l’heure bleue

Ditt & datt

danmarkdiabild_001danmarkdiabild_002danmarkdiabild_003

I morse kom min mor förbi och lämnade av bland annat en katt och en hop med negativ och positiv. Skannade några positiv ikväll men hade inställningarna helt fel till att börja med, men jag gillade den här kalla drömmigheten i bilderna som felskannades. Som om de var tagna under den blå timmen. Jag vet inte om de var det. Kan inte ens minnas att jag skulle ha sett dem förut. Däremot vet jag att de blev tagna i Danmark och gissningsvis var året ungefär 1989, att döma av min frisyr.

I övrigt är jag lite i en blå timme just nu också. Känner mig vemodig och plågad, som att åt vilket håll jag än riktar tanken så smyger ångesten på där, kutryggad, långnaglad och kroktandad. Det är nog för att jag är så trött, vilket jag förstås ofta är med tanke på hur jäkla ofta jag tjatar om att jag är det i den här bloggen, men ni vet, det finns olika sätt att vara trött på. Oftast är den ju bara avtrubbande, den där tröttheten, och det är mest bara tråkigt men okej bara jag inte tänker på hur ofta jag är så trött för det gör mig vresig (slöseri med liv!). Ibland blir jag positiv och fnittrig av sömnbrist, vilket är kul. Andra gånger blir jag deppig och glåmig både till det yttre och det inre. Det här är en av de sistnämnda gångerna och nä, det är inte fullt lika tokroligt.

Skönt med fredag, i alla fall. Alfred torde komma hem från mötet för revyn han regisserar vilken minut som helst och då blir det pizza! Helt usligt är det alltså icke!

måndagskväll

Ditt & datt

20160215_alfred20160215_selma

Det har alltså äntligen börjat hända (märkbara) saker här i hemmet, inredningsmässigt. Knäppte av en hög med bilder ikväll som jag tänkt göra ett inlägg av men klockan blev för mycket och jaget blev för sömnigt, så det får bli en annan gång. Men som ni ser på bilden överst så har galleriväggen påbörjats. Gles, än så länge, men vi har mer på kommande.

Här i Gulnaden har vi alla druckit/lapat smoothie och lyssnat på Radio Nostalgia så länge vi pysslat på med vårt i vardagsrummet. (Selmas pyssel är att sova.) Har lyssnat mycket på den kanalen de senaste kvällarna, den är ungefär den enda jag inte får spader av. Repertoaren påminner mig ofta om då jag var barn och vi så gott som varje dag lyssnade på holländska Sky Radio (yesterday’s hits and today’s favorite songs) där hemma och pappa och jag brukade spela kort vid det stora vardagsrumsbordet vi hade då. Överlag är det ofta jag hör låtar jag lärt mig från Skyradio och direkt åker jag tillbaka till tidigt 90-tal med musik från cirka 70-tal. Kvällar med Spader dam och Stress mitt emot en skrattande pappa, en mamma som smådansar förbi och nynnar med i musiken, och eftermiddagar ensam hemma och radion på hög volym och sång utan att kunna texten helt och riktigt hänga med, och sånt. Dit åker jag bara för att radiokanal spelar samma musik som en annan radiokanal en gång i tiden gjorde — och det är inte samma sak om jag väljer att lyssna på låten själv, det känns mer rätt på radio. Att bli glad över just den låten. Att känna att nu spelas den för mig.

Och de påstår att det inte är möjligt att resa i tiden. Pah! Tydligen har de aldrig lyssnat på rätt typ av radiokanal, det är allt.

två försynta undringar

Ditt & datt, Stil & syssla

scan10009

1. Skulle det vara jättekonstigt att jag klippte den här frisyren igen? (För helt seriöst har mitt hår aldrig igen sett i närheten av lika coolt ut och hur mycket jag än önskar att det vore det, så är detta inte ens en underdrift.)

2. Ska jag faktiskt nu redan vara så gammal att jag tagit till mig vanan att titta på en ~25-år-gammal bild och fundera att det var då jag peakade? (För ärligt talat känns det som att det går gaaanska till överdrift.)

tillbaka till cirka nittonhundranittiotvå med en blick mot framtiden

Ditt & datt

paintbrushselfportrait

Ett porträtt som jag trodde att varit försvunnet (förutom kanske på nån omärkt och svårhittad — och nu för tiden: svårläst — diskett nånstans) hade dykt upp här hem-hemma. Det gjorde jag på en PC pappa hade lånat hem, alltså innan vi hade en egen dator här hemma, som han skulle jobba på men som jag också lekte på och bland annat gjorde ett självporträtt av mitt framtida jag. I Paintbrush såklart, vad annat! (För nostalgiska nördar: På typ en 386:a med Windows 3.0, antagligen, eller däromkring.) Nu ser jag ju inte riktigt ut så som visionerat men den bleka hyn och den några nyanser mörkare håret stämmer ju finfint. Samt förstås att ögonen är på något olika höjd. Visst inger denna bild er mer stort förtroende för mig inom min yrkesroll som porträttbildsredigerare? Jepp jepp, jag skulle tro det.

