Om dagisstarter

När jag lämnar Dag på dagis känns det som att jag glömt honom någonstans. Ute på balkongen, inne på butiken, nere på gården. Kvar i cykelstolen? Herregud var är han? Han är på dagis och han skrek och grät när jag lämnade, i dag knockade han mig med sitt huvud så jag slog läppen mot mina framtänder och började blöda, och han vinkade upprört åt mig från en annan kvinnas famn när vi nästa sekund skiljdes åt, men om det går som det brukar så repar han sig och har, trots allt, en bra dag. Blenda är vägg-i-vägg och de träffar varandra ute på gården. När hon började dagis hade hon nästan aldrig en sån dramatisk lämning att hon skrek och grät. Det var inte enbart en lättnad, typiskt människans ego och självkänsla att komma i vägen för något bra. Sen hände det i alla fall en gång och jag var tacksam för det, och för att det inte hänt fler gånger. Vi hade en mjuk start.

Men Dags start har varit hårdare, tyngre. Han är så fäst vid mig, här hemma går han omkring och frågar efter mig om jag inte är i samma rum som han varje minut. Kan knappt fatta att nån tycker om mig så mycket. Jag kommer på mig själv med att prata om att ”vi” tycker ditt eller datt. Jag känner mig som Elliot i E.T. då jag gör det men det är kanske en lite otydlig referens, men men, det är vad jag gör. Och jag har dåligt samvete för att separera på oss så här. Men vi har bestämt att han ska börja dagis och jag tycker att det är bra för honom, framför allt att umgås med andra småttingar också, och till exempel i går hade han haft en jättebra dag och var så glad. En stund efter lämningen fick jag rapport om att han var glad och kokade mat åt sina gosedjur, Niini och Nallen. Jag vet att han har det bra där. Men jag känner också att det är grymt. Jag har gråtit när jag cyklat därifrån fler än en gång. Personalen har sett att jag varit på gränsen. ”Det kommer gå bra”, har de sagt tröstande. Det har förstås fört mig ännu närmare gråten, att nån är snäll åt mig.

Nåja. Det är vad det är. Inte beklagar jag, jag reflekterar.

Två gulliga i början av månaden. (Annat bra med dagis: ingen skärmtid.)

Föräldraskap, syskonskap, skillnader och likheter

Nämen jag har väl inget särskilt att säga. Men här är en gif på Dag och mig när vi varit på hans åttamånaderskontroll i förmiddags. Han vägde 10,23 kg och nästa kontroll är hans ettårs. Antar att de verkligen litar på oss…

Minns ni (föräldrar) den känslan, att komma hem från BB med första barnet och bara… vad i helvete? Ska vi liksom FÖRÄLDRA nu?? Otroligt overkligt. Jag minns att jag blev paff över det redan på BB, hur vi förväntades ansvara, haha. Som gravid och födande blev man ju så omhändertagen och sen är man den som ska axla den rollen. Hux flux! Men sen gör man ju ändå det automatiskt. En kompis skrev på insta om att det verkar vara så jäkla mycket nytt att ta i beaktande när man får barn, och det är det ju. Men tack och lov tar man ju det gradvis, annars skulle ju varje förälder kollapsa direkt och arten skulle icke fortleva särskilt bra. Människosläktet skulle bli så jävla jobbigt också för det skulle ju BARA vara de mest utmaningsfrälsta prestationsknarkarna som ens avsiktligt skulle ge sig in på det. Förlåt, men tänk på det. Fatta hur den avelslinjen skulle spåra ur. Och tacka gudarna för nätet. Jag slår fortfarande upp en massa saker som jag vet att jag slagit upp förra gången vi hade en åttamåndersbaby också — just nu är det högtid för ”[livsmedel] bebis vilken ålder”.

Och samtidigt som vi repeterar babyföräldraskap övar vi på förskolebarnföräldraskap. När Blenda var baby så var allt av det så himla nytt för mig. Jag hade inte direkt haft någon egentlig kontakt med en baby förut och jag var nog ganska reserverad och definitivt ovan. Sen märkte man ju att det inte var så himla farligt, man lärde sig förstå babyns signaler och känna varandra. Men anknytningen kom lite senare med henne. Nu, med Dag, är jag ju fullkomligt babytokig. Ibland tänker jag på det med ett sånt vemod. Att vi inte alltid ska ha den här lilla ljuvliga babyn hos oss…! Att han ska växa upp han med. Det är ju fint också förstås men oj oj kommer sakna. Saknar Blendas babytid också, förstås.

(För flera år sedan läste jag nånstans en kommentar från en mamma som saknar att höra barnens små röster. Har inte kunnat släppa det. Deras små röster..!)

Med ett större barn finns det också massor med saker jag aldrig i livet skulle vilja missa. Och det är så roligt att hänga med och se henne upptäcka världen och uttrycka sin personlighet. I dag hittade jag skidstavar och skridskor åt henne och hon blev så glad, så glad. Plötsligt mindes jag att jag älskade ju att skrinna, eller idén om att skrinna, då jag var barn. Jag ville bli konståkare! (Det ville väl i regel cirka alla barn under tidiga 90-talet.)

