Vår halvårsDag

Dag är ett halvt år i dag och han är ömsint, förnöjd och undersökande. Han har lärt sig att åla sig bakåt, först med stor frustration över att det var den vägen han åkte, men i går iakttog jag honom göra det beslutsamt. (Kanske borde han ha hetat Backa i efternamn i alla fall?) Han busar med mig och besvarar mina kindpussar med blöta vrålande pussgap mot min kind och skrattar när jag skrattar. Han följer Blenda förtrollat med blicken och skrattar så han kiknar när hon underhåller. Han blev alldeles sprallglad en dag då hon kom hem från dagis, han hade saknat henne så. Han tittar på mig när vi ammar, söker min blick, håller den kvar. Han gråter när jag inte är där när han vaknar efter att han somnat hos mig. Ibland tåras hans ögon när man ser på honom — blir han rörd? Har han legat ensam länge och väntat på en? Åh vår lilla babyDag, utbrister vi.

Han ligger lugnt i vagnen och betraktar omvärldens himlar susa förbi. Somnar, vaknar, ibland utan att säga ett knyst, ögonen vakna och blåa. Han håller sina armar bakåt när man bär honom i famnen och vänder sig på mage när han sover. Ibland har han åkt vagn liggande på mage också, glatt och nyfiket, redo att rullas in i resten av världen. Han har ett standardleende som han nästan alltid bär, det som berättar att han är nöjd med sammanhanget, munnen vilar halvöppet, mungiporna pekar en millimeter uppåt, tungan vilar precis innanför läppen. Så händer något som gör honom mer än nöjd — kanske att man möter hans blick tvärs över rummet eller att man säger ”Hej Dag” när man sätter sig vid bordet eller att man hjälper honom ställa sig upp på sina vingliga små babyben — och han blir förtjust. Ögonkontakt etableras, finurligt, tungan räcks ut, lojt, överläppen spänns i ett flin. Skrattgropen i ena kinden kommer fram och på motsatt sida ansiktet höjs ett ögonbryn, men bara utsidan av det, mot tinningen, som om Jack Nicholson hade lärt honom det, som en blinking, som för att säga ”Vad sa du nu då?”, som för att charma, som för att säga ”Du och jag, pysen.”

Ja ni får ursäkta all denna babyromantik men jag skriver så sällan att jag grips av panik och överväldigande sentimentalitet nu när det väl sker, halvårsdagen till ära. Och tiden har rusat, en evighet har passerat på ett ögonblick och ett ögonblick har varat en evighet. Allt detta och så mycket mer och han är bara sex månader och hur ska orden och tiden någonsin räcka till för att beskriva och bevara? Mig själv är det i alla fall enklare med: Förälskad.

Livets morsdagskort 2021

Det är ett halvår sedan, men jag måste såklart spara detta hejdlöst fina tecknade kort i arkivet, nu när jag igår märkte att det inte fanns här. Vi kan på samma gång passa kasta en blick på tussilagobuketten Blenda hade plockat åt mig. Det hade hon tydligen planerat en tid att hon skulle göra. GULL. (Klagar icke på övriga buketter heller.)

Vidare till Blendas teckning! Vi zoomar in:

Det är jag! Blå ögon, håret svart eftersom jag just kommit ur duschen, förklarade den då treåriga konstnären själv, och ser ni det riktigt sjukt urgulliga? Jag står där med en bebis i magen. Blendas lilla syskon som hon längtade så efter. 🥺🥲

Och armarna utsträcka som för en kram kanske?

Blenda. ❤

Och kolla, jag hade till och med mitt gula nattlinne på mig. Matchar mitt porträtt! Mors dag var för övrigt mitt beräknade förlossningsdatum. Men det blev knappa två veckor senare som Dag föddes. Tänk att det var han som var där på teckningen!