en féfjant

Ditt & datt

maskeradfe

Här skulle jag på maskerad till grannens en gång. Inte min första maskerad, men kanske den som gjorde störst intryck. Att få vara fé för en dag! Makalöst tilltalande, tyckte jag. Efteråt klädde jag ofta ut mig till fé, oavsett om jag hade någon att klä ut mig med eller inte men i ärlighetens namn oftast helt för mig själv, insvept i diverse spetsgardiner och chiffongtygstycken jag hittade i skåpen. Minns att jag brukade göra små mininystan av garnstumpar som jag sedan stoppade i fickan eller innanför bältet och jag irrade sen omkring på gården och låtsades att jag klättrade upp för väggar och räddade folk från djupa stup med de där garnen som i min fantasi var evigt hållbara. Under den här tiden pratade jag väldigt mycket för mig själv — något som sen höll i sig tills jag var gammal nog att bli nojig över vilket intryck mitt pladder gav för min psykiska stabilitet — och jag brukade berätta historier åt mig själv om vilka äventyr jag, superhjältefén, hamnade i. Minns också att det oftast var mer eller mindre samma historia som utspelade sig i huvudet så jag antar att fantasin tog slut ändå.

På väg upp från Katternö förra helgen så var det en tät dimma på vissa partier av vägen, så som det ofta är om kvällarna under sommarhalvåret, och helt likadant så som jag så länge jag kan minnas alltid tänkt vare gång dimma sträcker sig över en äng eller sänker sig över en å, så tänkte jag: Älvdans. (Och i huvudet flimrade den där målningen av Nils Blommér förbi.) Jag och Jim pratade därför lite om älvor och andra folkloristiska varelser och det slog mig igen vilken jäkla fjant jag var då jag var liten. Totalt insnöad på féer, älvor, alver, tomtar, troll och andra väsen. En fjant som ser små alver kika fram under ormbunkarna i skogsdungen utanför sovrumsfönstret och en annan typ av nästan lika små alver under stenarna i gamla stenrösen och andra stenansamlingar, en fjant som berättar sagor åt sig själv om féer som bor bland molnen i ett slott, en fjant som stirrar på dimman i en evighet i hopp om att få se en skymt av en dansande älvas böljande hår eller hemlighetsfulla blick. Och allt sånt här verkar så fånigt att det nästan blir pinsamt att tänka på i efterhand men samtidigt så tänker jag att shit ändå, vilken idyll. Det finns nog värre saker att vara än en fjant.

yes, of course you’ll get back to narnia again some day

Färd & fest

edmundlucysusanaslanpeter

Då jag var liten var gänget på bilden ovanför mina hjältar. Ser ni, jag tillhör den generationen som inte väntade på ugglebrev utan istället har utforskat otaliga garderober både i fantasi och verklighet, för säkerhets skull, för att se vart de kunde leda. Jag gissar att jag var runt sex år gammal då BBCs miniserie om riket Narnia sändes på tv och eftersom det var så länge sen är minnet suddigt, men det minst otydliga är den där väntan på att Narnia skulle komma på tv, pratet om Narnia mellan avsnitten, men även några små glimtar ur serien — den vita häxan som kommer åkande i sin släde, Lucys ansikte, hur fullständigt förtjust jag var i Aslan (tror jag kan ha varit lite kär, faktiskt, puppy nej kitten nej lion cub love förstås), samt en minnesbild av tv-rutan i tv-rummet då eftertexterna började rulla och serien var slut, och att jag var upprörd för att det var över men också så upprymd, kanske för samma sak.

”People who have not been in Narnia sometimes think that a thing cannot be good and terrible at the same time.”
– C. S. LEWIS, THE LION, THE WITCH AND THE WARDROBE

Serien skildrade händelserna i The Lion, the Witch and the Wardrobe, och jag tror det var den enda jag såg, av okänd orsak. (Det följde sedan två andra BBC-filmatiseringar i miniserieformat, Prince Caspian and the Voyage of the Dawn Treader med historier tagna ur två böcker och The Silver Chair som i sin tur återger en bok.) Förra helgen tittade jag på det första avsnittet, nästan tjugofem år senare. Det kändes nytt, men ändå så bekant. Jag var rädd för att det inte skulle ha åldrats väl, men tvärtom uppskattade jag frånvaron av CGI-effekter och det störde inte mig att det uppenbarligen var människor i utklädnad som föreställde riktiga men talande bävrar, eller att faunen hade pälsbyxor istället för mer trovärdiga dataanimerade getben, och så vidare. Om något bidrog det till en lite, vad ska jag säga, gedignare känsla och kanske något av en teater-vibb, och det passade bra för filmatiseringen av en bok som trots allt blev skriven för nästan sjuttio år sedan. Har dock läst att Lewis själv var hemskt missnöjd med hur orealistiskt det var att människor spelade djur, så han skulle kanske föredra de nya filmernas datoranimering, men personligen så tycker jag att det sena 80-talets specialeffekter i det här fallet bidrar till charmen.