Jag är alltid så nyfiken på henne — jag vill alltid veta vad hon tänker på, vad hon känner, vad hon har gjort om dagarna, vad hon tycker om och vad hon inte tycker om. Jag tror jag går henne på nerverna ibland för hon vill ju inte alltid prata om dagen, som vi kallar det, utan helst på kvällen då hon ligger i sängen. Det är bara det att jag tänker på hela den där världen som gömmer sig inne i hennes fantasirika huvud och… nej jag DÖR det är så spännande!

Eftersom detta är min blogg (and I t.ex. cry men också annat if I want to) slänger jag in ett trio bilder på mina två bär. Brukar i allmänhet inte tycka att de är SÅ himla lika, men här på dessa bilder, från i morse kl 07:45 med ögonen lite sömniga ännu, ser jag verkligen syskonskapet alldeles klart och tydligt. SÅ himla lika.

Sjukt att de här två kom ur mig.

Vår halvårsDag

Dag är ett halvt år i dag och han är ömsint, förnöjd och undersökande. Han har lärt sig att åla sig bakåt, först med stor frustration över att det var den vägen han åkte, men i går iakttog jag honom göra det beslutsamt. (Kanske borde han ha hetat Backa i efternamn i alla fall?) Han busar med mig och besvarar mina kindpussar med blöta vrålande pussgap mot min kind och skrattar när jag skrattar. Han följer Blenda förtrollat med blicken och skrattar så han kiknar när hon underhåller. Han blev alldeles sprallglad en dag då hon kom hem från dagis, han hade saknat henne så. Han tittar på mig när vi ammar, söker min blick, håller den kvar. Han gråter när jag inte är där när han vaknar efter att han somnat hos mig. Ibland tåras hans ögon när man ser på honom — blir han rörd? Har han legat ensam länge och väntat på en? Åh vår lilla babyDag, utbrister vi.

Han ligger lugnt i vagnen och betraktar omvärldens himlar susa förbi. Somnar, vaknar, ibland utan att säga ett knyst, ögonen vakna och blåa. Han håller sina armar bakåt när man bär honom i famnen och vänder sig på mage när han sover. Ibland har han åkt vagn liggande på mage också, glatt och nyfiket, redo att rullas in i resten av världen. Han har ett standardleende som han nästan alltid bär, det som berättar att han är nöjd med sammanhanget, munnen vilar halvöppet, mungiporna pekar en millimeter uppåt, tungan vilar precis innanför läppen. Så händer något som gör honom mer än nöjd — kanske att man möter hans blick tvärs över rummet eller att man säger ”Hej Dag” när man sätter sig vid bordet eller att man hjälper honom ställa sig upp på sina vingliga små babyben — och han blir förtjust. Ögonkontakt etableras, finurligt, tungan räcks ut, lojt, överläppen spänns i ett flin. Skrattgropen i ena kinden kommer fram och på motsatt sida ansiktet höjs ett ögonbryn, men bara utsidan av det, mot tinningen, som om Jack Nicholson hade lärt honom det, som en blinking, som för att säga ”Vad sa du nu då?”, som för att charma, som för att säga ”Du och jag, pysen.”

Ja ni får ursäkta all denna babyromantik men jag skriver så sällan att jag grips av panik och överväldigande sentimentalitet nu när det väl sker, halvårsdagen till ära. Och tiden har rusat, en evighet har passerat på ett ögonblick och ett ögonblick har varat en evighet. Allt detta och så mycket mer och han är bara sex månader och hur ska orden och tiden någonsin räcka till för att beskriva och bevara? Mig själv är det i alla fall enklare med: Förälskad.

Livets morsdagskort 2021

Det är ett halvår sedan, men jag måste såklart spara detta hejdlöst fina tecknade kort i arkivet, nu när jag igår märkte att det inte fanns här. Vi kan på samma gång passa kasta en blick på tussilagobuketten Blenda hade plockat åt mig. Det hade hon tydligen planerat en tid att hon skulle göra. GULL. (Klagar icke på övriga buketter heller.)

Vidare till Blendas teckning! Vi zoomar in:

Det är jag! Blå ögon, håret svart eftersom jag just kommit ur duschen, förklarade den då treåriga konstnären själv, och ser ni det riktigt sjukt urgulliga? Jag står där med en bebis i magen. Blendas lilla syskon som hon längtade så efter. 🥺🥲

Och armarna utsträcka som för en kram kanske?

Blenda. ❤

Och kolla, jag hade till och med mitt gula nattlinne på mig. Matchar mitt porträtt! Mors dag var för övrigt mitt beräknade förlossningsdatum. Men det blev knappa två veckor senare som Dag föddes. Tänk att det var han som var där på teckningen!

