Varelsen som väntade så med att kläckas var en liten kråka, vår Blenda Mo. I lördags, på det oförskämt snygga datumet 07-10-17, så blev hon född på kvällen klockan 21:28. För en dryg timme sedan blev hon alltså två dygn gammal och på bilden ovanför var hon ganska exakt aderton timmar och trettio minuter.
Förlossningen då? Jag kan inte begripa hur något kan vara så outhärdligt och överjävligt, och ändå i slutändan kännas som att det kan bli okej. Att vara så jävla livrädd och vettskrämd och ändå pressas genom det där beckmörkret. Och att komma ut ur det och tvingas, lika som det där nakna barnet, att bara ligga där och dra in luft i lungorna och sedan trycka ut den igen. Luft som både väcker en och lugnar en. Att vara chockad över så många saker och märka att det man förväntade sig bli trauman tycks genomgå en metamorfos till häpnad, och känna häpnad över det med.
Vi är ännu på BB alla tre. Alfred gör ett par hembesök om dagen för att ta hand om katterna. I morgon åker vi förhoppningsvis hem till dem, jag saknar dem så. Jag vill knyta ihop vår lilla familj.
Det är svårt att förstå att detta jag har här är verkligt, men jag känner mig redo att låta det sjunka in. Jag är inte längre lika rädd för resten av livet. Det har nästan börjat nu och nu när jag träffat vem jag ska dela framtiden med så känns den inte längre lika otrygg.
naleis nätt 