Snögubbe, julklapp, isberg

Inget labbresultat från covidtestet ännu men de sa också 2-3 dagar väntetid så det är helt som förväntat. Har dåligt samvete för att mitt förra inlägg var så oerhört tråkigt och bestod mest av en jäkla utdragen negativ poänglös historia utan någon slags utdelning alls i slutet, men SÅNT ÄR LIVET eller hur. Skoja! Förhoppningsvis är livet inte så. Men ibland så.

Vill också tacka för alla gratulationer och lyckönskningar för graviditeten som jag fått här i bloggen eller genom andra kanaler! Blir väldigt glad. Ni är fina. TACK!

Annat fint är mina (okej, *familjens*) nya glas från Iittala i återvunnet glas. Raami heter serien. De är egentligen en julklapp från jobbet, som vi fick välja själva. (Köpte också en grej åt Blenda, plus konfekt.) Tidigare år har jag köpt parfym, extern hårddisk och sånt. I år valde jag de här glasen som jag dragits till en tid. Har plötsligt börjat tröttna på att ha en massa omaka glas i skåpet som inte går att stapla på varandra och har letat efter något att byta dem mot, och ville testa de här. De känns bra! Lutar brant mot att jag utökar samlingen. Är särskilt kär i den svagt gröntonade nyansen i det återvunna glaset. De känns i det stora hela som en alldeles naturlig övergång från begagnade glas i olika färger köpta på loppis.

I bakgrunden ser ni årets och med hög sannolikhet alla tiders adventsljusstake. Eller vad man nu ska kalla staken då man inte ägnar en tanke åt kyrkoåret. Vintersolståndljusstake? Nedräkningsljusstake? Midvinterljusstake? Vet inte. Den är hur som helst klart och tydligt mycket vintrig (utan att skrika jul så ⭐ på det) och kommer från ännu en inhemsk glasfabrik, Muurla. Vet inte vad modellen heter, liknar fyra isberg på rad och är möjligen nån variant av ljushållaren Jäävuori men gissar bara.

Förresten är det en litet speciell känsla att inte fira jul samtidigt som alla andra. Visst gjorde vi en del juliga saker i går, men det egentliga juleriet har vi fortfarande framför oss. Det är inte alls illa för en julallergiker. Min julångest hör nog mycket ihop med att det är så jäkla mycket som hänger på en dag, men nu ruckades ju det en aning. Känns bra. Lite lugnare. Har ändå sett fram emot att fira jul men skulle också vara helt okej med att inte uppmärksamma den mer än såhär. Innan jag fick barn hade jag tänkt att jag bara skulle fira varannan jul. (2015 skippade jag den. 2017 blev jag förälder.) Tror fortfarande att det skulle vara lagom för mig.

Äh, man är olika. Nu ska jag gå och umgås! Fast först spana efter negativa labbresultat igen. (Hoppas ju ändå på att kunna jula.) Adios!

Ho ho ho (en julig suck)

Bara ett litet symptom men likväl ett. Vi är inte de enda som har en ovanlig jul i år, och det enda som sannolikt händer för vår del är att vi skjuter på firandet tills vi fått resultatet. Bara det är negativt då, och det tror jag det är. Om inte, så… ja, då blir jag kanske litet bedrövad å en liten ens vägnar.

