BB var det en läkare som sa ”Stor pojke” om Blenda. Fattade inte hur en läkare kunde ta så totalt FEL, hon var en liten flicka ju?? Efteråt har jag förstått att hon ändå var rätt stor för att vara tjej, 52 cm och 3850 g vid födseln. Fast i mina ögon var hon pytteliten, fast… eeh… ändå helt tillräckligt stor, om vi säger så.

I alla fall. Sen dess har det fortsatt hända att folk förmodar att hon är en kille. Säkert just på grund av att hon var rätt stor och dessutom gick upp i vikt snabbt de första månaderna, men antagligen också för att vi ofta klär henne i blått och folk är så himla dilliga med färger och kön och barn. De tror att blått är för pojkar och att flickor alltid ska ha åtminstone nån rosa, rysch-pyschig eller glittrig detalj på sig.

Men de av oss som inte går på varje påhitt vet dock hur det egentligen ligger till:

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
— Earnshaw’s Infants Department, 1918

Japp, så har det alltid varit. *old school*

Förresten betyder barn ”lada” på engelska. Så HA HA.


Ok men seriöst tho. Jag ser ju mig själv som en ganska modern människa som fattat att könsnormer beror på sociala konstruktioner och inte biologiska faktum. Och även OM det skulle visa sig att jag tagit helt fel där, så förstår jag ändå att det inte spelar sån stor roll när det ändå finns väldigt mycket variation individer emellan. För individen måste såklart komma först. Det gör den i ett civiliserat, välmående samhälle.

Liksom, det är kanske inte så himla viktigt att flickor och uteslutande flickor ska leva sina flickiga liv när det också finns pojkar som gärna skulle göra det och ingen friskt funtad människa tar skada av att de pojkarna också gör det. Lev och låt leva, ni vet. Ickebinärt, förstås.

Men. Ändå så blir jag lite obekväm när det händer sig att folk förmodar att min dotter är en kille. Inte så att jag blir irriterad, men som att jag känner att vi stött på ett missförstånd. Nänänä, nu måste jag reda upp det här, liksom. Hon är ju en flicka. Hallå va. Det ska ni veta.

Men varför? För jag tycker det är riktigt jävla förbluffande BISARRT att det på nåt sätt ska vara så viktigt att allmänheten vet om en bebis är snipp- eller snoppbarn. Och ändå så verkar jag ju själv tycka det också? På nåt plan?

Känner nån igen det där? Kan ni förklara varför ni känner så? Är det bara så inrotat att tro det är viktigt? Eller är det istället för att kön/genus ÄR viktigt eftersom att det är känsligt?

Fast sen spelar det kanske ingen roll varför. Det väsentliga här är kanske istället bara det att kön/genus KÄNNS viktigt och känsligt, även när det inte gäller oss själva — så när personer som det visst gäller, och mycket personligt, uttrycker att det förståeligt nog känns och därmed är viktigt och känsligt för dem, så får man försöka minnas det. Att det ändå spelar mindre roll för en själv.

Jag menar, om vi heteronormativa cispersoner bryr oss, och det inte ens berör oss, så… ja. Ni fattar vart jag är på väg här förstås, till att det nog inte är nåt för en själv att härja om då. Dags att knipa käft och tillämpa lite medmänsklig respekt för ens nästa då bara.

Ganska skit och extremt självisk

Tycke & tanke

20181002_hiss

Denna bild har inget att göra med något men är en jag knäppte efter att jag och Blenda hälsat på hos Elsa och Signe i eftermiddags. Tyckte jag var ganska kamouflerad i hissen.

Eller egentligen väldigt kamouflerad. Nästan så jag smalt in i väggen.

Nästan så jag hade kunnat gömma mig där för evigt, va?

Ni vet, om jag inte hade orkat gå hem. Om jag hade haft fler barn som väntat på mig där, till exempel.

Va, vad pratar jag om?

Äh, bara en grej jag hörde häromdagen, som en kul historia. Den var om en karl som jobbade så mycket övertid att hustrun misstänkte att han hade ett utomäktenskapligt förhållande. Efter en tid visade det sig att karl likväl var trogen! Det var bara det att han inte orkade åka hem direkt efter jobbet varje dag eftersom att han och frugan hade så många barn. Då var det liksom skönare att i ett par timmar hänga kvar på jobbet där toan alltid var ledig, och så vidare.

Och jag märkte jag att jag faktiskt blev rätt provocerad av den berättelsen. Alltså, av karlns beteende. Han hade väl varit med och gjort de där barnen?? Dags att ligga som han — ptja — fått ligga, kanske?

Fast det sa jag inte. Jag vill inte alltid vara den som *PrObLeMatIsErAr*, fast det får man väl inte säga i det här landet längre. (?? Vad händer? Nu raggar jag plötsligt ironiska poäng hos Livets Hårda Skolelever också??) Och nog förstår jag det lustiga i det (även om det ska medges att jag skulle ha svårt att se humorn om det var mig det hade hänt). För säg den förälder som INTE önskar att hen kunde fly fältet nu som då, det fattar jag ju redan nu med bara ett barn. Eller fan, säg den MÄNNISKA som inte drömmer om att skippa alla måsten, bara. Så igenkänning på det! Hur som helst, det hela kändes som en struntsak. Det gör det egentligen fortfarande men det hindrade inte mig från att även tänka såhär:

Tror ni att frun skulle ha mage att hänga kvar på jobbet nån timme varje kväll för att det är så jävla skönt med egen tid? Att bara hipp som happ lämna över ansvaret att ta hand om barnen åt maken? Att flera gånger i veckan resonera ”Näh, det där får nån annan fixa” och hålla sig hemifrån för att fisa och spela Candy Crush ett par timmar? Medan maken där hemma bara, ”Oj nej har hon träffat nån annan? Men shiiit BARNEN DÅ” — alltså urgh fy, det är ju hemskt egentligen. Tänk att oroa sig för sånt, det vill man inte.

Och ni tänker kanske att herregud, lilla vän, lilla lilla stumpangumman, det var bara en berättelse. Och det kanske det var! Men skulle vi dra likadana berättelser om kvinnor? Hur tror ni att allmänheten skulle reagera på en sån historia? Inte särskilt bra va. Den partnern och föräldern skulle man ju se för vad den är: Ganska skit och extremt självisk.

Vilket jag antar att vi ALLA är innerst inne men på nåt sätt verkar det som en del av oss slipper lättare undan med att inte jämt och ständigt behöva försöka dölja det. Särskilt då vi pratar föräldraskap. Oavsett får man väl konstatera att det egentligen är ganska deprimerande att en positiv twist på en illavarslande historia kan låta såhär: ”Näh, han var inte otrogen ändå, han bara såg inte frun och barnen som så värst viktiga, that’s all.”