tillbaka till cirka nittonhundranittiotvå med en blick mot framtiden

paintbrushselfportrait

Ett porträtt som jag trodde att varit försvunnet (förutom kanske på nån omärkt och svårhittad — och nu för tiden: svårläst — diskett nånstans) hade dykt upp här hem-hemma. Det gjorde jag på en PC pappa hade lånat hem, alltså innan vi hade en egen dator här hemma, som han skulle jobba på men som jag också lekte på och bland annat gjorde ett självporträtt av mitt framtida jag. I Paintbrush såklart, vad annat! (För nostalgiska nördar: På typ en 386:a med Windows 3.0, antagligen, eller däromkring.) Nu ser jag ju inte riktigt ut så som visionerat men den bleka hyn och den några nyanser mörkare håret stämmer ju finfint. Samt förstås att ögonen är på något olika höjd. Visst inger denna bild er mer stort förtroende för mig inom min yrkesroll som porträttbildsredigerare? Jepp jepp, jag skulle tro det.

en féfjant

maskeradfe

Här skulle jag på maskerad till grannens en gång. Inte min första maskerad, men kanske den som gjorde störst intryck. Att få vara fé för en dag! Makalöst tilltalande, tyckte jag. Efteråt klädde jag ofta ut mig till fé, oavsett om jag hade någon att klä ut mig med eller inte men i ärlighetens namn oftast helt för mig själv, insvept i diverse spetsgardiner och chiffongtygstycken jag hittade i skåpen. Minns att jag brukade göra små mininystan av garnstumpar som jag sedan stoppade i fickan eller innanför bältet och jag irrade sen omkring på gården och låtsades att jag klättrade upp för väggar och räddade folk från djupa stup med de där garnen som i min fantasi var evigt hållbara. Under den här tiden pratade jag väldigt mycket för mig själv — något som sen höll i sig tills jag var gammal nog att bli nojig över vilket intryck mitt pladder gav för min psykiska stabilitet — och jag brukade berätta historier åt mig själv om vilka äventyr jag, superhjältefén, hamnade i. Minns också att det oftast var mer eller mindre samma historia som utspelade sig i huvudet så jag antar att fantasin tog slut ändå.

På väg upp från Katternö förra helgen så var det en tät dimma på vissa partier av vägen, så som det ofta är om kvällarna under sommarhalvåret, och helt likadant så som jag så länge jag kan minnas alltid tänkt vare gång dimma sträcker sig över en äng eller sänker sig över en å, så tänkte jag: Älvdans. (Och i huvudet flimrade den där målningen av Nils Blommér förbi.) Jag och Jim pratade därför lite om älvor och andra folkloristiska varelser och det slog mig igen vilken jäkla fjant jag var då jag var liten. Totalt insnöad på féer, älvor, alver, tomtar, troll och andra väsen. En fjant som ser små alver kika fram under ormbunkarna i skogsdungen utanför sovrumsfönstret och en annan typ av nästan lika små alver under stenarna i gamla stenrösen och andra stenansamlingar, en fjant som berättar sagor åt sig själv om féer som bor bland molnen i ett slott, en fjant som stirrar på dimman i en evighet i hopp om att få se en skymt av en dansande älvas böljande hår eller hemlighetsfulla blick. Och allt sånt här verkar så fånigt att det nästan blir pinsamt att tänka på i efterhand men samtidigt så tänker jag att shit ändå, vilken idyll. Det finns nog värre saker att vara än en fjant.

yes, of course you’ll get back to narnia again some day

edmundlucysusanaslanpeter

Då jag var liten var gänget på bilden ovanför mina hjältar. Ser ni, jag tillhör den generationen som inte väntade på ugglebrev utan istället har utforskat otaliga garderober både i fantasi och verklighet, för säkerhets skull, för att se vart de kunde leda. Jag gissar att jag var runt sex år gammal då BBCs miniserie om riket Narnia sändes på tv och eftersom det var så länge sen är minnet suddigt, men det minst otydliga är den där väntan på att Narnia skulle komma på tv, pratet om Narnia mellan avsnitten, men även några små glimtar ur serien — den vita häxan som kommer åkande i sin släde, Lucys ansikte, hur fullständigt förtjust jag var i Aslan (tror jag kan ha varit lite kär, faktiskt, puppy nej kitten nej lion cub love förstås), samt en minnesbild av tv-rutan i tv-rummet då eftertexterna började rulla och serien var slut, och att jag var upprörd för att det var över men också så upprymd, kanske för samma sak.

