It’s gonna be may, maskrosor, Mad Men och majbejbi (my baby)

Jag kunde tänka mig att jag, efter ett sånt här händelselöst år, skulle längta efter något nytt. Något som skulle skaka om mig. På teve. Men nepp! Sannerligen icke. Jag letar efter trygghet, jag vill bara ha bekanta ansikten och bekanta karaktärer som beter sig som förväntat. Inget annat. Efter att jag plöjt igenom alla Buffy-säsonger har jag nu övergått till Mad Men. Och det är så jävla bra?!!! Det borde jag redan vetat, med tanke på att jag redan sett det. Men det var förstås några år sedan. Och den här gången är jag alldeles GOLVAD av första säsongen. Tänker på den hela tiden (fast jag gått vidare till andra).

När jag läste Betty Friedans The Feminine Mystique för några år sen så minns jag att jag tänkte på Betty Draper i MM. Jag undrade då om hemmafrun i tv-serien hade namngetts som en blinkning till författaren och särskilt syndromet hon beskrev och namngav, hemmafrusjukan, ”the problem that has no name”. Nu är jag närmast övertygad om att det bara måste vara så. Älskar Betty. Tänker också mycket på Don Drapers hora-madonna-komplex. Förstås kvinnosynen överlag. Blir överraskande berörd nu som då och gråter av scener, tänk att de lyckas med det fast serien är så osentimental. Och ingen gör typ någonsin som man vill. Efteråt slår jag upp grejer på mobilen i sängen, varför gjorde hen si, varför sa hen så? Letar analyser och infallsvinklar och gottar mig i det tills att ögonen knappt hålls öppna. Det är ljuvligt.

I natt drömde jag att jag själv var nån slags copywriterhjälte, en mästarnas mästare och stans favorite mad woman. Bara sjukt bra på att komma på säljande grejer. Jag hjälpte en kompis som hade problem med en sketch som behövde någon typ av catchphrase för att lyfta den, och det är lite diffust vad det exakta behovet var, men jag vet att det fylldes av min skojfriska pitch: En dörrklocka som då man trycker på den låter ”Kuk-rrrrring! Kuk-rrrrring!”

Ja, ni hör ju. Mad Men.

(Och tydligen skriver mitt undermedvetande BUSKIS?? Upprörande.)

Spotted: Årets första maskrosor! I dag, vappen till ära. XOXO, Gossip Girl. (En serie jag dessvärre inte klarat av att se om. Har försökt.) Blenda ville plocka dem men jag sa, av någon orsak, att man helst inte ska plocka årets första. Jag fortsatte prata och sa, till min fortsatta förvåning, att de måste få vara kvar så att andra också kan se dem och bli lika glada som vi blev. Tydligen har jag någon sådan slags åsikt? Uppfattning? Förhoppning? Jag vet inte vad det är. Instinkt, känns det som. Nog är det konstigt hur mycket man, varje en, allihopa, går omkring och bara HAR i hjärnan. Utan att ens veta om det.

Mer medvetet tänker jag på att det blir maj nu. It’s gonna be MAY. Det har jag obsessat över de här senaste dagarna och nu känns det som att jag nått ett delmål i nedräkningen. Jag fick nämligen för mig att bebisen skulle komma vilken dag som helst, tidigare än beräknat, inte för att jag haft någon riktigt övertygande känning eller så, utan det var väl bara en möjlighet som fanns och som inte kändes alldeles osannolik, och eftersom jag så länge varit inställd på en majbebis så stressade detta mig. Eller vaddå ”eftersom”, inte vet jag varför. Lite kanske för att allt inte är klart och ställt i ordning här på hemmaplan ännu, men mest tror jag det var någon mental motspjärning. Som att jag inte *kunde* vara redo förrän i maj ens. Jag vet bara att jag ville att bebisen skulle födas i maj och inte april. Nu blir det så! Oh my.

Shadows of cyberspace

I natt drömde jag att jag var nere i en källare i Jakobstad där jag hängde mycket i mina tonår. Det fanns en dataklubb där. Jag drömmer om stället nu som då, men i drömmarna har det vuxit sig större. Labyrintartade gångar, gigantiska ekande rum efter varandra och minst ett dussin mindre studior. Alla med sprejmålade tegelväggar och klumpiga dataskärmar lämnade kvar på hög. Dunkel, flimrig lysrörsbelysning, om någon. Det luktar alltid fukt nånstansifrån och golvet känns strävt under fötterna.

För något år sedan så drömde jag att jag gömde ett lik där. Jag hade på något vis råkat ha livet av personen, ingen jag kände, och i blind panik tryckte jag in kroppen i en ihålig vägg och murade in den. Väntade på att åka fast, men det hände aldrig. Källaren och dataklubben var sedan länge övergivna till och med i drömmen. Till sist hade en lång tid gått och jag kunde börja glömma det. Men sen dess vet jag att kroppen är där någonstans, varje gång jag drömmer om stället. Jag vill hålla mig och alla andra borta från just det området, utifall att det skulle lukta. Vetskapen om den är som ett taggigt klot i samvetet. Min mörka hemlighet.

I den här drömmen skulle hela byggnaden rivas. Jag var återigen vettskrämd för att kvarlevorna skulle hittas och kopplas ihop med mig. Vi var där och tog avsked av källaren och våra minnen från den, den såg annorlunda ut men möblerna var desamma. Nostalgiskt smekte jag över manchestersammetsfåtöljens nötta yta. Folk drack. Främst kossu, öl och energidryck. En trudelutt började spela, som från ett högtalarsystem i taket. Ett klassiskt stycke, men i midiformat. Kanske något av Bach? Det var nedräkningen till detonationen. Vi skyndade ut. Några gick vilse i labyrinterna, jag visste att jag måste in igen. Leta reda på dem, rädda dem, men jag fann inte modet. Och tänk om de redan hittat ut en annan väg? Jag cirklade kring tröskeln och visste inte vad jag skulle ta mig till. Musiken spelade men jag visste inte hur länge till. Jag var länge fast i det ögonblicket. Det sträckte sig tills att jag vaknade. Så rädd för att bli den som själv blev begravd mellan väggarna.

Förlåt, det här blev visst en drömblogg. Hade inte tänkt det men så blev det. Drömde säkert om källaren i natt eftersom min vän Karin, som var den som tog med mig dit för ett par decennier sedan, hälsade på igår. (Att vara mer än dubbelt så gammal och umgås i ett asbestkartlagt utrymme är också trevligt!) Lustigt hur hjärnan fungerar. Fritt fram att berätta om en egen mar/dröm för att hämnas!