Loppisfynd och linjebrodyr

Stil & syssla

Jag har visst valt att mitt sätt att lätta på corontän-restriktionerna är att gå på loppis. Överraskande, eller hur? Näe. Men det ska sägas att jag går med varsamhet och blev i går ganska frustrerad på andra loppisbesökare. Jag tycker det är självklart att man fortsätter hålla avstånd, trots att man är ute bland folk. Även under vanliga förhållanden blir jag irriterad på när nån hetspelle kommer och tränger sig bredvid en för att krafsa runt på samma hylla/bord man själv kollar på (HALLÅ vänta en satans minut) — och nu? Två gånger hände det! Konfliktskygg men kortstubinad som jag är så klampade jag surt bort. Heh.

Tycker även det hör till vanligt folkvett att man typ vänder bort ansiktet lite från folk man möter dessa tider. Och INTE börjar ropa åt ens kompis, och personen man möter rakt i ansiktet då, precis när hen ska passera en. Två gånger. Alltså jag är i vanliga fall inte alls ängslig för bakterier och baciller, vore jag det skulle jag ju bli v a n s i n n i g på folk nu. Ville verkligen bara slippa därifrån till sist. Skippade att kolla på flera hyllor, nåt jag aldrig gör.

20200522_fynd

Hur som helst så gjorde jag några fynd! Rubbet kostade mig 12€. För det fick jag: en rödblommig bordsduk, ett likadant dricksglas som jag favoriserat sedan förut, en liten men förnuftig bit reflextyg, ett blått paraply med vita fågelsilhuetter på (tyvärr lite söndrigt, men det lyckades jag inte lägga märke till för jag var för distraherad av att störa mig på andra människor), en kakform, en bit blått kraftigt linnetyg, ett stort brunt kuddfodral, och så två stycken fulsnygga, eller kanske bara fula, vägglampor.

Det var lamporna som var orsaken till gårdagens loppisbesök. Jag hade sett dem sist jag var där, tvekat, bestämt att de var fula… men sen inte slutat tänka på dem, likväl. De kostade 50 cent styck så jag tänkte att vi åtminstone kan ge dem en chans. Får se hur de ser ut på väggen! Tyvärr är nämnda vägg, bakom sängen, klädd i en hiskelig gipsskiva så jag har inte kommit mig för att skruva upp dem ännu. Jag har istället pysslat med ett annat av gårdagens loppisfynd…

20200522_skissa

Kuddfodralet! Alfred sa, fast inte på ett ogillande sätt, att det ser ut som nåt som finns i gamla människors hem. Jag såg hans poäng och tänkte att jamen brodyr är ju ungdomligt så det ska nog fixa det!! (Vet ärligt inte om jag är ironisk nu eller inte.) Min spontana tanke var enlinjesillustration och så blev det. Inte den mest unika stilen, men nåt jag velat testa. (*härmgris*) Här ovanför befann jag mig i skissfasen.

Sen följde ganska många moment där jag nålade, broderade, tänkte om, sprättade upp, broderade om, sydde vidare, tänkte om, ändrade om, och så vidare. Inte så spännande att se en massa bilder från, så vi spolar förbi montaget. Medan jag sydde bestämde jag att göra en näsa för att det av nån orsak kändes fåfängt att inte göra en?? (Lite på samma sätt som det förr i tiden blev pinsamt att ha en överbelyst näslös MySpace-vinkel-profilbild. Ni som vet vet.) Pupiller, eller konturer kring dem, lade jag också till.

20200522_klar

Klart! Nu när jag jämför skissen och det färdiga verket ångrar jag att jag satte till så många detaljer. Föredrog henne näs- och pupillös, ändå. Det var liksom lite mera vålnadsvibes då, och sånt gillar jag nu. Nu undrar jag: Orkar jag sprätta upp? Göra om? Knappast. Fast är INTE HELLER riktigt nöjd med kompositionen, liksom var trådarna är placerade, men jag ska inte hålla på så här!! Jag sågar alltid allt jag gör. Är liksom en inkompetent perfektionist och NEJ det ÄR INTE särskilt peppigt! Men ändå är jag på gott humör! Yay jag gjorde nåt!

