skogsrapport

Åkte hem till Katternö i förrgår, vaknade på söndagsförmiddagen och mor berättade att min mosters make hade visat henne ett område i skogen bakom vårt hus där alla träd hade gått av. I och med att jag tillbringade torsdagskvällen med att se på de första avsnitten av Arkiv X så tänkte jag att detta måste undersökas, och så som en bör så tog jag med mig min partner, Esmeralda. Från Feline Bureau of Investigation. Ah ha ha ha. Ursäkta, är trött. Fick ingen bra bild på trädmassakern men på denna bild tittar vi i alla fall på det området. Nu är jag tillbaka i Vasa och min rapport om vilka mystigheter som verkligen utspelat sig där i skogen är ganska futtig. Arkiverar detta under X.

Om Esmeralda kan jag däremot rapportera att hon kan vara en krävande partner ibland. T.ex. då det gäller skjuts.

felidaefamiljen

20150325_cle

Igår togs denna bild, ikväll hämtades Caspian och Esmeralda. Ville föreviga den här tiden de bott hos mig ordentligt och högtidligt och uppställt, glad att det blev av (och att jag fick hjälp med det) — är så jäkla nöjd med bilden. Nästan direkt de åkt kändes det konstigt att de inte var här längre efter att de varit här i ungefär sex veckor. Kommer säkert ta en stund innan jag vänjer mig och kommer såklart sakna dem. Trots att jag själv bott på andra ställen än i samma hem som dem under merparten av deras liv så känner jag att de är mina, mina, mina, och har väl så gott som alltid gjort det. Ända sen de var unga i alla fall.

Esmeralda föddes i smyg, i min systers klädskåp. Hennes mamma Miranda var mycket gammal och i princip senil, tror vi, och vi hade sett att hon varit dräktig och sedan smalnat. Hon hade förut fött ungar någonstans utanför huset så vi trodde att hon gjort det igen. Men så en dag hörde min dåvarande pojkvän Mathias ett ynkligt pip ifrån min systers rum och inne i garderoben som råkat ha dörren på glänt hittade vi spräckliga Esmeralda, den enda ungen i kullen. Så som jag minns det höll hon precis på att öppna ögonen, vilket alltså betyder att hon redan var runt en vecka gammal. Miranda verkade inte komma ihåg att ta hand om sin unge så vi födde upp henne på modersmjölksersättning, baddade henne med våta näsdukar så att hon uträttade sina behov och hon sov nästan varje natt i min säng. Hon pep mycket som unge och jag googlade runt på diverse kattsidor och gav henne varma bad i handfatet som skulle hjälpa henne med gaser. Minns ännu hur ofattbart liten hon var där i badet. Hon var också mycket skelögd som unge och såg ofta hysteriskt rolig ut, gick ibland inte att se på henne utan att börja skratta, men hon växte ifrån skelandet. En gång låg hon på rygg i min famn och bet i min hand med sina små tänder då hennes huvud plötsligt bara föll långsamt bakåt och hon somnade med ett vidöppet gap.

Hon heter Esmeralda för att då hon var liten hade hon de grönaste ögon jag nånsin sett på en katt och Esmeralda betyder smaragd, vilken ju är en grön ädelsten.

Senare den hösten kom Blixa, en hankatt vi hade då, hem efter en längre utflykt. Hack i häl hade han en svart kattunge, lite mindre än Esmeralda, kanske en-två veckor yngre, och Blixa verkade ganska tafatt i situationen men var vänlig med ungen. Kattungen jamade nästan konstant men lät inte en komma nära, men följde dock efter de andra katterna och kom således in i huset där han fick mat, åt glupskt och jamade hjärtskärande mellan varje tugga. Vi förstod att han följt med Blixa från en bondgård en bit bort i byn och det var därför han var skygg, han kom inte från ett människohem. Nästan direkt efter att han anlänt hos oss blev han jättesjuk, han låg på en stolsits i ett par dagar och febern syntes i hans ögon. De dagarna tillät han att en kom nära men det berodde nog på att han var så kraftlös. Han verkade frysa så vi flyttade in honom i pannrummet och där kröp han in i hörnet tätt intill värmepannan. Han fortsatte att vara sjuk. Min mamma beslöt att det var dags att få slut på hans lidande och öppnade pannrumsdörren för att hämta honom. Den dagen hade den första snön fallit, och Caspian, så som han kom att heta, som bara legat i flera dagar, sprang glatt ut och började leka i snön. Ett par månader senare lät han mig för första gången hålla honom i famnen.

