katt? katt!

Ditt & datt

20160208_selma_00120160208_selma_002

Sitter nedhasad i soffan med en spinnande katt på magen/över mina armar, vilket inte gör det särskilt lätt för mig att skriva men vad gör det. Har sagt det förr och jag säger det igen: Hon är nog hemskt trevlig den här Selma.

För övrigt så skulle vi egentligen ha släppt ett poddavsnitt i måndags, men så blev det icke. Vi har helt enkelt varit för upptagna på sistone, med exempelvis vad kan ni se här.

kattguldklimpen

Ditt & datt

20160125_00120160125_002

I fredags hade Selma en tidsbokning hos veterinären för att steriliseras. På väg dit i bilen så var hon som vanligt ynklig och gnällig då hon var inne i sin bur. Jag tog upp henne i famnen en stund, det var alltså inte jag som körde, och hon blev direkt mindre ängslig då hon fick ”vara med”. Hon stod en stund med framtassarna mot passagerarfönsterrutan och tittade nyfiket omkring sig då vi stannade vid trafikljusen. I filen till höger om oss, snett bakom, såg jag precis när vi började köra iväg en cirka femtioårig man i sin bil, han tittade förtjust och log så varmt och godhjärtat åt Selma, tittade på mig och skrattade till, jag log tillbaka och sånt händer sällan i Finland, det är sällan vi delar nånting med främlingar. Och jag kände bara att det här är det bästa jag har varit med om på jag vet inte hur länge, att den där vuxna mannen blev så glad av att se lilla Selma genom ett bilfönster, blir nästan rörd då jag tänker på det.

Men sen är jag också förkyld, fortfarande, och helt flummig i både kropp och knopp. Var det i fredags också. Men ändå. Ändå.

Operationen gick förresten bra. Men fy helvete så ängslig jag hann bli under tiden. Hon sov när vi hämtade henne, sov ännu några timmar efter att vi kommit hem. När hon vaknade var hon supergroggy och vinglig. Men nånting alldeles bedårande var att hon sökte efter mig, när jag lämnade rummet försökte hon följa mig på sina olydiga kraftlösa ben. När jag satte mig ner på golvet bredvid henne klättrade hon upp i mitt knä och lade sig ner för att sova. När jag lämnade henne med Alfred en stund började hon sprattla direkt hon hörde min röst då jag kom tillbaka in i rummet, skulle iväg till mig. Fick faktiskt ta och försöka knyta nån slags bärsele att ha henne i så att hon skulle få vara nära mig vart jag än gick. Alfred blev nästan sur, sa han, på att det bara var jag som dög. I vanliga fall hade jag blivit jäkla mallig men det var nånting så ynkligt med hela situationen att den känslan försvann. Men sen följande kväll, när hon inte längre var drogpåverkad, så var det tvärtom hans famn som tycktes favoriseras, och då var det istället jag som blev aningen förnärmad, så det jämnar väl ut sig.

Det var det senaste ur Selmarapporten det då. För i alla fall i hennes liv händer det grejer, ser ni.

kattlurarna

Ditt & datt

201511222_se_001201511222_se_002

Ett fåtal gånger hände det sig att Esmeralda gick med på att Selma låg så här nära henne. Men det krävdes att hon redan skulle halvsova förnöjt då sällskapet närmade sig, annars blev det oförrättade och vresiga protester. Esmeralda åkte hem för en vecka och två dagar sen och enligt rapporteringar så låter hon uppskattningsvis 500% gladare där ute på landet — hon kan gå ut när hon vill (här i Vasa var hon bara rädd för utsidan) och det är inget nytt störande objekt i form av en ung kattunge som tränger sig på med sin sociala attityd där. Lite synd att de två inte blev bättre kompisar, Esmeralda tillät det bara inte, men å andra sidan är det lika så bra i.o.m. att deras samboende bara var temporärt.

