Give me one moment in time

Tycke & tanke

20200419_blendapaket.jpg

Tycker ljuset föll så fint i Blendas rum i morse. Vi lekte kalas, en av hennes favoritlekar. Nästan varje dag är det nån som fyller år. I dag var det Pupus tur. Paket och sång skulle han uppvaktas med. Här hade jag slagit in en bok i en bit havregrynspåse och Blenda knöt omsorgsfullt presentband kring den på låtsas. Krullade banden med fingertopparna också, om jag tydde gesterna rätt. Det var bara ett ögonblick som jag ville spara.

Jag tänkte posta bilden på min insta men stördes för mycket av det röriga i hörnen. Som Alfreds serietidning, högen med gosedjur och bland det fulaste vi har: plastpåsen. Så då började jag känna mig som att den här bilden inte var BRA NOG och alltså… blä att tänka så. Jag gillar ju den, mycket.

Häromdagen scrollade jag bakåt i mitt instaflöde och hittade nåt fjantigt filmklipp som jag absolut inte skulle posta i vanliga flödet längre. Det kändes lite pinsamt att se det där. Jag och Alfred iförda något Snapchatfilter. Det var från några år sen. Ja just det, innan det fanns instastories postade man ju sånt här här, mindes jag då.

Och det var närapå att jag skulle ha postat bilden på Blenda med det lilla paketet i mina stories, istället, eftersom den tydligen inte dög för det vanliga flödet. Men innan jag hann så bara skavde det till att den då skulle bli en tillfällig grej. Något som jag visar och som sedan försvinner — när den ju i själva verket var något jag ville behålla för evigt.

Kanske är det mest ett tecken på att jag håller på att tröttna på insta, men en stund kändes det som att jag snubblat ner i ett gigantiskt glapp i själva systemet. Blev irriterad. Om det eviga flödet är till för perfektion och det tillfälliga flödet för sånt som är ersättligt, vem och exakt vad postar jag min content för? Vad är poängen? Typ så kände jag. Säkert en tillfällig svacka och inget jag ställer mig på barrikaderna och gapar om, men ändå.

Hur som helst så slog det mig sen att förr i urminnes tider hade man ju bara postat den i sin blogg. Det är väldigt enkelt. Tacka vet jag blogg.

Handplockade bloggar

Ditt & datt

20180609_plockat

Här kommer min lista på bloggar jag brukar hamna in på nu för tiden! (Som utlovat i fortsättning på Peppes och Mirjams bollrullning alltså!) De är MÅNGA. För det är väl roligare med en rejäl hög att plöja igenom under dessa isoleringstider? tänkte jag. Så här är sådana jag läser slaviskt, regelbundet och mer sporadiskt. Ströläser ännu fler men fick helt enkelt bara dra gränsen någonstans. Hur som helst — vi kör! I alfabetisk ordning:

