Kul_typ_17

Blenda drog en vits i morse, eller en gåta ska vi kanske kalla det. Hon har fastnat för sådana numera så Alfred och jag roar titt som tätt med hjälp av ”Vilket djur har bäst syn?”-skämt och dylika. Vi hittar också på egna. Alfred är föga förvånande svinbra på det, jag har haft mina… tveksamma… moments (en slarv är det soförsiktigaste djuret; en ”mullVAD??” det mest förvirrade), och Blenda visar absolut potential. Det har verkligen överraskat mig med barn, hur tidigt de visar sig ha egen humor. Blenda drog sin första ordvits för flera år sedan, hehe. (Sorry not sorry eller vad ska jag säga?) Och vi har redan massor med inside jokes inom familjen, otroligt mycket referenshumor också. Jag kan ropa ”Daaag!” med ett visst tonläge och så vet Blenda precis vilken situation jag hänvisar till. Det är otroligt kul och coolt! Inte för att prompt försöka sälja in konceptet barn till tveksamma unga/mindre unga vuxna (om det inte är därför ni är här? har ni googlat ”varför skaffa barn”?), men jo det HAR sina *leva i välgjord komedieserie*-moments. Bara så ni vet!! Men till saken, morgonens gåta:

Blenda: Vet du vad som liknar en katt?
Alfred: Nä?
Blenda: Kattliknaren!

Logiskt! Och ändå så oväntat. Men min favoritvits är ändå denna som hon hittade på i vintras:

Blenda: Vet du hur en säl ser ut på stranden?
Jag: Nä?
Blenda: Den ser helt vanlig ut bara.

Ett anti-joke! Applåd. 🦭

Föräldraskap, syskonskap, skillnader och likheter

Nämen jag har väl inget särskilt att säga. Men här är en gif på Dag och mig när vi varit på hans åttamånaderskontroll i förmiddags. Han vägde 10,23 kg och nästa kontroll är hans ettårs. Antar att de verkligen litar på oss…

Minns ni (föräldrar) den känslan, att komma hem från BB med första barnet och bara… vad i helvete? Ska vi liksom FÖRÄLDRA nu?? Otroligt overkligt. Jag minns att jag blev paff över det redan på BB, hur vi förväntades ansvara, haha. Som gravid och födande blev man ju så omhändertagen och sen är man den som ska axla den rollen. Hux flux! Men sen gör man ju ändå det automatiskt. En kompis skrev på insta om att det verkar vara så jäkla mycket nytt att ta i beaktande när man får barn, och det är det ju. Men tack och lov tar man ju det gradvis, annars skulle ju varje förälder kollapsa direkt och arten skulle icke fortleva särskilt bra. Människosläktet skulle bli så jävla jobbigt också för det skulle ju BARA vara de mest utmaningsfrälsta prestationsknarkarna som ens avsiktligt skulle ge sig in på det. Förlåt, men tänk på det. Fatta hur den avelslinjen skulle spåra ur. Och tacka gudarna för nätet. Jag slår fortfarande upp en massa saker som jag vet att jag slagit upp förra gången vi hade en åttamåndersbaby också — just nu är det högtid för ”[livsmedel] bebis vilken ålder”.

Och samtidigt som vi repeterar babyföräldraskap övar vi på förskolebarnföräldraskap. När Blenda var baby så var allt av det så himla nytt för mig. Jag hade inte direkt haft någon egentlig kontakt med en baby förut och jag var nog ganska reserverad och definitivt ovan. Sen märkte man ju att det inte var så himla farligt, man lärde sig förstå babyns signaler och känna varandra. Men anknytningen kom lite senare med henne. Nu, med Dag, är jag ju fullkomligt babytokig. Ibland tänker jag på det med ett sånt vemod. Att vi inte alltid ska ha den här lilla ljuvliga babyn hos oss…! Att han ska växa upp han med. Det är ju fint också förstås men oj oj kommer sakna. Saknar Blendas babytid också, förstås.

(För flera år sedan läste jag nånstans en kommentar från en mamma som saknar att höra barnens små röster. Har inte kunnat släppa det. Deras små röster..!)

