när det började

Skrev i förmiddags en krönika om #metoo-grejen – Jag med, och du med. (Vet förresten inte vilka märkligheter som hänt med radbytet i den, var vänlig se förbi sånt.) Ämnet drar förstås upp saker. Jag undrar när det började, när det blev rutin och vardag att killar gick över gränserna.

Det tidigaste minnet jag har utav att jag skulle ha känt mig sexuellt ofredad är från senare delen av lågstadietiden. Det var bröst som inte ville växa och höfter som var för smala och könshår som inte fanns. Det var en känslig tid, precis i startgroparna av puberteten, eller kanske strax innan, och dagar fyllda med tankar på Kropp & Knopp-sidornas insändare i Kamratposten.

Det var också en resa från lågstadieskolan i Östensö till badparadiset Tropiclandia här i Vasa. Till skillnad från simhallen i Jakobstad så fanns där vattenrutschkana, bubbelpool, iskall vak, utomhusbad och vad annat. Även en turkisk bastu, en gemensam en fylld med tät ånga mellan pojkarnas och flickornas omklädningsrum.

Vi badade, simmade och roade oss. Hade en bra dag, tror jag. Efteråt duschade vi och bytte om, om än motvilligt. Jag tyckte det var pinsamt att stå där naken bland en massa folk, kanske t.o.m. ännu mer genant bland mina skolkamrater än det hade varit bland okända kvinnor. Men åtminstone var vi ju alla ändå kvinnor och flickor och på det viset någorlunda på samma plan. Det fanns det där outtalade mellan oss, att vi alla säkerligen kan relatera till varandra, att vi inte ser likadana ut förhindrar förstås inte att vi vet hur det kan kännas att se annorlunda ut än andra. Fast vi inte insåg det då så tror jag att vi visste det någonstans i ryggmärgen bakom våra utstickande kotor i våra taniga ryggar som framåtböjda försökte dölja bröst som endera verkade för platta eller för utåtbuktande.

I bussen på hemresan så är många av killarna fnissiga och hemlighetsfulla. Deras fniss bär ett förtecken av det där hö-hö-hö-iga hånflabbet som de ska mästra några år senare när deras moppemustaschprydda läppar med nöd och näppe döljer rejäla prillor lössnus. Jag förstår att det är något hotfullt med deras munterhet, hur de liksom gaddat ihop sig som en flock hyenor och nu cirklade kring oss tjejer med avsikt att göra oss nervösa. Det fungerade.

Det kommer fram att de har, när vi självmedvetna och ängsliga och nakna bytt om i vårt påstått trygga rum, befunnit sig i den gemensamma bastun med immiga glasdörrar. Där har de märkt att det går att putsa bort ångan från glaset och titta in, rakt in, på oss och på våra kroppar. Iaktta oss. Granska oss. Skratta åt vår utsatthet. Betygsätta oss i detalj och i våra helheter.

Och det värsta var att det fanns absolut inget vi kunde göra. Vi kunde bara vara mållösa utav förfäran, känna kinderna bränna, och sedan vända våra huvuden framåt igen och stirra blankt ut genom bussfönstren medan killarna fortsatte fnissa bakom oss. Jag kunde inte ljuga  för att skydda min nakenhet, jag kunde inte påstå ”Jamen det är inte hur vi egentligen ser ut”. De såg oss. Det var gjort, skett, och hänt. Och jag hade nog aldrig tidigare känt mig så naken och förnedrad som då.

Men vi vande oss vid den känslan. Till sist märkte vi den inte ens. Den hörde ju oftast bara till.

något att se fram emot

sapmi1984

På bilden var jag på mitt första besök till det nordliga område som jag försöker lära mig att komma ihåg att kalla Sápmi eller Sameland, utav respekt för ursprungsbefolkningen. (Tänker ibland på att det är knäppt hur lite jag vet om samisk kultur. Pinsamt och klandervärt, och då menar jag inte bara för min egna personliga del, men också sådär överlag för hela landet. Har ofta känt mig förbisedd som tillhörande den finlandssvenska minoriteten men hallååå va.) Besöket torde ha varit under hösten 1984 och jag var då inte ännu ett helt år gammal ens, så jag är alltså det tjockkindade paketet på pappas rygg.

