tillbakablicksskärtorsdag

paskhaxa
På väg till Blåkulla en dag för längre sen än vad jag vill tänka på.

Det var ett annat inlägg här ett par dagar men ganska snart efter att jag postat det kröp en obekväm känsla över mig och den gav sig sen aldrig av igen innan jag tog bort det inlägget. Det kändes bara onödigt då det mest gick ut på att jag listade saker jag stört mig på på sistone — vilket i övrigt inte är något jag vanligtvis har några problem med då andra bloggare gör, men jag hade beslutit mig under den senaste bloggpausen att jag skulle akta mig för sånt då det är lätt för mig att fastna i ett negativitetsträsk. Fast mest var det nog formen det hela tog, det blev nån slags generell kritik som bara kändes olustig och passiv-aggressiv i slutändan. Inte så genomtänkt i yttringarna.

Istället kommer här en kvick genomgång av roliga saker på sistone:

  • Att Linn J. gjorde en kul lista över icke-existerande podcasts som hon skulle vilja lyssna på, och att mitt namn dök upp där som sidekick till Peppe Ö., Anne H. och Anna F. i en pod med ämnet feminism — skrev detta redan som kommentar där också men den var både min spontana och återkommande tanke så här är den igen: Finare fantasikretsar har jag aldrig rört mig i förut!
  • Senaste helgens resa! Men mer om den en annan gång.
  • Att en anonym person hörde av sig till mig med snälla ord och sen en formulering som går såhär: ”Have you gone on any adventures, spooky haunts lately?” — alltså! Önskar jag visste vem det var. Kan eventuellt vara min tvillingsjäl.
  • Påskledigt! Tillbringad med en ÄNTLIGEN INFÖRSKAFFAD NY BLENDER (ska aldrig mer stavmixa) + mammas bär & övriga smoothieingredienser i mängd och massor. Ska göra enorma smarriga smoothies och få i mig kopiösa mängder antioxidanter och bli en ny kvinna. Ja, faktiskt! Det kommer verka som magi, som häxeri! Häxkonster och Blåkulla, kommer de säga anklagande. Men åh lol nej, hälsodryck på blåbär, kommer jag svara. Och sen skrattar vi alla och dansar baklänges runt Belsebub hela natten lång! Snipp snapp snut.

hokus pokus

stwcauldron

Helt plötsligt hade det gått tre veckor sen senaste blogginlägget; mars är här nu, dagarna har börjat bli märkbart ljusare, fågelsång hörs från trädtopparna, hissen luktar ofta blöt hundpäls, på innergårdarna sicksackas det mellan vattenpottarna, och för att uttrycka det så som vi gör varje år runt den här tiden: våren är runt hörnet. Jag har försökt skriva ett inlägg i ganska exakt en veckas tid men jag är fortfarande generellt orkeslös, försoffad, lättdistraherad, okoncentrerad, resignerad, irritabel och benägen att kasta in handduken. (Obs! Skittråkigt att vara sån, rekommenderas ej.) Men jag knaprar i mig vitaminer och mineraler och tänker att bara jorden kommer lite längre i sin omloppsbana så måste det bli bra.

Drack för en stund sen min femte smoothie den här veckan, denna med granatäpple, passionsfrukt, banan, persika, kokosmjölk, mandelmjölk, yoghurt, kiwi-guava-juice, ingerfära och honung. Samt linfröolja för omega 3, 6 och 9. Igår blev det en på buskblåbär och grönkål, bl.a., kryddad med ingerfära och kanel. Det är möjligt att mina återkommande vitaminbomber redan har börjat ge resultat, kände mig piggare i morse och inte lika manglad ikväll. Häxbrygder! Vars verkan tyvärr har tynat vid det här laget, men jag tar vad jag får och klagar icke. För en gångs skull, #blinkblink.

