Två om det vilda

Jag har sett två stycken fantastiska, gripande naturdokumentärer på Netflix den här månaden. Båda två kretsar kring det vilda, och vår plats i det. Jag är här för att tipsa vidare förstås —

David Attenborough: A Life on Our Planet

Sir David Attenborough har levt ett enastående liv. Han är i skrivande stund 94 år gammal och har varit involverad i naturprogram för BBC sedan 1950-talet. Han skriver och narraterar mängder av dokumentärer och även om du inte känner till hans namn så lovar jag nästan garantera att du känner igen hans röst. För mig är det något tryggt med att titta på vackra naturvyer och höra Attenboroughs välbekanta stämma med den kännspaka mysiga tonen, som att han liksom roas och imponeras av varje varelse han råkar på, och gärna vill dela den upplevelsen med oss.

I och med att Attenborough utforskat och dokumenterat naturen under en sådan lång tid har han kunnat iaktta stora förändringar i den, och att de största har blivit påtvingade av människan. Attenborough beskriver den här filmen som sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är alldeles knäckande och fasaväckande — och ändå hoppingivande och inspirerande. Sluta inte titta när ni mår som sämst, håll ögonen öppna. Attenborough vill att vi ska sluta blunda. Vi måste se klart, kristallklart, för att det ska bli bättre. Jag ska se den igen, se den ni med.

 

När jag tipsade om denna film på min insta fick jag i gengäld ett tips om en annan, av min vän Karin (tack!), nämligen —

 

My Octopus Teacher

Craig Foster är en dokumentärfilmare som i denna underbara, vackra film undersöker ett litet område undervattensvärld utanför Sydafrikas kust. Under en av sina dykturer så får han syn på en bläckfisk som fascinerar honom och han får en fix idé att han ska återvända varje dag. Bläckfiskar är intelligenta djur och det visar sig att de två varelserna tycks dela samma nyfikenhet för varandra. Foster får se, erfara och känna häpnadsväckande saker.

Genom den magnifika bläckfisken som Foster kärleksfullt refererar till som henne (inte ”den”) genom hela filmen lär han sig inte bara om arten, symbiosen mellan alla varelser under havsytan, utan också om sig själv och det allmänmänskliga. För filmen innehåller viktiga lärdomar för alla som ser den — saker vi alla människor innerst inne vet men kan behöva påminnelse om.

Den här filmen såg jag i går kväll och jag blev så enormt gripen, hänförd och RÖRD. Grät massor, både av det fina och det sorgsna. Jag förstår det som lockade och drev Foster till att dag efter dag dyka ner under ytan och besöka henne igen. Jag känner nämligen likadant.

Söndag på Zoo Berlin

Jag är krasslig och känner mig så grå och trist, så lika bra att då passa på att göra en tillbakablick till det soliga slutet av juli och semesterresan till Berlin. (Vaaa, redan?? Så snabbt? Sa ingen.) I denna alternativa verklighet har det just blivit söndagsmorgon.

20190728_001

Dags att vakna, små fiskar! Vi åt som vanligt frukost ute på hotellgården.

20190728_002

Vi hade planer för förmiddagen och efter att vi var matade och tvagade åkte vi S-Bahn med riktning Zoologischer Garten.

20190728_003

Blenda passade på att ta ett litet snack. Klockan var här strax innan tio och visst syns det hur varmt det redan var? Typ 32° skulle det i alla fall bli.

20190728_004

Framme på Zoo Berlin! Det första djuret vi såg var en tapir. Inträdet var förmånligt — 15,50€ för vuxna och gratis för barn upp till fyra år — här på den mest besökta djurparken i Europa och den äldsta i Tyskland.

Det finns en annan stor djurpark i Berlin också, Tierpark Berlin, som för övrigt är Europas största. (Alltså enligt yta.) Extremt förbryllande med så gott som identiska sajter, men de är alltså olika parker. Tierpark är belägen på den gamla östtyska sidan, Zoo på den västtyska.

20190728_005

Vi gick vidare och när jag nu tittar på bilderna vi tog så ångrar jag verkligen att jag inte hade med mig min systemkamera så jag hade fått bättre bilder. Men men. Vi såg elefanter och giraffer. Elefanterna fick vi senare se på närmare håll än sådär, men jag kunde inte motstå den här bilden med Blenda i sånt komplett safari-mode.