Jag minns såklart inte just den resan till Äkäslompolo men jag minns andra som följde under barndomen. De långa bilresorna som kändes som att de varade i hundra timmar. Att vi brukade korsa gränsen vid Torneå-Haparanda och köra en bit längs med Torneälven på den svenska sidan innan vi vände österut igen. Vyer från vandringarna, porlande bäckar i skogar och fuktiga spångar över myrar. Den torrknastriga, gråbleka skogen bakom stugan. De oskygga ekorrarna och den illgröna laven i tallarna. Vi åkte aldrig under vintern, jag har aldrig sett Ylläsfjället i snö, men vi åkte om höstarna för att fjällvandra i ruskan. En gång åkte vi redan i slutet av juni då mamma fyller år och den sista kvällen anlände myggorna, utsvultna och blodtörstiga och i miljarder. Det var också den gången jag senast var där, året var 1996. Vi bodde alltid i samma stuga, Lill-Panda (det finns också en Stor-Panda), och den stugan ska jag återbesöka senare i vår med Alfred. Wohoo! Det ska bli så härligt.

Planen är tillbringa några dagar där uppe i norr och fördriva tiden med att leva stugliv, vandra som två hurtbullar (eller som två mer vanliga bullar, beroende på eventuell inverkan på min fysiska kapacitet från bullen-i-ugnen), se renar, mata lavskrikor, och — i alla fall för min del — ta massor av fotografier. Ladda min telefon med en ljudbok så att jag säkert har en godnattsaga varje kväll att somna till och sedan sova som en stock efter all frisk luft. Varje dag packa ryggsäcken med smöggisar och kaffetermos (och frukt och vatten, ja ja) och ta matpaus någonstans på en halvobekväm stubbe eller sten, men ändå tycka att det känns som himmelriket att sätta sig ner. Alltsammans är väldigt efterlängtat och jag är mycket peppad. Ser så fram emot det!

klädkollektion & kroppsbild

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

jag är så [adjektiv]

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

att ha egen tid

barndombaat
Tidigt 90-tal, är fortfarande påtagligt blond och iklädd samma jeansjacka som jag bar på min första skoldag. Åker båt någonstans (Danmark? Tyskland? FINLAND?!) med mina systrar som jag klippte bort utifall att de inte ville synas här. Ville dock spara deras identiska handpositioner.

Jag är mycket yngre än jag är nu och jag står bakom huset, en bit utanför mitt sovrumsfönster och tittar ut mot skogen bakom förrådet. Jag står i princip helt stilla men i mitt huvud kryllar det av rörelse. Jag är fullkomligt uppsugen i det. Jag minns inte mera vad jag föreställde mig, men jag vet att detta var mitt vanligaste sätt att leka under barndomen (och antagligen fortfarande). Inte polis-och-tjuv, inte bollen-på-sin-plats, inte blindbock, inte kurragömma, inte under-hökens-vingar-kom, inte tjirutunnu, men rätt och slätt bara tankar, fantasier om äventyr och vidunderligheter.

Det är en mild dag, jag tror jag är iklädd shorts och t-skjorta, kanske är det sommar och jag har sommarlov. Min granne som är några år yngre än mig dyker plötsligt upp kring husknuten. ”Hej”, säger hon, och jag blir direkt irriterad. Jag tappar tråden i mina tankar och kommer av mig i min lek, och det här har jag alltid avskytt. Avbrott.

”Sluta, ni förstör mig!”, har mina systrar berättat att jag som liten brukade ropa när de kom in i mitt rum. Jag visste inte skillnad på förstöra och störa, och jag har skrattat åt det i efterhand, hur knäppt dramatisk jag måste ha låtit, men egentligen tror jag inte att jag hade helt fel. Det känns alltid som att det jag byggt upp i huvudet förstörs en aning när jag blir avbruten innan jag byggt klart. Det rasar ihop, och kvar finns en hög med klossar som jag måste sortera och sätta ihop igen.

Jag säger oengagerat hej åt min granne, försöker ignorera henne och hoppas att hon ska förstå vinken och sticka iväg. Jag tror att hon är ungefär fem år yngre än vad jag är, en åldersskillnad som är väldigt påtaglig då, men i barndomen ville jag alltid ha en lillasyster så jag gillade att leka med min granne bland. Jag tror att hon var vad folk brukar beskriva som lillgammal och hon imponerade ständigt på mig med sin förmåga att uttrycka sig, aldrig som en barnrumpa eller snorunge, men just den här gången tycker jag att hon är precis så där som mina vänner med yngre syskon beskriver minstingarna eller mina egna äldre systrar betraktar mig ibland — störig och liten.

Grannen undrar vad jag gör, om jag vill leka, och jag säger att jag är upptagen med annat och inte har tid. Naturligtvis är hon tämligen oövertygad om sanningshalten i detta påstående, i och med att hon med egna ögon en minut tidigare sett mig bara stå stilla och stirra rakt fram med en blick ofokuserad någonstans i fjärran.