  • Annas foto — precis som namnet avslöjar så är det mycket foto, och snyggt sådant. Allt känns mysigt och vänligt.
  • Blejk, fejt & fab — rebellen, karamellen, allas vår BFF-Ellen. Ett onischat, okonstlat, påhittigt och roligt tankeflöde att gladligen svepas med i och drunkna i.
  • Carola Ekman — klokt, kunnigt och kärleksfullt om föräldraskap.
  • Crfn — Caroline Ringskog Ferrada-Nolis blogg som inte uppdaterats sen första januari så kanske blir det inte mer, men det var kul så länge det varade!
  • Cecilia Blankens — försöker smittas av hennes sinne för stil.
  • Dnilva — kreativt, piggt och pyssligt signerat Anna María.
  • Elin Renck — tog bloggosfären med charmstorm för ett par år sen och vad kan jag säga? Jag blev också frälst. (Here we go go go to the temple of Elin Rencks blogg HEHE. Förlåt men bara måste få det ur systemet.)
  • Elisabeth Therese — loppis, stil och personligt. Det vilar nån slags tidlöshet över denna blogg, som att den nästan hade kunnat skrivits för hundra år sen.
  • Elsa Billgren — estetisk vintageinspiratör, proffs på långa stream-of-consciousnessinlägg som har riktig substans och närvaro, och är dessutom ett geni när det gäller trendspaningar eller att ringa in fenomen i samtiden.
  • Grön i Åbo — Julia, Svenskfinlands miljöhjälte! Snäll och tuff. Väldigt fint foto och ofta riktigt ärliga, råa texter.
  • Hanapee — ett energiknippe! Fast liksom angenäm.
  • Heidi Mari — grafiskt, stilsäkert och något hemlighetsfullt.
  • Heimani i stan — mina kompisar Karin och Niclas köpte hus, renoverade det och startade blogg. Hurra!
  • Hej Regina — det blir glatt, mjukt och gulligt när Agnes skapar.
  • Hemma i Bogdanoffs — välskriven, mysig blogg med bra humor från Eivor i Nykarleby.
  • Hit och dit och tillbaka igen — Charlotte skriver om feminism, historia, forskning, relationer och livet i ett gammalt hus.
  • Jasmin Jahja — färgsprakande och glädjespridande om livet.
  • Johanna Bradford — inredning, renovering, livsstil, och så vidare. Klassisk.
  • Julia – alltid mitt i prick — peppig och glad men ändå lite melankolisk. Fin!
  • Kaffepausen — välskriven, vettig vardagsblogg av Rolf som jobbar som lärare, har hund och ett öga för vackra vyer.
  • Karolinas Kaos — gammal hederlig, lite rockig (?!) blogg om livet.
  • Kläder & kvalitet — intressant och personligt om produktion och klädkonsumtion från Elin som driver eget designföretag.
  • Knapprandet — Emil skildrar vardagen med en sån drömmig närvaro. Är avundsjuk på hans uttryck.
  • Knivlisa — sprallig men öm mammablogg.
  • Krickelins — Kristin förmedlar inspiration, rakhet och mod, med ett blått filter över foto och inredning.
  • Lilla libertin — som en roman i korta sjok. Välskriven, vacker.
  • Livet & LA — hur ska man ens sammanfatta denna perfekta cocktail av allmänbildning, klokhet, charm och som bonus en riktigt flådig uppdateringstakt att skämma bort en ytterligare med? Jomen typ såhär då: Peppe Öhman.
  • Maggie’s Bohemian Ideals — varm själ bloggar om hållbarhet och natur.
  • Mama bites back — fylld med fina, glimmande saker från vardag och fantasi. Samt några kladdiga makaroner i hörnen, eftersom Jenna är småbarnsmamma.
  • Mama’s got the magic — käck kommunikation från Vasas Karisimporterade drottning Linn.
  • Mellanrum — vardagsbetraktelser och livsdokumentation från Nina i Umeå.
  • Miilo — driftig, pysslig festfixare (eller borde i alla fall jobba som en!) med fint, gammalt hus ute på landet.
  • Mirjam skriver — och hon skriver väl. Avslappnat, smart, fritt från klyschor. Det är verkligen så skönt språk i den här bloggen, om livet och skrivande i Nya Zeeland.
  • Nettelblad — poetiska reflektioner från Ulrika på Åland. Skicklig skribent!
  • Nio till fem — såklart läser jag Beijer. Hon levererar.
  • Nostalgifabriken — lättsam, rolig och bara så himla CHARMIG. Blir så glad av den. Innehåller dessutom mycket fint loppis och väldigt tjusiga bilder också. Skön stämning här hos Emma!
  • Nästan för lycklig — God, klok, vältalig och dessutom fyndig också, den där Amanda. Som jag för övrigt gick i högstadiet med!
  • Ponks — Lotta är ett mångsidigt geni. Unikt uttryck och underbar rytm i hennes texter. Jäkla KUL också!
  • Rastlösheten — många sammanfattningar från livet och loppisar i tydlig stil hos Clara.
  • Sebastian — mysigt och ombonat i hans hem och blogg.
  • Slurk — drinkar! På ett roligt sätt! (Syftar inte på det att de gör en full, men visst, det också.) Mixar och serverar gör Jakob.
  • Snickis — Sara skriver på ett sätt man så lätt följer med i, blir nyfiken på.
  • Soulmama Arts — Alexandra, bohemisk mångkonstnär, skildrar livet.
  • Sofia Wood — mat, inredning och mode, skildrat med värme och glädje.
  • Vardagskonst — beskrivande namn på denna fina blogg! Fastnade särskilt för Sandras sinne för dovt sprudlande färger.
  • Zuri Zuberi — min forna klasskompis Grace bloggar snyggt om färg, form och mycket textil.