Med ett större barn finns det också massor med saker jag aldrig i livet skulle vilja missa. Och det är så roligt att hänga med och se henne upptäcka världen och uttrycka sin personlighet. I dag hittade jag skidstavar och skridskor åt henne och hon blev så glad, så glad. Plötsligt mindes jag att jag älskade ju att skrinna, eller idén om att skrinna, då jag var barn. Jag ville bli konståkare! (Det ville väl i regel cirka alla barn under tidiga 90-talet.)

Jag är alltid så nyfiken på henne — jag vill alltid veta vad hon tänker på, vad hon känner, vad hon har gjort om dagarna, vad hon tycker om och vad hon inte tycker om. Jag tror jag går henne på nerverna ibland för hon vill ju inte alltid prata om dagen, som vi kallar det, utan helst på kvällen då hon ligger i sängen. Det är bara det att jag tänker på hela den där världen som gömmer sig inne i hennes fantasirika huvud och… nej jag DÖR det är så spännande!

Eftersom detta är min blogg (and I t.ex. cry men också annat if I want to) slänger jag in ett trio bilder på mina två bär. Brukar i allmänhet inte tycka att de är SÅ himla lika, men här på dessa bilder, från i morse kl 07:45 med ögonen lite sömniga ännu, ser jag verkligen syskonskapet alldeles klart och tydligt. SÅ himla lika.

Sjukt att de här två kom ur mig.

Blå måndag

I morse sa Blenda ”Titta! Blå timmen!”, och det var det ju inte eftersom den är på kvällen men kanske har vissa gryningar också en blå timma. Det är mycket om den blå timmen nu för tiden, vi brukar uppmärksamma den. Säga ååh! Titta så blååått! Nyss fick jag lära mig att det är blue monday i dag, tredje måndagen på året, som anses vara den mest deprimerande dagen på året. Säger då Sky Travel. Som jag inte fattar om var en resebyrå eller resekanal men det gör väl detsamma. Blå måndag. Tycker det låter som ett lugnande begrepp. Blå måndag. En oas i kaoset.

Min måndag har inte varit deppig. Utan snarare harmonisk, i det stora hela, konstigt nog, insvept i kaoset, och ganska upptagen, mest med att leka med barnen. Blenda är hemma från dagis en tid på grund av coronaläget. Om nån vårdnadshavare ska kunna ordna med hemvård, så som Vasa stad gärna ville uppmuntra för de närmsta veckorna, så är det väl vi. Jag är ju hemma med bebis, och så vidare. Så min dag har gått ut på att spela sovjetiskt leksakspiano som otroligt och ffa tacksamt nog låter vackert hur en sjumåning än hamrar på det, och där emellan trumma på papperskorg som sjöng i metallen, beundra konstverk som Blenda ritat på sin lilla magnetplatta hon återupptäckt. Skratta, skoja, trösta, sjunga, tjata lite men inte mycket alls (!), prata massor, leka skola där jag är läraren som heter Persika och Blenda eleven som heter Emma. Räkna 1+1 och 1+2 och 2+2 på matten, gå över till modersmål och rimma på hund och katt och val och myra, sen ha musiklektion och be eleven sjunga Imse Vimse Spindel så att Dag får iaktta i andäktig beundran. (Hans nuvarande favoritsång och -koreografi.) Ok ni får ursäkta utbroderingen, jag känner väl mig lite duktig i dag bara som orkade bättre än gudarna ska veta att jag många andra dagar gjort. Och på tal om duktig: senare när Alfred jobbade och Dag sov på balkongen fick jag under tiden hjälp av Blenda att skura trappan.

Sini(nen hetki).

Hela dagen har vi nu som då peppat inför jumppakurs på kvällen som vi i ett par veckors tid förvånats över att tycks bli av trots allt — men som det visade sig att mejlet om dess uppskjutning bara inte lyckats hittat fram, men detta först när Alfred och Blenda väl var på plats med träningskläder under ytterplaggen och liggunderlag under armen, buhu. Barnet var besviket men tog det med ro. Häromkvällen pratade vi om att saker och ting förändras så mycket nu I Dessa Tider och Blenda sa lite vetande att hon brukar fundera på det där, på coronan. Är du orolig? ”Neejnejnej”, sa hon hastigt och roat. Som att det var en befängd tanke och som att hon var minst medelålders. Sedan sa hon, förtroligt, att det fortfarande finns babydiscon där ute. Jasså? Jo, faktiskt, det gör det! Nu lät hon hoppfull. Vi kommer åka på dem igen, sa jag. Hon verkade se fram emot det, men inte ändå sakna att inte vara där precis nu. Så som jag själv lite kände. Jag undrar om dessa dagens ungar inte är ganska vana med att saker och ting blir POFF💨 av coviden. Man tycker synd om dem men jag undrar om de vet hur pass. För visst måste det vara ganska omöjligt att lära sig ta för givet att evenemang blir av när de flesta ställs in och/eller ständigt förs på tal enbart tillsammans med bisatsen ”men vi måste se hur det blir, om det alls blir”.

