Om dagisstarter

När jag lämnar Dag på dagis känns det som att jag glömt honom någonstans. Ute på balkongen, inne på butiken, nere på gården. Kvar i cykelstolen? Herregud var är han? Han är på dagis och han skrek och grät när jag lämnade, i dag knockade han mig med sitt huvud så jag slog läppen mot mina framtänder och började blöda, och han vinkade upprört åt mig från en annan kvinnas famn när vi nästa sekund skiljdes åt, men om det går som det brukar så repar han sig och har, trots allt, en bra dag. Blenda är vägg-i-vägg och de träffar varandra ute på gården. När hon började dagis hade hon nästan aldrig en sån dramatisk lämning att hon skrek och grät. Det var inte enbart en lättnad, typiskt människans ego och självkänsla att komma i vägen för något bra. Sen hände det i alla fall en gång och jag var tacksam för det, och för att det inte hänt fler gånger. Vi hade en mjuk start.

Men Dags start har varit hårdare, tyngre. Han är så fäst vid mig, här hemma går han omkring och frågar efter mig om jag inte är i samma rum som han varje minut. Kan knappt fatta att nån tycker om mig så mycket. Jag kommer på mig själv med att prata om att ”vi” tycker ditt eller datt. Jag känner mig som Elliot i E.T. då jag gör det men det är kanske en lite otydlig referens, men men, det är vad jag gör. Och jag har dåligt samvete för att separera på oss så här. Men vi har bestämt att han ska börja dagis och jag tycker att det är bra för honom, framför allt att umgås med andra småttingar också, och till exempel i går hade han haft en jättebra dag och var så glad. En stund efter lämningen fick jag rapport om att han var glad och kokade mat åt sina gosedjur, Niini och Nallen. Jag vet att han har det bra där. Men jag känner också att det är grymt. Jag har gråtit när jag cyklat därifrån fler än en gång. Personalen har sett att jag varit på gränsen. ”Det kommer gå bra”, har de sagt tröstande. Det har förstås fört mig ännu närmare gråten, att nån är snäll åt mig.

Nåja. Det är vad det är. Inte beklagar jag, jag reflekterar.

Två gulliga i början av månaden. (Annat bra med dagis: ingen skärmtid.)

Kul_typ_17

Blenda drog en vits i morse, eller en gåta ska vi kanske kalla det. Hon har fastnat för sådana numera så Alfred och jag roar titt som tätt med hjälp av ”Vilket djur har bäst syn?”-skämt och dylika. Vi hittar också på egna. Alfred är föga förvånande svinbra på det, jag har haft mina… tveksamma… moments (en slarv är det soförsiktigaste djuret; en ”mullVAD??” det mest förvirrade), och Blenda visar absolut potential. Det har verkligen överraskat mig med barn, hur tidigt de visar sig ha egen humor. Blenda drog sin första ordvits för flera år sedan, hehe. (Sorry not sorry eller vad ska jag säga?) Och vi har redan massor med inside jokes inom familjen, otroligt mycket referenshumor också. Jag kan ropa ”Daaag!” med ett visst tonläge och så vet Blenda precis vilken situation jag hänvisar till. Det är otroligt kul och coolt! Inte för att prompt försöka sälja in konceptet barn till tveksamma unga/mindre unga vuxna (om det inte är därför ni är här? har ni googlat ”varför skaffa barn”?), men jo det HAR sina *leva i välgjord komedieserie*-moments. Bara så ni vet!! Men till saken, morgonens gåta:

Blenda: Vet du vad som liknar en katt?
Alfred: Nä?
Blenda: Kattliknaren!

Logiskt! Och ändå så oväntat. Men min favoritvits är ändå denna som hon hittade på i vintras:

Blenda: Vet du hur en säl ser ut på stranden?
Jag: Nä?
Blenda: Den ser helt vanlig ut bara.