Vilka andra bloggar tycker du jag borde läsa? Din egen, till exempel? GÄRNA! Väldigt fritt fram att sprida lite länkkärlek, som man sa en gång i tiden. Känner mig angstig över att jag glömmer nån men alltså jag KAN bara inte sätta mer tid på att fundera på det här nu. Puss ajöss!

Naleis nätt

Ditt & datt

naleis_003

Lustigt, eller bedrövligt, hur lite jag bloggar med tanke på hur mycket jag ändå tänker på blogg. Kanske är det corontänen som fått mig att inse att mitt lilla krypin här behövde en ordentlig renovering. Vem blir jag om jag byter bloggnamn? Det var i sådana tankar jag fastnade och de var alltför lockande. Brygd served me well men det började kännas så ingrott. Som att den hade skapats för en karaktär som krympt och blivit en allt mindre del av mig, och nu hade kläderna börjat kännas trånga. Nej, man vill ju ha något ledigt och tänjande. Naleis säger inget särskilt om mig förutom något som aldrig kommer förändras, österbottniskheten. Jag hakar inte avsiktligt på dialekttrenden, jag lovar! (Fast om nån verkligen ändå VILL klumpa mig samman med typ Klein, Blejk, fejt & fab och Vasas flora och fauna så kan jag ju inte hindra dem förstås hehe.) Till mitt försvar vill jag framföra att det är inte ens första gången jag väljer ett ord på mitt modersmål som bloggtitel. För tio år sedan hette min blogg faktiskt Mangleis. Numera nöjer jag mig med att den är Naleis.


För övrigt har jag haft ganska övertygade förhoppningar om att den här isoleringstiden skulle resultera i en bloggboom. Inte helt orimligt, va? (Och nu struntar vi i min egna slöa uppdateringstakt.) Kan inte typ alla testa på att blogga nu? UGH vad jag skulle älska det. (Följdfråga: Och är jag den enda som inte orkar med långa textinlägg på insta? Instan är fan inte den nya bloggen, jag bryr mig inte i vad ni säger.)

Såg att både Peppe och Mirjam delat sina blogglistor (♥) och detta gladde mig så, ska bums fixa till min egna. Återkommer! Spoiler: De två finns på den.

Veckomitt, helgvibb

Ditt & datt

20200225_sol

Inte för att tjata, men jag vill igen uttrycka min tacksamhet för att ni nominerade mig för den inofficiella finlandssvenska bloggtoppen. För nu då resultaten kommit in känner jag verkligen att jag ännu en gång vill tacka er. Är på riktigt riktigt förbluffad över min position på listan. Jag ville ju bara vara med över huvud taget! Är så paff över att hamna på femte plats. Fick liksom pausa teven för att ”Va??!”:a åt Alfred då jag såg det.

Samtidigt ska man förstås inte glömma att min placering, och många andras, skulle ha sett helt annorlunda ut om det varit ett mer sedvanligt tävlingsupplägg med nominering och omröstning — eller om formuläret varit öppen en längre (eller kortare!) tid, o.s.v. — men det förändrar ju ingenting för just det här resultatet och jag känner mig hedrad. Tvekade att skriva något om det här för jag vill liksom inte gloata eller på annat sätt bete mig odrägligt. Har ju helt klart varit på den andra sidan också, känt mig bortglömd, underskattad och utanför. Men att man blev överraskad och glad måste man väl ändå få säga? För det här gjorde mig jätteglad. ♥

20200225_studs

Sååå i förrgår tog jag för dagen paus från Alfreds och min sockerstrejkspakt och åt två fastlagsbullar med ett par timmars mellanrum. Jobbet bjöd på den ena, den andra plus några till plockade jag upp efter jobbet och begav mig till Alfreds mamma där de plus Blenda och kusin Elis befann sig. Bullarna var goda! Oooch sen mådde jag svindåligt hela kvällen och hade ont i magen. Började nästan känna mig febrig. Jag tänkte: Jaha, ska jag bli glutenintolerant nu? Fem år efter att det var trendigt?

