Den natten när den kommer

Vi roadtrippade till Munsala i dag för att hämta en våningssäng jag hittat på nätloppis. Otroligt, egentligen nästan överdrivet bra framförhållning?? Lillasyskonet är inte ens fött ännu men har redan två sängar, hah. Spjälsängen står ju och väntar den med. Och kommer användas i nåt år framöver efter att barnet fötts… vi är i alla fall förberedda på den (nattliga) punkten.

Skulle annars ta bild på våningssängen men det är så extremt oinspirerande miljö där den står i nere i källaren, så det får vara. (Det kryllade dessutom av enorma spindlar med, I kid you not, glimrande ögon där nere.) Men den påminner väldigt mycket om en sån där klassisk som består av två stapelbara sängar från Niemen Tehtaat, faktiskt en modell som jag spanat in redan långt innan syskonfrågan ens var aktuell. Om jag är nöjd? O JA, det är jag.

Blenda också. Är nöjd, alltså. Förutom med syskonets sävliga ankomst. ”Jag börjar bli trött på att vänta så länge”, sa hon i kväll. Hon lät så också. Senare frågade hon om jag tror att lillasyskonet kommer tycka om mig och Alfred också, eller bara om henne. Jag sa att vi får hoppas att hen gillar oss lite i alla fall. Hon hummade medhållande. ”Tror du att du kommer tycka mer om lillasyskonet än om oss då?” frågade jag. ”Ja”, myste hon, ”det gör jag redan”.

(Hon ser GANSKA mycket fram emot att få ett syskon. Hon var också ganska trött på mig och Alfred i kväll efter att vi velat styra och ställa för mycket enligt hennes tycke.)

Här rusade tiden i väg medan jag fastnade i att surfa omkring på mysig barnrumsinredning. Blenda valde faktiskt också ut en egen inredningspryl i dag, när vi stannade på Oravais Livsmedel på hemvägen. En liten nattlampa i form av en svan som ändrar färg när den är på, fast jag förstår inte varför jag berättar om det här när det är så otroligt poänglöst då jag inte har nån bild på den heller. Ursäkta. Hon har fortfarande inte någonsin velat använda nattlampa, men nu är vi alla fall förberedda även på den dagen natten när den kommer.

Men nu just är en annan natt här. God natt!

Man kan vara olika

Nä, denna dag blev inte som tänkt. Humör långt ifrån topp. Men fick nyss ett meddelande av Alfred som just nu nattar Blenda, hennes pladder hörs genom dörren på glänt, och hon har tydligen sagt ”Jag kan prata med er, för jag är full med prat.” Full med prat! Sånt muntrar ju upp i alla fall. Bäst att fortsätta på samma linje.

En annan kväll rapporterade Alfred att hon sagt ”Jag ska sova. Det är bara det att jag är så pratig i munnen.” Kan 100 % relatera. Tänker på att de här nattningarna måste ju ha ungefär samma vibe som att sova över hos en kompis hade i barndomen. Man bara kunde inte annat än ligga vaken och prata fast man var så trött att det mer kändes som att man pratade i sömnen.

Tidigare i dag bad hon mig leka med henne men under tiden hon pratade så sprallade och dansade hon omkring så mycket att jag frågade om hon var kissnödig. ”Nej, inte kissnödig. Jag är faktiskt leknödig! LEK-nödig. Det är just det jag är.

Förra veckan, när jag nattade, sa hon något fint och jag berättade åt henne att jag tycker hon är fin. Hon sa vänligt, fast eventuellt en gnutta otåligt, som om det var den mest självklara saken i världen (och det är det väl!) och lite knäppt att hon ska behöva förklara det för mig, att ”Ska jag säga en sak? *Alla* tycker jag är väldigt fin och ganska söt.” Sedan fnissade hon.

För ett par månader sedan, visdom. ”Man kan vara olika. Det är ju lite konstigt men det gör ingenting.

Här i april. Inte vid nattningen men i alla fall vid ena kattningen.

Från pepparkakeland

Vet inte om nån minns, men för ungefär ett och ett halvt år sen berättade jag om att Blenda skulle på sin första maskerad och att jag höll hemlagade maskeradkläder som något HELIGT. Nånä, men för skojs skull eftersträvansvärt i alla fall. Inte för att man ska vara så himla duktig och fixig utan mer för att jag tycker det är betydligt charmigare med inte helt hundraprocentiga lösningar. Ribban för en maskeraddräkt ska inte vara SÅ hög, tycker jag. Hellre lite heimlaga än perfekt.

Jag bekänner härmed att det uttalandet har jag nu fått tugga i mig — men det gick lätt ner, som en pepparkaka. För det blev dags för maskerad nummer två, denna gång med luciatågstema! Och i slutändan — när vi i all hast i går kväll åkte in till Stenhaga för att kolla in utbudet hos diverse klädbutiker — ledde detta till en ny, KÖPIS, maskerad-/pyjamasdräkt.

En som hon valde ut själv och blev alldeles förtjust i. (Vi med.) Hon sprallade runt i den här hemma och längtade hela kvällen efter att få sova i den följande natt, efter att hon använt den som maskeraddräkt för luciafesten. Var uppspelt i morse över att få ta på sig den på dagis. Glad när jag hämtade henne och hon berättade vad de andra barnen varit utklädda till — lucior (alldeles självklart att alla barn som vill ska få vara Lucia), tomtar, en stjärngosse och kanske någon tärna också. Och så hon själv då, en pepparkaksgumma. En lycklig en!

One tough cookie. Som nu sover i sin säng, iförd pepparkakenattmössa et al.