”People who have not been in Narnia sometimes think that a thing cannot be good and terrible at the same time.”
– C. S. LEWIS, THE LION, THE WITCH AND THE WARDROBE

Serien skildrade händelserna i The Lion, the Witch and the Wardrobe, och jag tror det var den enda jag såg, av okänd orsak. (Det följde sedan två andra BBC-filmatiseringar i miniserieformat, Prince Caspian and the Voyage of the Dawn Treader med historier tagna ur två böcker och The Silver Chair som i sin tur återger en bok.) Förra helgen tittade jag på det första avsnittet, nästan tjugofem år senare. Det kändes nytt, men ändå så bekant. Jag var rädd för att det inte skulle ha åldrats väl, men tvärtom uppskattade jag frånvaron av CGI-effekter och det störde inte mig att det uppenbarligen var människor i utklädnad som föreställde riktiga men talande bävrar, eller att faunen hade pälsbyxor istället för mer trovärdiga dataanimerade getben, och så vidare. Om något bidrog det till en lite, vad ska jag säga, gedignare känsla och kanske något av en teater-vibb, och det passade bra för filmatiseringen av en bok som trots allt blev skriven för nästan sjuttio år sedan. Har dock läst att Lewis själv var hemskt missnöjd med hur orealistiskt det var att människor spelade djur, så han skulle kanske föredra de nya filmernas datoranimering, men personligen så tycker jag att det sena 80-talets specialeffekter i det här fallet bidrar till charmen.

Otroligt kul att dyka djupt ner i nostalgin och märka att där hittas sånt som fortfarande tilltalar en. Och på tal om det, kolla in det här:

jadis

Här ser vi Jadis, the White Witch, som jag gissar att måste ha varit min första stilikon eller något? Jag är uppriktigt förbluffad och något hänförd över hur jäkla on point jag ännu/igen tycker att hon är. Djurdetaljerna i hennes smycken är precis, alltså jag menar verkligen exakt sådant jag gillar, djursmycken överlag men även just dessa arter, kråkfåglar (mina favoriter) och förstås ormar (har några ormsmycken själv), plus att det känns som att den snirkliga, spetsiga stilen på rubbet kan ha satt sina spår i mig. Och kolla in metalltapparna i öronen — snacka om att kostymören har varit före sin tid! Jag önskar jag skulle ha kvar ett självporträtt jag ritade på en dator pappa hade lånat hem från jobbet innan vi hade en egen hemdator, cirka 1992 eller 1993 — jag hade målat mig själv som vuxen, med långt, svart hår (jag är naturligt mörkblond men hade senare långt, svart hår i många år), röda läppar, blek hy. Hah! Häxan Jadis är en kuslig karaktär och jag var rädd för henne då jag var liten, men samtidigt fullständigt betagen.

Har ännu två avsnitt kvar, plus förstås de två andra säsongerna, ser mycket fram emot att framför allt se den där sista scenen som jag nästan minns, men bävar också en aning. Tror att jag eventuellt kan bli lite överväldigad. Eller i andra änden av spektrumet, snopen. (Fast det tror jag inte.) En lustig grej med hur minnet fungerar så är att när vi såg på ett avsnitt en kväll och jag kurade ihop mig i soffan så lade Jim en filt över mig och jag tyckte plötsligt att filten kändes helt fel, det var fel material, fel tyngd, fel textur, fel smidighet, helt enkelt bara fel filt. Vilken filt var det jag hade förväntat mig? Jo, en som farmor stickat, en som förut alltid fanns i soffan i tv-rummet i mitt barndomshem, ända sen så länge tillbaka jag kan minnas tills kan inte minnas när jag sist såg den. Flera år sen. Många år. Plötsligt visade det sig att jag hade rest i tid och rum mer än vad jag hade märkt av jag med, lika som självaste syskonen Pevensie.

tillbakablicksskärtorsdag

paskhaxa
På väg till Blåkulla en dag för längre sen än vad jag vill tänka på.

Det var ett annat inlägg här ett par dagar men ganska snart efter att jag postat det kröp en obekväm känsla över mig och den gav sig sen aldrig av igen innan jag tog bort det inlägget. Det kändes bara onödigt då det mest gick ut på att jag listade saker jag stört mig på på sistone — vilket i övrigt inte är något jag vanligtvis har några problem med då andra bloggare gör, men jag hade beslutit mig under den senaste bloggpausen att jag skulle akta mig för sånt då det är lätt för mig att fastna i ett negativitetsträsk. Fast mest var det nog formen det hela tog, det blev nån slags generell kritik som bara kändes olustig och passiv-aggressiv i slutändan. Inte så genomtänkt i yttringarna.

