katt? katt!

20160208_selma_00120160208_selma_002

Sitter nedhasad i soffan med en spinnande katt på magen/över mina armar, vilket inte gör det särskilt lätt för mig att skriva men vad gör det. Har sagt det förr och jag säger det igen: Hon är nog hemskt trevlig den här Selma.

För övrigt så skulle vi egentligen ha släppt ett poddavsnitt i måndags, men så blev det icke. Vi har helt enkelt varit för upptagna på sistone, med exempelvis vad kan ni se här.

kattguldklimpen

20160125_00120160125_002

I fredags hade Selma en tidsbokning hos veterinären för att steriliseras. På väg dit i bilen så var hon som vanligt ynklig och gnällig då hon var inne i sin bur. Jag tog upp henne i famnen en stund, det var alltså inte jag som körde, och hon blev direkt mindre ängslig då hon fick ”vara med”. Hon stod en stund med framtassarna mot passagerarfönsterrutan och tittade nyfiket omkring sig då vi stannade vid trafikljusen. I filen till höger om oss, snett bakom, såg jag precis när vi började köra iväg en cirka femtioårig man i sin bil, han tittade förtjust och log så varmt och godhjärtat åt Selma, tittade på mig och skrattade till, jag log tillbaka och sånt händer sällan i Finland, det är sällan vi delar nånting med främlingar. Och jag kände bara att det här är det bästa jag har varit med om på jag vet inte hur länge, att den där vuxna mannen blev så glad av att se lilla Selma genom ett bilfönster, blir nästan rörd då jag tänker på det.

Men sen är jag också förkyld, fortfarande, och helt flummig i både kropp och knopp. Var det i fredags också. Men ändå. Ändå.

Operationen gick förresten bra. Men fy helvete så ängslig jag hann bli under tiden. Hon sov när vi hämtade henne, sov ännu några timmar efter att vi kommit hem. När hon vaknade var hon supergroggy och vinglig. Men nånting alldeles bedårande var att hon sökte efter mig, när jag lämnade rummet försökte hon följa mig på sina olydiga kraftlösa ben. När jag satte mig ner på golvet bredvid henne klättrade hon upp i mitt knä och lade sig ner för att sova. När jag lämnade henne med Alfred en stund började hon sprattla direkt hon hörde min röst då jag kom tillbaka in i rummet, skulle iväg till mig. Fick faktiskt ta och försöka knyta nån slags bärsele att ha henne i så att hon skulle få vara nära mig vart jag än gick. Alfred blev nästan sur, sa han, på att det bara var jag som dög. I vanliga fall hade jag blivit jäkla mallig men det var nånting så ynkligt med hela situationen att den känslan försvann. Men sen följande kväll, när hon inte längre var drogpåverkad, så var det tvärtom hans famn som tycktes favoriseras, och då var det istället jag som blev aningen förnärmad, så det jämnar väl ut sig.

Det var det senaste ur Selmarapporten det då. För i alla fall i hennes liv händer det grejer, ser ni.

kattlurarna

201511222_se_001201511222_se_002

Ett fåtal gånger hände det sig att Esmeralda gick med på att Selma låg så här nära henne. Men det krävdes att hon redan skulle halvsova förnöjt då sällskapet närmade sig, annars blev det oförrättade och vresiga protester. Esmeralda åkte hem för en vecka och två dagar sen och enligt rapporteringar så låter hon uppskattningsvis 500% gladare där ute på landet — hon kan gå ut när hon vill (här i Vasa var hon bara rädd för utsidan) och det är inget nytt störande objekt i form av en ung kattunge som tränger sig på med sin sociala attityd där. Lite synd att de två inte blev bättre kompisar, Esmeralda tillät det bara inte, men å andra sidan är det lika så bra i.o.m. att deras samboende bara var temporärt.

I övrigt har jag haft en allmänt bajsig dag idag, en sån här typisk en efter en lång period av stress och sömnbrist då huden känns så tunn, så tunn. Ögonbrynen vill automatiskt bedröva ihop sig och läppen vill ynka. Inget går som jag vill, jag känner mig misslyckad, jag får ångest, nästan allt känns meningslöst. Men nu är jag hemma, har en kärvänlig katt i famnen, och snart kommer Alfred hit med bullar. Och då blir det andra bullar! Puh.

en människas skräp

20151104_001

För ett par dagar sen slog det mig att Esmeralda varit här i tre veckor och jag har knappt alls tagit någon vettig bild på henne, särskilt inte med systemkameran. Passade på att ge det ett försök när hon satt i en prydlig men kaxig pose på fönsterbrädet. Den vita gardinen med bruna växter bakom henne har jag kanske berättat om förr, men jag vill göra det igen ändå. Jag tog den och dess tvilling från marken utanför ett gammalt, obebott hus som skulle tömmas. Allt skulle slängas. Sen gav jag den ena delen åt min vän Karin som också fattat tycke för gardinerna och var i behov av en enkelgardin. Min har ett ganska stort hål i sig men det syns inte när gardinen är veckad, och oavsett så gillar jag att den hänger med. Brukar tänka att de två bortslängda delarna blev som en slags vänskapsgardin som förenar oss. En människas skräp, en annan människas skarv.