20200522_kudde

Och här får vi beskåda min dam i soffan. Inte så pjåkig, eller hur? Och där bakom henne har vi förstås kudden! ( ͡~ ͜ʖ ͡°)

Så konstit men så var det

Ditt & datt

20200507_solen20200507_maanen

God kväll, god kväll. Hittade denna lilla berättelse när jag var hemma i barndomshemmet förra veckan. Den kändes passande för den här tiden, vintern, våren, coronan. Har inget minne av att jag skulle ha gjort den men om den faktiskt är min och min egna idé är det kanske det mest kreativa jag hittat på? Positivt överraskad, men samtidigt lite trist att peaka när man är typ sex-sju år kanske? Å andra sidan var det också i den åldern som jag som ett practical joke klippte av luggen så nära hårroten jag bara vågade. Jag hade nyligen vuxit ut luggen och jag hörde moster Lena säga åt mamma att ”Linnea passar bra utan pannlugg”. Jag förstod att hon inte menade bokstavligt men jag tyckte att det skulle vara JÄTTEFESTLIGT att tolka det så. Så jag stod och fnissade i mitt sovrum medan jag klippte. Förstås supersnett, jättefult, och jag började ettan kort tid därefter. Såatt… vet inte hur pass peak det var ändå, är vad jag menar.

Jag vaknade på morsdagen (andra majsöndagen i Finland) av att Blenda kom in i rummet och ropade ”Det är mors dag!” Sen sjöng hon Bä, bä, vita lamm åt mig. Av Alfred fick jag vita pioner som doftar så starkt att det känns som att vara i en trädgård att sitta här i köket. Ibland hör jag måsar sjunga, eller skräna, men det känns lite elakt att alltid säga så för ibland låter det ju faktiskt riktigt stämningsfullt. Klockan är snart nio och utanför fönstret ser jag två barn som spelar fotboll nedanför kullen. Det har blivit så ljust långt in på kvällarna nu, solens strålar når fortfarande in genom vardagsrumsfönstren, tränger in i glipor mellan rullgardiner och fönsterkarmarna i sovrummet. Det blir sommar. Fast det var ju inte konstit.

Bollar och tefat i en kanske litet litet blåare sky

Ditt & datt

20200422_blaasippa

Zoomade med några kompisar igår (tycker ni också Zoom kom från ingenstans? aldrig ens hört talas om det pre-covid-19, nu är det ÖV-ER-ALLT) och vi pratade lite om vad vi vill ha med oss från den här tiden in i framtiden. Handsprit i affären, sa en kompis. Där man går in, alltså. Vad vill ni behålla?

Lugnare takt, var vi alla överens om. En annan kompis som är van att jobba mot tajta deadlines hade fått arbetstiden för nuvarande projekt förlängd med flera månader. Kanske slow work är det nya, skojade vi. Låg jäkt. Undrar hur det blir sedan, ska vi återgå till hur det var innan? Kommer vi vilja? Kommer det kännas tryggt? Ett prestationssamhälle där ens karriär är ens identitet och det är hög status på ha många bollar i luften och långa arbetsdagar? Kommer vi ifrån det? Överförs statusen i så fall till något annat? Kanske ännu mer till att ha tid och råd att ta hand om sig själv? Ja ja, vem vet, skippar vidare.

Ska erkänna att trots att jag kan tycka det är tröttsamt när folk berättar att de jobbar såÅå himla mycket, ni vet den där jargongen va, så kan jag ändå njuta lite av att själv ibland säga att ”jag har så mycket på gång just nu”. Mest för att jag då känner mig som att jag är med i gänget med duktiga flickor och ambitiösa högpresterare och generella supermänniskor. Det får mig att känna som att jag uppfyller nåt ideal, antar jag? Vet ni? Känns konstigt tabu att prata om det. Som att det gör mig skenhelig (och dessutom lat). Kanske det gör? Men jag kan väl inte vara enda som fattar charmen i nåt men LIKVÄL ogillar vad det GÖR MED SAMHÄLLET? *kastar ett kristallglas i barrikadgolvet för dramatisk effekt*
(BOMP, lät kristallglaset. Det studsade. Mjuk barrikad. 🤷‍♀️)