Det mest stressade var inte att planerna skulle ändras. Det som höll på att ge mig en mädäfäkin STROKE, å andra sidan, var att jag försökte boka tid för snabbtest, så att planerna förhoppningsvis kunde förbli desamma. Jag tvingades således beblanda mig med privatiserad sjukvård. Jag varnar er nu att det här blir en LÅNG historia som typ bara går ut på… *matt suck* frustration och uppgivenhet. På hemsidan stod infon att såhär kan du boka tid för snabbtest för en annan person — via webb, eller via telefon. Jag klickade mig vidare på webb men otroligt många alternativ uppenbarade sig plötsligt och inget av dem verkade helt rätt. Jag valde telefon istället, eftersom jag i min blåögdhet trodde det skulle gå smidigare att prata igenom det med någon som hade koll. Tryckte ”2” för svenskspråkig service, personen som svarade kunde bara finska. Kan jag prata finska med dig? frågade hon på finska. Bara du pratar långsamt, svarade jag på svenska. Hon sa att hon ber en kollega att ringa upp istället. Runt femton minuter senare ringer kollegan och säger, på knagglig svenska, att det är bäst att boka via nätet istället. Att det går snabbast där. Jag ger upp min förhoppning på telefonservice och säger okej, ska göra det, tack. Så jag blir då tvungen att skapa konto med mina bankkoder, ladda upp bankkortsinfo, knäppa bilder på fram- och baksida på mitt kelakort och ladda upp dem, ger mitt godkännande för något jag fortfarande inte är helt säker på vad det var (ja, slarvigt av mig, jag var extremt stressad) men som jag antog var något som hängde ihop med covidtestet, och då jag äntligen tror mig vara klar att boka tid är förstås den där snabbtest-menyn spårlöst försvunnen. Som att det inte var via den som jag påbörjade registreringen. Letar reda på den igen och ser då att rådgivningen via chatten ska kosta tiotals euro. Ja, det är klart att de rekommenderar den då det hade tagit typ tre minuter i telefon, och de enbart tar några cent/min för telefonsamtal. Kommer in på en chat med en robot. ”Kom ihåg att du bara kan få en personlig remiss från den här tjänsten”, säger den. Men jag skulle ju ha remiss för någon annan? Jag avslutar chatten, surfar omkring vidare. Sajten är otroligt oanvändarvänlig för att se så proffsig ut. Hittar till slut samma alternativmeny som sist — men inga av alternativen går nu att klicka på? Till sist kommer jag vidare till samma chatt med samma robot, fast en ny session. Nå, jag testar, tänker jag, jag får väl specificera sen att jag inte vill boka tid åt mig själv men åt min treåring. Jag svarar på frågor, en del av dem klumpigt formulerade, och till slut slussas jag vidare till en sida där jag kan boka tid hos en läkare eller för testtagning — utan att för den delen ha varit i kontakt med den läkare som man skulle förmoda att fanns tillgänglig i det som beskrivs som ”läkarchatt 24/7”. Åtminstone mitt på dagen en vardag. Och i Vasa finns inga tider att boka ens! Jag är vid det här laget rasande och vägrar ge upp efter allt det där krånglet jag tvingat mig igenom. Jag ringer upp telefonservicen igen, väljer igen ”2” för svenska, en ny person svarar och jag berättar mitt ärende. ”Anteeksi, puhutko suomea?” frågar hon. Jag orkar inte be om ursäkt, jag säger ”Nej”. Hon märker hur sur jag låter och ber ännu mer om ursäkt. ”Tyvärr”, tillägger jag i ett försök att släta över min ton. Det är ju inte hennes fel. ”English then!” säger hon, och jag säger att det går fint. Det känns dumt men jag vill ju bara bli förstådd och förstå själv. Jag börjar prata och hon backar och ber igen om ursäkt, att hon vet att jag ringde den svenska linjen, men att hon pratar varken svenska eller bra engelska. Led lite med henne, antar att det om engelska var ett skämt för att lätta stämningen. Hon ska hämta en kollega. Jag väntar i telefonen i några minuter, lyssnar på muzak, och sen kommer kollegan, som dock inte pratar svenska, men bättre engelska. Vi pratar igenom situationen. Jag förklarar att jag försöker boka tid för min dottter för snabbtest, eftersom vi gärna vill veta om det är möjligt att åka och fira jul imorgon. Jag förstår ju vartåt det pekar men jag ville bara dubbelkolla med en levande människa, och jag hade antagligen inte ringt om jag inte varit så förbannad på den pissdåliga sajten och HÖJDEN av dess user-UNfriendliness, som lurar en till att skapa ett konto, mata in privata uppgifter och betala för något som de hade kunnat visa åt en redan till en början, typ: ”Dessa tider finns just nu tillgängliga för snabbtest i Vasa, vill du ha en remiss?” Men istället gömmer de det där bakom lås och bom och ca 396 förvillande länkar och manipulationen att man ska uppge personliga uppgifter. Jag säger dock inte allt detta åt henne jag talar med, men att jag har testat sajten och att I would prefer to do it by phone now thanks. Personen i telefon uppfattar min fed up ton tror jag, och hon kollar upp det och säger efter en kort stund att det inte finns tider kvar i Vasa. (Ser ni, det tog ju uppskattningsvis en halv minut att kolla upp den saken bara man fick tag på nån som kunde.) Det är inte det att tiderna är fullbokade, utan att de gör inte över huvud taget coronasnabbtest efter ett visst klockslag på förmiddagen. MEN SÅ ROLIGT ATT DET ÄR ABSOLUT FUCKING OMÖJLIGT FÖR ER SJUKA JÄVLA FANSKAPSFIRMA ATT SKRIVA DET PÅ HEMSIDAN SÅ ATT FOLK KAN FÅ VETA DET!!! skriker jag inte i luren. De spelar in alla telefonsamtal. Och det är förstås inte hennes fel heller att jag vid det här laget är nära ett nervsammanbrott. Men hon hör nog min besvikelse och bestörthet då jag ber henne upprepa det där, och tipsar sympatiskt om flertalet andra privata läkarmottagningar i Vasa, rekommenderar att jag försöker med dem. Så jag försöker med en, den hon tycks tro mest på. Där fick jag i alla fall chatta med riktiga människor, inte robotar. Det var inga problem att få igenom idén att jag ville boka tid för mitt barn. Även om det blev så att det var jag som till slut fick knaggla mig fram på finska, trots att jag igen valt svenska som språk. Han jag chattar med ber om ursäkt och frågar om han kan hjälpa mig på finska. Jag tycker det är okej, men att jag själv pratar svenska. Jag uppger mitt ärende direkt, att jag undrar om jag det finns lediga tider för snabbtest. Jag får en remiss men inget svar på min fråga. Han undrar om det var något annat han kan hjälpa mig med, jag upprepar min fråga och jag får samma copypastade standardsvar på svenska om remissen. Jag vet inte om det tjänar till att använda remissen — för jag hittar inga specifikationer angående just *snabbtest*. Han verkar känna sig lika hjälplös som jag gör. Jag försöker på finska, försöker ställa frågan så jag ska få ett ja/nej-svar, men jag slussas istället vidare till någon. När jag inte förstår vad det är den personen undrar, fattade inte formuleringen, så förklarar hon sakligt och artigt och då kan jag svara på frågan. Och så till slut kan hon svara på min fråga om det är möjligt att göra ett test idag så att jag skulle få resultatet senast imorgon. Nej. De gör inte sådana i Vasa. ”:(” inflikar hon. Jag är på nåt vis väldigt tacksam för det lilla draget av mänsklighet. Voi ei, säger jag, och känner mig som en karaktär i en finskabok, fåordig och platt. Kiitos kuitenkin.