Någonstans här blir vi sura på varandra. Hon beklagar sig, i mina öron ytterst självömkande och anklagande, ”Men då inte granne X vill leka heller och grannar Y och Z är borta så har jag ingen att va med”, och jag säger svalt att det kan jag ingenting åt. Jag känner mig trängd av det hon säger, som att det plötsligt blivit min plikt att stå till tjänst, i alla fall när ingen annan kan underhålla henne. Jag är så frustrerad på att jag står här och mår så bra, för mig själv, och plötsligt kommer någon och avbryter mig och dessutom dumpar ett krav på mig att jag ska sluta må så bra, för mig själv, för resten av dagen. Eller tills att det inte passar för henne mera, fast det inte egentligen passar nu för mig. Det är verkligen inte vad jag vill. Jag vill ha min egna tid.

Så hon går.


Nu som då tänker jag på den här händelsen och samtidigt som det är superlätt för mig att återkalla avbrottsfrustrationen så grämer jag mig också över hur kallt nonchalant och själviskt elak jag var. Till saken hör att jag inte kan minnas att vi faktiskt någon gång lekte efter detta, så det kan hända att situationen markerade slutet. Den möjligheten känns förstås inte jättekul.

Såna här minnen ploppar tätare upp till ytan nu för tiden. Gånger jag har velat vara för mig själv, gånger jag har stressat upp mig över att smida planer för att jag kanske redan känner behovet av egen tid eller har varit rädd för att jag kommer behöva det då, gånger jag har blivit jävligt irriterad på avbrott och på återkommande sådana jävligt förbannad. Hur galet många gånger jag tappat tråden, men inte på en lång stund kunnat skaka av mig missnöjet som medföljer.

Tidigare i höstas lyssnade jag på Amy Schumers The Girl with the Lower Back Tattoo och hon nämner sin introversion och sitt behov av att vara ensam, och jag kan relatera. När jag senare hörslar den där ljudboken jag nämnde i förra inlägget, d.v.s. Susan Cains Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking, så känns det som att många bitar börja falla på plats.

Jag känner att jag får en viss upprättelse, för händelser så som den jag här berättat om. Jag borde och kunde ha hanterat den bättre, d.v.s. varit vänligare, men mer än så borde jag inte gräma mig över. Det är ”normalt” att känna så som jag gjorde och jag har rätt till mina ensliga behov och viljor. Jag har förstås länge vetat att det inte är fult att vilja ha tid för sig själv, men nu känner jag att jag fått det bekräftat att det inte heller är fult att faktiskt bara ta den ibland — och är folk oförstående för mina behov så är inte det så jättefint, heller. (Det är snarare själva tillvägagångssättet som var fult just den där gången med grannen.) Jag är fortsättningsvis den som helst säger ja när vänner vill träffas, och jag skulle aldrig avboka en planerad träff med en vän utan andra skäl än ”vill vara ensam”, men jag har liksom bättre förståelse för mig själv för varför jag blir så vresig och varför mina cirklar rubbas så när jag blir avbruten i mitt tankearbete. Det är för att jag älskar att arrangera mina cirklar, vi kunde nästan kalla det ett behov. Jag blir sur när jag inte har tillräckligt med egen tid.

Studier visar att avbrott är ett av de största hindren för produktivitet, och andra forskningar tyder på att människor är mer kreativa när de får åtnjuta enskildhet utan avbrott, berättar Cain i Quiet. Hon går också in på företagstrenden öppna kontorslandskap, alltså där anställda delar rum. Dessa anställda blir oftare sjuka än anställda som har egna rum, kanske inte förvånande med tanke på att alla nyser och hostar i samma rum. Men det är mer än så, för det är också mer troligt att de lider av högt blodtryck och förhöjda stressnivåer. De blir oftare osams med sina kolleger, har färre personliga samtal med dem, och oroar sig för att någon ska tjuvlyssna när de talar i telefon eller tjuvkika på deras skärmar. (M.a.o. så blir det en otrygg stämning där det ofta känns som att en måste akta sig.) De utsätts också mer ofta för oväsen som de inte kan kontrollera, ofta höga ljud (exempelvis summan av många personer som pratar i samma rum), vilket höjer pulsen och får kortisol att utsöndras, vår ”fight or flight”-stresshormon. Detta gör bl.a. att människor blir mer lättretliga, aggressiva och dessutom långsamma med att hjälpa varandra.

Tänk. Allt det bara för att de inte får arbeta i ensamhet, försvinna in i sina huvuden, borta från avbrott.


Så med den här informationen i bagaget så kan jag blicka tillbaka på det som utspelade sig mellan min granne och mig bakom husknuten för herrans många år sedan, och tänka: Ahaa. Så jag blev stressad. Inte för att hon var störande, eller för att det är något fel på mig annat än att jag inte orkade vara vänligare, utan för att jag var som jag beskrev mig i början: Fullkomligt uppsugen i något eget.