Önska sig mer

Tycke & tanke

fammokvartettkvadrat

Skulle det inte vara härligt om det här fick folk att ställa om, frågade jag när vi stod och väntade på grön gubbe igår. Om det här fick dem att inse att de inte saknar att konsumera alla de där nya sakerna. Bestämma sig för att det är värt det att inte jobba så mycket, trots allt. Tycka det är ganska skönt att inte bry sig så värst i karriär eller pengar. Tänka, kanske jag inte behöver tjäna så mycket. Kanske jag kan va lika nöjd eller rent av mer nöjd med ett annat upplägg. Tänka, äh va fasen, jag jobbar 80 % då. Ännu mindre? Förbrukar mindre. Handlar färre prylar. Reser mer sällan — men kanske stannar längre istället? Sparar på resurserna, såväl egna som planetens. I förlägningen familjens och vännernas också. Alla blir lite gladare och trevligare av att må lite bättre, orka lite mer av sånt som man vill och inte bara det som man måste. Kanske tänker de att det är dags att låta karriären flytta ner från piedestalen i finrummet. Kanske smittar det här av sig till hela samhället. Kanske blir sex timmars arbetsdagar den nya standarden? Kanske medborgarlön? Kanske folk slutar beklaga sig över skatter. Är det den riktningen vårt tjugotal ska ta? I så fall hade vi verkligen goda skäl att kalla det för det glada tjugotalet igen. Tänk om hur vi ser på livet och verkligheten skulle förändras så. Nytt fokus, nya nyanser. Ni vet?

Synd att det aldrig kommer hända, sa jag sedan. Och så gick vi över vägen till grillkiosken ett par hundra meter nedanför backen längs med vår gata. Där köpte vi varsin tämligen medioker glass och tre på rad satte vi oss på en kall bänk i den ljumma vårsolen. Just då kändes det ändå toppen! Man kan vara riktigt nöjd med små medel också, och faktiskt inte önska sig mer.

Psst! Känner ni förresten igen bilden där överst? Det är samma foto som jag har i förstorad version på väggen, fast här färglagt. Mamma tipsade att det finns en sån feature på MyHeritage nu, som gör det automatiskt åt en, så jag tipsar vidare!

Lite mer november tack

Ditt & datt

20200305_duvor

Kanske tycker nån det var oansvarigt, men jag strosade på loppis i dag. Det var ju inte direkt nödvändigt men jag tänkte att snart är det kanske inte möjligt, och jag ville passa på, medan vi ändå inte hade något diagnosticerat fall av coronavirus i Vasa (eller ens Österbotten). Innan jag gick läste jag på fb att SPR-kirppis satsade extra på att putsa och rengöra där, samt hade handsprit i kassan. Hade det varit mycket folk där hade jag antagligen vänt om. Det var det inte men gud vad man var medveten om alla harklingar, hostningar och nysningar. Ändå inte särskilt många, ifall det låter så, men jag lade antagligen märke till varenda en och varje liten snörvling. Sen när jag kom hem läste jag på tidningen att vi fått det första positiva testresultatet. Happ happ. Nå, det visste vi ju att var en tidsfråga. Nu var vi där då. En eloge till den insjuknade kvinnan som så exemplariskt självmant isolerat sig vid hemkomst från Italien.

Hur mycket orkar man läsa och prata om covid-19? Jag följde samma kurva som många andra. Skjöt det ifrån mig, tröstade mig med att det hade kunnat värre (plågsammare och/eller dödligare, typ ebola), och lyckades hålla det avlägset tills för några dagar sedan. Då fick jag nys om den tragiska situationen med det italienska syskonparet. Lite senare läste jag några alarmistiska kommentarer som ändå verkade sansade: Det är knappast längre frågan OM covid-19 når dit du är, utan om NÄR. Det sprids för snabbt, vi vet för lite. Det bästa man kan göra och hoppas på är att inte bli sjuk samtidigt som alla andra. För då hinner sjukvården inte med. Funderade att det bästa jag kan göra, förutom att tvätta händerna länge och ofta, är att förebereda sig på möjlig karantän. Bönor och linser har vi så gott som alltid i skåpet här hemma, och vanligtvis mängder av pasta också men det mesta av det lagret hade vi plöjt igenom så det behövde fyllas på. Gick och handlade spaghetti, tomatsås och tretton paket toapapper i onsdags. SKOJA. Vi tog ett. Och blöjor. Och kattsand. Och kattmat. Sånt som ändå går åt. Då var det ingen rusning ännu. Jag kände mig skitfånig och hade dåligt samvete för att vi ”bunkrade upp”, när vi egentligen bara handlade så som förståndiga vuxna annars gör. Annars går vi till butiken i princip varje dag. Hade förvisso nog tänkt på att vi borde bli bättre på att planera våra måltider, men hade inte räknat med att pushen skulle komma i den här formen.

Visst berättade jag om mina katastrofdrömmar för inte så länge sen? Det är alltså en återkommande dröm som jag haft i flera år, som alltid går ut på att ens verklighet står inför nån slags omfattande förändring. Jag vet att det kommer medföra utmaningar, men jag vet inte alltid vad det är som händer. Men jag vet att jag måste förbereda mig. Det är sjukt men jag har haft lite samma känsla de här senaste dagarna. Och så som det är i drömmar så blir det overkligt och stundom spännande. Jag antar att vad som händer då är att adrenalinet rusar till och jag känner mig piggare, mer levande — som att det kunde kännas pirrigt. Sen inser jag, och så får jag dåligt samvete igen. Där emellan mår man ju ganska jävla dåligt över alla risker och tragedier.

Så jag är i det stora hela glad att evenemang nu ställs in och att så många är överens om att social distansering är vad vi måste satsa på nu. SÄRSKILT om man uppvisar symptom, förstås, men överlag också att undvika folksamlingar. Försöka hållas två meter ifrån varandra. Ni vet, så som vi oavsett helst står och väntar på bussen. Och som jag skrev åt Kugge på hennes fbpost angående att ställa in sitt boksläpp, så ÄR vi väl ändå rätt folk för att klara en sån situation? Det är ju i princip bara… finländsk november. Vi hade knappt något annat än det den här vintern, så vad är nu lite till? Jonej, det där kommer vi klara galant.