Hur som helst var jag SÅ FÄRDIG med allt vid det skedet. Vilket jag antar att ni också är om ni läst igenom allt det där. :))))) DET TOG EN OCH EN HALV TIMME FÖR MIG ATT GÅ IGENOM DET. Jag gav upp där. Det är inte människorna jag hade kontakt med som jag är trött på, ifall det måste förtydligas, men hela SYSTEMET herregud SLUTA.

(Försökte sen avsluta mitt konto på den krångliga robotsajten. Hittade, surprise surprise, ingen info om hur man gör det. Och sent i kväll får jag en räkning för konsultationen hos den andra hälsovårdstjänsten. För att jag försökte fixa en remiss för ett snabbtest som aldrig ens över huvud taget fanns att tillgå i Vasa. Kul! Ska se om webbchattarna på den andra tjänsten också tar betalt för bägge chattar, fast jag avslutade den första direkt. I så fall har jag i dag bränt närmare 100€ på INGENTING!)

Under tiden det där pågick fick jag ett meddelande från VCS, som jag redan varit i kontakt med innan härvan, som informerade att vi reserverats en tid för covidtest på eftermiddagen. Inget snabbtest, men nu är det fixat, testet är avklarat. Alla jag mötte och pratade med var engagerade och hjälpsamma, tog sig tid för mig, verkligen GAV konsultation och när ena hänvisade till sina kolleger var det för att bollplanka med dem för att hitta rätt bedömning (ett yttepytte symptom men likväl ett symptom), slussade mig INTE vidare till en inkompetent robot, pratade dessutom svenska förstås (förstår att inte alla gör det men vad är GREJEN med att låta folk ”välja” att de vill ha service på svenska då om det inte går att genomföra?) och gav Blenda både liten leksaksödla och massvis med hänsyn och beröm. Systemet! Funkar!

