Etikett: dag

Godnatt måne, godnatt tick-tack-tick-tack, godnatt hah

Det har blivit ganska sent innan jag kommer in till sovrummet, och då sitter Dag redan i sängen och bläddrar i Goodnight Moon. Det är den boken vi läst de senaste kvällarna, han tycker om den och jag med. Jag direktöversätter till svenska och det mesta som på engelska går på rim går förlorat, men det gör inget. Den håller ändå.

Jag läste nånstans om the quiet old lady whispering hush, att barnen behöver inte veta mer än så. Som vuxen kanske man frågar sig, är hon kaninens mamma? Mormor? En nanny? Men barnen vet vem hon är, hon är the quiet old lady whispering hush. En morgon förra veckan när jag förde Dag till dagis var det en annan kvinna som tog emot honom, inte en av de vanliga tre, men han gick rakt fram till henne och lät sig lyftas över grinden. Sitta i hennes famn. Något avvaktande, men villigt. Hon var kvinnan som tog emot honom på dagis. Det var kanske allt han behövde veta.

Tillbaka till nattningen. Jag sätter mig i sängen och Dag tittar på mig, liksom intensivt, och vickar sitt pekfinger av och an medan han säger ”tick tack tick tack”. Det betyder klocka. ”Ja, det är sent nu”, säger jag. Han gör ett av sina jakande läten som låter ungefär ”hah”. Han kurar ihop sig vid min sida, lutar sitt huvud mot min arm. Jag håller i Goodnight Moon och frågar ”Ska vi läsa den här boken nu?”, men då tar han tag i den och sätter bestämt bort den bredvid oss i sängen. ”Vill du bara amma?” frågar jag. ”Hah. Tick tack tick tack” säger han och tittar igen med sin menande blick. Fingret vickar. ”Ja, klockan är så mycket nu. Du är trött och vill bara amma och sova” säger jag. ”Hah” säger han förnöjt, som för att säga ”det var just precis så jag menade, tänk att du förstod det”.

Ibland verkar bebisar så lättade när vi vuxna förstår. Det måste vara en pärs att gå omkring och försöka kommunicera utan att vara flytande i något språk, inget som någon annan är flytande i alla fall. Föreställer jag mig, men kanske är det mer så att det blir en djup glädje när de istället gör sig förstådda. Når fram. Grundtrygga, grundglada.

”Vi läser boken imorgon istället” säger jag. Han instämmer med en sömnig, glad suck. ”Hah”.

Drömmarnas prins

Klockan är ett på natten och jag håller precis på att somna då jag med fasa inser att det som avbrytit min nästan-slummer är en liten, pratande röst.

”Ka-ka-ka”, säger den.

Ska han vakna nu? Jag stelnar till i föräldraskräck. Ångrar att jag satt uppe och kollade Gudfadern istället för att gå och lägga mig, ångrar också sånt jag inte kan rå för: att Dag vaknar, att klockan är ett, att man över huvud taget behöver sova nånsin alls. Drar ångertäcket tätare över mig.

Det roliga är att Dag har börjat prata mer på sistone. Verkligen jätteroligt, fast kanske inte när det sker mitt på natten. Han säger t.ex. ”nenne” (Niini, gosedjur), ”nanne” (Nalle, annat gosedjur) och variationer på ”babba” som kan betyda Babblarna, Barbapapa, pappa, lampa, trappa eller i princip vad som helst annat. Det är inte alltid jättetydligt, men han blir allt mer definierande och vill också göra sig förstådd.

”Ka-ka-ka”, fortsätter han att mumla ut i nattens mörker. Och jag hör då att han inte låter vilsen och upprörd som han brukar göra när han vaknar ensam i sin spjälsäng mitt i natten. Han låter tvärtom ganska glad och mysig. Nöjd och sömnig. Ska han somna om? Jag håller andan, ligger knäpptyst, gör mitt yttersta för att sända en telepatisk tanke åt Alfred att göra detsamma.

”Ka-kah?”, tillägger Dag som en hoppfullt uppfordrande fråga som sist och slutligen aldrig besvaras. För efteråt är han tyst igen och jag inser att han nog pratade i sömnen. Jag riktar ett tack till universum och så vidare.

Sen minns jag det ord som han ju faktiskt varit så mån om att lära mig nån dag tidigare, just det där ”ka-ka-ka”. Och så fattar jag att Dag, vår lille ett-och-ett-halvt-åring, seriöst ligger och drömmer om PEPPARKAKOR (!) om nätterna.

Äää gud vilken drömprins.

(Bild från september med skrubbsår på näsan. Men drömprins ändå.)

Dag Peter

Så kom en Dag en kväll i maj. Det var i fredags, datumet var 21-05-21 och klockan 19:39. Ögonen blå, kalufsen askblond, likheten i allmänhet sin fars men munnen portinsk.

Den kvällen känns som så länge sedan, utan att något egentligen har hunnit hända sedan dess. Vi två kom hem från bb i måndags och jag har tillbringat i går och i dag i ett migräntöcken. Ändå har det varit mysigt. Och likväl har ju världen förändrats, trots att så litet skett, den navigeras ännu en aning mer annorlunda än förut. Livet har förvandlats med en pytteliten jättedetalj i grunden. Vi är fyra nu. En hel fyrapersoners-och-tvåkatters-familj. Vi har längtat. Den känns hel.

God natt Dag. Jag hör dig söka mig nu, som du ofta gör under nattens minsta små timmar, och jag är strax där. Alltid där.