Vad är ens den här framtiden jag pratar om? Fortfarande vill man tänka sig att vi ska återgå till hur det var förr, mer eller mindre. Att vi bara ska plocka med oss några *värdefulla lärdomar* och sedan leva lite lyckligare resten av våra dagar. Men så tänker jag på skärmarna som monterats vid butikskassor. Ingen stor grej men jag återkommer likväl till dem. Kommer de plockas ner igen vid något skede? Eller kommer de bli standard? Kommer de vara en grej som vi nostalgisera om åt barnbarnen? ”Vet ni, förr hade kassorna inga skyddsskärmar”, får vi säga. Och den tiden kommer framstå som så oskyldig. Okomplicerad. Rent av naiv. Definitivt främmande. Barnbarnens ögon blir runda som tefat. De säger plipp ploop plup plip på obegriplig ungdomlig rymdslang och hoppar in i sina tefatsformade farkoster. Ja ja hem till kolonierna på Mars då.

Det är omöjligt att veta vad man ska tycka om att undantagstillståndets begränsningar nu kommer lättas på, men vad jag känner är väl… typ… försiktig lättnad? Men det är verkligen tudelat det där. Dels vet man ju att det kan slå bakut. Trots det svårt att inte vilja greppa tag om det där lilla gnistan hopp som erbjuds. Fortfarande är det även att pendla mellan: Oroar jag mig för mycket? Och strax därpå: Herregud, oroar jag mig för litet? Samt att dels önska att folk hålls hemma och stannar inne så att inga fler blir sjuka, men samtidigt längta efter att uppnå flockimmunitet. Just en snärtig ekvation.

Men oavsett risker och oroligheter, när det förra veckan bestämdes att skolor och dagisar skulle öppnas igen blev jag så glad att jag hade kunnat gråta. Att Blenda ska få fara tillbaka och umgås med sina kära vänner i några veckor innan det blir sommarlov — UGH det är så härligt. Hon har saknat dagis, det har varit en bra plats för henne. Senast i morse lekte vi morgonsamling. Satt i ring med gosedjuren och sjöng sånger, försökte efterapa dagisets rutiner. Det har känts hemskt att vi ryckte bort henne från en sådan gemenskap, i princip utan förvarning. Nästa höst fyller hon tre och då blir det aktuellt med avdelningsbyte, så det känns fint att hon nu kommer få chansen att säga hej och hejdå till sin vanliga grupp innan dess. Riktigt fint.

Nä fy fasen vad jag är uppe sent nu. Så här kan man inte hålla på fast det är kul. GOD NATT!

Naleis nätt

Ditt & datt

naleis_003

Lustigt, eller bedrövligt, hur lite jag bloggar med tanke på hur mycket jag ändå tänker på blogg. Kanske är det corontänen som fått mig att inse att mitt lilla krypin här behövde en ordentlig renovering. Vem blir jag om jag byter bloggnamn? Det var i sådana tankar jag fastnade och de var alltför lockande. Brygd served me well men det började kännas så ingrott. Som att den hade skapats för en karaktär som krympt och blivit en allt mindre del av mig, och nu hade kläderna börjat kännas trånga. Nej, man vill ju ha något ledigt och tänjande. Naleis säger inget särskilt om mig förutom något som aldrig kommer förändras, österbottniskheten. Jag hakar inte avsiktligt på dialekttrenden, jag lovar! (Fast om nån verkligen ändå VILL klumpa mig samman med typ Klein, Blejk, fejt & fab och Vasas flora och fauna så kan jag ju inte hindra dem förstås hehe.) Till mitt försvar vill jag framföra att det är inte ens första gången jag väljer ett ord på mitt modersmål som bloggtitel. För tio år sedan hette min blogg faktiskt Mangleis. Numera nöjer jag mig med att den är Naleis.


För övrigt har jag haft ganska övertygade förhoppningar om att den här isoleringstiden skulle resultera i en bloggboom. Inte helt orimligt, va? (Och nu struntar vi i min egna slöa uppdateringstakt.) Kan inte typ alla testa på att blogga nu? UGH vad jag skulle älska det. (Följdfråga: Och är jag den enda som inte orkar med långa textinlägg på insta? Instan är fan inte den nya bloggen, jag bryr mig inte i vad ni säger.)

Såg att både Peppe och Mirjam delat sina blogglistor (♥) och detta gladde mig så, ska bums fixa till min egna. Återkommer! Spoiler: De två finns på den.