Och nu, när testet är gjort, och vi vet hur det ligger till, att vi inte firar jul så som vi tänkt imorgon, så är det faktiskt helt okej. Vi hade utlovat glass efter testet och glass fick hon, faktiskt vi alla tre, och vi hade lite onsdagsmys som Blenda säger och åt glassarna i soffan och tittade klart på Min granne Totoro på Netflix. Vi ska försöka mysa lite extra med henne under de närmaste dagarna, och när vi får (det negativa) provresultatet får vi åka iväg till mina föräldrar och fira då. Blenda vet ju ändå inte vilken dag julafton är. Jag bryr mig då verkligen inte, inser jag. Enda viktiga traditionen jag har, som är bunden till exakt det datumet, är att Snögubben kommer på Yle TV2 kl. 11:28 på julaftonsförmiddagen och den måste man se. Allt annat kan man flexa kring. Så se den alla som kan! God jul!

Föga övertygad way back when. BEKANT KÄNSLA VET NI.

Ekar det här inne?

Hallå? Är någon här? Vart försvann jag riktigt? Ja, jag vet inte. Jag tog alltså ett covidtest, resultatet kom tillbaka negativt, men två veckor senare gör jag samma test igen. Det vill säga i dag. Gjorde jag det igen. Kul!! (Och den här gången vågade jag berätta för personalen hur mycket jag uppskattar det hen/de gör.)

De tog också blodprov och UARGH varför tycker jag det är så obehagligt nu för tiden? Förut tyckte jag det var spännande. Men så en gång — kanske ska jag sätta en TW här för de som har ännu värre obehag — prickade personen inte rätt och började liksom gräva runt med nålen i armvecket. Följande dag hade jag ett stort blåmärke där som gjorde det svårt för mig att böja armen ordentligt i ett par veckor. En annan gång tittade jag på när blodet forsade ner i röret och jag antar att jag inte ätit ordentligt eller nåt för jag blev plötsligt vimmelkantig och illamående. Sen dess har det bara inte varit sig likt. Nu tittar jag alltid bort. I jämförelse går coronatestet snabbt. Det är en fördel.

Mellan det förra testets negativa resultat och mina nästa symptom så hade jag tänkt berätta vad jag gjort. Till exempel att jag bakade blåbärs-mascarpone-tårta och morotskaka och att vi hade kalas för Blenda ute på gården med en handfull gäster. Att jag gick på loppis efter en mestadels oavsiktlig torrperiod på flera veckor och att jag bland annat köpte en ljusbeige, fulsnygg och extremt gubbig ylletröja som jag vet att kommer rädda min höst. Att vi en dag förra veckan tänkte åka och hälsa på Ellen och Pär och deras torp, men att Blenda hade under dagens lopp blivit så snuvig att vi snopna fann oss tvungna att avboka besöket i sista stund. Att vi istället stannade hemma och att jag tömde min garderob på allt i den, skruvade loss fyrtioelva skruvar och sen fast dem igen för att flytta på hyllplan, klädstång och lådor så att den blev rymligare, men att min motivation började tryta nånstans under tiden så jag har ännu inte fyllt i den ordentligt utan hälften av mina kläder ligger fortfarande i Ikeasäckar framför den. Och att jag städade upp i kontoret som återigen länge fått agera kaotiskt förvaringsutrymme och möblerat om en aning i sovrummet istället för att plocka tillbaka mina kläder… (Klassiskt!)

Men allt det där var för flera dagar sedan. Blendas snuva smittade av sig på mig och nu har jag inte gjort ett skvatt de senaste dagarna. Min största och stoltaste bedrift är att jag orkade duscha i dag! Och att jag snytit upp en hel rulle vessapapper på typ 24 h, förstås. Icke att förglömma.

(Ställer mig emellanåt fundersam till de saker jag avgör vara värda att förevigas i den här bloggen. Ja ja. It’s all for you, framtida barnbarn.)