crappy diems

Jag avskyr att vara den personen som stirrar på textrutan och försöker inleda ett inlägg på ett flertal misslyckade sätt och varje gång radera meningen och sen stirra i några sekunder till, bli oroväckande frustrerad på sig själv, sen öppna en annan flik där hen slösurfar planlöst eller ödslar tid på spel på fejjan. Likaså avskyr jag att vara den personen som gång på gång upprepar sin uttjatade klagosång i sin blogg, meeeen likväl tycks jag passa bägge signalementen till punkt och pricka. Det skulle vara lättare att komma överens med att jag är så oproduktiv och förutsägbar här om det var så att jag åtminstone fick något uträttat i det verkliga livet, som folk tycker om att kalla det, men tvärtom är jag ännu mer poänglös där. Jag vaknar motsträvigt på mornarna, går till jobbet, går hem, gör ingenting tills jag går och lägger mig men inte kan somna. Och under hela tiden är jag trött. På jobbet kan jag ibland sitta och vänta på att få gå hem i vad som känns som timtal, och sen när klockan slår fem och jag kliver upp från stolen så känner jag istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Liksom: Vad är det för vits? Den här dagen och min minimala energiranson är för fan redan förbi ändå. Sammanfattningsvis kan vi säga att jag är helvetes trött på att vara helvetes trött. Jag märker att denna trötthet håller på att göra mig seriöst förbittrad — jag blir på skitdåligt humör av att tänka på den och hur jäkla fräckt det är att den ska drabba mig, men sen å andra sidan så gör det mesta mig på skitdåligt humör på sistone. Kan väl med ganska hög säkerhet förmoda att det går hand i hand det där. Så anyway, kommer bli jätteJÄTTEkul om det håller i sig!!

Nuvarande maskot, typ:

ihateeverything

Äsch jaja. Har kanske lyckats gnälla av mig lite nu. Återkommer en muntrare gång. #fäädijåma

nattsudd

Processed with VSCOcam with m5 presetProcessed with VSCOcam with m5 preset

Bild nummer två tog jag i misstag och jag tyckte den fångade baksmälletröttheten så bra att jag inte kan motstå att inkludera den trots dess tämligen oförskämda all-up-in-your-face-ighet. Plus att grodperspektivet och tankebristen definitivt bidrar med en klar brytning från samma-vinkel-samma-min-risken = bonus! T.o.m. det o-(som-skönhetsbranschen-tycker-om-att-kalla-det)-”smickrande” hakpartiet förmedlar dagens känsla, det är lite sådär tjockt och trögt i svalget och halsen. Till min stora förtjusning tappade jag nästan rösten igår en stund (alltid spännande med en ny röst, tycker jag), den har varit lite osäker under veckan också, länge grumlig på mornarna och så. Förväntar mig att jag ska snart bli förkyld men än uppvisar jag inga andra symptom. Igår gick jag alltså ut och på grund av det har jag varit hiskeligt slö och synnerligen meningslös idag. Har tillbringat exakt hela dagen i pyjamas, i säng och mestadels i en annan verklighet skildrad i form av film, tv-program, och en massa Youtube-klipp. Har svårt att förstå vart dagen har tagit vägen, men gårdagen var istället lång. Och rolig! Kändes som att en evighet passerat mellan att jag kravlade ur säng på morgonen tills att jag kröp tillbaka i säng på natten. Alltså, menar ej bokstavligt att jag kröp, åstadkom inte en sådan skithög till dag idag ändå.

Något som pratades lite om igår var att skapa, att prestera och presentera, att få nånting kreativt gjort och att sen visa det åt någon också. Och hur många hindermoment det finns i allt som är lite kreativt. Alltså att det inte bara är att få något gjort och klart som kan vara svårt, men också att sen få ut det i världen. För en del personer verkar det så lätt att publicera saker de gjort, oavsett om det då är ett blogginlägg, en låt, en målning, en artikel, ett vad-som-helst, men för mig är det ofta något som tar emot. Kan ibland våndas över att posta ett inlägg, kan börja känna mig så fånig och störande att jag liksom ångrar att jag ska sätta ut ”dettat” i världen redan innan jag gjort det. Kan ibland plågas av det av och an ännu följande dag efter att jag publicerat. Känner nån igen det? Samtidigt vill jag förstås sätta ut det eftersom jag gillar bloggandet, men det är onekligen något med det som ibland får mig att känna mig så oerhört, tja, nojig för att göra bort mig antar jag. Kan bli så självmedveten och så generad över hur uppenbart det måste vara att jag är så självmedveten, och så rädd för att det ska misstolkas som självkärlek, samtidigt som jag förstås är väl medveten om att det inte finns bloggare som inte har en ganska stark narcissistisk ådra. (Fast å andra sidan, vem har nu inte den ådran under dessa självcentrerade tider?) Helt bisarrt egentligen. Det är inget jag skulle beskriva som ett stort problem ändå, men sabla enerverande är det ju nog ibland. Ett sånt onödigt slöseri av energi och välmående.

