Anteckningsblock anteckningsblogg

Anteckningar trendar på Instagram. Det här är långt ifrån en ny tanke, men: Tänk om de kunde trenda i bloggen (bloggosfären) också. Förritin skrev folk dagbok på nätet, nu bloggar de. Det blir väldigt tydligt när jag klickar igenom folks inköpslistor och halvfärdiga tankar, bisatser utan huvud och meningar utan slutpunkt. Det känns lite som förr.

Jag deltar också och i min telefon hittar jag mängder av anteckningar som jag inte längre förstår vad de handlar om, syftar på. Vissa har jag skrivit med min fingertopp som en penna och min handstil är så svårläslig att inte ens jag själv kan tyda den. Men linjerna ser släta och smidiga ut tack vare att det är så programvaran översätter mina svepningar över skärmen. Det finns listor med angivna mått, bredd och djup och höjd. Men på vad? Det finns sånt Blenda sagt, en del av dem i sömnen mitt i natten. Det finns en lång, lång lista på namn som ett framtida barn kunde ha. Jag påbörjade den långt innan jag ens blev gravid.

Många av anteckningarna hamnar just där, under rubriken ”inför framtiden”. Idéer att spinna vidare på, frågor att kolla upp, planer att fullborda. Middagar att laga, filmer att se, ärenden att uträtta. Jag undrar om det skett en sådan distinktion i bloggen också — är det DET lilla som gjort all the skillnad, en förändring i tempus? Jag menar liksom grundtidsformen i bloggen, den man (jag?) automatiskt sätter sig i. Vilket tidsperspektivet är, blickar jaget framåt eller bakåt. Skrev man förr mer ofta om sådant som inte ännu var tydligt, färdigt och faktiskt? Medan man nu känner sig mer bekväm med att istället hålla sig till det som är paketerat, klappat och klart.

Och fast jag tänker på detta och tycker det ena låter lite härligare och friare så får jag likväl nu slå bort impulsen att spara detta som utkast, istället för att publicera, tills att jag vet om det jag spekulerar i faktiskt stämmer. Åh kom igen nu, Linnea, du missar din egen point. Anteckningsböcker har sällan ett facit.

Vårvintern tjohej

Hej från mig och min lilla näpna… kopp. Den köpte jag förra veckan, just inför denna tid, när jag gick på loppis efter min sista arbetsdag och tänkte att den var vad jag behövde för att fira smått varje dag en tid framöver — här hemma, med små koppar kaffe. Nu vintersemester, sedan mammaledighet! Otroligt skönt. Fast jag bara jobbat halvtid hade det blivit ganska så tungt att sitta där på kontoret. Både fysiskt och psykiskt. Vissa dagar kändes det bara extremt onaturligt att vara där, fick typ brottas mot impulsen att ställa mig upp och gå hem, där det kändes som att jag *egentligen* *skulle* vara. (Glad jag stannade dock för jag fick både chokladkaka samt stickade sockor åt mig och åt baby sista dagen. 🥲) Nåja. Nu är jag här! Hemma.

I natt har jag vaknat flera gånger, som en numera gör, men sen steg jag upp ungefär då jag i vanliga fall brukar stiga upp och hjälpte Blenda att bli redo för dagis. Alfred förde henne och jag somnade om, sov i TIMMAR till. Djupt, tror jag till och med. Vaknade halv elva, inte direkt som en tonåring men i alla fall som en betydligt yngre vuxen! Hade sen dessutom orsak att tvätta ansiktet och skugga ögonbrynen, och efter det kände jag mig rent av fräsch och snygg ända tills jag gjorde misstaget att ta bild på mig själv och jag såg ut som en hög med fårskit på samtliga bilder förutom den där mitt ansikte halvt doldes bakom koppen. Kul kul.

Men allt detta var för många, många timmar sen och nu har klockan blivit sent. Nästan imorgon. När det är imorgon på riktigt kommer en rörmokare hit, tror vi i alla fall, och ska reda upp rörhärvan i Blendas rum. En sån lättnad att någonting äntligen HÄNDER på den fronten. Det är förstås vi som har slöat och varit handlingsförlamade. Vi har ju alltid pratat om att Blenda skulle få det rummet till sitt eget, men alltså det har varit PROBLEM med det (of course, som det alltid är), och jag antar att sparken i rumpan man behövde för att ta sig förbi hindren var ett snart anländande småsyskon som B antagligen hur som helst kommer att bli tvungen att dela rummet med. 🤷‍♀️ Men hon ser åtminstone fram emot det, så det är i alla fall nåt.

På tal om småsyskonet… Jag har ju skrivit så väldigt lite om graviditeten den här gången, jämfört med förra, och jag funderar ibland om det är något jag kommer ångra sedan. Om det kommer kännas orättvist, att så mycket av min förra graviditet finns dokumenterat, även om det till störst del förvisso berodde på att jag mådde så jävla uselt… Men det blir ju ändå en obalans, menar jag. Liksom, det finns redan färre ultraljudsbilder på småsyskonet också, på grund av att hen inte ville ligga tillräckligt stilla. Ändå lite klassiskt småsyskonssyndromigt, va? Typiskt. Menar alltså det där att inte lika mycket dokumenteras av föräldrarna, som med den förstfödde. Ändå vill jag ju såklart minnas sen. Ha något att bläddra i när barnet frågar, om det gör det. Äh, antagligen gör det ju inte det. Men att veta att man kan, ändå.