I övrigt noterar jag en skillnad mellan min nojighet från denna gångens covidtest och den förra. Är igen ganska övertygad om att det bara är en vanlig dagisförkylning, men sist sipprade likväl angst för ”tänk om” igenom. Den här gången har jag använt andningsskydd varje gång jag besökt en affär i två veckors tid innan jag började visa symptom på något. Det hade jag inte sist och fast det såklart ändå finns risk att ha smittat vidare den här gången också så känns det bättre för samvetet att ha det såhär. Ännu ett skäl till att använda skydd.

Ett annat är att det är urtöntigt att inte. Har ni märkt det? Allt ovanligare blir det ju att inte ha, men en tid fick jag försöka påminna mig om att det är fult att döma och att jag inte kan veta vad det ligger för skäl bakom, meeen det hjälps inte när jag också tycker det är fult att inte bry sig tillräckligt i sina medmänniskor för att använda mask i den halvtimmen det tar att gå in på närbutiken på hörnet och plocka några bananer och fryspizzor i korgen.

Negativ är det nya positiv

Så vi åkte till Äkäslompolo och på hemvägen läste jag att många blivit covidsmittade i Ylläs, alltså där vi var. I och för sig några dagar innan vi anlände, men likväl inte jättekul att läsa just då. Det är ju det där lilla, envisa ”tänk om” som kan vara svårt att täppa till även om det känns långsökt. Fast efter gårdagens rubriker om att Vasa hade 64 nya fall den dagen så känns det i jämförelse inte så himla ödesdigert att vi fjällvandrat och isolerat oss i en egen stuga i några dagar. Perspektivet zoomade om, om vi säger så.

I dag är jag likväl hemma från jobbet fast det var väldigt nära att jag skulle gå. För att göra en lång, slingrig, lite krasslig och aningen nojjig historia kort så har jag nyss varit på covidtest för säkerhets skull. Jag hade en sån där på-väg-att-bli-sjuk-känsla i ett par dagar förra veckan men det blev aldrig nån fullbordad förkylning av det, och jag misstänkte aldrig corona utan snarare Blendas klassiska dagissnuva. Jag har hur som helst mestadels hållits här hemma sen vi kom hem. Ändå kändes det, när jag väl bokat tid för provtagningen, som att jag dåtills fattat en lång rad dåliga beslut. Borde vi över huvud taget ha åkt till Äkäslompolo? Borde jag ha använt ansiktsmask på det stället och det andra? Borde vi ens ha utbytt hälsningsfraser med de vi mötte på vandringslederna?! Och så vidare. Jag har pendlat mellan detta och att ha dåligt samvete för att nöta på resurserna, när jag egentligen är övertygad om att jag inte har coronavirus i kroppen. Men jasså, 64 smittade i söndags — måste ha varit rätt många som på sistone varit övertygade om att de inte haft coronavirus i kroppen, tänker jag då. Och jag förstår ju att det också är sant!

Nåja, det tröstar i alla fall att kunna checka av punkterna på THL och se att vi inte gjort något urkorkat. Vi har följt rekommendationerna. Och snart får jag vara efterklok! Hoppas det blir en positiv upplevelse. Fast negativ, eller hur man ska säga.

Blev förresten rörd när jag nyss satt i rummet med hon som skulle ta mina prov. Jag tittade på där hon under tystnad jobbade i sin skyddsmundering och tänkte på hur obekvämt jag fortfarande tycker det är att ha på mig ansiktsmask i ens tio minuter, och där jobbar hon i timmar med allt det där på sig, instängd i ett rum där hon träffar patienter — hur många? — som hon testar för covid-19, i en stad där kurvan brant klättrat uppåt under helgen, och hon bara gör det och bemöter mig som en människa, som ett proffs, vänligt, koncentrerat, och utan obehag i blicken. Kände sån vördnad för det. Ville säga något om det innan jag gick därifrån men klarade inte av det, sa bara tack så mycket och andades in som att jag skulle säga något mer men istället gick jag.