I övrigt har jag haft en allmänt bajsig dag idag, en sån här typisk en efter en lång period av stress och sömnbrist då huden känns så tunn, så tunn. Ögonbrynen vill automatiskt bedröva ihop sig och läppen vill ynka. Inget går som jag vill, jag känner mig misslyckad, jag får ångest, nästan allt känns meningslöst. Men nu är jag hemma, har en kärvänlig katt i famnen, och snart kommer Alfred hit med bullar. Och då blir det andra bullar! Puh.

en människas skräp

Stil & syssla

20151104_001

För ett par dagar sen slog det mig att Esmeralda varit här i tre veckor och jag har knappt alls tagit någon vettig bild på henne, särskilt inte med systemkameran. Passade på att ge det ett försök när hon satt i en prydlig men kaxig pose på fönsterbrädet. Den vita gardinen med bruna växter bakom henne har jag kanske berättat om förr, men jag vill göra det igen ändå. Jag tog den och dess tvilling från marken utanför ett gammalt, obebott hus som skulle tömmas. Allt skulle slängas. Sen gav jag den ena delen åt min vän Karin som också fattat tycke för gardinerna och var i behov av en enkelgardin. Min har ett ganska stort hål i sig men det syns inte när gardinen är veckad, och oavsett så gillar jag att den hänger med. Brukar tänka att de två bortslängda delarna blev som en slags vänskapsgardin som förenar oss. En människas skräp, en annan människas skarv.

20151104_002

Under fotosessionen blev Selma nyfiken på vad som hände och ville vara med. Den där träskivan ska förresten bli en tavla, Alfred fiskade upp den ur en container åt mig för flera månader sen, men jag har bara inte kunnat bestämma mig för vad jag ska måla på den. Tror jag börjar ha något hum om saken dock och ska antagligen satsa på nånting abstrakt, och skulle helst börja på med den typ igår men tror jag ska vänta med det tills efter flytten så jag kan måla den i ett rum som ingen klottbenägen katt har tillträde till. Det har stått så många containrar med renoveringsmaterial på stan i vår, sommar och höst och alla kasserade träskivor i dem har fått mina fingrar att klia av iver och saknad av att hålla i en pensel. En människas skräp, en annan människas skaparglädje.

20151104_003

Nog är hon ju alltid tjusig fastän hon ofta låter tungan vila utanför munnen den där Esmeralda, men lite kan det väl emellanåt se ut som att… tja… lampan är på men ingen är hemma, så att säga. Min senaste fredagskrönika som publicerades idag handlar på tal om det dels om lampor — Varde belysning. Och lampan på bilden ovanför, skrivbordslampan med gräddvit plåtskärm, är jag mycket förtjust i. Märket är Asko och jag gissar att den kan dateras till 1950-tal. Hittade den i källarförvaringsutrymmet tillhörande en lägenhet jag bodde i förr i tiden, högt uppe på en hylla stod den kvarlämnad och bortglömd. Och den var så perfekt i mina ögon, att skärmen har sina små bulor och revor gör bara att jag gillar den ännu mer. Jag babblar om det här ofta, men  jag tycker om när saker synbarligen har en historia. Älskar spåren av tidens gång och allt vad den kunnat medföra. En människas skräp, en annan människas skatt — precis som talesättet säger.

dags att gå vidare

Ditt & datt

20151105_madamesmeralda

Jag vaknade innan väckarklockan och hörde hissen åka av och an, tänkte att klockan var strax innan åtta, tittade, såg siffrorna 05:35. Steg ändå upp, drack tre koppar kaffe här hemma och skrev en krönika innan jag gick vidare till jobbet. Måste ännu korrekturläsa ett varv men har varit så trött hela dagen att jag inte litat på mig själv när jag försökt. Jag har många bollar i luften just nu, och det är kanske dumt att jag dessutom plockade fram en till att jonglera med idag — d.v.s. den här nya bloggadressen. Som jag är mycket exalterad över! Är fortfarande förtjust i omstarter, som detta känns som trots att jag importerat hela mitt gamla arkiv hit. Har ofta tänkt på att e-flytta på sistone, på Blemma, på hur jag börjat vantrivas där på den adressen då den gång på gång i sitt blotta namn påmint mig om ett projekt som jag bara inte hittat tid eller ork till längre, trots att det har gett mig mycket glädje under de perioder som jag kunnat engagerat mig i det. Det var ju främst då jag var arbetslös, det. Men nog om det. Det är dags att gå vidare, bara.