Men jag hade visst nån regel om att inte blogga om bloggande, så jag ska återgå till att hålla den. Den finns där av en orsak, faktum är att det är just sådana inlägg som jag brukar sen ångra. Andra också, men framför allt sådana. Men det är ändå något som känns intressant för mig i just detta, som gör att jag dras till att tänka på det. Hur ska det hanteras, funderar jag. Ja, jag vet inte. Tänker på Jantelagen vilken jag i allmänhet uppskattar, ödmjukhet och självdistans är alltid ett stort plus, men fasiken om Jante ändå inte ställt till det väl mycket ibland. Till exempel: Att en ibland ska bli så nojig för att folk ska tro att en tror att en är nåt. (!! Hah!) Alldeles för överdrivet meta. Har tappat charmen totalt. Xzibit skulle inte consider it något värt att exhibit. Och så vidare och så vidare.

fördubbla mödan, mödan fördubbla; heta kittel, sjud och bubbla

doubledoubletoilandtrouble

Nytt år, nytt början. Åtminstone här i min egen personliga bloggosfär. Har dammat av kitteln och ska blanda ihop en häxbrygd igen. Ingredienser? Sjökräks-öga och grode-hand, läderlapps-öga och hunde-tand. Huggorms-tunga, gaff af slå, ugglevingar, ödletå. Om Shakespeare fick bestämma, det vill säga. Det kommer han oftast inte få. (Det är också han som svamlat om att fördubbla mödan. Personligen har jag tvärtom tänkt att bryggandet ska gå superenkelt!)

Första i första. Hade påbörjat ett bloggtraditionellt summeringsinlägg av år 2013 under pausen, men hann tröttna. Sådana inlägg har ploppat upp på var och varannan blogg i cirka en månads tid redan och för stunden känns det bara inte som att jag skulle ha något nytt att tillföra de andra genomgångarna, sist och slutligen skulle jag upprepa samma plattityder som blivit sagda om alla andra år. ”Det fanns motgångar men lyckligtvis också medgångar”, ”I det stora hela var det ett bra år men hoppas att nästa år blir ännu bättre”, ”Det var ibland upp och ner som det brukar vara ibland”. Jag skulle hålla det personliga på ett lämpligt tryggt avstånd från ytan och jag skulle direkt försöka väga upp molltoner med lite dur. Det är en testad sak, det är tydligen så jag skriver genomgångar. Och det känns så överflödigt. Just nu känns det bara märkligt att blicka tillbaka på det som varit nu när något nytt precis nyss har börjat. Kan inte riktigt förklara det.

Under min bloggpaus har jag också hunnit med annat. Inget livsförändrande eller överväldigande men, ni vet, livet i allmänhet bara. Dock med några flera festligheter än vanligt, så som det brukar vara i slutet av året. Har t.ex. firat Karins trettioårsdag med överraskningskalas i Jakobstad. Lillajul firades i Petalax med glögg och nygräddade pepparkakor. Har lite i förskott firat min egen och lite i efterskott firat en kompis trettionde födelsedagar, samtidigt och tillsammans alltså, här i Vasa. Har semi-firat julen i Katternö, men mest med dåligt humör och insikten att jag varje år tycks bli mer kritiskt och avogt inställd till högtiden. Har firat juldagen i Kållby i goda vänners sällskap och med superb icke-julmat som ändå kändes julig (vilket jag menar på ett positivt sätt, trots min buttra julattityd!). Tillbaka i Vasa har jag sedan firat min egentliga trettioårsdag med födelsedagslunch, finfina presenter, utgång på kvällen och den årliga påminnelsen att inte förändras mycket. Några dagar senare har jag firat en supertrött nyårsafton och släpat ut min sömnbrustna lekamen några minuter innan tolvslaget för att titta på raketerna, även det i Vasa. Gör säkert några retrospektioner senare. Har alltid föredragit att carpa en gången diem ändå. (Snarare än nuet, menar jag. Jag är inte en sådan, vad ska vi kalla dem, dagsfångare kanske? Jag är inte en sådan dagsfångare, alltså.)

Jag har också hunnit tänka ganska mycket på bloggandet, dels på ett rent generellt plan men också vad som funkar för mig och vad som inte funkar. En av de vanligaste fällorna jag brukar fastna i är att jag skriver allt för långt och länge, att jag alltid på något vis försöker sammanfatta eller tänka ut något klart innan jag publicerar — ofta med resultatet att inläggen aldrig publiceras i.o.m. att de inte någonsin känns ”färdiga”. Ska försöka att strunta i det så bra jag bara kan. En annan sak jag verkligen ska försöka undvika är att blogga om bloggandet, blir vansinnigt trött och irriterad på mig själv då jag så ofta gör det. Detta inlägg är uppenbarligen ett undantag, men jag lovar att detta nybloggslöfte träder i kraft sen!

(Kanske dessa två ansträngningar är den där fördubblade mödan Shakespeare nämnde. I så fall kan jag gå med på den delen också.)

Avslutningsvis, ännu en sista sak jag hunnit med — att sakna bloggandet! Känns som en bra start.