Ett anti-joke! Applåd. 🦭

En gossa

Annat var det på min tid, men nu för tiden tycks dagisbarnen få välja själva vad de vill föreställa på Lucia. Åtminstone på Blendas dagis är det så och jag antar på många andra. I fjol ville hon ta rollen som pepparkakegumma i luciatåget och det var hon alltid väldigt nöjd med (och dräkten använder hon fortfarande som pyjamas) — men jag ska medge att jag ändå trodde att gruppåverkan skulle se till att hon följande år skulle välja att lussa som Lucia. Jag misstog mig. Hon valde stjärngosse.

Det är bara så kul att barnen får välja själva. Det är så mycket som blir möjligt då. Varför skulle Blenda INTE vara en stjärngosse och ha en tjusig stjärnströsslad strut på huvudet om det är det hon vill? För mig fanns det ju inte ens på kartan. ”Du kan va nästa år”, sa Blenda.

Man kunde säkert använda detta som en liknelse för mycket annat i livet, och spinna vidare därifrån. Vad det gör för barn att erbjuda dem många alternativ för vem de kan vara, vad de identifierar sig som eller hur de trivs med sig själva, att ge dem tillåtelsen att utforska och bli trygga i och med sig själva, och så vidare.

Haha, skulle det inte vara roligt om jag trodde att att man fick välja vad man lussar som på lucia i dagis automatiskt trollade fram allt detta? Framtida generationer 100 % öppensinnade självsäkra individer. Sådärja — där var det fixat! Nä men det är väl ett vettigt och roligt steg som jag gillar att dagisarna tagit sedan jag själv var dagisbarn för 102 år sedan. Känns som att jag blåser upp det som något alldeles mega men vad jag diggar (?? så sa man i *min* barndom, iaf) är ju egentligen det enkla! Att det blir så självklart och skoj att man får leka och testa på.

I kväll har vi pysslat ihop en strut och… stjärnpinne? Vad de än heter? Alla nöjda! Redo för morgondagen. Och redan lite nyfikna på att testa på vidare också, för den delen. ”Nästa år ska jag vara Lucia”, sa Blenda.

Och vi ba NÄPPAN SNÄPPAN LILLA BRUTTAN INGA FÖRLEGADE SKÖNHETSTÄVLINGAR I VÅRT HUSHÅLL FÖR DIG TJEJEN INTE FÖR VI ÄR FAKTISKT *LIBERAAAALA* OCH FÖRRESTEN HADE LUCIA MÖRKT HÅR OCH MÖRKA ÖGON OCKSÅ INNAN DE STA-

Ja ni vet.
Mkt trist att det skulle gå varvet runt såhär!!
Det låter ju faktiskt jättedumt att tycka en massa om sånt.
Äsch äsch!! Så typiskt.

Livets morsdagskort 2021

Det är ett halvår sedan, men jag måste såklart spara detta hejdlöst fina tecknade kort i arkivet, nu när jag igår märkte att det inte fanns här. Vi kan på samma gång passa kasta en blick på tussilagobuketten Blenda hade plockat åt mig. Det hade hon tydligen planerat en tid att hon skulle göra. GULL. (Klagar icke på övriga buketter heller.)

Vidare till Blendas teckning! Vi zoomar in:

Det är jag! Blå ögon, håret svart eftersom jag just kommit ur duschen, förklarade den då treåriga konstnären själv, och ser ni det riktigt sjukt urgulliga? Jag står där med en bebis i magen. Blendas lilla syskon som hon längtade så efter. 🥺🥲

Och armarna utsträcka som för en kram kanske?

Blenda. ❤

Och kolla, jag hade till och med mitt gula nattlinne på mig. Matchar mitt porträtt! Mors dag var för övrigt mitt beräknade förlossningsdatum. Men det blev knappa två veckor senare som Dag föddes. Tänk att det var han som var där på teckningen!

