Stormen, smakprovet, skotten, sötsuget och sluket

När stormen Vieno avlägsat sig gick vi ut till pallkragen vår i går kväll. Det var dags för provsmakning av koronagubbarna. Ja, de heter så. (Hela fjolåret var bara en stor PR-kupp för dem.)

Det var bara en jordgubbe som var färdigmogen så det var den nästyngsta av oss som fick äran.

Tänk vad sjukt det hade varit om det hade varit jag som ätit den. Bara: öhh ja det är ju jag som köpt plantorna eller hur?? Läste en tråd på @mansbebisar på insta för nån månad sedan, där folk berättade om män som lassar upp mat på sina tallrikar utan att tänka på att maten ska räcka åt alla. Framför allt nämndes många pappor som tog mat åt sig själva först utan att bry sig om att servera åt sina små barn som hungriga sitter och väntar på att få mat men inte kan ta själv, och inte heller i att även barnen (och mamman) skulle kunna äta sig mätta på det som var kvar, som åt upp ”resterna” som hade funkat som matlåda följande dag/ar, inte för att de fortfarande var hungriga eller så utan för att det fortfarande gick ner. Otroligt deprimerande tråd. Särskilt att den var så lång. Och att jag ser den här bakomliggande normen ÖVERALLT, och då menar jag även i mig själv. Jag har inte hunnit fundera jättemycket på hur det ska bli att uppfostra en pojke, men det är i alla fall en sak jag kunnat konstatera, att det ska vara lika självklart att min flicka också är någon som växer och lika mycket gillar sötsaker och behöver bli ”stor och stark”.

Samtidigt ska man väl inte truga på barn mat heller. Vi har för många gånger nu begått misstaget att nämna efterrätt på förhand och då blir det nästintill omöjligt för treåringen att äta maten sin, även favoriträtter. Var väldigt bestämd sist efter att detta upprepat sig gång på gång en längre tid, så det blev som att vi tvingade i henne sin mat och det känns dåligt i efterhand. Skäms över det, särskilt då jag själv har ett SÅ dåligt minne av en sådan liknande erfarenhet. (Mådde illa, fick inte gå på rast innan jag ätit upp skolmaten, var ensam elev kvar, kräktes upp alltsammans på väg ut ur matsalen, åt sedan inte risotto på ca tjugo år.) Vi MÅSTE lära oss att hålla efterrätter som överraskningar, herregud. Vi har precis pratat om detta, alltså JAG har lyft fram det, och sen är vi på restaurang och läser menyn och jag bara: HmmmMMMMMm tänk om man skulle ta EFTERRÄTT sen då! 😣🙄

Innan vi gick in plockade vi knoppande blomklasar som fallit ur hängsyrenen. Stormen hade knäckt av dem så de hade säkert legat där sedan föregående natt och var inte precis det piggaste gänget. Vad tror ni, kommer de slå ut i blom ännu? Har precis lärt mig av Linda att man ska plocka bort bladen från syrenkvistar man tar in, annars orkar inte vattnet fram till blommorna.

Vaknade klockan tre i natt och mindes att jag glömt att vattna smultrongroddarna. Jag hade kommit på samma sak natten innan, men sedan glömt det igen. Så i natt steg jag upp och gav stackarna vatten, äntligen. Många hade vissnat, så snopet. Blenda förlät mig, men jag är nu ännu mer nervös över hur det ska gå med resten. Borde väl så småningom plantera om dem men wääh de verkar så ömtåliga och lååångsamma. (Även när jag minns att vattna dem.) Finns det månne rediga smultronplantor att köpas nånstans i Vasa ännu? De var slut på Plantagen. Måste leta. Måste ha smultron! Först och främst barnet.

Kvinnas dag var dag

Jag tillbringade kvinnodagen så som en modern, tidlös kvinna bör — som trött och lat. Utan prestationer, utan fake it til you make it, utan större ambitioner än att inte göra mer än jag måste, och knappt ens det. Nej, det är inte att ”vara snäll med mig själv” jag pratar om. Jag menar att bara vara som man är. Inte att tillåta sig det, inte att unna sig det, inte att vara förtjänt av det så därför så. Utan bara att frickin’ VARA.