Istället kommer här en kvick genomgång av roliga saker på sistone:

  • Att Linn J. gjorde en kul lista över icke-existerande podcasts som hon skulle vilja lyssna på, och att mitt namn dök upp där som sidekick till Peppe Ö., Anne H. och Anna F. i en pod med ämnet feminism — skrev detta redan som kommentar där också men den var både min spontana och återkommande tanke så här är den igen: Finare fantasikretsar har jag aldrig rört mig i förut!
  • Senaste helgens resa! Men mer om den en annan gång.
  • Att en anonym person hörde av sig till mig med snälla ord och sen en formulering som går såhär: ”Have you gone on any adventures, spooky haunts lately?” — alltså! Önskar jag visste vem det var. Kan eventuellt vara min tvillingsjäl.
  • Påskledigt! Tillbringad med en ÄNTLIGEN INFÖRSKAFFAD NY BLENDER (ska aldrig mer stavmixa) + mammas bär & övriga smoothieingredienser i mängd och massor. Ska göra enorma smarriga smoothies och få i mig kopiösa mängder antioxidanter och bli en ny kvinna. Ja, faktiskt! Det kommer verka som magi, som häxeri! Häxkonster och Blåkulla, kommer de säga anklagande. Men åh lol nej, hälsodryck på blåbär, kommer jag svara. Och sen skrattar vi alla och dansar baklänges runt Belsebub hela natten lång! Snipp snapp snut.

en makeover bland många

laurapalmerslittlesister

Bläddrade igenom gamla bilder igår då det närmade sig dagen formerly known as just ‘torsdag’ men i folkmun numera titulerad tillbakablickstorsdag, throwback thursday, hashtag-tee-bee-tee, eller vad ni än vill kalla den. Råkade på den här, där jag är ungefär… shit, jag vet inte, åtta, nio år kanske? (Baserar denna uppskattning på en jämförelse med hur jag, enligt min reminiscens, såg ut på mina enskilda skolfoton i lågstadiet, de där små klistermärkena med rundade hörn som byttes med kompisarna. Så uppskattningen är inte helt pålitlig. Men ni vet. Ungefär. Sak samma.) Råkade sätta på det kontrastrika svartvita filtret av en händelse och skrattade gott åt hur dramatisk bilden blev och vilket excentriskt litet weirdo jag ser ut som.

Det var ett lustigt sammanträffande att jag stötte på just en sån här bild bland mina arkiv för vi har nyligen pratat lite om relationerna vi har till smink här i kommentarerna, där jag nämnde att jag verkligen romantiserade idén på makeovers i yngre dar. Då menade jag under tonåren och tänkte inte ens på vilken makeover-FANATIKER jag var under barndomen. Älskade makeovers. Främst att själv få dem.

Det finns faktiskt en del fotografier på mig där jag fått en helt ny look, och det syns på dem att jag tycker det är festligt och spännande. Värt att dokumenteras. Bilden ovanför är en av de få från den tiden där jag villigt ställt mig framför kameran, det var en tid som jag avskydde att bli fotograferad och jag minns inte längre varför det var så, men något som framstår ganska tydligt i.o.m. fotot ovanför är ju detta: Att med smink på var det annorlunda. Men varför? Ja, säg det. Här kan jag bara spekulera planlöst. För att det var nervpirrigt och kul? Eller för att med smink på var jag tillräckligt presentabel för att förevigas? Eller projicerar jag bara misstankar på något som endast var en tillfällighet med såna tankegångar? Vem vet. Det var så länge sen. Menar hur som helst inte att det vore varken sorgligt eller något jag upprörs över eller så, men definitivt intressant. Är inte kritisk till kosmetika, faktum är att vi har en mycket förtrolig relation och håller innerligt av varandra. Vill absolut inte tala illa om min vän Sminket alltså. Men onekligen har vår vänskap varit mycket inflytelserikt i mitt liv, ingen vits att smussla med det, och det… äsch, det är vad det är bara.

Ah, smink. Minns min första ögonskugga, en av mammas gamla hon inte använde — inte en jag använde till vardags då men som jag fick leka med — och den var förpackad i en blekt mintgrön ask, två skuggor i pärlemorskimrande violnyanser, en ljusare och en mörkare, med en spegel inuti locket och skuggan doftade sådär dammigt och pudrigt som ögonskuggor gjorde då på tiden, och jag minns att jag en gång satt på en stor sten inne i en skog med mina kusiner, jag var väl runt samma ålder som jag är på makeover-fotot, och medand de lekte så satt jag där i någon slags halvtrans och målade på mer och mer, nästan maniskt lade jag på lager på lager, det var på något sätt så att ju mer skugga jag lade på desto mer oemotståndligt blev det att applicera mer, och jag tyckte att jag blev så otroligt döcool och snygg på ett imponerande vuxet sätt. Haha. Japp, most likely.