20200226_ellen

Om sånt och annat pratade jag om med Ellen i går. Hon hade idéer för en app jag skulle utveckla så nu måste jag bara lära mig programmera. Är nästan uppriktigt sugen för jag tycker Ellen är en alldeles underbar person att ha vid sin sida när det gäller kreativa projekt, hon förstår typ alltid vad jag menar och vilken linje jag är på, vad jag tilltalas av och vad jag tycker att är floppigt, hon kan bygga vidare på mina idéer och ta dem i en riktning som känns alldeles självklar eller åtminstone minst lika rätt och skoj. Ofta när jag annars bollplankar kreativa projekt med folk så blir jag förr eller senare frustrerad på att de tänker FEL. Har typ aldrig hänt med Ellen? Och då har vi fasen studsat idéer och fenomen MYCKET tillsammans ändå, sen vi lärde känna varandra för runt ett decennium sedan. BARA SÅ VI HAR DET PÅ DET KLARA ELLEN!

20200226_linnea

Snattade denna bild från Ellens blogg. Har fått en epidemi (förlåt jag vet, känsligt ordval just nu) av finnar och här var jag väldans nöjd över att hon fotade mig från sidan med den MINDRE finnen på hakan.

Och nu är det torsdagseftermiddag och då är det helg för mig! Solen skiner, fåglarna kvittrar, jag är på för gott och spralligt humör för att tupplura fast jag hade tänkt det då jag sovit två-tre timmar för lite några nätter i sträck och det börjar ADD UP, Blenda och jag ska så småningom fika med Johanna (som tyvärr inte bloggar (ännu?!), annars skulle jag länka och ni skulle gilla bloggen), och jag har alltså tre dagar av ledighet framför mig — vad annat kan man riktigt önska sig en februaridag som denna? Färre finnar förstås men DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR LANDET ha ha. Förlåt.

Push and pull

Ditt & datt

Om man skulle ta och skärpa sig lite? Jag bara ligger i soffan och slöscrollar, det är cirka allt jag gör med min egna tid nu för tiden. Så kan vi inte ha det. Bäst att sätta sig upp och slöblogga lite också! I brist på Riktig Content. Säger jag halvironiskt, men bara halv-, för jag är förvisso inte ett fan av hur allt ska mjölkas på varje droppe content, men med det sagt är jag antagligen ändå ett MINDRE fan av exempelvis mig själv när jag INTE gör över huvud taget NÅGON content av ens NÅGOT. Fast kanske hindret är just det, ”göra content”, det perspektivet, ironiskt eller inte. Det är ju bara en dagbok, eller det var i alla fall bara en. Det vill jag hitta tillbaka till.

Jag tycker det är så svårt att fånga upp tankarna och göra något av dem. Nu sitter jag här vid köksbordet och det är sent. För sent. Jag började skriva på det här inlägget tidigare men det blev så många avbrott och varje avbrott föste mig inte bara tillbaka till ruta 1 utan långt utanför spelplanen. Jag skrev saker som jag sedan raderade för jag skrev dem när jag var frustrerad på fel sätt. För nån vecka sedan på Facebook snurrade en reklamsnutt om en kurs i kreativt skrivande ledd av Joyce Carol Oates och i den sa hon:

”Constant interruptions are the destruction of the imagination.”

Och jag kan allt för väl identifiera med den upplevelsen. Jag vet inte vad jag vill säga med det annat än att jag tyckte det var skönt att någon bekräftade ens känslor. För så har jag alltid känt. Så att jag till och med, när jag var liten och blandat ihop begreppen, protesterade med ”Du förstör mig!” när någon oanmält kom in i mitt rum. Och nu kan man kanske fråga sig, hade jag faktiskt blandat ihop begreppen? Tja, den följdfrågan får vara en tolkningsfråga.

20200119_pulka

Avslutningsvis en bild från några dagar sedan, som jag sätter in i brist på annat. (Tycks icke komma inte ifrån den dogmen som kanske inte egentligen ens är en dogm, att varje inlägg ska innehålla en bild.) Den får illustrera att jag drar vidare! Nya tag en ny dag.