20190728_006

Vi såg apor och getter av olika arter. Här har nog bilderna hamnat ur den kronologiska ordningen för getterna såg vi typ strax efter tapiren, tror jag. Gud vilka hopplösa bilder, man ser ju ingenting på dem? Äsch ja ja. Blenda och jag gick upp på nån slags liten utkiksplats och hon satt i min famn och vrålade fram sina MÖÖÖÖÖÖÖÖH åt getterna. Nonstop tills vi gick ner igen.

20190728_007

Apor i sikte, skulle jag tro. Tidigare stod vi och tittade på en grupp bonoboapor rätt länge, och jag som tycker att apor är obehagliga och fula tyckte ändå att de var ganska trevliga att se på. En skylt berättade bland annat att lilla bejbiapan Mats (!! Mats! Bejbiapan Mats!) hade blivit född i maj och ibland såg man en skymt av hans lilla fjuniga skalle där han klängde på sin mamma. (Påminner mig om att ibland när man bär Blenda i famnen slår hon benen runt en och ropar ”APA!”.) I alla fall, buren var inglasad och i taket fanns ett repnät som aporna klättrade i. Plötsligt börjar den stora alfaapan röra sig rakt mot mig, svingande i sina armar i taket, och jag försöker se trevlig ut och tänker ungefär ”Men åh wow va spännande, är den nyfiken på mig? ☺️”. Och så rör sig apan SKITSNABBT och bara KASTAR SIG
I GLASET
RAKT FRAMFÖR MIG
MED EN
MASSIV
JÄVLA
SKRÄLL.

Alltså glaset höll såklart och han slog sig inte av vad jag kunde se, utan det var ju helt klart nåt jäkla skrämsel-macho-move för att berätta att jag icke var välkommen. Happ happ. Kukk de, apo.

20190728_008

Men Blenda och Alfred missade denna dramatiska display och deras relation till våra närmaste släktingar förblir okomplicerad. Så vad är det här för en slags apa då på bild då? Nåt fjantarsle, vill jag säga, men det vore väl elakt. En mandrill? En babian? Nåt ditåt.

20190728_009

Klätterapa fanns också där.

20190728_010

En sned bild på en majestätisk pelikan, varsågoda.

20190728_011

En annan sned bild. Det är som att jag inte ens försökte längre. Värmeslag kanske? Så verkade det också på Blenda, som fick syn på fontänen i bakgrunden och längtansfullt sprang mot dess svalkande vatten.

20190728_012

Hon hade förstås en förhoppning om att bada men nejdå det blev familjeselfies istället. Hon var inte riktigt lika intresserad av dem. Som ni kanske ser på den röda byggnaden i bakgrunden så vistades vi här på ett litet område som hämtade en del inspiration från kinesisk kultur, och…

20190728_013

Där bodde pandorna! Det var nästan högtidligt att gå in i en byggnad och genom glasvägg titta på de harmoniska bjässarna. Samtidigt var det trångt och kvavt bland oss människor som trängdes för att få en skymt av djuren.

20190728_014

Blenda hade fått syn på en lekpark som vi bara inte ORKADE hänga på. Vi vuxna då. Det var bara för hett. Hon själv hade säkert orkat men vi hade ett annat mål inom djurparken som vi ville nå fram till innan hon tömt ut all energi på annat.

20190728_015

Jag inser att det här inlägget mest består av bilder på Blenda istället för på djuren, men så får det vara då. Fast vi också exempelvis såg pingviner, flodhästar, björnar av olika slag, och så vidare. Vi hittade en skuggig, lugn plats som vi hängde på en liten stund. Vi konsulterade zookartan och…

20190728_016

Sen blev det Petting Zoo! Genom dubbla grindar gick man in till ett område där söta små pygmegetter och får strövade fritt. Deras inhängnader var konstruerade så att de skulle hålla människorna ute istället för djuren inne — så fiffigt och bra att de kunde gå in dit för att ta en paus från allt socialiserade när de ville.

20190728_01720190728_018

På petting zoot (hur översätter man det?) fanns även ponnyer, åsnor, kaniner och marsvin att hälsa på. Mest spännande var ändå getterna.

20190728_019

STOR succé! Tyckte både Blenda och jag.