Frau in the haus

Tycke & tanke

Bullabakkurvan ökade exponentiellt redan den första corontänveckan. Flödet fylldes av nygräddade bullar. Tänker att det finns något att säga om feminism och att många kvinnor nu i corontäntider finner sig i köket där de tar sig an husliga traditioner med iver. (Fast, jag vet inte vad det är som kan sägas. Kan ärligt bara prata runt det. 🙃) Många av mina vänner skulle kunna beskrivas som ”alternativa”, men på bullepunkten är de flesta av oss tydligen helt mainstream. För det finns något superkonventionellt helylletryggt med en nygräddad plåt kanelbullar, eller hur?

Jag spår att folk kommer bli jäkla bra på att kocka och baka efter den här corontänen. (Ok, inte en jättemodig gissning.) Alla kommer hitta sina paradrätter och desto fler kommer dras till att experimentera i köket. Det är ett tillgängligt äventyr, och vi kommer att vara utsvultna på upplevelser. Dessutom är det ett bokstavligt talat matnyttigt värv, så vi kan genomföra det med gott samvete. Min syster beskriver sig som ”ny-huslig”. Skämtsamt, förvisso, men visst känner man igen sig?

I The Feminine Mystique (1963) nämner Betty Friedan att 1950-talsidealet härstammade från krigstidens osäkerheter. Då var det kärnfamiljen som idealiserades, eftersom att många familjer splittrats. Alla hade sin plats, och det kändes tryggt. Därifrån uppstod hemmafruidealet där kvinnan skulle ha hand om det husliga.

Barnen som föddes kring andra världskrigets slut, in i de eftersträvade kärnfamiljerna då, är som välkänt den generation som kom att kallas baby boomers. Och som nu hör till den åldersrelaterade riskgruppen för coronaviruset. Jag är inte den första att säga det, men tänk att ett virus — ibland skämtsamt kallat ”boomer remover” — som tvingar folk att stanna hemma och ha mer tid för varandra än vanligt, därmed potentiellt kunde resultera i en ny generation av baby boomers.

Det här är särskilt mind-blowing om man tar i beaktande att bägge boomer-generationer då skulle vara utlösta (intressant ordval…) utav omständigheter som trots olikheter ändå kan summeras med ett gemensamt ord: Krisläge. Det är ju ändå ganska spännande va?

Och nu vill jag bli husligare jag med?? I och för sig har jag väl länge tyckt att det inte skulle skada att vara mer lagd åt det hållet. Men jag undrar om det inte också är lite så man tenderar reagera i ett sånt här slags krisläge? Typ att jag vill instinktivt ta hand om något, bidra med något, göra något nyttigt. Till exempel att lära sig behärska matlagning av olika slag är ju en slags förberedelse, en stadig grund att stå på. Något nödvändigt som inte heller lämnar en sysslolös och överflödig. Tryggt! (Även nu som för sjuttio år sen, eller hur?)

20200331_surdegssemlor

Och med det sagt så har jag har gjort en egen surdegsrot! Och bakat bröd på den!! Det var egentligen det jag skulle blogga om, ville skryta med mina semlor. Se på dem! Aldrig vågat försöka mig på surdeg förr. Har hört att det är så himla lätt att misslyckas. Är ju till och med lite rädd för jäst, redan där har jag alltså tyckt att det verkat krångligare än jag eftertraktat. Men nu kändes det som det var dags att lära sig! Så jag var inställd på flopp i surdegsdebuten så att jag inte skulle bli för frustrerad. Istället gick det faktiskt ganska bra! Hade kunnat knåda in saltet bättre och låtit degen jäsa ännu mer, men alla här hemma är nöjda med resultatet. Semlorna går åt!

Så jäkla rewarding. Och detta är störtlöjligt MEN ska ändå erkänna att det gör mig lite extra nöjd att ur ett survivalist-prepper-perspektiv känns surdeg dessutom som ett helt vettigt know-how, nu när folk redan hamstrar jästen ur butikshyllorna. Jag behöver den inte, tihi.

Vill avslutningsvis visa ett par bilder på degen, före och efter tre timmars jäsning:

20200331_surdegsdeg

Urk så len och härlig den var. Mjuk och varm. Som magen på en hårlös katt. 😌 Blev så innerligt glad av att umgås med den. Rekommenderar! Jag följde förresten det första resultatet som ploppade upp på google när jag sökte på ”surdegsgrund”, och det var denna guide. Det var allt! Klart slut.

