15724800 sekunder är 262080 minuter är 4368 timmar är 182 dagar är 26 veckor är 6 månader är 1 ögonblick är 1 evighet är ett ½ år

20180407_halvaaring_001

Här ser ni en liten filur som blev en halvåring igår! Med risk för upprepning utifall att ni redan såg att jag skrev så här på insta, (är för lat för att hitta på nya formuleringar,) men hur som helst: Som miljarder av föräldrar innan mig får jag konstatera att månaderna gått snabbt. Hon har varit här i ett ögonblick och samtidigt en evighet, och kolla, nu ligger hon redan där och läser serietidningar vid läggdags.

20180407_halvaaring_002

Fast med viss assistans.

Vi firade milstolpen med att servera henne gröt för första gången och den var uppskattad. I dag var den ännu populärare. Om vi ville vara lite jobbiga så kunde vi säga att hon nästan var lite het på gröten. Men det vill vi förstås inte så vi avstår.

20180407_halvaaring_003

Har jag förresten berättat att hon lärt sig att åla framåt? Är stolt och skräckslagen.

En glad prick

20180322_blendapupu_001

Jag har själv inte så mycket att jämföra med, men folk som har mer erfarenhet av bebisar än vad jag har brukar säga att Blenda verkar vara nöjd av sig. (Snäll, kan de säga, men menar antagligen typ lätthanterlig och medgörlig. För missnöjda eller oroliga bebisar är väl inte elaka heller.) ”Världens gladaste bebis”, blev hon t.ex. kallad i förbifarten under förra veckans fredagskväll, och det kan faktiskt hända att då i den stunden så tog hon ett medeltalsrekord i just det. (Åtminstone utifall ifall att My typ sov just då.)

Men natten till igår väcktes vi av ett ihållande avgrundsvrål. Hon grät och skrek och ylade och hulkade. Hon var dessutom hes på rösten och rosslig i andningen och när hon slutade skrika och började amma så hördes hetsiga snörvlingar ur nosen. Jag, som under kvällen innan mätt min egen temperatur till 38 grader, föreställde mig ett sant mardrömsscenario under de närmsta dagarna. Att Blenda, som nysit och hostat en del hon med, skulle bli fruktansvärt förkyld och att det skulle visa sig vara influensan som vi båda smittats av, att vi skulle känna oss tvungna att packa ihop alltsammans och åka tillbaka till Vasa för att vara nära till sjukhuset ifall att vi skulle behöva ta in henne på kontroll, för att det skulle kännas tryggare så än att stanna här i Pedersöre, men att jag då skulle behöva göra det med fullfjädrad feber, och så vidare.

Sen höll Blenda fast sig vid bröstet under mer eller mindre resten av natten. När jag vaknade på morgonen så låg jag lite på rygg och hon hade vänt sig på mage och typ höll upp sig med armarna i sömnen så att hon nådde till bröstet. Det såg egentligen ganska lustigt ut. Jag var nervös för hur dagen skulle bli, inte minst för att jag hade en riktig mördarhuvudvärk, och bebisen fortsatte igla sig vid mitt bröst. Måste kolla febern på henne, tänkte jag. Hur sjuk är hon? Hur illa blir det? Men en stund senare tittade jag på henne och då låg hon där och såg på mig, lite förväntansfullt, och då min blick möttes henne sprack hennes ansikte upp i ett bekymmersfritt och något pillemariskt leende. Alltså fy fasen vilken lättnad det var, jag kände mig som en skranglig gammal lada som ett tungt snöras från taket precis befriat från kollaps. Senare började Blenda tjattra och prata, utan heshet och utan snörvel. ÄR SÅ JÄVLA LÄTTAD. Hon var sitt vanliga glada jag igen!

20180322_blendapupu_002

Hon har övat på att vända på sig och nyligen, var det kanske förra veckan, som hon bemästrade det. En morgon när jag fortfarande sov men Alfred och Blenda hade gått upp hade hon vänt sig från mage till rygg. Inte långt därefter, kanske var det redan samma dag eller följande som jag såg henne vända sig från rygg till mage då jag lockade med nån leksak hon gillar. (Nu minns jag faktiskt inte om det var prasselduk, Bamsebadbok eller dagstidning.) Och sen dess rullar hon omkring! Fick börja akutdammsuga i vardagsrummet för förstås hittade hon direkt det dammigaste hörnet.