Otroligt provocerande att till och med idén att inte ställa (så) höga krav på sig själv blivit en prestationsgrej. Nåt att klappa sig själv på axeln för, eftersom man, underförstått, är så uppoffrande alla andra gånger. Jag kan inte vara den enda som uppfattar en sådan underton, va? Ironin i det!! Och är det förresten inte bara en förlängning av duktig flicka-syndromet? (Även den en ganska bekväm brist att bekänna, får en väl anta.) Duktiga flickor, presterande tjejer, goda kvinnor. Godkända.

Nej men gud jag vet inte vad jag vill ha sagt. Ville skriva nåt om kvinnogrejer på kvinnodagen men blev som sagt så trött och lat och nu, en rad veckodagar senare, är min energi helt mysko. Jag låter sur och jag förstår inte varför? Jag älskar kvinnor, och jag vet att det är alldeles rimligt och välmotiverat att beundra dem för att de fasen får grejer gjorda, men jag älskar dem särskilt när de latar sig. Eller är trötta på nåt. Så är det bara. Vill att ni ska veta det!! (Men med det sagt borde denna kvinna likväl verkligen städa.)

Out in public, make a scene

Det är något poetiskt och väldigt talande med att när Trump för några år sen var presidentkandidat för första gången så läcktes ett band där han pratar om kvinnor, om att vad han brukar göra är att ”grab them by the pussy”. När han litet senare, trots detta och oändliga andra brister och olämpligheter inte bara som ledare utan som en samtidsmänniska överlag, ändå vann presidentvalet (men inte majoritetsrösterna) så samlades människor dagen efter att han svurits in som president — över 200 000 i Washington och några miljoner runtom i USA. Demonstranterna bar rosa mössor, s.k. ”pussy hats”, bland annat i protest mot presidentens kvinnosyn. Lite som att säga: Jag bestämmer över mig och du, ditt äckel, rör inte mig.

Och det var någonting alldeles särskilt att se att kvinnor nu igen samlas på gatan utanför Vita Huset, och den här gången är de där utav glädje, och lättnad, och segeryra! Och alldeles självmant, med 100 % samtycke (!!), stämmer de upp i en så symboliskt talande sång. De sjunger I said certified freak, seven days a week / Wet-ass pussy, make that pullout game weak. Blev bara så GLAD av det! WAP WAP WAP WAP — för att pussy-grabber-Trump förlorade. Hihi!

Vanessor

Tidigare i höstas hörslade jag My Dark Vanessa av Kate Elizabeth Russell. Det är en berättelse som inte är lätt att skaka av sig. Huvudkaraktären Vanessa är en 15-årig tjej som anser sig samtyckligt inleda en romans med sin 42-åriga lärare Jacob Strane. Som läsare inser man att läraren steg för steg manipulerar sin elev, men för tonåriga, rätt ensamma Vanessa är uppmärksamheten den bekräftelse som många i hennes livsfas längtar efter. Att hon är speciell. Hon känner en attraktion till honom, som utvecklas till en förälskelse.

Genom boken dras det paralleller till Vladmir Nabokovs Lolita, och Vanessa läser den boken och sin egen upplevelse som en romantisk kärleksberättelse. Enligt henne är det frågan om passionerad, djup kärlek som omvärlden missförstår och vill förvränga till något fult. Åren går och sen inträffar #MeToo. Tänk om Lolita aldrig var någon Lolita utan faktiskt bara Dolores Haze?

Förra veckan hörslade jag Samtycket, en annan bok med liknande tema, även den en som biter sig fast i en, och även den med paralleller till Lolita — men som skildrar författarens egna erfarenhet när hon, som 14-åring, inleds i en romans med en etablerad fransk kulturman. Den är alltså självbiografisk och författaren heter Vanessa Springora.

Denna Vanessa beskriver en liknande händelse som hände Russells Vanessa: En äldre man ägnar henne uppmärksamhet och hon suger i sig bekräftelsen, den smickrar henne. (Det låter banalt då jag summerar det, men verkligen inte när Springora skildrar det.) Tonårshormonerna gör även sitt och hon känner åtrå för den 50-årige författaren GM (Gabriel Matzneff). Han är noggrann med att se till att hon ger honom sitt samtycke för det som sedan ska följa. Han är, nämligen, rutinerad. Och det är alldeles välkänt i Frankrikes kulturvärld. Han skryter om sina sexuella äventyr (övergrepp) i sina böcker.