Den finaste Dagen

Andra barnet hänger bara med, brukar folk säga. Och lite har det väl varit så. Jag har ju inte haft samma tid att iaktta och umgås med baby-Dag som jag hade med baby-Blenda. I går kväll kom jag att tänka på det när jag såg en bild på en annan tvåmånadersbaby, som liksom verkade så… ja, jag vet inte, vaken? Det var något i blicken. Närvarande. Liksom verkligen MED. Jag tänkte ”Det där kunde vara Dag”. Och jag fick dåligt samvete, för de stunder då Dag är vaken så är jag så ofta upptagen med annat. Distraherad. Han finns förstås alltid nära oss, oftast bredvid mig eller med mig, men min uppmärksamhet är så ofta riktad till något annat. Delad. Det började kännas så sorgligt att bara missa något över huvud taget. Natten gjorde sitt och jag låg där och grämde mig verkligen, ville spola tillbaka och ville göra om. Tänkte hur kan jag ha varit så dum att jag brytt mig i sociala medier och att tvätta kläder? Jag ville resa bakåt i tiden och se till att jag inte missar något alls.

När vi ju har den här makalösa lilla lugna milda gladlynta varelsen hos oss som skiner upp varje morgon och alla andra hundratio gånger om dagen jag eller någon annan säger hej, som skrattar när Alfred lyfter upp honom i luften så att dregel ringlar ner (och jag tycker plötsligt inte att dregel är så himla läbbigt, inte hans i alla fall), som ibland ler till lite när Blenda lägger sig bakom och håller om honom när jag ammar honom i sängen, som i dag skrattade när jag klippte hans naglar och viftade med sina fötter, som tittar med en sån varm blick djupt i mina ögon när jag säger ”Jag tycker om dig, Dag”. Det är ju sannerligen något. Så i dag har jag försökt ändra på det där med uppmärksamheten. Andra saker får helt enkelt bara pausas. Vi ska umgås mer, det bestämde jag. Mobilen bort mer då vi ammar och så vidare. Men uff vad det är lätt att fastna i det där att man bara ska ”kolla upp något” hastigt och sen sitter man där och glor ner i skärmen istället för att umgås.

Varning för blödigt inlägg, förresten. Jag är lite sådan i kväll. Mhmm bäst att förvarna eftersom babyromantiken här ovanför INGALUNDA redan avslöjade det!!

Det var ett tillfälle i dag då jag hörde att han vaknade, men jag kunde inte genast komma. Höll på att fixa något åt Blenda, och jag tänkte att jag låter honom vakna mer innan jag tar upp honom. Jag hörde honom låta lite, men ingen gråt. Men var det lockrop? Var det ”hallå jag vill inte vara ensam”? För då jag kommer fram till honom så rinner en tår nerför kinden på honom. Och han ser glad ut att se mig men ögonen är blanka. MIN LILLA FINA BABY-DAG. Ville gråta själv.

Och i dag har han trevande och uppspelt börjat gripa tag i saker, så där att det syntes att det var medvetet han lyfte handen och tog tag i mobilen. (Alltså en såndär sak som dinglar, ej en telefon. Heh.) Och jag och Blenda gav honom beröm på beröm och han sken som en sol.

För nån dag sedan blev jag plötsligt så rörd då jag såg oss i spegeln, jag bar honom i famnen och han var bara så liten (fast han är inte ens så liten) och jag fick bara en sån här jätteintensiv känsla av att jag vill hålla honom, skydda honom, bevara honom för evigt. BUHUU! Allt är så förgängligt. Samtidigt som det känns vemodigt att tänka att den här lilla ljuvliga babyn inte alltid kommer finnas så känns det också så spännande och otroligt fint att tänka på att man har ynnesten att få se honom växa, åldras och utvecklas. Vem mer ska du bli, lilla vän?

Jag tänker ofta på ett stycke i Bessy Smiths A Tree Grows in Brooklyn. När Francie betraktar en gammal man och hans tunna risiga hår, insjunkna orakade kinder, en gäspande mun utan tänder och med torkat spott i mungiporna. Det är ingen tilltalande bild som målas upp, när jag läser vill jag typ att Francie ska gå vidare. Därifrån. Den gamla mannens kläder är slitna och skorna så trasiga att två smutsiga tår med gråa fårade naglar sticker fram ur dem. Francie tänker på hur gammal han är. Och sen tänker hon: ”He was a baby once. He must have been sweet and clean and his mother kissed his little pink toes. Maybe when it thundered at night she came to his crib and fixed his blanket better and whispered that he mustn’t be afraid, that mother was there. Then she picked him up and put her cheek on his head and said that he was her own sweet baby.

😭

Alltid blivit så rörd av det stycket. Extra mycket nu när jag har en egen liten blivande gubbe.

En bild min mamma tog på oss för snart en månad sedan.

Blenda viskade åt honom en gång ”Du är den finaste Dagen i hela världen”.

Inte har man ju något att tillägga en sådan sak.