Hälsningar från framtiden

Färd & fest

20191231_stol

Nyårsafton var fine and dandy tills att värdinnan på soarén kastade en stol i huvet på mig. Ja ja ändå kul på festen så länge det roliga varade! Vi ska inte vara långsinta här nu, det där var ju trots allt i fjol.

Vi åkte till Jeppis där vi firade med några vänner plus barn. Det var långt ifrån första gången vi kompisar firade nyåret tillsammans men detta var kanske den vildaste, trots att vi druckit ganska mycket i det förflutna men nu knappt något alls. Så kan det gå när alla ynglar av sig ungefär samtidigt och plötsligt är man på fest med sex barn i åldrarna noll till fem år.

20191231_bil

Här gjorde sig fyra av dem redo att köra in i framtiden, kvällen till ära. Blenda och Axel har förväntansfullt bänkat sig i baksätet, som kvartettens minstingar bör.

20191231_maxaxelblenda

Mys.

Sent på kvällen packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Vasa och hem till katterna. Ungefär halv tolv hade vi äntligen lyckats söva barnet igen (som somnat i bilen och tyckt att det räckt som sömn) och då återstod det bara att äta ett par rostade bröd med rökt ost, korka flaskan med rosa lemonad, skåla och vänta in stadens fyrverkerier som vi kunde spana in genom vardagsrumsfönstret. En lugn avslutning på en vild kväll. Riktigt riktigt nöjd med bägge delar.

Så tjugotalet hörni. Jag funderade varför det blivit en sådan stor grej av detta nyår för inte kan jag minnas att någon blev lika till sig över decenniebytet när det blev 2010-tal, och jag funderade så här: Är det för att folk har en mer nostalgisk koppling till 1920-talet, för att det anses romantiskt och dekadent och har en tydlig stil som man sett på film och så vidare? Eller är det för att när det blev 10-tal hade millennieskiftet varit för nyligen och då bleknade ett futtigt litet decennium i jämförelse? Eller är det för att nu finns Instagram?! Jag gissar på lite av allt men mest det sistnämnda ändå. Sociala medier fanns förstås innan men inte på samma sätt. Hur många hade ens smartphones 2009? Nu är man så ivrig att göra content av nåt när man har chansen. (Själv tyckte jag att jag bidrog med mitt roligaste 20-talsinnehåll när vi sorglöst skålade med ett glas cava på festen och jag sa ”Och börsen kommer aldrig krasha hahaha”.) Inget ont om att ta vara på tillfället (eller som vi sa på tiotalet: carpa diemet) men LITE trött blev man väl ändå på alla julinlägg i bloggosfären i december?

Angående bloggosfären och tjugotalsspaningar så hoppas och tror jag att den kommer gå in i en mer kreativ epok. Folk kommer inspireras av det nittonhundratjugotaligt fria och rebelliska, och nu när bloggar/inlägg en lång tid följt samma mönster så kommer detta att kännas överstrukturerat, opersonligt och därmed passé. Spontanitet kommer få högre status. Allt kommer kanske inte behöva förklaras så ingående? ELLER?! Vad tror ni? För jag tror ju att folk kommer att verkligen vilja ha förändring nu när vi hajpat det så mycket den senaste tiden och då är det bara naturligt att vi tidigt ser det i ett forum som är väldigt enkelt att manipulera. Fast nu kanske jag bara dansar efter min egen självuppfyllande profetia-pipa för det här har jag inte alls tänkt igenom.

Däremot har jag tänkt på att om det är något som kännetecknat tiotalet i bloggosfären så måste det (förutom feminism) vara pratet KRING det vi gör och ska göra. Det är mycket jobb, kommande spännande samarbeten, roliga förfrågningar, planer som bearbetas, inspirerande möten, hemliga projekt, idéer som man inte kan berätta om just nu men lovar göra snart. Jag vet bara inte hur mycket längre jag vill läsa om sånt? Alltså jag förstår tjusningen, sannerligen gör jag det, men jag tycker inte ens att det är kul att se sådant i min egen blogg då jag bläddrar bakåt. Tänker därför att det var en trend och inte en tidlös tjusning? Själv ska jag i alla fall överlag försöka genomföra projekt mindre snack, större verkstad. KUNDE utveckla om detta men då skulle jag väl helt gå emot vad jag just sa, såatt…

Skål för det då!