Keep calm and takatalvi on

Ditt & datt

Hej hej. Hur mår ni? Det är så konstigt då man inte vet hur länge något ska vara såhär som det är just nu. Jag har haft huvudvärk från morgon till kväll och plågade mig igenom arbetsdagen. Morgondagen är min sista dag på jobbet på en tid för sen blir jag permitterad. I fredags åkte jag och handlade åt mina föräldrar, båda över 70. Blenda saknar fortfarande sina dagiskompisar. Det där poppiscitatet från Chernobyl ploppar upp i mitt huvud minst tio gånger om dagen: ”Not great, not terrible.”  Jag antar att det är spänningshuvudvärk som jag dras med nu. Tycker egentligen att jag för det mesta mår okej men visst, konstigt skulle det vara att inte känna nån slags stress. Det sätter ju sig alltid i nacken på mig. Nacken, käklederna. Bakhuvudet. Vänstra tinningen. Snett ovanför ögat. Ögonlocket. Jag anar att den ruvar där nu. Migränen. Runt ögat känns det liksom bortdomnat. Ska strax gå och lägga mig men jag ville bara föra dagbok först. Det känns verkligen som att det är det man gör nu, eller hur? För dagbok. En logg. Nåt för arkiven. Som att man skriver för eftervärlden. Hej hej eftervärlden. Vet ni vad en fidget spinner är? (Gud, redan i nutid låter jag som en relik. INGEN bryr sig om fidget spinners mera.)

20200330_gryning

Våren är min favorit och när jag häromdagen ställdes frågan ”Vad gör dig lycklig?” (alltså i en såndär insta-challenge, inte på cheesig reality-tv-dejt) blev jag först alldeles matt — så tråkigt att svara för självklart ”kärlek och katter”, började sen sakna loppis så mycket att det blev bittert att tänka på det — men sen gick det upp ett ljus. Nästan bokstavligen. (Wink wink till tv-kameran tihi.) Och så komponerade jag en lång, pirrig kärleksförklaring till våren i mitt huvud (men aldrig till pappers/mobils, för så långt hann jag aldrig)… sååå klart det ska snöa samma kväll då. Vad annars? Men så hör det ju bara till att vintern ska återvända just när man vågat börja tro att våren är runt hörnet. Snopet, men tryggt. Det är det eviga aprilskämtet som kan komma lite när som helst den här tiden. Min dumma sill. Åtminstone den saken — och kanske inte så mycket annat — är ju precis som den ska i år. Är jag knäpp som helt på riktigt tycker att det för med sig något trösterikt ändå? Tack tack takatalvi, dig kan vi lita på.

Vad litar ni på?

Strålande och inte-så-

Ditt & datt

20200323_sol.jpg

Hallå där nere. Hör ni mig? Det är jag, solen. Nä skoja bara. Det är bara jag, Linnea, och min strålande humor. Äh nu förstörde jag allt. Det roliga är över.

Har haft något av humörsvängningarnas dag i dag, när jag nu tänker efter. I grunden på gott humör, men ändå i snuttar växlande från sprallig till vresig till stressad till ångerfull till energisk till utmattad till sur till tålmodig till glad till, ja, ni fattar. Så där har det hållit på. Och nu sitter jag här och känner mig… hmm. Lite jäktad kanske? Känner den här måndagspressen. Som att jag har nåt att bevisa nu när det är ny vecka. I bloggosfären. (Skojar inte ens men jag vet hur löjligt det är.) För vad är måndagar om inte veckans nyårsdag? Bokstavligen. Sällan så pigg och ny som man hoppas, istället ofta något slötuggad. Men himlen var blå i alla fall. Det gjorde gott.

Vi går in i vecka två av corontänen. Själv var jag på jobb i dag men fick rapport hemifrån. Blenda hade bett om att få gå till ”stora parken” och leka för ”där finns andra barn”. Hon har också tagit till att kalla sina gosedjur för sånt som hennes dagiskamrater heter. Så leker hon att de leker tillsammans på dagis. Alltså ffffffan vad det är sorgligt att tänka på. Det är inte som att hon verkar jättesorgsen men helt klart saknar hon sina vänner, och att leka med någon i sin egen ålder.