Dags att gå vidare, ja. Som jag också kommer nämna i morgondagens krönika så ska jag flytta snart, alltså även i min icke-virtuella existens. (!!) Men mer om det en annan gång, har inte ens meddelat min nuvarande hyresvärd ännu… som jag verkligen innerligt betvivlar att läser min blogg, men ifall om: jag ringer dig snart!

Ja, jag vet inte. Det är mycket annat på gång just nu också, mitt liv följer det här sedvanliga spydiga mönstret att i evighetslånga perioder har jag absolut ingenting på mitt schema och sen kolliderar massor med saker helt plötsligt på en gång. (Möjlig grädde på moset: Bihåleinflammation? Än så länge bara misstänkt, men ändå.) Jag hade tänkt dravla mer om de sakerna men det blev så onödigt gnälligt då jag försökte, trots att det inte är mycket att gnälla över. Tror det beror på tröttheten. Så det är dags att gå vidare här med.

dybdahls zoologiske plancher — en granskning

Ditt & datt

20150426_dybdahlorm_001

Den här söndriga planschen köpte jag en gång i tiden för 1€, och jag gillar den mycket trots att den definitivt har sett sina bättre dagar. Ändock ska det erkännas att vid noggrannare inspektion förundras jag över att den faktiskt har producerats med avsikten att agera skolplansch, alltså med syftet att användas i undervisning om hur ormar ser ut.

Men vem är jag att ifrågasätta vetenskapliga illustrationer? Ingen! Så jag antar att jag bara varit obildad innan. Låt oss ta en närmare titt på den.

20150426_dybdahlorm_002

Här ovanför har vi en glasögonorm. Så här ser en sådan ut. Exakt så här. Glöm alla andra idéer ni tidigare haft.

20150426_dybdahlorm_003

En boa ser emellertid ut så här. Till först ställde jag mig undrande till huruvida illustratören någonsin faktiskt sett en orm, men jag ska inte ge upp mitt förtroende än. I ärlighetens namn har jag ju inte själv sett särskilt många ormar och det är förstås helt möjligt att jag hittills bara missat att råka på en just då den självgottar sig, så som den tecknade boan vill exemplifiera. Och eftersom vi litar på läromedel vet vi numera att djurarten gör så emellanåt. (Säkert ba fö att di lura i Eva edee epli.)

20150426_dybdahlorm_004

Såhär ser en orm ut då den gapar, enligt konstnären som jag dessvärre anar opålitlighet hos. Det är som att tecknaren verkligen har försökt göra det tydligt men illustrerat utgående ifrån en skriftlig punktlista över vad en orms munhåla innehåller utan att titta längre än en halv sekund på en riktig modell. Här börjar därmed mitt förtroende tryta på allvar.

20150426_dybdahlorm_005

Jag förstår inte. Kanske det var praodag på Dybdahls planschfabrik.

20150426_dybdahlorm_006

Och här når vi den sista delen av planschen. Änden på ormen saknas, men jag tror att detta porträtt föreställer en skallerorm med skolios. Vid en hastig anblick på håll ser väl detta relativt okej ut, men låt oss gå ännu litet närmare.

20150426_dybdahlorm_007

Flexibla ryggrader i all ära, men jag är ganska säker på att en orms kropp inte kan se ut så här. Den är som en Eschersynvilla där inget borde hänga ihop men tycks av outgrundlig anledning göra det ändå. Sådant torde väl inte påträffas i naturen?

Jag förstår mindre hur en orm ser ut efter att ha sett den här planschen än jag gjorde innan, och kan inte undgå att förundras över hur en sådan kan godkännas för att gå till tryck med pedagogiska ändamål.

Men, så är också producenten av planschen en firma som valt att inkludera namnet Kristiania i sitt företagsnamn.

20150426_dybdahlorm_008

Är någon förvånad?

nuförtiden och nittiotalet

Ditt & datt

20150919_selma

Åkte norrut i helgen och Selma ogillar gnällande att åka bil då hon är inne i sin låda men verkar älska att sitta/ligga och titta ut genom fönstret och somna efter en stund, så jag misstänker att det inte alls är bilåkandet i sig som hon ogillar men det att vara instängd och åtskild. Ja, det är ju rätt självklart då en tänker efter. Ingen gillar de känslorna.