Den finaste Dagen

Andra barnet hänger bara med, brukar folk säga. Och lite har det väl varit så. Jag har ju inte haft samma tid att iaktta och umgås med baby-Dag som jag hade med baby-Blenda. I går kväll kom jag att tänka på det när jag såg en bild på en annan tvåmånadersbaby, som liksom verkade så… ja, jag vet inte, vaken? Det var något i blicken. Närvarande. Liksom verkligen MED. Jag tänkte ”Det där kunde vara Dag”. Och jag fick dåligt samvete, för de stunder då Dag är vaken så är jag så ofta upptagen med annat. Distraherad. Han finns förstås alltid nära oss, oftast bredvid mig eller med mig, men min uppmärksamhet är så ofta riktad till något annat. Delad. Det började kännas så sorgligt att bara missa något över huvud taget. Natten gjorde sitt och jag låg där och grämde mig verkligen, ville spola tillbaka och ville göra om. Tänkte hur kan jag ha varit så dum att jag brytt mig i sociala medier och att tvätta kläder? Jag ville resa bakåt i tiden och se till att jag inte missar något alls.

När vi ju har den här makalösa lilla lugna milda gladlynta varelsen hos oss som skiner upp varje morgon och alla andra hundratio gånger om dagen jag eller någon annan säger hej, som skrattar när Alfred lyfter upp honom i luften så att dregel ringlar ner (och jag tycker plötsligt inte att dregel är så himla läbbigt, inte hans i alla fall), som ibland ler till lite när Blenda lägger sig bakom och håller om honom när jag ammar honom i sängen, som i dag skrattade när jag klippte hans naglar och viftade med sina fötter, som tittar med en sån varm blick djupt i mina ögon när jag säger ”Jag tycker om dig, Dag”. Det är ju sannerligen något. Så i dag har jag försökt ändra på det där med uppmärksamheten. Andra saker får helt enkelt bara pausas. Vi ska umgås mer, det bestämde jag. Mobilen bort mer då vi ammar och så vidare. Men uff vad det är lätt att fastna i det där att man bara ska ”kolla upp något” hastigt och sen sitter man där och glor ner i skärmen istället för att umgås.

Varning för blödigt inlägg, förresten. Jag är lite sådan i kväll. Mhmm bäst att förvarna eftersom babyromantiken här ovanför INGALUNDA redan avslöjade det!!

Det var ett tillfälle i dag då jag hörde att han vaknade, men jag kunde inte genast komma. Höll på att fixa något åt Blenda, och jag tänkte att jag låter honom vakna mer innan jag tar upp honom. Jag hörde honom låta lite, men ingen gråt. Men var det lockrop? Var det ”hallå jag vill inte vara ensam”? För då jag kommer fram till honom så rinner en tår nerför kinden på honom. Och han ser glad ut att se mig men ögonen är blanka. MIN LILLA FINA BABY-DAG. Ville gråta själv.

Och i dag har han trevande och uppspelt börjat gripa tag i saker, så där att det syntes att det var medvetet han lyfte handen och tog tag i mobilen. (Alltså en såndär sak som dinglar, ej en telefon. Heh.) Och jag och Blenda gav honom beröm på beröm och han sken som en sol.

För nån dag sedan blev jag plötsligt så rörd då jag såg oss i spegeln, jag bar honom i famnen och han var bara så liten (fast han är inte ens så liten) och jag fick bara en sån här jätteintensiv känsla av att jag vill hålla honom, skydda honom, bevara honom för evigt. BUHUU! Allt är så förgängligt. Samtidigt som det känns vemodigt att tänka att den här lilla ljuvliga babyn inte alltid kommer finnas så känns det också så spännande och otroligt fint att tänka på att man har ynnesten att få se honom växa, åldras och utvecklas. Vem mer ska du bli, lilla vän?

Jag tänker ofta på ett stycke i Bessy Smiths A Tree Grows in Brooklyn. När Francie betraktar en gammal man och hans tunna risiga hår, insjunkna orakade kinder, en gäspande mun utan tänder och med torkat spott i mungiporna. Det är ingen tilltalande bild som målas upp, när jag läser vill jag typ att Francie ska gå vidare. Därifrån. Den gamla mannens kläder är slitna och skorna så trasiga att två smutsiga tår med gråa fårade naglar sticker fram ur dem. Francie tänker på hur gammal han är. Och sen tänker hon: ”He was a baby once. He must have been sweet and clean and his mother kissed his little pink toes. Maybe when it thundered at night she came to his crib and fixed his blanket better and whispered that he mustn’t be afraid, that mother was there. Then she picked him up and put her cheek on his head and said that he was her own sweet baby.