Om kvällarna brukar jag berätta en saga om en kalv som saknar en jämnårig kamrat. Men, long story short räddar kalven ett lamm ur floden som flyter förbi gården. De blir bästa vänner den dagen och fortsätter leka tillsammans livet ut. Jag berättade den här redan innan den här social distansteringstiden och nu känns den väl extra passande. Jag föreslog att kalven skulle heta Rosamunda. Blenda hittade sedan på lammets förunderliga, underbara namn: Månbladet.

Jag hade ju inte egentligen tänkt att jag skulle skriva så mycket om Blenda och sånt hon gör, men jag vill ändå säga att de senaste kvällarna har hon önskat att jag ska ligga med henne i hennes säng när hon somnar, och i kväll sa hon att jag kan få låna Pupu. Pupu! Hon lade honom bredvid sig på kudden och sa att hon lägger honom där åt mig. ”Vill du ha ett gosedjur?” frågade hon strax efter, och då jag väldigt andäktigt sa ”Det vill jag jättegärna” för att markera hur stort det var, så fnissade hon stolt och kramade Kia. Fy fan vad fint. Hon delar med sig av sina favoriter. URK mitt hjärta sväller så.

Hmm tja vad mer? Det är så mycket som förstås påverkas av hela coronaeländet men jag orkar inte prata eller tänka mer på det. Situationen är så obekant, fenomenet så främmande. Nu som då pendlar jag fortfarande mellan att oroa mig för att det överdrivs men sen ändå underskattas kring det. Det senare vore förstås mycket värre och det är allt mer sällan pendeln åker åt andra hållet. Menmen. Som sagt, orkar inte mer. Höll just på att få ett nervsammanbrott och höjde rösten för att schasa bort katten som i en evighet skulle krafsa i sandlådan sin. Stod bara inte ut med ljudet. Ja ja. Strålande humör också visst? Som sagt, små snuttar humörsvängningar. Måndag. Hur man än vrider och vänder på det så ändå måndag.

Nåt skoj om downward-facing, dog

Ditt & datt

Undantagstillstånd. Helt sjukt. Tänk att vi upplever något sånt. Det låter så overkligt och nu är vi mitt i det och det typ bara ÄR, sådär som nuet alltid är, som vanligt, kanske för att nuet aldrig riktigt är här utan det är alltid förra eller nästa sekund man på nåt vis lever i och då är det som att det egentliga nuet där mitt emellan aldrig riktigt förändras utan behåller sin vanliga svårdefinierbara nuighet — men sen kommer allt detta ligga bakom oss och vi kommer tycka att det känns väldigt främmande och svårtänkbart igen. Antar jag.

Många är vilsna och bekymrade men jag hör ändå få klaga. Det här är vad vi gör nu. Det är vad det är. Arbetsmässigt är situationen verkligen inte ideal för mig eller Alfred, men vi är förstås inte de enda som har det så. Blenda var hemma från dagis i måndags eftersom att hon var så snuvig, och mot den kvällen blev det ju klart att hon inte kommer åka till dagis heller på en lång tid. Det tycker jag är alldeles självklart, men visst är det lite sorgligt för hon saknar det redan. Och inte kan man förstås hälsa på och leka med andra heller eftersom hela poängen är att inte. Två meters avstånd funkar inte riktigt i den här åldern.

20200318_1001

I morse gick Blenda och jag upp på vinden för att hämta ner en gammal hylla som min mamma snickrat åt mig för länge sedan. Detta för att vi i helgen lånade en drös med böcker från biblioteket eftersom jag gisade vartåt det här barkade av (isolering av en orsak eller annan) — och trots att de redan visat sig vara för få, svämmade ändå bokhyllan över. Böcker låg överallt och då kom jag att tänka på den smala, blå hyllan som jag tänkt att kunde falla Blenda i smaken. Den är precis så bred som det fanns plats för i badrummet i en lägenhet jag hyrde i Nykarleby en tid, och har inte helt ultimat utplacerade hyllplan för stora barnböcker (däremot suverän för badrumsprylar!) — men Blenda blev jätteglad över den och började direkt flytta över sina böcker i den då jag provställde den bredvid hennes säng. ”Nu är den min?” frågade hon ledande och fnittrade förtjust när jag sa ja.