20151104_002

Under fotosessionen blev Selma nyfiken på vad som hände och ville vara med. Den där träskivan ska förresten bli en tavla, Alfred fiskade upp den ur en container åt mig för flera månader sen, men jag har bara inte kunnat bestämma mig för vad jag ska måla på den. Tror jag börjar ha något hum om saken dock och ska antagligen satsa på nånting abstrakt, och skulle helst börja på med den typ igår men tror jag ska vänta med det tills efter flytten så jag kan måla den i ett rum som ingen klottbenägen katt har tillträde till. Det har stått så många containrar med renoveringsmaterial på stan i vår, sommar och höst och alla kasserade träskivor i dem har fått mina fingrar att klia av iver och saknad av att hålla i en pensel. En människas skräp, en annan människas skaparglädje.

20151104_003

Nog är hon ju alltid tjusig fastän hon ofta låter tungan vila utanför munnen den där Esmeralda, men lite kan det väl emellanåt se ut som att… tja… lampan är på men ingen är hemma, så att säga. Min senaste fredagskrönika som publicerades idag handlar på tal om det dels om lampor — Varde belysning. Och lampan på bilden ovanför, skrivbordslampan med gräddvit plåtskärm, är jag mycket förtjust i. Märket är Asko och jag gissar att den kan dateras till 1950-tal. Hittade den i källarförvaringsutrymmet tillhörande en lägenhet jag bodde i förr i tiden, högt uppe på en hylla stod den kvarlämnad och bortglömd. Och den var så perfekt i mina ögon, att skärmen har sina små bulor och revor gör bara att jag gillar den ännu mer. Jag babblar om det här ofta, men  jag tycker om när saker synbarligen har en historia. Älskar spåren av tidens gång och allt vad den kunnat medföra. En människas skräp, en annan människas skatt — precis som talesättet säger.

dags att gå vidare

20151105_madamesmeralda

Jag vaknade innan väckarklockan och hörde hissen åka av och an, tänkte att klockan var strax innan åtta, tittade, såg siffrorna 05:35. Steg ändå upp, drack tre koppar kaffe här hemma och skrev en krönika innan jag gick vidare till jobbet. Måste ännu korrekturläsa ett varv men har varit så trött hela dagen att jag inte litat på mig själv när jag försökt. Jag har många bollar i luften just nu, och det är kanske dumt att jag dessutom plockade fram en till att jonglera med idag — d.v.s. den här nya bloggadressen. Som jag är mycket exalterad över! Är fortfarande förtjust i omstarter, som detta känns som trots att jag importerat hela mitt gamla arkiv hit. Har ofta tänkt på att e-flytta på sistone, på Blemma, på hur jag börjat vantrivas där på den adressen då den gång på gång i sitt blotta namn påmint mig om ett projekt som jag bara inte hittat tid eller ork till längre, trots att det har gett mig mycket glädje under de perioder som jag kunnat engagerat mig i det. Det var ju främst då jag var arbetslös, det. Men nog om det. Det är dags att gå vidare, bara.

Dags att gå vidare, ja. Som jag också kommer nämna i morgondagens krönika så ska jag flytta snart, alltså även i min icke-virtuella existens. (!!) Men mer om det en annan gång, har inte ens meddelat min nuvarande hyresvärd ännu… som jag verkligen innerligt betvivlar att läser min blogg, men ifall om: jag ringer dig snart!

Ja, jag vet inte. Det är mycket annat på gång just nu också, mitt liv följer det här sedvanliga spydiga mönstret att i evighetslånga perioder har jag absolut ingenting på mitt schema och sen kolliderar massor med saker helt plötsligt på en gång. (Möjlig grädde på moset: Bihåleinflammation? Än så länge bara misstänkt, men ändå.) Jag hade tänkt dravla mer om de sakerna men det blev så onödigt gnälligt då jag försökte, trots att det inte är mycket att gnälla över. Tror det beror på tröttheten. Så det är dags att gå vidare här med.