Annat nytt för Blenda Mo är ”smakportioner”. Citationstecken för det spårade ur rätt snabbt och blev mer än bara smakprov. Vi började med morotspuré (eller som vi kallar den: roten till allt Mo) för två veckor sedan, och då följde vi smakportionsrekommendationen att ge en tesked första dagen, två nästa och så vidare. Hon gillade det och åt duktigt. Sen testade vi avokado och banan som hon inte blev lika förtjust i. Sedan äppelmos och det tyckte hon var så himla gott att hon gärna hade ätit hela burken på en gång… och då lät vi henne äta fler teskedar direkt. Sen dess har hon också fått bekanta sig med mango, plommon och päron. Helt klart har hon varit mest förtjust i morot och äpple — lokala råvaror ska det tydligen va.

En tredje ny grej som jag inte berättat om är att hon börjat låta fram en del stavelser, hittills väldigt sporadiskt, men ändå. A-ta a-ti upprepade hon rytmiskt häromdagen. Hedde låter det också som att hon säger rätt ofta. Det kunde man uppfatta som ett dialektalt ”det där”, men antagligen är det ju bara nåt läte hon fastnat för. Hon är 5½ månad pytteung, såatt… Och ändå är jag (*tYpIsK fÖrÄlDeR*) rätt övertygad om att hon börjar förstå hur ”hej” fungerar. Hon säger det alltmer ofta tillbaka åt en då man säger hej, och ibland säger hon det först och det är alltid kontaktsökande. Men för det mesta säger hon det bara en gång! Eller väntar en stund tills nästa gång. För hälsningsfraser blir ju lätt så andefattiga om de upprepas, det vet hon.

20180322_blendapupu_003

Vår lilla hejarklick. Har en seriös sida, som bilden ovanför illustrerar, men är alltså allmänt känd som en glad prick. Kul!

Jag har närt en blimp vid min barm

20180131_faergklick

Jag sover på höger sida av sängen och detta har börjat synas alldeles tydligt på mittfältaren Blenda som oftast ligger vänd mot mig. D.v.s. på det nu så tunna håret, som hon hade så överraskande mycket av då hon föddes. Nu har hon en växande kal fläck särskilt på högra sidan huvudet, som en diagonal halvkrans egentligen, inte utan att hon rätt ofta påminner om en galen liten vetenskapsgumma.

På onsdag blir Blenda fyra månader och i måndags var vi på tillhörande kontroll. Hon mättes till dryga 65 centimeter i längd och knappa 8,8 kilogram i vikt. Det går ingen nöd på henne, med andra ord.

I övrigt så vill hon ju helst stå upp, det trivs hon med. Men hon kan inte vända sig från mage till rygg eller tvärtom ännu, så de senaste dagarna har jag haft henne på hårdträning med att ligga på golvet. Prasselduken som Elin W. supergulligt lämnade i postlådan innan hon åkte till Berlin har blivit en klart favorit och andra gånger går det att lura Blenda att trivas på golvet lite längre med en spegel som jag lutar mot ett stolsben så hon får se sig själv i den.

Men det allra nyaste hon tagit till är att hon börjat yla eller snarare pipa väldigt höga toner. IIH och YYH i varierande kompositioner tjuter hon fram nu som då. Hon får liksom fnatt ibland och sätter igång med sitt kvitterbröl. Hälften marsvin, hälften mistlur. Och ganska helt blimp.

