Vecka 16 och havet

Hur kommer det sig att du vaknade så tidigt?” undrade jag för någon morgon sen. ”Det var en mardröm som väckte mig” sa hon. ”Jasså,” sa jag, ”vad hände i den då?” Hon berättar då om en skatt med guldmynt och juveler på havets botten, ett sjörövarskepp, en drös delfiner eller vad det var, och annat i den stilen. (Hajar som är vegetarianer och lever främst på sjögräs är ett annat återkommande tema, men de figurerade nog inte i just denna dröm.)

Inget av det hon berättar låter som att det varit skrämmande. Till och med sjörövarna låter alldeles harmlösa. Hon är lugn när hon berättar, närmast ivrig, om något. Jag har mina aningar om att hon kanske inte helt förstått vad det innebär att ha en mardröm, men ibland överraskar hon en. ”Så vad var det riktigt som gjorde den till en mardröm då?” frågar jag därför. Och här överraskar hon mig sannerligen. Hon svarar sakligt. ”Nå, det var nu den där båten.”

mar
1. (dialektalt) gyttjig och grund havsvik; göl
Etymologi: Av fornnordiska marr (”hav”), av urgermanska *mari, av urindoeuropeiska *móri. Besläktat med tyska Meer, latinska mare, kymriska môr och polska morze. Besläktat med bland annat marin, morsk och moras. Användning: Ordet återfinns främst som förled, och betyder då hav- eller vatten-, se vidare mar-.

Jag skrattar och känner mig alldeles salig och förtjust. Hon vet förstås inte hur sjukt korrekt och bildat det hon just sagt var, men jag medger att jag förstår vad hon menar. Vi pratar sedan lite om vad mardröm betyder och då är det Blendas tur att fnittra. ”Valdröm” skojar hon. ”Det låter nästan som valdröm,” förklarar hon med skrattet stockat i halsen, ”en sån som valar har”. Jag kan såklart inte hejda mig utan tillägger ”Eller riksdagskandidater”.

(Oklart hur mycket av det vi skojar om på det sättet som hon förstår men å andra sidan pratade hon häromdagen om ”en räv som försöker musicera”, så… 🤷‍♀️ Jag blir sällan förvånad, men ofta imponerad. JAG VET, unik förälder-syndrom va.)

Bild orelaterad till såväl havstema som veckonummer. Känns som att jag måste klargöra det för det känns rent av lite deppigt annars. Att tänka sig att vi skulle vara fast där, för två veckor sedan… Hujedamig. Vi har fått byta om till vårigare ytterplagg sedan dess, tack och lov. Jag har allt mer ofta bytt halsduk och mössa mot solbrillor. Det går framåt! Snart plaskar vi i havet igen. En slags mardröm det med.

Internationella syskondagen

Vi visste inte om det, men det var internationella syskondagen i går. Vi åkte ut till Öjens naturstig och när vi gick över bron i början av leden sa jag åt Blenda att här har hon varit förr, men då var hon i min mage. Vi tog bilder på samma bro då men jag verkar inte ha publicerat nån av dem, och nu då jag tänker på det så tror jag också att jag var för fåfäng och missnöjd med dem, hah. (Kände mig SÅ ful den tiden. Kroppen främmande i.o.m. graviditet, nyklippt osmickrande pannlugg, och så vidare.) Eller vaddå ”tror”. Jag VET att det var så.

Ställ dig med magen, Blenda”, sa Alfred. Magen är vad vi kallar mig nu för tiden. (Skoja.) Och vips! Så hade vi TYP tagit syskonfoton på internationella syskondagen i alla fall. Okej okej lite krystat. (Okej okej ursäkta preggojargongen.)

För övrigt var det i samma månad men i slutet av dem som vi var här sist. Men då var jag graviditetsmässigt i fjärde-femte månaden, den här gången mer som åttonde-nionde. GULP. Det börjar dra ihop sig… (Jag SA ursäkta redan.)

På tal om syskon så läste jag nånstans att personer som har sex år mellan sig själv och sina syskon klassas som s.k. ”funktionella endabarn”. Jag är yngst i familjen och just ett sådant. Jag tror att jag säkert är en ganska typisk minsting i många aspekter, men fasen om jag inte också är lite ensambarn. Ordet ”sladdbarn” är nog rätt beskrivande för hur jag känt mig, minns mitt känsloliv som ganska ensligt under min barndom. Jag var avundsjuk på mina systrar som var närmare varandra i ålder och jag ville så gärna ha en lillasyster själv, någon att höra samman med på samma sätt. Det här har nog format mig himla mycket och jag kan se spår av den känslan och andra som hör ihop med den genom hela mitt liv. Den påverkar mig nu också, och jag vet att jag projicerar en del på mitt/mina barn. Inte bara med åldersskillnadsnojan, som jag nämnt tidigare. (Men släppt! Tycker nu att 3,5 år känns prima.)