😭

Alltid blivit så rörd av det stycket. Extra mycket nu när jag har en egen liten blivande gubbe.

En bild min mamma tog på oss för snart en månad sedan.

Blenda viskade åt honom en gång ”Du är den finaste Dagen i hela världen”.

Inte har man ju något att tillägga en sådan sak.

Namnupplysningen 🌞

Här är de, Dag och Blenda. Blenda och Dag. När vi väntade båda barnen hade vi dubbla uppsättningar namnalternativ eftersom vi inte tagit reda på könen. Namnet Dag är för övrigt ett helt annat än det toppförslag som vi hade för Blenda om hon varit pojke. Jag ville att syskonen skulle ha namn som passade ihop utan att bli för likadana. Har hört om folk som döper sina barn till typ Alva och Alvar och jag möter väl viss utmaning i att helt och hållet förstå det…? Bland annat hur man inte bara säger fel hela tiden. (Plus att vad skulle ens den manliga varianten på Blenda vara? Blenn? Blender?!) Men hur som helst är det svårt att definiera vad som är lagom likt, man måste nog bara känna efter. Blenda fick namnet Mo i mellannamn, gjorde inte saken lättare precis, men vad det gällde lillebror var mellannamnet hur som helst avgjort långt på förhand — både morfar och farfar heter Peter i förnamn.

Blenda Mo och Dag Peter blev det alltså. Lite olika klang sinsemellan, men samma antal stavelser och båda förnamnen kretsar kring ljus, såklart. (Så klart!) Mellannamnen har dessutom båda två en anknytning till natur — en mo är en slags mark eller mer specifikt en jordart, som i moskog. Peter härstammar från arameiskan och betyder i ursprungsvarianten klippa. Båda två handlar, på det sättet, om jorden, marken. Ja ja ingen bryr sig väl men jag tycker sånt är lite snyggt bara! Har ända sedan barnsben tyckt om att fundera på namn och slå upp deras betydelse och ursprung och sånt, sååå jag trivs liksom här i området.

När jag var barn, på tal om den tiden, så upplevde jag mig som ganska ensam om att heta Linnea, i min unga ålder och tillhörande lilla värld då. Det var jag och gamla tanter som hette så. Sen kom nittiotalet och plötsligt tycktes Linneorna ploppa upp som… ogräs. Om man får säga så utan att det förmedlar en trist människosyn, heheh. Och jag tyckte alltid mer om att känna mig mer ensam om det, och har sen dess vetat att jag vill hitta någorlunda ovanliga namn åt mina barn.

I Mad Men säger Bobby att han är ”Bobby 5” på ett läger. Min syrra hade fem Linda på sin gymnasieklass, eller hur det var. Jag tyckte alltid lite synd om dem, samtidigt som det lät ganska kul. Som en klubb. Kanske som ett gäng som skulle ha matchande jackor, à la Pink Ladies i Grease? Mitt ex Mathias hade flera namnen i sin lågstadieklass, men alla stavade det olika. Mathias, Mattias, Matthias och Matias kanske. Också rätt kul, men själv är jag ändå lättad över att jag stavar mitt namn så enkelt som möjligt, utan accent över e:et. (Även om Helén i lågstadiet påstod att det gjorde att jag egentligen hette Linne-a.)