De här är två intressanta och obehagliga böcker som av en händelse råkar passa tillsammans som två bitar från samma patriarkala, daddy-issues-populäriserade, flickor-hypersexualiserade samhällspussel vi tyvärr kallar verkligheten. Att de båda huvudkaraktärena heter Vanessa gör inte, som man kanske kunde tänka sig, att jag föreställer mig dem som samma person. Istället får det effekten att de tillsammans började att symbolisera varje ung flicka. Alla flickor är Vanessor. Och inga flickor är Lolitor.


Detta har inte med nåt att göra, men jag blev så förvånad när jag kollade Russells författarbiografi på Goodreads och kände igen hennes bild. Hade ingen aning om att jag visste vem hon var men jodå, vi var nämligen i samma online-community för typ tio år sen! Vi lärde aldrig känna varandra men jag kände definitivt till henne. Alla visste redan då att hon var smart, begåvad och att hon var en författare som skulle slå igenom. Hon jobbade på My Dark Vanessa redan då, i intervjuer har hon sagt att hon gjort det sedan tonåren. (Verket drar förresten stor nytta av detta, att Russell redan som tonåring skrivit karaktären Vanessa som tonåring.) Tycker det är OTROLIGT häftigt att hon haft berättelsen med sig och aktivt arbetat på den så länge. Tycker OCKSÅ att det är ganska jäkla otroligt häftigt att när hon väl sedan debuterade med samma berättelse så skrev hon ett sjusiffrigt kontrakt med sitt förlag. Det är liksom BÅDE absolut lyxdrömmigt och känns samtidigt helt välförtjänt.

Bland feminister, vampyrer och lönnmördare

Det kan väl inte bara vara jag som tycker det är så orimligt svårt att hitta en duglig tv-serie dessa dagar? Det är så få som håller måttet. Endera så hittar jag trettio gånger fler saker att störa mig på än uppskatta (det kan inte *bara* handla om mig att det är så), eller så väcker serierna inte tillräckligt med känslor över huvud taget och så tappar jag intresset med tiden. Nån månad senare minns jag dem knappt. Men här är tre jag gillar just nu! Samtliga hittas på HBO Nordic.

mrsamerica

Mrs. America baserar sig på verkliga händelser och personer i 70-talets USA. Vi befinner oss mitt i andra vågens feminism med kända surfare som Gloria Steinem, Betty Friedan, Shirley Chisholm (som jag sett på så många bilder förut men aldrig riktigt vetat vem varit, pinsamt) och så kvinnan på bilden: Phyllis Shlafly. Nej jag vet, jag hade heller hört hennes namn innan jag såg första avsnitettet. Hon var en konservativ, påläst författare och antifeminist som såg det som sin uppgift att stoppa Equal Rights Amendment, ett tillägg till konstitutionen vars ändmål var att garantera jämställdhet för amerikanska medborgare oavsett kön, genom att upphäva juridiska distinktioner däremellan i fråga om skilsmässa, anställning och så vidare. Det är runt den kampen som serien utspelar sig.

Det ska erkännas att jag gillar inte allt i den här serien, men tycker att den än så länge har vuxit för varje avsnitt. (Har i skrivande stund sett de fem som hittills släppts.) Ska ändå inte smussla med att största dragningskraften antagligen är ämnet och att den känns low-key allmänbildande att se på. Tycker att det överlag är svårt med kultur som görs med ”feminism” som tema. Det funkar inte som självändamål och det blir så jäkla skämmigt när budskapet sprids genom att en protagonist typ *TAR STÄLLNING* och predikar ordet. Jag menar jag håller ju oftast med om vad som sägs men snaaark fnys SUCK. Hur som helst så tycks Mrs. America undvika detta så gott det går — puh!