20190728_020

Efter att vi klappat så många djur som möjligt blev det dags att lämna djurparken och jag knäppte denna bild på dessa urtjusiga randiga antiloper som tycktes ha det det bra. Nyalor, lär de heta. (Låter inte Nyala precis som något folk skulle kunna döpa sina barn till? Folk blev så förälskade i dubbelvokaler en tid, noterar Linnea.)

På väg ut gick vi genom presentaffären och jag ville verkligen köpa en souvenir åt Blenda. Till slut hittade jag den PERFEKTA (*mallig*) — en liten myllerbok över zooet! Den har varit väldigt uppskattad och fortsätter vara ett nöje för henne att titta i. Särskilt kul har det förstås varit att kunna peka ut djuren som vi ju faktiskt sett där! Så det är ett hett bonustips för er med småttingar: Zoo Berlin Wimmelbuch!

Esmeralda

Processed with VSCO with a6 preset

Jag skulle vilja skriva något fint och värdigt men jag vet inte hur. Det är därför jag inte publicerat det här inlägget tidigare. Jag har inte fått det rätt. Jag kommer fortfarande inte få det rätt. För jag skulle så gärna beskriva vilken självklar del av ens liv en katt som är med en i 15 år blir. Som Esmeralda.

Jag tog bilden ovanför den sista augusti då vi hälsade på i Katternö och Alfred hade plockat äpplen, ovanpå vilka Esmeralda bestämde att var en bra plats för en tupplur. Catnap. Elva dagar senare somnade hon in för gott.

Jag minns inte om det var den sista gången vi sågs, eller gången innan, som hon kom och mötte oss när vi kom in genom dörren. Eller hon var på väg men ångrade sig i tumultet och stannade upp en bit bort. Hon stod där och såg sådär vänligt förväntansfull ut som hon kunde ibland. Huvudet lyft. Svansen lite kurvad. De ljusgröna ögonen extra runda. Hon såg så förunderligt angenäm ut då hon såg på en så. Liksom nyfiket, vänskapligt, som att hon väntade på att få smita iväg med en och höra allt, berätta allt. Ännu en av hennes personligheter.

Det sägs att katter har nio liv och för Esmeraldas del kunde man säga detsamma om personligheter. Men jag vet inte om jag vill berätta om dem, inte nu i alla fall. Det de alla hade gemensamt var att hon alltid var så väldigt mycket katt. Kattkoncentrat i liten, spräcklig förpackning med fräknar på nosen. Allt skulle gå enligt hennes regler. Hon fräste, morrade, men klöste eller bet aldrig. Hon kurrade och spann och vältrade sig, krävde uppmärksamhet och klappar på magen. Var kräsen med maten, hittade alltid sina favoritplatser att sova på, älskade att leka och busa även när hon inte riktigt längre hade orken för det, födde många kullar (den första när hon var väldigt ung och det var bara en unge och hon var så stolt), jagade iväg inkräktare och försvarade Selma och Myra när de tänkte åka på stryk, men tvekade inte att fräsa ifrån och slå till Selma och Myra heller när de blev för oinbjudet närgångna, fångade många möss och sorkar och gav en fågel åt Caspian när han var sjuk. Hon var en sån rejäl kvinna i den lilla, näpna kattakroppen.

Processed with VSCO with a6 preset

Jag undrar om du hörde mig när jag sa hejdå i telefonen Esmis. Jag vet att du i så fall kände igen min röst fast den var tyst och grötig och brast.

När jag var hemma i Katternö helgen därpå, var det som att jag jämt förväntade mig höra det lågmälda klick-klick-klicket från dina klor där du brukade gå på parketten. Det var så tyst där utan det. ”Upp med svansen, Esmeralda”, brukade jag säga ibland när du gick förbi, och då brukade du lyfta på svansen. Hastigt möta min blick med dina halvslutna och då nästan leende, ljusgröna ögon. Jag saknar dig.


Ikväll tog jag en bild på Selma och Myra på soffarmstödet.

20191002_selmamyra(esmeralda)

Och det var Alfred som noterade att Myras skugga såg precis ut som Esmeralda. Öronen små, hållningen mer ihopsjunken, ryggen kutig. Till och med nackpälsen lite tufsad.