Så i alla fall. När vi väntade Blenda, och vi redan bestämt namnet, och Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström kom ut en månad innan vår Blenda gjorde det, så kändes det väl sisådär va. Alltså jag fick cirka panik och kände att NÄ-Ä nu kommer det bli trendnamn och alla kommer ta det, buhu. Nu, när vi väntade Dag, och vi redan ringat in namnet, så började snart därpå den där instakomikern Dag Tolstoy att delas i flödet typ konstant. Den gången blev jag inte bara rädd för att det skulle leda till en namnboom, utan även för att folk skulle tro att vi döpt vår Dag efter nån på insta liksom. Men det är kanske sådär vilket namn man än väljer, att man stöter på det mer? Skulle man välja namnet Rumpelstiltskin skulle säkert då först få nys om sagan. Strax efteråt för första gången höra den gamla Levi’s-reklamhitten Inside med bandet Stiltskin anno 1994. (Säkert på TikTok. Själv hade jag den på kassett.) Japp, Baader-Meinhof nickar instämmande med detta.

Skulle bara kort berätta om barnens namn och istället blev det till detta. Blir som vanligt irriterad på mig själv men HUR SOM HELST varsågoda och fortsätt på tråden, snälla! Låt oss prata namn. Fri association! Jag har haft en låtsaskompis som hette Kärleken Den Lever. Litar på att ingen av er stjäl det!! 😌

Åtta vykort från en babybubbla en måndag och tisdag

I måndags kom vi hem från bb tidigt på kvällen, och katterna gick omkring och nosade i periferin utan att våga sig riktigt nära. De är lite skygga för Dag nu när han är på utsidan. Annat var det då han var i magen, då brydde de sig inte ett skvatt i att de stod och trampade på honom. Eller att han sparkade tillbaka.

Förvisso nyfikna, men utan ingivelsen att ge sig hän den nyfikenheten. Lika så bra att de håller visst avstånd. (Fast i dag kom faktiskt Selma och strök sig mot hans lilla hand.)

Här är vi! Slog mig precis nu att jag som alltid varit yngst i min familj nu är äldst i min familj. Fast jag vet inte om det räknas när man axlat en föräldraroll i familjen, men hur som helst så. Food for thought… 🤔 (Nej, skoja. SÅ inget att fundera på.)

I tisdags började min huvudvärk. Gissar på bovarna uttorkning och sömnbrist i dramat. Dag hade några lynniga nätter och jag är dålig på att tupplura, till skillnad från katterna. De blev överlyckliga när Alfred tog ner spjälsängen från vinden förra veckan. Ännu gladare när madrassen var luftad och fodralet tvättat och alltsammans placerat i sängen. Det stör inte katterna, men nu är allt alldeles nerhårat, innan vi ens hann bädda den. (För övrigt med grönvita lakan som jag hittade på loppis efter min sista arbetsdag inför mammaledigheten. Eller, jag hittade ett dynvar, och Ellen hittade det matchande påslakanet åt mig. Credit where credit’s due.)

Två andra som tupplurat.

Blenda kom staplande med yra, bestämda steg från sin middagslur och jag trodde att det var till mig hon gick så målmedvetet men nej nej, det var beben hon ställt sitt sikte på. Det ser typ ut som att han ligger där och gallskriker på bilden men jag kan inte minnas det alls så endera är jag en otroligt ouppmärksam förälder eller så är Dag världens yngsta mimartist.

Dag somnade i soffan och Blenda lånade ut Pupu åt honom som sällskap. 🥲 Kontorspupu, som hon blev blixtförälskad i när hon fick syn på honom i en gratiskorg utanför loppis när hon bara var 0-åring. Det var på den tiden som loppis låg ett par hundra meter nerför backen från vårt. Ack, living the dream. Här kan man gott föreställa sig den där gamla utdaterade Lost-gifen på skägg-Jack som gråter om att ”we have to go back” för extra melodramatisk effekt för att matcha hur mycket jag saknar det. (Även om det, då det begav sig, faktiskt började kännas rejält pinsamt hur ofta jag gick dit.)

Och här har den lille typen — som Blenda är himla glad att efter lång väntan äntligen få paja på (”Jag börjar tröttna på att bara vänta och vänta” är en varnande kommentar hon fällt ett flertal gånger) — somnat i sängen istället. Eller som jag har kommit att kalla det: Dag har tagit natt.
🥁
tack