Namnupplysningen 🌞

Här är de, Dag och Blenda. Blenda och Dag. När vi väntade båda barnen hade vi dubbla uppsättningar namnalternativ eftersom vi inte tagit reda på könen. Namnet Dag är för övrigt ett helt annat än det toppförslag som vi hade för Blenda om hon varit pojke. Jag ville att syskonen skulle ha namn som passade ihop utan att bli för likadana. Har hört om folk som döper sina barn till typ Alva och Alvar och jag möter väl viss utmaning i att helt och hållet förstå det…? Bland annat hur man inte bara säger fel hela tiden. (Plus att vad skulle ens den manliga varianten på Blenda vara? Blenn? Blender?!) Men hur som helst är det svårt att definiera vad som är lagom likt, man måste nog bara känna efter. Blenda fick namnet Mo i mellannamn, gjorde inte saken lättare precis, men vad det gällde lillebror var mellannamnet hur som helst avgjort långt på förhand — både morfar och farfar heter Peter i förnamn.

Blenda Mo och Dag Peter blev det alltså. Lite olika klang sinsemellan, men samma antal stavelser och båda förnamnen kretsar kring ljus, såklart. (Så klart!) Mellannamnen har dessutom båda två en anknytning till natur — en mo är en slags mark eller mer specifikt en jordart, som i moskog. Peter härstammar från arameiskan och betyder i ursprungsvarianten klippa. Båda två handlar, på det sättet, om jorden, marken. Ja ja ingen bryr sig väl men jag tycker sånt är lite snyggt bara! Har ända sedan barnsben tyckt om att fundera på namn och slå upp deras betydelse och ursprung och sånt, sååå jag trivs liksom här i området.

När jag var barn, på tal om den tiden, så upplevde jag mig som ganska ensam om att heta Linnea, i min unga ålder och tillhörande lilla värld då. Det var jag och gamla tanter som hette så. Sen kom nittiotalet och plötsligt tycktes Linneorna ploppa upp som… ogräs. Om man får säga så utan att det förmedlar en trist människosyn, heheh. Och jag tyckte alltid mer om att känna mig mer ensam om det, och har sen dess vetat att jag vill hitta någorlunda ovanliga namn åt mina barn.

I Mad Men säger Bobby att han är ”Bobby 5” på ett läger. Min syrra hade fem Linda på sin gymnasieklass, eller hur det var. Jag tyckte alltid lite synd om dem, samtidigt som det lät ganska kul. Som en klubb. Kanske som ett gäng som skulle ha matchande jackor, à la Pink Ladies i Grease? Mitt ex Mathias hade flera namnen i sin lågstadieklass, men alla stavade det olika. Mathias, Mattias, Matthias och Matias kanske. Också rätt kul, men själv är jag ändå lättad över att jag stavar mitt namn så enkelt som möjligt, utan accent över e:et. (Även om Helén i lågstadiet påstod att det gjorde att jag egentligen hette Linne-a.)

Så i alla fall. När vi väntade Blenda, och vi redan bestämt namnet, och Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström kom ut en månad innan vår Blenda gjorde det, så kändes det väl sisådär va. Alltså jag fick cirka panik och kände att NÄ-Ä nu kommer det bli trendnamn och alla kommer ta det, buhu. Nu, när vi väntade Dag, och vi redan ringat in namnet, så började snart därpå den där instakomikern Dag Tolstoy att delas i flödet typ konstant. Den gången blev jag inte bara rädd för att det skulle leda till en namnboom, utan även för att folk skulle tro att vi döpt vår Dag efter nån på insta liksom. Men det är kanske sådär vilket namn man än väljer, att man stöter på det mer? Skulle man välja namnet Rumpelstiltskin skulle säkert då först få nys om sagan. Strax efteråt för första gången höra den gamla Levi’s-reklamhitten Inside med bandet Stiltskin anno 1994. (Säkert på TikTok. Själv hade jag den på kassett.) Japp, Baader-Meinhof nickar instämmande med detta.

Skulle bara kort berätta om barnens namn och istället blev det till detta. Blir som vanligt irriterad på mig själv men HUR SOM HELST varsågoda och fortsätt på tråden, snälla! Låt oss prata namn. Fri association! Jag har haft en låtsaskompis som hette Kärleken Den Lever. Litar på att ingen av er stjäl det!! 😌