20200318_1114

Solen sken över hela innergården och jag föreslog att vi skulle ta ut katterna. Jag är lite förvånad själv för det var fortfarande bara förmiddag? Brukar inte vara så energisk då. Jag brukar ju inte ens gilla sol, egentligen, men detta väder var härligt, vårigt och uppiggande. Precis vad vi kan behöva dessa dagar, eller hur? Och jag uppskattar det kanske särskilt mycket i sådana här tider att inte bara ha en ganska stor och trevlig gårdsplan utan dessutom en hel lekplan och lekplats precis intill den. Det finns nåt att göra alldeles nära, alltså. Helst ska man ju inte röra sig på sånt stort område nu för då riskerar man träffa på fler människor. (Introverter ba: lol ”nu” 🙄)

Medan vi var ute föll Blenda nerför en liten kulle, så att vi inte såg henne bakom den. Vi blev smått oroliga och jag skyndade dit och under de sekunderna hann det det kännas ganska nervöst att hon inte ställt sig upp igen ännu. Och så då jag kommer över kullen (som alltså bara är en dryg halvmeter hög eller så, ändå) så ligger hon där på marken och SKRATTAR och typ krälar runt med gamla blöta löv i ansiktet. Knäpp typ! Mycket bra.

20200318_1406

En fluga hade vaknat mellan fönsterrutorna och jag skulle släppa ut den i friheten men jag råkade istället befria den från livets bojor. Det vill säga, Myra åt upp den. Medan fönstret ändå var öppet började jag torka damm på karmarna och öppnade den sista rutan också så att frisk luft strömmade in. Balkongkänsla, tyckte Alfred, och satte sig i Blendas säng i vinddraget och solskenet och läste en stund. Vi har alltså ingen egen balkong och jag trodde inte att vi skulle sakna en då vi flyttade hit, men det gör vi visst ändå. Kanske Myra också, verkar det som. 

20200318_1805

Efter kvällsmaten (jag gjorde lasagne och vi har mer än halva kvar, woop) så skulle Alfreds yoga i sovrummet. Blenda sprang in, ropade ”YOGA!” och ville vara med. Kanske ser världen en gnutta mer rätt väg ut ur det där perspektivet. 🙃

Avslutningsvis vill jag bara rikta strålkastaren på denna tids om kanske inte direkt osjungna så åtminstone för-givet-tagna hjälte: NÄTET! Vilken stjärna, va? Evigt tacksam att vi har dig, internet.

Önska sig mer

Tycke & tanke

fammokvartettkvadrat

Skulle det inte vara härligt om det här fick folk att ställa om, frågade jag när vi stod och väntade på grön gubbe igår. Om det här fick dem att inse att de inte saknar att konsumera alla de där nya sakerna. Bestämma sig för att det är värt det att inte jobba så mycket, trots allt. Tycka det är ganska skönt att inte bry sig så värst i karriär eller pengar. Tänka, kanske jag inte behöver tjäna så mycket. Kanske jag kan va lika nöjd eller rent av mer nöjd med ett annat upplägg. Tänka, äh va fasen, jag jobbar 80 % då. Ännu mindre? Förbrukar mindre. Handlar färre prylar. Reser mer sällan — men kanske stannar längre istället? Sparar på resurserna, såväl egna som planetens. I förlägningen familjens och vännernas också. Alla blir lite gladare och trevligare av att må lite bättre, orka lite mer av sånt som man vill och inte bara det som man måste. Kanske tänker de att det är dags att låta karriären flytta ner från piedestalen i finrummet. Kanske smittar det här av sig till hela samhället. Kanske blir sex timmars arbetsdagar den nya standarden? Kanske medborgarlön? Kanske folk slutar beklaga sig över skatter. Är det den riktningen vårt tjugotal ska ta? I så fall hade vi verkligen goda skäl att kalla det för det glada tjugotalet igen. Tänk om hur vi ser på livet och verkligheten skulle förändras så. Nytt fokus, nya nyanser. Ni vet?

Synd att det aldrig kommer hända, sa jag sedan. Och så gick vi över vägen till grillkiosken ett par hundra meter nedanför backen längs med vår gata. Där köpte vi varsin tämligen medioker glass och tre på rad satte vi oss på en kall bänk i den ljumma vårsolen. Just då kändes det ändå toppen! Man kan vara riktigt nöjd med små medel också, och faktiskt inte önska sig mer.