Loppisfynd och linjebrodyr

Jag har visst valt att mitt sätt att lätta på corontän-restriktionerna är att gå på loppis. Överraskande, eller hur? Näe. Men det ska sägas att jag går med varsamhet och blev i går ganska frustrerad på andra loppisbesökare. Jag tycker det är självklart att man fortsätter hålla avstånd, trots att man är ute bland folk. Även under vanliga förhållanden blir jag irriterad på när nån hetspelle kommer och tränger sig bredvid en för att krafsa runt på samma hylla/bord man själv kollar på (HALLÅ vänta en satans minut) — och nu? Två gånger hände det! Konfliktskygg men kortstubinad som jag är så klampade jag surt bort. Heh.

Tycker även det hör till vanligt folkvett att man typ vänder bort ansiktet lite från folk man möter dessa tider. Och INTE börjar ropa åt ens kompis, och personen man möter rakt i ansiktet då, precis när hen ska passera en. Två gånger. Alltså jag är i vanliga fall inte alls ängslig för bakterier och baciller, vore jag det skulle jag ju bli v a n s i n n i g på folk nu. Ville verkligen bara slippa därifrån till sist. Skippade att kolla på flera hyllor, nåt jag aldrig gör.

20200522_fynd

Hur som helst så gjorde jag några fynd! Rubbet kostade mig 12€. För det fick jag: en rödblommig bordsduk, ett likadant dricksglas som jag favoriserat sedan förut, en liten men förnuftig bit reflextyg, ett blått paraply med vita fågelsilhuetter på (tyvärr lite söndrigt, men det lyckades jag inte lägga märke till för jag var för distraherad av att störa mig på andra människor), en kakform, en bit blått kraftigt linnetyg, ett stort brunt kuddfodral, och så två stycken fulsnygga, eller kanske bara fula, vägglampor.

Det var lamporna som var orsaken till gårdagens loppisbesök. Jag hade sett dem sist jag var där, tvekat, bestämt att de var fula… men sen inte slutat tänka på dem, likväl. De kostade 50 cent styck så jag tänkte att vi åtminstone kan ge dem en chans. Får se hur de ser ut på väggen! Tyvärr är nämnda vägg, bakom sängen, klädd i en hiskelig gipsskiva så jag har inte kommit mig för att skruva upp dem ännu. Jag har istället pysslat med ett annat av gårdagens loppisfynd…

20200522_skissa

Kuddfodralet! Alfred sa, fast inte på ett ogillande sätt, att det ser ut som nåt som finns i gamla människors hem. Jag såg hans poäng och tänkte att jamen brodyr är ju ungdomligt så det ska nog fixa det!! (Vet ärligt inte om jag är ironisk nu eller inte.) Min spontana tanke var enlinjesillustration och så blev det. Inte den mest unika stilen, men nåt jag velat testa. (*härmgris*) Här ovanför befann jag mig i skissfasen.

Sen följde ganska många moment där jag nålade, broderade, tänkte om, sprättade upp, broderade om, sydde vidare, tänkte om, ändrade om, och så vidare. Inte så spännande att se en massa bilder från, så vi spolar förbi montaget. Medan jag sydde bestämde jag att göra en näsa för att det av nån orsak kändes fåfängt att inte göra en?? (Lite på samma sätt som det förr i tiden blev pinsamt att ha en överbelyst näslös MySpace-vinkel-profilbild. Ni som vet vet.) Pupiller, eller konturer kring dem, lade jag också till.

20200522_klar

Klart! Nu när jag jämför skissen och det färdiga verket ångrar jag att jag satte till så många detaljer. Föredrog henne näs- och pupillös, ändå. Det var liksom lite mera vålnadsvibes då, och sånt gillar jag nu. Nu undrar jag: Orkar jag sprätta upp? Göra om? Knappast. Fast är INTE HELLER riktigt nöjd med kompositionen, liksom var trådarna är placerade, men jag ska inte hålla på så här!! Jag sågar alltid allt jag gör. Är liksom en inkompetent perfektionist och NEJ det ÄR INTE särskilt peppigt! Men ändå är jag på gott humör! Yay jag gjorde nåt!

20200522_kudde

Och här får vi beskåda min dam i soffan. Inte så pjåkig, eller hur? Och där bakom henne har vi förstås kudden! ( ͡~ ͜ʖ ͡°)