Men som jag sagt så känns graviditeten mer privat den här gången, och det är inte helt frustrationsfritt. Jag vill berätta saker, men det stör mig att emellanåt kan det kännas begränsande när det snarast borde vara motsatsen, befriande. Om jag t.ex. skulle skriva att jag har haft många sammandragningar på sistone så kunde nån utav det dra slutsatser om mig och graviditeten, “hur det är”. Eller om jag skulle ventilera en dålig dag, så kunde nån förmoda att jag är deprimerad eller överlag ”har det tungt”. När jag liksom är en människa, flersidig, föränderlig och mer odefinierbar än en känsla, ett varande eller nåt blogginlägg. Det är någonstans i det området som det obekväma tar vid. Jag leker ibland med tanken på att låsa vissa inlägg bara för att ha lite koll på vem som läser dem. Tror det skulle hjälpa mig, för det är såklart ett slags kontrollbehov det handlar om. Det känns trist att hålla på så här som jag gör nu. Vilja, men vela.
Vårvintern i ett nötskal det va.

Flikar in ett litet Feedly/Bloglovin’-memo här hej

Bloglovin’ tycks fullkomligt haverera så jag har, motvilligt, försökt styra upp mitt Feedly-flöde. Märkte då att min bloggs inlägg där hämtas via mitt gamla domännamn, vilket jag kommer låta utgå i år. Så då kommer det flödet inte längre fungera. Om ni följer mig på Feedly, se till att ni skriver in urlen https://naleis.net/feed/ och följ den. (Det finns liksom två ”Naleis nätt” där.)

Denna länk funkar kanske: klick!

Det jag gillade med Bloglovin’ var att den tjänsten uppmuntrade till mingel. Kommentarsfunktionen som infördes under senare år var förvisso typ det onödigaste jag sett, likaså att man kunde blogga direkt på sajten (gud vad jag hade varit S U R om ens huvudsakliga bloggtjänst dessutom krånglade så som BL gjort de senaste tre åren eller kanske typ alltid), men jag gillar verkligen att man kunde klicka runt på andras profiler och se vilka bloggar de följer, inlägg de favoritmarkerat, eller hitta liknande bloggar till ens favoritblogg, och sånt. Har hittat väldigt mycket bra innehåll genom Bloglovin’. Har liksom haft KUL där.

Tänkte skriva RIP Bloglovin’, men försökte istället ladda om sajten. Den lever! Men hur länge? Och hur ska man post mortem (alltså BLs, inte min) hitta bra bloggstoff att läsa??

Ja kanske. Vi testar!

Det som spikade namnbytet på bloggen för några månader sedan, från Brygd till Naleis, var faktiskt att domänen ”naleis.net” var ledig. Skrockade så! Naleis nätt. Ett begrepp som ofta tas till för att beskriva det som vid första anblick inte precis strålar med sin skönhet men ändå besitter en viss charm som kryper upp på en med att tilltala en. En fulsnygg blus bland loppisplaggen. ”Äntå naleis nätt.” Ett ovanlig förnamn på den nya babyn. ”Faktiskt naleis nätt noo!” En gammal, stundom försummad levnadsteckning i bloggosfären? Ja kanske. Vi testar!

Det här är ett memo som INGEN borde behöva få, men för mig själv så. Som vanligt försöker jag återuppfinna bloggen en gnutta i jakt på motivationen. Läste nånstans att det tar runt 21 dagar att få in en ny vana. Det vill säga, om du vill göra det till en vana att börja dagen med att göra tio push-ups så ska du envisas med det i 21 dagar. Sedan kommer det naturligt — kanske. Är det att blogga varje dag från första december tills tjugoförsta som gäller för att få in rutinen? Den dagen är det dessutom vintersolstånd. Det låter väl festligt? Hänger ni med? Vågar jag fastslå att jag ska köra på det? Ja kanske. Vi testar!

Ritsch

Jag måste verkligen sänka ribban. Jag vet att allmänintresset för blogginlägg som handlar om bloggarens egna bloggande ligger på cirka minus tvåhundratusen, och jag FÖRSTÅR varför, men ni får ursäkta mig. Detta sker i konstruktivt syfte. Jag tycks ha en idé om att jag alltid måste göra/tänka något färdigt innan jag kan skriva om det, vilket förstås betyder att väldigt mycket faller bort. (Sen gör det egentligen inte läsningen några tjänster heller. Det känns tvärtom ganska trist att alltid ha nåt att komma fram till.) Måste helt klart sätta in mer följetongtänk i mitt förhållandesätt. Jag vill klicka spara här så jag faktiskt minns att göra det. För idén var väl att dokumentera längs med livet och inte sammanställa ett livsverk efter att det är över? Duh! Idiotiskt. Omöjligt.

Jag läste nånstans att bloggen som medium kanske gör comeback nu och trots att bloggandet känns så avlägset numera så grämde jag mig lite över att jag skulle missa det. Det vill jag ändå inte. Jag försökte blogga på min sista semesterdag men om jag minns rätt så ~kom livet emellan~. Just då var det att jag och min sambo blev sura på varandra över något och jag tappade all fiilis. Det var två veckor sen. Det är INTE OKEJ att vara såhär orutinerad och orimligt HÄMMAD i min (forna?) favorithobby. Har knappt läst bloggar heller, tror att det är för att jag känner mig stressad över att jag inte bloggar. Känner mig utanför och kanske lite generellt avundsjuk, ibland mer och mer specifikt. Det är ju inte bara att det är *min blogg* utan det är ju allt det här lilla som är stort, som man knappast annars minns om det inte plitas ner. Ni som fattar fattar. Plus att det förstås är givande när man har vanan inne och det löper smidigt.

20200817_kardborre

Så med det sagt: Jag har plockat stora kardborreblad som förhoppningsvis ska få pryda våra väggar senare. Om det lyckas får ni se dem igen då! (Märker ni? Följetongtänk!)

117876252_603462043704355_7887259826082547012_n