Gårdagens bloggmemo

Stil & syssla

20191030_kaffematta

Hej hallå gott folk. Jag sitter på golvet med mitt kaffe och datorn i soffan. Solen sken in rakt i mitt ansikte (grr blir GALEN på sånt) och eftersom jag fortfarande inte har någon vettig arbetsstation att söka mig till blev det så här. Jag har suttit här och påtat lite med bloggen eftersom jag irriterat mig på den förra layouten på sistone, och hoppas att förnyandet samtidigt ska ge mig boosten att vara mer aktiv här.

Ni känner väl till det knepet? När det känns tråkigt att blogga kan det vara dags att den får en makeover. Då kan det kännas nytt och festligt igen. Förra månaden fixade jag till exempel en ny header med fet text ovanpå de pressade blommorna, men det krävdes fler förändringar — kanske var det rent av den nya headern som skar sig mot den gamla layouten — så nu är den också en annan och jag har tagit in ett par nypor blekt linnearosa (som blommorna) bland det jordiga bruna. Känner mig typ som en ny person! (Skojar bara lite.) Gillar förresten att headern numera ser en aning ut som att nån planterat om de pressade blommorna i blöt mylla.

74626951_2445944322157789_1321158895464349696_o.jpg

Ja ja ja jag vet jag vet! Superhögt allmänintresse för detta, folk blir galna, bloggen svämmas över, servrar kollapsar, internet går sönder.

Bäst jag aktar mig och genast byter ämne.


Fick ni inte memot? Alltså det här inlägget i går när jag skrev det? Inte? Det kan bero på att jag aldrig skickade det. Hamnade på villovägar istället — blev lite FÖR inspirerad och fortsatte i ett ämne som jag aldrig nådde nåt slut i. Återkommer om det vid nåt senare skede! Nu sätter jag punkt här innan jag tappar bort mig i punkt-punkt-punkterna igen. Bloggmemorandum slut.

Genom rosa glasögon

Färd & fest

20191024_rosa

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

20191025_strumptjuvar.jpg

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig  som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!

Här kommer natten

Tycke & tanke

20190704_timmermansgatan

Skriver detta på natten men jag kommer inte publicera det då. Jag vet inte vad som är på gång med mig men en lång tid har jag alltid ångrat inlägg jag publicerat sent på kvällen eller på natten. De måste inte handla om något specifikt. De kan ha vilken ton eller stämning som helst. Oavsett vaknar jag så ofta med den där ångerfulla känslan, med visshet om att jag låtit som en idiot även om jag sällan kan med säkerhet säga hur eller var. Men något med mitt jävla sätt, bara. Och jag tragglar mig igenom samma sak varje gång, samma dialog med den ängsliga biten av mig.

Men Linnea, nu inbillar du dig. Nu överdriver du väl ändå. Och om inte, så vaddå? Så vaddå om du låter som en idiot ibland? Du ÄR en idiot ibland, fast du var knappast det igår, och oavsett så GÖR det dig inte till en idiot. I alla fall inte på heltid. Det hade varit värre. Nu är du bara som de flesta.

Jag brukade vara sån som gillade så att blogga sent om kvällarna men numera brukar ångern krypa sig på då redan och göra mig ängslig. Så jag skriver om och sen mesar jag ur. Tycker att allt jag skriver är så fånigt och korkat. Jag menar inte att fiska efter komplimanger och invändningar nu, jag vill bara erkänna att jag tycker vad jag gör, för jag känner mig fånig och korkad för att jag känner så också, och ibland brukar det ju hjälpa att bara ”lol jag är fånig och korkad”, ni vet. Äga det, liksom.

Jag saknar att fångas i den där nattstämningen som brukade sänka sig över en förr i tiden. När jag satt uppe sent och skrev och det kändes som att hela världen sov och var så tyst att mina tankar faktiskt hade en röst som hördes då. Jag arbetade ju aldrig på något massivt eller episkt eller som skulle komma att bli Det Stora Verket, men jag skrev min dagbok och det fick mig att känna mig mer sams med livet.