Sen är det ju något med sjuttiotalet som alltid fascinerar. Det är bara roligt att se på. Inte heller skadar det att serien har en kul skådespelararsenal med Cate Blanchett, Uzo Abuda, John Slattery, Sarah Paulson, Adam Brody (JA, Seth Cohen från the O.C.!), Jeanne Tripplehorn, m.fl. Enda större skådis vars rollprestation jag inte gillar är Rose Byrnes tolking av Gloria Steinem. VARFÖR så jäkla mumlig och dåsig, undrar jag, men ja ja. Alfred tyckte häromkvällen att karaktärerna var svåra att få nåt grepp om, att han inte skulle kunna beskriva de flesta. Jag känner likadant MEN störs inte av det alls, tycker istället att det gör att karaktärerna känns verkliga. Gillar dem, och kanske särskilt Friedan. Fast porträtteringen inte är helt smickrande, så ömmar mitt hjärta för henne. Ni får väl ta och kolla serien så kan vi prata om varför!

whatwedointheshadows

What We Do in the Shadows är en mockumentärserie a la The Office eller Parks and Recreation (har inte sett specialen ännu!) men här följer vi ett gäng uråldrigt unga vuxna som bor tillsammans i ett hus på Staten Island — vi möter vampyrerna Nandor, Nadja och Lazlo, samt energivampyren Colin Robinson som bor i källaren. På svenska är hans typ kanske mer kända som energitjuvar, sådana som världen över oftast jobbar på något kontor. (Kanske min favoritkaraktär!) Nandors dödliga betjänt, a.k.a. familjär, Guillermo är också en av de centrala figurerna i serien. Han drömmer om att själv förvandlas till vampyr, gärna av sin mästare som han vid seriens början passat upp på i tio år.

Ursprunget till serien finns i en film med samma namn som kom ut för några år sen, plus en kortfilm från typ 15 år sen (!), jag har dock helt missat dem så serien var ny för mig. Bakom denna franchise ligger Jermaine Clement (Flight of the Conchords) och Taika Waititi (Jojo Rabbit) så det säger kanske något om humorn. Torr, underfundig, otippad och överlag rätt lågmäld men stundom liksom lite urflippad och naivistisk. Ja, jag vet inte, serien är himla kul bara! Har hittills sett sex avsnitt. Ser nu att det sjunde avsnittet har fått 9.4 poäng på IMDb. Iih, ser fram emot ikväll!!

barry

Barry har ni hört bruset om, visst? Det har ju mer eller mindre ständigt pågått en applåd sen starten för ett par år sedan. Komikern och framtills dess aningen oseriöst stämplade (får man väl ändå säga?) skådisen Bill Hader gör en sjukt bra insats som krigsveteraren Barry Berkman som efter en lång tid av samvetslöst lönnmördande har fått nog och känner en längtan att bli skådis istället. Låter det som en påtaglig konflikt mellan dyster, brutal mardrömsverklighet och drömmens pastelliga lalaland? Ja, det är det ju. Egentligen har väl den här serien en ganska klassisk tematik — gott/ont, svart/vitt och gråzoner, vilken person man väljer att vara — men jag har aldrig sett det göras så här förut.

Misstänker att denna mörka komediserie kanske inte är för alla. Endera står man ut med svärtan och våldet eller så mår man för dåligt av det. Jag tycker den ändå håller en bra balans men den kan plötsligt svänga i handlingen och bli så JÄKLA mörk. Omöjliga situationer, moraliska konflikter, pest-eller-kolera-situationer uppstår och Barry tvingas göra sånt han verkligen inte vill — och sedan leva med det också. Nu då jag skriver ut detta känns det helsjukt att det ändå finns humor i detta men alltså faktiskt ganska väldigt mycket klämmer de in! Väldigt trist att vi nu sett de två säsonger som hittills kommit ut. Säsong tre får vi bara vänta på!

Bonus: Jag vet inte med er men jag blir alltid glad av att se självaste the Fonz, Henry Winkler. Dessutom perfekt i sin roll.

Det var allt jag hade på lager! Har ni tips? Kanske finns det nån serie jag borde ge ännu en chans? Fleabag har jag sett och älskat p.g.a. är inte galen, The Marvelous Mrs. Maisel blev jag tyvärr allergisk mot när jag insåg att hon var blott Lorelai Gilmore v. 2.0 (jag upprepar — är inte galen) och Succession har jag också sett och fattat tycke för. Bara för att avhandla de självklaraste, tänkte jag! Sen kommer jag inte på fler??