Han heter Caspian för att han kändes som en kunglig varelse som varit ut på svåra villovägar men sen hittat hem, som Caspian i C.S. Lewis böcker om Narnia.

De blir båda två elva år i år. Det har varit fan så fint att ha dem här. Min juvel, min prins.

Tl;dr: KATTER. Förstår ni? KATTER.

fars dag

Image0314

Tycker det har varit så fint att scrolla igenom Facebook- samt Instagramflödet idag och se alla gamla bilder på alla fäder. Min mamma brukar ibland mejla negativ och positiv hon skannat åt mig och jag visste att jag måste ha något foto där lämpligt dagen till ära. Hittade detta under rubriken ”pappa och flickorna”.

Igår pratade jag ganska länge med mitt faderskap i telefon och efteråt tänkte jag igen på hur mycket jag ärvt av honom. Jag har inte bara ungefär exakt hans ansikte, utan till stor del också samma kritiska sinne där vi sällan håller tillbaka när saker diskuteras, samma temperament och överlag samma sinnelag skulle jag tro, samma intresse för analys, samma värdesättande av att kunna uttrycka sig tydligt och samma vilja att alliera sig med den som befinner sig i underläge. Därtill har jag också ärvt en viss datanördighet, även om den i mitt fall är betydligt mindre avancerad, ett tycke för kameror och foto, med mera. Min pappa blandar lättsamma halvt-på-skoj-halvt-på-allvar-uttryck som ”Om int man vill så måst man int!”, med att t.ex. cyniskt och fränt kalla någon en ”en hänsynslös utsugare”. (Gårdagens favorit, så jag fnittrade!) Och min pappa säger sällan bara ”hej” när vi hörs eller ses, istället sätts ett a till där på slutet av hälsningen.

Under den där dingdonghärvan engagerade min pappa sig och var osvikligt på min sida, det var aldrig fråga om att jag skulle ha gjort bort mig eller ens något ditåt. Han var ofta mitt bollplank och vi har tillbringat timtal med att analysera och ventilera situationen. Det var en tid där som jag blev hånad från höger och vänster av varierande grad, och då mejlade han mig ett citat av Gandhi.

”First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win.”

Såklart det är heja han säger.

Jag grattade honom i förskott igår och han tackade och tillade att han nog inte var så brydd i dagen i all dess kommersialism. Men grattis ändå pappa, vet ju att du läser. Och grattis alla pappor överlag.

igår på kvällsäppelkvisten

20140531_apel_00420140531_apel_005

Äppelträden står i blom och de bakom mammas och pappas hus var magnifika i år igen. Jag var där igår och kunde inte heller detta år motstå att ta massor med bilder på dem, och passade också på att ta ett par smygbilder på syster Charlotta.

20140531_apel_00120140531_apel_00220140531_apel_003

Nytt för årets äppelblomsterfotografier är att min systemkamera kan ta kvadratiska bilder på momangen så jag testade denna funktion, men jag är något ovan och jag märker att kompositionerna lätt hamnar lite för långt åt ena sidan eller den andra, oftast aningen för långt åt höger. 1:1-formatet kräver också att jag fotograferar via skärmens live view, även det något jag inte är van med då det gäller DSLR och knappt har använt alls förut. Kvadrater tycks vara kinkigare än rektanglar. Jag beskär sällan mina bilder i efterhand, men det borde jag kanske ha gjort här. Börjar bli mer och mer förtjust i mitt relativt nya 40mm pancake-objektiv med maxbländare på 2.8, det har förstås alltid haft uppenbara fördelar så som att det är praktiskt platt till storleken samt inte kräver att jag backar fullt lika mycket för att ta en bild som 50mm-objektivet gjorde, men utöver det så jag varit lite tveksam till skärpedjupet vilket har känts tämligen ytligt i jämförelse med gamla objektivets maxbländare på 1.8. Nu har jag blivit mer förtjust i den, den känns mer retro, mer analog — antagligen bara för att jag har ett par gamla kameror med bländare på ungefär samma mått, men likväl är det något jag gillar och gillar att påminnas om. Ja, det skulle måhända inte vara helt oskäligt att variera inställningarna på bländaren nu som då och inte alltid bara öppna den maximalt, ähum.