Och nu undrar jag direkt — kan jag säga så? Bli sams med livet? Får det mig att låta olycklig? Det är jag väl ändå inte. Men varför är jag så rädd för att låta så? De flesta har väl något vemod och något besvärligt och något plågsamt inom sig. Alla har sina bekymmer, förstås. De som inte har dem nu kommer få dem senare. Det är livets gång. Det vet vi väl. Varför ska jag oroa mig för att råka låta som sådan jag är ibland?

Men så är det ju mitt i natten och det är klart jag gör. Kanske publicerar jag det här i morgon, när jag läser igenom det och inte skäms för mycket för det. Kanske skriver jag om det så att det låter mera slätstruket och genomtänkt. Kanske förlorar det nåt på kuppen då. Den där nattstämningen som jag faktiskt tyckte att jag kände av en kort stund nyss.

(Dape – dape – dape – da – da – da.)

Mellan hägg och syren

Ditt & datt

20190606_syrenerna

Hittills varje dag denna månad har jag bestämt tänkt att jag ska blogga. SKA. Har haft innerligt storslagna planer om att skriva om sånt som sannerligen är småsaker. Det kan ju inte vara så svårt, eller hur? Men det är ju ett återkommande fenomen, det där, ett som det sällan blir nåt av. De första fem dagarna i månaden så kom jag mig inte ens för att börja, inte ett ynka ord knackade jag ner. Hur uselt? Men på den sjätte smäller det! Fast ganska knaggligt.

Jag har märkt att jag ofta kommer av mig i mina inlägg för att jag nosar på ämnen som jag tycker att kunde bli egna inlägg. ”Det där sparar jag tills imorgon”, tänker jag. ”Då kan jag fixa bilder, tänka igenom det och bara utföra det bättre”, intalar jag mig själv som en jävla lättlurad pajas. Sen kommer jag ju aldrig så långt på grund av omständigheter och personlighet och plötsligt har det gått för lång tid och allt det gamla, redan förberedda känns irrelevant. Lite som kokt potatis som man sparar för att steka nästa dag och så hamnar de bakom en stor burk yoghurt i kylen och där ligger de då och kallsvettas i en vecka. Ja ja, det där var väl inget nytt egentligen, det är bara det att det har hänt så ofta att det finns i huvudet mitt nu och ville inte lämna mig ifred.

Med det sagt så vill jag ändå berätta, eller mer nämna i förbifarten, att vi börjat riva inredningen i det lilla rummet invid köket som i bostadsannonsen kallades för pigrummet. Det ska bli Blendas rum och bakom möblerna vi skruvade ner hittade vi spår från forna inneboende. Ett fysikprov, ett punk/hardcore/nåt-ditåt-zine, och ett litet skolfoto till exempel. Bara ÄLSKAR det faktum att det är en 80/90-talets tonårspunkare som bott i det rummet förr.

Mer om rummet och mina ~inredningsplaner~ får bli i ett annat inlägg. JaaaaAAAAaaaa, jag vet hur osäkert det låter. Men jag ska försöka.

I övrigt är det typ tropiskt hett här nu och golvfläkten surrar och snurrar. Skickade precis in en beställning på takfläkt till sovrummet. Köpte en begagnad i värmeslagsframmanad panik förra sommaren och 1) den var lite vind och kändes därför osäker att ha på, 2) har små klockformade glaskupor och jag gillar inte formen på dem, och 3) saknade dessutom delen som man fäster i taket och hänger den på, fast det märkte jag först efteråt. Njä, inte världens bästa köp. Nu förstår jag ju att jag hade gett upp och bara tog det som fanns, även om det kändes som en framgång då att faktiskt få tag på en när alla var sålda eller slutsålda redan. Fan jag hoppas det inte är det som är på gång med den nya. Som dessutom kostade dubbelt mera. Håll tummarna för den! Åtminstone ser den snygg och ovinglig ut på bild.

Ser fram emot helgen, både på grund av det utlovade åskvädret och på grund av ledigheten. Eller det sistnämnda har ju redan börjat egentligen. Jobbade halv dag i dag och nu är jag ledig. Känns som länge sen som jag inte haft program för helgen och ser nu fram emot att bara vara. Fast helst på ett ganska produktivt sätt, är så många grejer och projekt jag skulle vilja ta itu med eller komma lite längre på. Vi får se. Ska börja med steg ett: Jaga barnrumsinspiration på Pinterest. Lämpligt arbetslass en kväll som denna!