Jag kan bli ängslig, som ni säkert vet. När vi bara hade en katt, Selma, och funderade på att skaffa en till, så hade jag sån jävla ångest över det. Jag tyckte ändå det var väldigt viktigt att hon fick en kamrat eftersom katter ofta vill ha det. De är familjedjur. När jag såg annonsen med Myra så visste jag det var hon, på samma sätt jag vetat när jag såg annonsen med Selma, men fy helvete alltså vad jag våndades. Jag var SÅ orolig över att fucka upp dynamiken. Vi hade ju det så bra vi tre, jag och Alfred och Selma. Låg liksom vaken om nätterna och mådde dåligt över det, vilket låter helsjukt nu i efterhand, men ja så var det alltså.

Man kunde ju alltså tänka sig att jag hade behövt sövas ner på medicinsk väg nångång under denna andra graviditetens gång för att någonsin få någon vila. Ett år eller så innan jag blev gravid så kändes det fortfarande som att det skulle vara ett svek mot Blenda att föra in ett syskon i familjen. En ny baby. Vaddå en ny baby?! Någon att ta hennes plats?? HEMSKT ju. Så kändes det då. Men alltså det är jäkla lite jag sist och slutligen oroat mig för att det här ska vara fel beslut, så som jag gjorde med katterna. Tycker det är alldeles häpnadsväckande! Hade inte räknat med att det skulle gå så här smidigt i psyket så här långt. Visst har det emellanåt känts bitterljuvt, det är ju liksom slutet på en kort liten evighetslång era det här. Det kan kännas drabbande, vetskapen att det är så förgängligt, så påtagligt flyktigt. Som jag vet att tiden förstås alltid är, men jag känner det inte alltid. Det känns redan sentimentalt när Blenda någon morgon kryper upp i vår säng och ligger där mellan oss, bara vi tre. Jag kommer sakna det här, tänker jag då.

Men ända sedan vi berättade att hon ska få ett lillasyskon har hon väntat, väntat och väntat. Hon pratar om bebisen, frågar vad den gillar för mat, sjunger sånger för den, berättar vad hon vill leka med den, känner och pussar mig på magen, undrar vad den gör där inne, ”bara plaskar runt i fostervattnet” säger hon och fnissar långt bak i halsen. Hon uttrycker sin längtan som jag tror att jag hade velat göra, och kanske hade kunnat, och jag blir fan RÖRD av det. Jag ser såklart mig själv i henne och det blir så tydligt hur generationer fungerar, hur man vill att de ska få det man saknat, ha det man önskat sig, vara det man inte kunnat vara själv, men det kommer från henne så det kan inte bara vara projektion.

Och jag fattar att det finns inga garantier för något över huvud taget, men om jag måste plocka fram någon ”tänk om”-tanke som varit för tung för att utstå denna graviditet, så är det i så fall den att något ska gå fel så att Blenda måste vänta ännu längre. Går allt bra så är jag inte rädd för att det ska bli helt fel. Tänk det, så långt min ensliga ängsliga lilla själ har kommit. Den är där den alltid var.

Den natten när den kommer

Vi roadtrippade till Munsala i dag för att hämta en våningssäng jag hittat på nätloppis. Otroligt, egentligen nästan överdrivet bra framförhållning?? Lillasyskonet är inte ens fött ännu men har redan två sängar, hah. Spjälsängen står ju och väntar den med. Och kommer användas i nåt år framöver efter att barnet fötts… vi är i alla fall förberedda på den (nattliga) punkten.

Skulle annars ta bild på våningssängen men det är så extremt oinspirerande miljö där den står i nere i källaren, så det får vara. (Det kryllade dessutom av enorma spindlar med, I kid you not, glimrande ögon där nere.) Men den påminner väldigt mycket om en sån där klassisk som består av två stapelbara sängar från Niemen Tehtaat, faktiskt en modell som jag spanat in redan långt innan syskonfrågan ens var aktuell. Om jag är nöjd? O JA, det är jag.