En kulen natt natt natt

20180118_blendadjur

Den förtjusande bebisen på bilden ovanför har sedan bilden togs, klockan 20:15, vänt sitt smile upside down. I min sambos famn vankas hon av och an, som en liten kakofonisk speldosa som bara vevas och vevas och vevas tills hela repertoaren är förevisad. Det är allt mellan ynkliga snyftningar till ilskna protestskrik, och när man börjar hoppas att lugnet lagt sig efter en minuts tystnad så stöter hon fram vassa små hostningar — då låter hon nästan oförrättad, liksom som en liten tant som slår sig för bröstet och fumlar efter sina pärlor — och sen är stormen igång igen. Ibland med ett yl. (Plötsligt steg då ett vrål ur det ilskna lilla bebisgapet, narraterade jag en gång när vi alla tre låg i sängen. Töntigt att citera sig själv men…Welp, have we met?) Just nu låter hon som en gammal knarrig dörr som svänger av och an i vinddraget.

Eller hon lät så. Sen jag skrev så har jag pausat och vi har ammat och hon har somnat. Det låter nästan smidigt då det återberättas så här men vi har alla fått våra tålamod testade ikväll. Hon verkar ha ärvt min dygnsrytm, så verkade det vara redan då hon låg i magen. Ett nattfly. Vi fladdrar till liv om kvällarna.

Alfred har hittat på egna rörelser åt sången En kulen natt, som han gör med Blenda då, och hon tycks verkligen älska dem. Hon blir så glad och ivrig när han lyfter upp henne och sjunger de första orden innan rörelserna kommer igång, och hon tycks bara bli mer och mer så för var dag. I dag skrek hon nästan då han satte igång med dem! Så det finns ju bra skrik också.

I övrigt så är man ju sällan långsint, har jag insett. Ikväll blev jag inte irriterad men det har ju funnits stunder då gallfebern varit ett faktum och man vill typ strypa ungen på det där sättet som Homer stryper Bart ibland. (Fast inte, men ni fattar väl känslan.) Men så ler bebisen åt något och det är sällan man begriper exakt åt vad, men hon tittar en i ögonen, och så säger det typ bara poff! Så är allt förlåtet och bortglömt. Bara sådär. I samma sekund. Det är defintivt inte många gånger i mitt liv jag haft förmågan att släppa negativitet på det sättet. Det är en ynnest, verkligen.

Som en gummiboll

20180112_lb

Rutiner har aldrig varit mitt forte och det var en lättnad att rådet vi fick för den första bebistiden var att glömma allt som hette rutin. Det är verkligen ingen utmaning för mig, det är lätt att glömma sånt man aldrig kommit ihåg. Jag är kanske lite för bra på det, egentligen. Blenda blev tre månader förra helgen men på tvåmånadskontrollen hos rådgivningen, alltså för en dryg månad sen, ställdes jag frågor som rörde sig i rutinområdet och jag kunde knappt svara på dem. Liksom, jag måste anstränga mig för att ens lägga märke till sånt, och gör jag inte det så bara la-di-da-ar den informationen mig rakt förbi. Vilken tid hon brukar vakna? Hur ofta hon äter? Blev nästan svettig då jag satt där och killgissade mig fram om ”Blendas rutiner”, ett ganska främmande koncept. Kändes som att vara tillbaka i skolbänken och överraskas utav ett förhör på ett kapitel i boken som man inte itts öppna ännu ens. Så oerhört typiskt mig.

Sen dess har vi försökt strukturera upp hennes dagar lite noggrannare och förstås är det ganska skönt för mig också. Tillvaron är mer inrutad men den tillåter också mig mer frihet. När Blenda är mätt, blöjbytt, påklädd och ute på balkongen så vet jag att jag har två timmar fria, två gånger om dagen. Oftast slösar jag bort dem på just ingenting, men häromdagen gick jag nerför backen till Röda Korset-loppiset. Utomhus! I dagsljus! I fint väder! Utan barnvagn! Jag var bara jag igen. Jag kände mig så lätt i kroppen, som att varje andetag jag drog ner i lungorna bestod av helium, att jag fick lust att springa, att skutta, att med långa luftiga steg studsa nerför gatan. Jag såg framför mig hur jag bara tappade besinningen, hur det började med ett ivrigt flin jag inte kunde hålla tillbaka, ett skratt som vällde fram, och sedan galna skrik medan jag gladhärjade mig fram med spretiga ben till dörren. Fast jag lyckades sätta band på mig.

Men det är alltså ganska skönt att komma sig ut helt själv ibland. Och det är det också att komma hem igen.