I kväll läste vi en bok där Knatte, Fnatte och Tjatte ska åka till Farmor Anka och de packar bland annat simfötter. Det där kommenterade jag, bara som en sidenote, att jag tycker det är ganska lustigt att de packar simfötter när de ju redan har sådana fötter eftersom de är ankor och föddes med dem. Lite tokigt va? sa jag. Förväntade mig ett fniss men Blenda bara nickade. Förklarade det sakligt och sammanfattat för mig: ”Sagor.”

En gossa

Annat var det på min tid, men nu för tiden tycks dagisbarnen få välja själva vad de vill föreställa på Lucia. Åtminstone på Blendas dagis är det så och jag antar på många andra. I fjol ville hon ta rollen som pepparkakegumma i luciatåget och det var hon alltid väldigt nöjd med (och dräkten använder hon fortfarande som pyjamas) — men jag ska medge att jag ändå trodde att gruppåverkan skulle se till att hon följande år skulle välja att lussa som Lucia. Jag misstog mig. Hon valde stjärngosse.

Det är bara så kul att barnen får välja själva. Det är så mycket som blir möjligt då. Varför skulle Blenda INTE vara en stjärngosse och ha en tjusig stjärnströsslad strut på huvudet om det är det hon vill? För mig fanns det ju inte ens på kartan. ”Du kan va nästa år”, sa Blenda.

Man kunde säkert använda detta som en liknelse för mycket annat i livet, och spinna vidare därifrån. Vad det gör för barn att erbjuda dem många alternativ för vem de kan vara, vad de identifierar sig som eller hur de trivs med sig själva, att ge dem tillåtelsen att utforska och bli trygga i och med sig själva, och så vidare.

Haha, skulle det inte vara roligt om jag trodde att att man fick välja vad man lussar som på lucia i dagis automatiskt trollade fram allt detta? Framtida generationer 100 % öppensinnade självsäkra individer. Sådärja — där var det fixat! Nä men det är väl ett vettigt och roligt steg som jag gillar att dagisarna tagit sedan jag själv var dagisbarn för 102 år sedan. Känns som att jag blåser upp det som något alldeles mega men vad jag diggar (?? så sa man i *min* barndom, iaf) är ju egentligen det enkla! Att det blir så självklart och skoj att man får leka och testa på.

I kväll har vi pysslat ihop en strut och… stjärnpinne? Vad de än heter? Alla nöjda! Redo för morgondagen. Och redan lite nyfikna på att testa på vidare också, för den delen. ”Nästa år ska jag vara Lucia”, sa Blenda.

Och vi ba NÄPPAN SNÄPPAN LILLA BRUTTAN INGA FÖRLEGADE SKÖNHETSTÄVLINGAR I VÅRT HUSHÅLL FÖR DIG TJEJEN INTE FÖR VI ÄR FAKTISKT *LIBERAAAALA* OCH FÖRRESTEN HADE LUCIA MÖRKT HÅR OCH MÖRKA ÖGON OCKSÅ INNAN DE STA-

Ja ni vet.
Mkt trist att det skulle gå varvet runt såhär!!
Det låter ju faktiskt jättedumt att tycka en massa om sånt.
Äsch äsch!! Så typiskt.

Den finaste Dagen

Andra barnet hänger bara med, brukar folk säga. Och lite har det väl varit så. Jag har ju inte haft samma tid att iaktta och umgås med baby-Dag som jag hade med baby-Blenda. I går kväll kom jag att tänka på det när jag såg en bild på en annan tvåmånadersbaby, som liksom verkade så… ja, jag vet inte, vaken? Det var något i blicken. Närvarande. Liksom verkligen MED. Jag tänkte ”Det där kunde vara Dag”. Och jag fick dåligt samvete, för de stunder då Dag är vaken så är jag så ofta upptagen med annat. Distraherad. Han finns förstås alltid nära oss, oftast bredvid mig eller med mig, men min uppmärksamhet är så ofta riktad till något annat. Delad. Det började kännas så sorgligt att bara missa något över huvud taget. Natten gjorde sitt och jag låg där och grämde mig verkligen, ville spola tillbaka och ville göra om. Tänkte hur kan jag ha varit så dum att jag brytt mig i sociala medier och att tvätta kläder? Jag ville resa bakåt i tiden och se till att jag inte missar något alls.