Och det kändes som att du var här, Esmeralda. Önskar att du var. ♥

några djur vi lärt känna

Vi besökte en liten djurpark här i Äkäslompolo i går, Konijänkän Kotieläinpiha. Alltid en aning tudelat att gå på djurpark även om klimatet är lämpligt för arterna och djuren ser ut att ha det okej. Kul att träffa djur men mindre kul att tänka på vilka slags liv de i slutändan lever, i fångenskap. Känns i alla fall som en liten tröst att tänka att inträdet man betalar för att besöka dem går till att de ska ha det så bra som möjligt.

Hur som helst, några bilder på det då!

20170616_konijanka_001

Fick nån slags kontakt med denna gås och ville gärna ta hem hen. På bilden ovanför försökte jag tala dess språk med den, det lät ungefär påpp-påpp-påpp.

20170616_konijanka_002

Den bodde i en ganska stor bur med flera andra fågelarter (påfågel, höns, anka, t.ex.), men den var den enda av sin art där och verkade liksom ensam. Syns inte på bilderna men den hade ljust himmelsblåa ögon. Den hör nog hemma där, i den fria skyn.

20170616_konijanka_003

Ett annat djur jag fann något slags samförstånd med var denna get. Jag matade honom med gräs och sen lät han mig klia och klappa honom.

20170616_konijanka_004

Smekte och kliade honom på kinderna och han liksom tryckte sitt huvud mot min hand så där som en katt gör när de vill styra var man kliar dem. Stod bara och blundade och njöt, var inte det minsta stångig sådär som jag hört att getter lär vara. Ville förstås gärna ta hem denna varelse också.

20170616_konijanka_005

Dessa alpackor verkade tro att jag var där för att ta bilder för omslaget till deras kommande skiva de snart ska släppa.

20170616_konijanka_006

Alfred fick en liten hästkompis.

20170616_konijanka_007

Samtidigt som Alfred hälsade på hästarna bekantade jag mig med en kamel i hagen bredvid. Fick många försiktiga pussar på fingrarna när jag matade den med gräs.

20170616_konijanka_008

Det fanns f.ö. betydligt fler djur än de som figurerar på bild här, t.ex. grisar, åsnor, kossor, hundar, råttor, marsvin, undulater och vaktlar… och av alla djur där var det förstås katten som var regent.

67 nordliga breddgrader

20170616_fjaell20170616_renar

Utanför stugan doftar luften starkt av kåda och bortom skogen reser sig Ylläsfjället 718 meter över havet. Vi mötte några renar på vägen, de betade i dikesrenarna (ni får själva hitta på ett ordskämt om detta eller kanske bara betona det dikesrenarna lite spexigt), och brydde sig inte över huvud taget i oss. Inte i att vi stannade bilen, klev ur och gick närmare för att ta bilder på dem. Inte heller i något av de läten jag gjorde för att försöka få deras uppmärksamhet så att jag skulle få en bild där deras blickar inte var riktade mot marken. Blev aningen kränkt av hur uppenbart ointressanta vi var för dem.

Annat vi gjort i dag är att gå på zoo och vandra runt en mindre sjö, men det berättar jag mer om en annan gång. I kväll väntar bastu och en tidigare kväll än gårdagskvällen, i och med att mina morgnar vägrar bli sena. Fortsätter med andra ord att vakna ett par timmar tidigare än jag har för avsikt.

Trots att jag varit väldigt trött under all min tid hittills här så har jag varit det på ett kravlöst sätt — det är inte hela världen att gå omkring och vara ganska sömnig, det blir inte en plåga så där som det lätt kan bli det vardagliga livet. Här finns det inga påtryckande måsten som jag behöver vara särskilt alert för att känna att jag kan hantera, och det är dessutom avslappnande att inte bara kunna men faktiskt vara tvungen att sätta mycket på paus här. Det har varit mycket på gång där hemma den senaste tiden, främst mycket att tänka på, men nu är det ingen vits att ta med sig allt det hit för det finns ändå så lite jag kan göra något åt av något av det. Det är bara att svara på något enstaka mejl om dagen, ta en Samarin den återkommande halsbrännan jag lider av som det typiska preggot jag verkar vara i just det fallet, och sen sitta och blogga tämligen planlöst medan bastun värms. Jodå, kunde ha det sämre ställt alltså.