De av er som fick Sevendays-tidningen på posten idag har kanske noterat att jag hade en krönika med där. De av er som inte fått tidningen vill kanske läsa den på webben istället. Det är förvisso inget jättenytt numera att jag skriver krönikor för Sevendays, men det var likväl första gången som någon av mina texter publicerats sådär offentligt och till papperstidningspappers. (De som var resultaten av att göra prao på Jakobstads Tidning på nian räknas nog inte.) Så det firar jag med en skvätt Bruja Bella på is! Innan det med att rengöra Selmas toalett, vilket var en annan typ av vardagsglamour. En med inte allt för stark betoning på glamour-delen, faktiskt.

20150924_brujabella

Funderar på att klippa håret liiite lite för surprise surprise så avskyr jag ju oftast frisyren efter klippningen. Funderar också på att försöka mig på någon typ av PERMANENT för jag har aldrig haft en sådan och efter tre decennier av rakt och platt hår som lockar och volym vägrar hållas i börjar jag känna att jag testat på det helt ordentligt. Skulle vara trevligt att hitta någon längd/frisyr som jag är okej med ens 50% av tiden och ändå kunde fortsätta på samma lata bana i vilken jag vägrar orka styla ens det minsta till vardags utav lättjeprincip. Menmen. Skönhetsbloggare, hjälp mig.

I övrig träffade jag min forever friend Anna i helgen, det var därför jag färdades norrut eftersom hon var hem-hemma på besök med sin oförskämt söta bebis Elliot. Senare på kvällen bläddrade jag i gamla foton och hittade detta:

Det är alltså jag och Anna på skolfoto från sexan. Vi borde egentligen ha haft våra föräldrars underskrift eller något sådant på att få ta kompisfoto och vi hade aldrig pratat om att göra det, men då stunden var kommen insåg vi att det är en absolut självklarhet att vi ska ha en kompisbild. Vi gnällfrågade så snällövertygande att fick föreviga vår spontana impuls. Tack fotografen och läraren! Vi övernattade ganska ofta över hos varandra runt den tiden och en gång då jag sov över hos hennes och vi låg i hennes breda säng och pratade på kvällen så beslöt vi att vi skulle bli modelejon. Det var bokstavligen den termen vi använde. Så, så som på bilden ovanför såg två modelejon ut skolåret 1995-1996. Tänkte skriva ”för x år sen” men det lät för groteskt.

Plötsligt inser jag att det jag skrev här tidigare om att idag var första gången en av mina texter publicerats till papperstidningspappers var ju bara lögn. Under femman, kanske en bit in på sexan också, drev jag och Anna en tidning som hette Gladis och vi hade ungefär en eller två handfullar med prenumeranter. Vi gjorde tidningarna på min fars dator och skrev ut dem på hans skrivare, sen sålde vi dem och gud vet vad vi gjorde av pengarna. Köpte godis? Nagellack? Hembränt? (Nä nä skojar.) I alla fall, jag har ju blivit papperspublicerad minst tiotals gånger förut! Pinsam glömskhetsmiss.

limpa hjärta semla

Ditt & datt

20150907_semlalimpa_001

Kommer hem till den här lilla som sover i soffan, sträcker på sig med lurviga små raka ben, svajar yrvaket på soffdynan, svansen så glad att den nästan ligger längs med ryggen, gäspar och klipper med ögonen, sätter sig ner och väntar på mig med blicken fäst på mig, stryker sitt näpna ansikte ivrigt mot min hand, rör sig i små tafatta piruetter, trampar av och an med olikfärgade tassar som ännu verkar oproportionerligt gulligt stora för resten av kroppen som om hon hade på sig tassformade inomhustofflor, klättrar med katters typiska självklarhet upp i min famn och spinner så högljutt att jag igen förundras över hur mycket ljud en sådan pyttevarelse kan alstra.