Disa och de andra

Här ser ni Blendas alter ego Disa som sköter om sina småsystrar Lisa och Rosa. Hon har en hel hop med roller hon går in i titt som tätt, de flesta av dem från böcker och filmer, och det är inte alltid de mest väntade karaktärerna hon väljer att identifiera sig med. När vi läst Rödluvan och sedan sett på Tre små grisar så blev hon inte den lilla oskyldiga flickan eller någon av hjältarna, utan vargen. Stora stygga vargen. Ur Askungen är hon prinsen. När vi tittat på Frost är det jag och Alfred som får vara Anna och Elsa, själv är hon — naturligtvis — Olof. Vem annars!

Jag är förstås inte helt ofärgad i det här men jag tycker det är ganska spännande vem hon identifierar sig med, eller vem hon tycker att verkar mest rolig att kanalisera, eller varför hon nu väljer som hon väljer. När jag själv var i treårsåldern ville jag typ bara vara Lady Lovely Locks. Vad jag vet. Tv-serien sändes på engelska på Sky TV och jag förstod ju ingenting av vad som blev sagt så jag tror att jag bara ville vara henne för att hon hade fint hår, fin klänning, och gulliga djurkompisar med långa, fina svansar. Mindre spännande.

Känns inte jättebra att jag bloggar om Blenda istället för om mig själv, men ni får ursäkta mig. Jag är bara för tråkig. (Åtminstone raderade jag stycket som handlade om att jag eventuellt håller på att bli förkyld.) För att distrahera från mitt tråkmånseri bollar jag över till er istället: Vilka karaktärer identifierade du dig med när du var barn?

Kråkorna sjunger för mig

Blenda samlar vita, ljusa småstenar och hon har ofta ett par i jackfickan när vi hämtar henne från dagis, eller ett par på hyllan när vi lämnar av henne där. Vissa dagar är hon alldeles salig när nån av de andra dagisbarnen hjälpt henne leta och gett henne stenar. Jag tycker också att det är så fint av dem. En gång kom hon hem från en promenad och räckte över en månformad grå sten, hon hade fått syn på den och tänkt på mig. Jag fattar inte hur hon kan känna mig så bra?? Och ibland säger hon sådana poetiska saker. Att hon tänkte på att jag har blåa ögon och att de ser ut som åskan och som himlen. Eller att ”Kråkorna sjunger för dig. Hör du?” — jag RÖS jag blev så glad. Jag vet att hon sa så för att hon vet hur mycket jag tycker om kråkor. 

Rent generellt uppvisar hon faktiskt en begåvning för komplimanger, som när vi pratade så här:  

Blenda: Mamma, du är fin.
Jag: Nämen…!
Blenda: Då kan du säga så här: DU är fin!

20200831_dagis
Alltid så mysig rabatt på dagisgården.

Vår egen lilla kråka har rätt plötsligt bytt dagisgrupp efter påtryckningar underifrån (alltså: yngre barn stod i kö till den lilla avdelningen som hon då befann sig i) — och hon hann inte vara tillbaka på dagis mer än ett par dagar innan hon fick hoppa vidare. Alltså, vi kände oss inte pressade. Vi fick ta det i egen takt. Men eftersom Blenda var helt pepp på det gjorde vi det så gott som direkt. Hennes iver kan dock ha berott mycket på att den nya avdelningen heter Blåklockan och att blått fortsättningsvis är hennes favoritfärg. Jag vet inte om jag NÅNSIN haft lika dille på nån färg som Blenda har på blått. Och då vet ni kanske ändå hur den här tonårsgoten och dystergöken varit med svart?? I alla fall, jag tyckte alltid att blåklockebarnen verkade så stora. Och nu är hon ett av dem! Hjälp o.s.v.

Förra veckan råkade jag cykla rakt ut framför några bilar som just fått grönt ljus i ena esplanaden. Jag är fortfarande lite paff över det. De stod stilla när jag kom, och mina egna trafikljus fungerade inte så varken grön eller röd gubbe lyste. Men eftersom det var en esplanad så fanns det ju trafikljus på andra sidan, och där var det grönt. Så jag vände ut på gatan, och i samma sekund började bilar gasa iväg för att strax tvingas nitbromsa. För att inte köra på denna vårdslösa (?!) morsa, fatta hur tragiskt det hade kunnat bli, just när jag var på väg för att hämta min tvååring på dagis. Och jag kunde typ bara förvirrat titta på trafikljusen och med mitt mest tacksamt beklagande fejs mima ”SORRYYYY” mot bilisterna. De såg förskräckta och sura ut. Ibland är det röd gubbe på espla- och grön på -naden, mindes jag ju. Då.

När jag cyklat vidare nåt kvarter ville jag bara SKRIKA. Inte åt någon eller så utan mest bara vråla det här SKAVET ur mig. Det kändes så JOBBIGT. Varför är jag sådär? Varför fylls jag av en sån jävla SKAM över såna där saker? Varför kände jag en lång stund att det bara förstörde min dag och att jag bara ville heeeem och gömma mig? Ingenting hände, egentligen var det ganska odramatiskt, men fy fan i alla fall.

ÄH whatever. Nu ska jag göra något annat. Kanske kolla på Girls. Kanske tigga till mig popcorn. (Alfreds popcorn blir alltid bättre än mina.) Kanske lyssna efter kråksången!! Jag tycker faktiskt allt i den är fin, men jag tycker SÄRSKILT om när en kråka landar på ett hustak eller trädgren någonstans i närheten och släpper ur sig ett djupsinnigt ”MÅÅÅÅÅÅÅ”. Må, det ska jag.