När vi ju har den här makalösa lilla lugna milda gladlynta varelsen hos oss som skiner upp varje morgon och alla andra hundratio gånger om dagen jag eller någon annan säger hej, som skrattar när Alfred lyfter upp honom i luften så att dregel ringlar ner (och jag tycker plötsligt inte att dregel är så himla läbbigt, inte hans i alla fall), som ibland ler till lite när Blenda lägger sig bakom och håller om honom när jag ammar honom i sängen, som i dag skrattade när jag klippte hans naglar och viftade med sina fötter, som tittar med en sån varm blick djupt i mina ögon när jag säger ”Jag tycker om dig, Dag”. Det är ju sannerligen något. Så i dag har jag försökt ändra på det där med uppmärksamheten. Andra saker får helt enkelt bara pausas. Vi ska umgås mer, det bestämde jag. Mobilen bort mer då vi ammar och så vidare. Men uff vad det är lätt att fastna i det där att man bara ska ”kolla upp något” hastigt och sen sitter man där och glor ner i skärmen istället för att umgås.

Varning för blödigt inlägg, förresten. Jag är lite sådan i kväll. Mhmm bäst att förvarna eftersom babyromantiken här ovanför INGALUNDA redan avslöjade det!!

Det var ett tillfälle i dag då jag hörde att han vaknade, men jag kunde inte genast komma. Höll på att fixa något åt Blenda, och jag tänkte att jag låter honom vakna mer innan jag tar upp honom. Jag hörde honom låta lite, men ingen gråt. Men var det lockrop? Var det ”hallå jag vill inte vara ensam”? För då jag kommer fram till honom så rinner en tår nerför kinden på honom. Och han ser glad ut att se mig men ögonen är blanka. MIN LILLA FINA BABY-DAG. Ville gråta själv.

Och i dag har han trevande och uppspelt börjat gripa tag i saker, så där att det syntes att det var medvetet han lyfte handen och tog tag i mobilen. (Alltså en såndär sak som dinglar, ej en telefon. Heh.) Och jag och Blenda gav honom beröm på beröm och han sken som en sol.

För nån dag sedan blev jag plötsligt så rörd då jag såg oss i spegeln, jag bar honom i famnen och han var bara så liten (fast han är inte ens så liten) och jag fick bara en sån här jätteintensiv känsla av att jag vill hålla honom, skydda honom, bevara honom för evigt. BUHUU! Allt är så förgängligt. Samtidigt som det känns vemodigt att tänka att den här lilla ljuvliga babyn inte alltid kommer finnas så känns det också så spännande och otroligt fint att tänka på att man har ynnesten att få se honom växa, åldras och utvecklas. Vem mer ska du bli, lilla vän?

Jag tänker ofta på ett stycke i Bessy Smiths A Tree Grows in Brooklyn. När Francie betraktar en gammal man och hans tunna risiga hår, insjunkna orakade kinder, en gäspande mun utan tänder och med torkat spott i mungiporna. Det är ingen tilltalande bild som målas upp, när jag läser vill jag typ att Francie ska gå vidare. Därifrån. Den gamla mannens kläder är slitna och skorna så trasiga att två smutsiga tår med gråa fårade naglar sticker fram ur dem. Francie tänker på hur gammal han är. Och sen tänker hon: ”He was a baby once. He must have been sweet and clean and his mother kissed his little pink toes. Maybe when it thundered at night she came to his crib and fixed his blanket better and whispered that he mustn’t be afraid, that mother was there. Then she picked him up and put her cheek on his head and said that he was her own sweet baby.

😭

Alltid blivit så rörd av det stycket. Extra mycket nu när jag har en egen liten blivande gubbe.

En bild min mamma tog på oss för snart en månad sedan.

Blenda viskade åt honom en gång ”Du är den finaste Dagen i hela världen”.

Inte har man ju något att tillägga en sådan sak.