Psst! Känner ni förresten igen bilden där överst? Det är samma foto som jag har i förstorad version på väggen, fast här färglagt. Mamma tipsade att det finns en sån feature på MyHeritage nu, som gör det automatiskt åt en, så jag tipsar vidare!

Lite mer november tack

Ditt & datt

20200305_duvor

Kanske tycker nån det var oansvarigt, men jag strosade på loppis i dag. Det var ju inte direkt nödvändigt men jag tänkte att snart är det kanske inte möjligt, och jag ville passa på, medan vi ändå inte hade något diagnosticerat fall av coronavirus i Vasa (eller ens Österbotten). Innan jag gick läste jag på fb att SPR-kirppis satsade extra på att putsa och rengöra där, samt hade handsprit i kassan. Hade det varit mycket folk där hade jag antagligen vänt om. Det var det inte men gud vad man var medveten om alla harklingar, hostningar och nysningar. Ändå inte särskilt många, ifall det låter så, men jag lade antagligen märke till varenda en och varje liten snörvling. Sen när jag kom hem läste jag på tidningen att vi fått det första positiva testresultatet. Happ happ. Nå, det visste vi ju att var en tidsfråga. Nu var vi där då. En eloge till den insjuknade kvinnan som så exemplariskt självmant isolerat sig vid hemkomst från Italien.

Hur mycket orkar man läsa och prata om covid-19? Jag följde samma kurva som många andra. Skjöt det ifrån mig, tröstade mig med att det hade kunnat värre (plågsammare och/eller dödligare, typ ebola), och lyckades hålla det avlägset tills för några dagar sedan. Då fick jag nys om den tragiska situationen med det italienska syskonparet. Lite senare läste jag några alarmistiska kommentarer som ändå verkade sansade: Det är knappast längre frågan OM covid-19 når dit du är, utan om NÄR. Det sprids för snabbt, vi vet för lite. Det bästa man kan göra och hoppas på är att inte bli sjuk samtidigt som alla andra. För då hinner sjukvården inte med. Funderade att det bästa jag kan göra, förutom att tvätta händerna länge och ofta, är att förebereda sig på möjlig karantän. Bönor och linser har vi så gott som alltid i skåpet här hemma, och vanligtvis mängder av pasta också men det mesta av det lagret hade vi plöjt igenom så det behövde fyllas på. Gick och handlade spaghetti, tomatsås och tretton paket toapapper i onsdags. SKOJA. Vi tog ett. Och blöjor. Och kattsand. Och kattmat. Sånt som ändå går åt. Då var det ingen rusning ännu. Jag kände mig skitfånig och hade dåligt samvete för att vi ”bunkrade upp”, när vi egentligen bara handlade så som förståndiga vuxna annars gör. Annars går vi till butiken i princip varje dag. Hade förvisso nog tänkt på att vi borde bli bättre på att planera våra måltider, men hade inte räknat med att pushen skulle komma i den här formen.

Visst berättade jag om mina katastrofdrömmar för inte så länge sen? Det är alltså en återkommande dröm som jag haft i flera år, som alltid går ut på att ens verklighet står inför nån slags omfattande förändring. Jag vet att det kommer medföra utmaningar, men jag vet inte alltid vad det är som händer. Men jag vet att jag måste förbereda mig. Det är sjukt men jag har haft lite samma känsla de här senaste dagarna. Och så som det är i drömmar så blir det overkligt och stundom spännande. Jag antar att vad som händer då är att adrenalinet rusar till och jag känner mig piggare, mer levande — som att det kunde kännas pirrigt. Sen inser jag, och så får jag dåligt samvete igen. Där emellan mår man ju ganska jävla dåligt över alla risker och tragedier.

Så jag är i det stora hela glad att evenemang nu ställs in och att så många är överens om att social distansering är vad vi måste satsa på nu. SÄRSKILT om man uppvisar symptom, förstås, men överlag också att undvika folksamlingar. Försöka hållas två meter ifrån varandra. Ni vet, så som vi oavsett helst står och väntar på bussen. Och som jag skrev åt Kugge på hennes fbpost angående att ställa in sitt boksläpp, så ÄR vi väl ändå rätt folk för att klara en sån situation? Det är ju i princip bara… finländsk november. Vi hade knappt något annat än det den här vintern, så vad är nu lite till? Jonej, det där kommer vi klara galant.