Blenda också. Är nöjd, alltså. Förutom med syskonets sävliga ankomst. ”Jag börjar bli trött på att vänta så länge”, sa hon i kväll. Hon lät så också. Senare frågade hon om jag tror att lillasyskonet kommer tycka om mig och Alfred också, eller bara om henne. Jag sa att vi får hoppas att hen gillar oss lite i alla fall. Hon hummade medhållande. ”Tror du att du kommer tycka mer om lillasyskonet än om oss då?” frågade jag. ”Ja”, myste hon, ”det gör jag redan”.

(Hon ser GANSKA mycket fram emot att få ett syskon. Hon var också ganska trött på mig och Alfred i kväll efter att vi velat styra och ställa för mycket enligt hennes tycke.)

Här rusade tiden i väg medan jag fastnade i att surfa omkring på mysig barnrumsinredning. Blenda valde faktiskt också ut en egen inredningspryl i dag, när vi stannade på Oravais Livsmedel på hemvägen. En liten nattlampa i form av en svan som ändrar färg när den är på, fast jag förstår inte varför jag berättar om det här när det är så otroligt poänglöst då jag inte har nån bild på den heller. Ursäkta. Hon har fortfarande inte någonsin velat använda nattlampa, men nu är vi alla fall förberedda även på den dagen natten när den kommer.

Men nu just är en annan natt här. God natt!

Man kan vara olika

Nä, denna dag blev inte som tänkt. Humör långt ifrån topp. Men fick nyss ett meddelande av Alfred som just nu nattar Blenda, hennes pladder hörs genom dörren på glänt, och hon har tydligen sagt ”Jag kan prata med er, för jag är full med prat.” Full med prat! Sånt muntrar ju upp i alla fall. Bäst att fortsätta på samma linje.

En annan kväll rapporterade Alfred att hon sagt ”Jag ska sova. Det är bara det att jag är så pratig i munnen.” Kan 100 % relatera. Tänker på att de här nattningarna måste ju ha ungefär samma vibe som att sova över hos en kompis hade i barndomen. Man bara kunde inte annat än ligga vaken och prata fast man var så trött att det mer kändes som att man pratade i sömnen.

Tidigare i dag bad hon mig leka med henne men under tiden hon pratade så sprallade och dansade hon omkring så mycket att jag frågade om hon var kissnödig. ”Nej, inte kissnödig. Jag är faktiskt leknödig! LEK-nödig. Det är just det jag är.

Förra veckan, när jag nattade, sa hon något fint och jag berättade åt henne att jag tycker hon är fin. Hon sa vänligt, fast eventuellt en gnutta otåligt, som om det var den mest självklara saken i världen (och det är det väl!) och lite knäppt att hon ska behöva förklara det för mig, att ”Ska jag säga en sak? *Alla* tycker jag är väldigt fin och ganska söt.” Sedan fnissade hon.

För ett par månader sedan, visdom. ”Man kan vara olika. Det är ju lite konstigt men det gör ingenting.

Här i april. Inte vid nattningen men i alla fall vid ena kattningen.

Från pepparkakeland

Vet inte om nån minns, men för ungefär ett och ett halvt år sen berättade jag om att Blenda skulle på sin första maskerad och att jag höll hemlagade maskeradkläder som något HELIGT. Nånä, men för skojs skull eftersträvansvärt i alla fall. Inte för att man ska vara så himla duktig och fixig utan mer för att jag tycker det är betydligt charmigare med inte helt hundraprocentiga lösningar. Ribban för en maskeraddräkt ska inte vara SÅ hög, tycker jag. Hellre lite heimlaga än perfekt.

Jag bekänner härmed att det uttalandet har jag nu fått tugga i mig — men det gick lätt ner, som en pepparkaka. För det blev dags för maskerad nummer två, denna gång med luciatågstema! Och i slutändan — när vi i all hast i går kväll åkte in till Stenhaga för att kolla in utbudet hos diverse klädbutiker — ledde detta till en ny, KÖPIS, maskerad-/pyjamasdräkt.

En som hon valde ut själv och blev alldeles förtjust i. (Vi med.) Hon sprallade runt i den här hemma och längtade hela kvällen efter att få sova i den följande natt, efter att hon använt den som maskeraddräkt för luciafesten. Var uppspelt i morse över att få ta på sig den på dagis. Glad när jag hämtade henne och hon berättade vad de andra barnen varit utklädda till — lucior (alldeles självklart att alla barn som vill ska få vara Lucia), tomtar, en stjärngosse och kanske någon tärna också. Och så hon själv då, en pepparkaksgumma. En lycklig en!

One tough cookie. Som nu sover i sin säng, iförd pepparkakenattmössa et al.