20150907_semlalimpa_00220150907_semlalimpa_00320150907_semlalimpa_004

Lyfter upp henne för att posera med mig för bilder men hon tappar tålamodet efter en stund och vill inte sitta still men busa och leka. Så då gör vi det istället. Till natten söker hon sig till sängen, lägger sig ner och sover där tills jag stiger upp. Hon är så bra. Så bra så bra så bra.

välkommen selma

Ditt & datt

20150906_selma_001

För en och en halv vecka sedan tog jag tag i något jag länge velat göra och ringde på en annons. Den var en om tre stycken kattungar som alla letade nya hem, och jag kunde inte välja utan bad bara annonsören att spara en av dem åt mig. Efteråt märkte jag att jag likväl kände mest dragning till den ena av dem, den spräckligaste av dem. Ångrade lite att jag inte reserverade just henne, men beslöt att hålla fast vid att ödet eller slumpen fick avgöra.

20150906_selma_002

I fredags åkte jag för att hämta kattungen. Våndades på vägen dit om vilken jag skulle ta ifall att flera ännu var lediga och mycket riktigt var två stycken var fortfarande kvar. En av dem var hon som jag redan fäst mig vid och då blev valet ganska lätt ändå. Jag tror inte egentligen på ödet men ibland sköljer den över mig den här känslan ändå, den att saker och ting, eller slumpen, var menad. Så kände jag då och fortsättningsvis känner jag likadant. Det kunde inte ha blivit mera rätt.

20150906_selma_003

Så nu är hon min katt, detta ljuvliga glimriga lilla gruskorn, Selma. Eller så som det egentligen ligger till: Jag är hennes människa.

på skansen i svängen

Färd & fest

20150731_skansen_00120150731_skansen_00220150731_skansen_003

Tillbringade en helg i Stockholm vid senaste månadsskiftet och på fredagskvällen beslöt vi att gå till Skansen. Hade inte varit dit sen jag var cirka tio år, då fick jag klappa en huggorm. Den här gången anlände vi runt en timme innan stängning och då var akvariet stängt, så inga ormar denna gång. Istället såg vi t.ex. sälar, lodjur, uttrar och björnar. Inte illa det heller! Något som var trevligt med vår sena ankomst var att vi fick nästan vara för oss själva där, slapp för det mesta påfrestande högljuddhet och trängsel.

(Mindre trevligt var att se babianer. Fy. Jag är okej med att de existerar men jag vill för guds skull inte se dem.)

På första bilden jag och gäss, på andra bilden min syster Charlotta, på tredje bilden Alfred, Anders och Charlotta. Två första bilderna tagna av Alfred med kameran han lånat för resan, och fasiken så jag gillar den där drömska försiktiga oskärpan som den sveper in allt i. Måste nog ta den mackapären i bruk mer ofta.

Har en splittrad inställning till djurparker. Å ena sidan hör jag till dem som älskar älskar älskar att se på djur. Så det är ena fraktionen, den andra som också är betydligt större är att fenomenet djurpark är så jäkla osjysst. Människan håller djur fångna för att tjäna pengar på att underhålla andra människor. Det är tyvärr inte alltid så att djurens välmående är vad som är viktigast. Är överlag tveksam till att vilda djur ens kan ha det bra på zoo, oavsett hur mycket människan skulle bjuda till, i.o.m. att det innebär ett liv i fångenskap, som utöver det är fullt med störningar från besökare. Sist jag besökte en djurpark var i Kaunas i Litauen år 2011 och det var en deprimerande upplevelse. Såg djur som inte kunde ha mått bra, alls. En del verkade apatiska — som lejonen, vars inhägnad borde ha varit minst tjugo gånger större; en annan del plågade — som isbjörnen, i nånstans kring +27°C med en pool i storlek pöl; och en tredje del hysteriska, desperata och rent ut sagt psykotiska — som ett djur jag inte kunde artbestämma, som nonstop rusade av och an i sin lilla bur. Ledsamt var det också att se de två zebrorna stå längst bort från staketet och tätt tillsammans så som de gör i flock, för att förvirra rovdjur, d.v.s. hot.

Nä, inte lockade det riktigt att någonsin stöda en sådan institution igen. Likväl befann jag mig på Skansen några år senare, men de två parkerna går nog inte riktigt att jämföra känner jag, men måste också erkänna att jag inte är särskilt insatt. Har dock inga tvivel om att djuren på Skansen definitivt mår mycket bättre än vad de på Kaunas Zoo gör. Men sablar vad jag önskar att nån delade ut saftiga böter åt de som ropar och härjar och bankar på glasburarnas väggar. Sådant beteende är för helvete inte okej.