Otroligt kul att dyka djupt ner i nostalgin och märka att där hittas sånt som fortfarande tilltalar en. Och på tal om det, kolla in det här:

jadis

Här ser vi Jadis, the White Witch, som jag gissar att måste ha varit min första stilikon eller något? Jag är uppriktigt förbluffad och något hänförd över hur jäkla on point jag ännu/igen tycker att hon är. Djurdetaljerna i hennes smycken är precis, alltså jag menar verkligen exakt sådant jag gillar, djursmycken överlag men även just dessa arter, kråkfåglar (mina favoriter) och förstås ormar (har några ormsmycken själv), plus att det känns som att den snirkliga, spetsiga stilen på rubbet kan ha satt sina spår i mig. Och kolla in metalltapparna i öronen — snacka om att kostymören har varit före sin tid! Jag önskar jag skulle ha kvar ett självporträtt jag ritade på en dator pappa hade lånat hem från jobbet innan vi hade en egen hemdator, cirka 1992 eller 1993 — jag hade målat mig själv som vuxen, med långt, svart hår (jag är naturligt mörkblond men hade senare långt, svart hår i många år), röda läppar, blek hy. Hah! Häxan Jadis är en kuslig karaktär och jag var rädd för henne då jag var liten, men samtidigt fullständigt betagen.

Har ännu två avsnitt kvar, plus förstås de två andra säsongerna, ser mycket fram emot att framför allt se den där sista scenen som jag nästan minns, men bävar också en aning. Tror att jag eventuellt kan bli lite överväldigad. Eller i andra änden av spektrumet, snopen. (Fast det tror jag inte.) En lustig grej med hur minnet fungerar så är att när vi såg på ett avsnitt en kväll och jag kurade ihop mig i soffan så lade Jim en filt över mig och jag tyckte plötsligt att filten kändes helt fel, det var fel material, fel tyngd, fel textur, fel smidighet, helt enkelt bara fel filt. Vilken filt var det jag hade förväntat mig? Jo, en som farmor stickat, en som förut alltid fanns i soffan i tv-rummet i mitt barndomshem, ända sen så länge tillbaka jag kan minnas tills kan inte minnas när jag sist såg den. Flera år sen. Många år. Plötsligt visade det sig att jag hade rest i tid och rum mer än vad jag hade märkt av jag med, lika som självaste syskonen Pevensie.

tillbakablicksskärtorsdag

Ditt & datt
paskhaxa

På väg till Blåkulla en dag för längre sen än vad jag vill tänka på.

Det var ett annat inlägg här ett par dagar men ganska snart efter att jag postat det kröp en obekväm känsla över mig och den gav sig sen aldrig av igen innan jag tog bort det inlägget. Det kändes bara onödigt då det mest gick ut på att jag listade saker jag stört mig på på sistone — vilket i övrigt inte är något jag vanligtvis har några problem med då andra bloggare gör, men jag hade beslutit mig under den senaste bloggpausen att jag skulle akta mig för sånt då det är lätt för mig att fastna i ett negativitetsträsk. Fast mest var det nog formen det hela tog, det blev nån slags generell kritik som bara kändes olustig och passiv-aggressiv i slutändan. Inte så genomtänkt i yttringarna.

Istället kommer här en kvick genomgång av roliga saker på sistone:

  • Att Linn J. gjorde en kul lista över icke-existerande podcasts som hon skulle vilja lyssna på, och att mitt namn dök upp där som sidekick till Peppe Ö., Anne H. och Anna F. i en pod med ämnet feminism — skrev detta redan som kommentar där också men den var både min spontana och återkommande tanke så här är den igen: Finare fantasikretsar har jag aldrig rört mig i förut!
  • Senaste helgens resa! Men mer om den en annan gång.
  • Att en anonym person hörde av sig till mig med snälla ord och sen en formulering som går såhär: ”Have you gone on any adventures, spooky haunts lately?” — alltså! Önskar jag visste vem det var. Kan eventuellt vara min tvillingsjäl.
  • Påskledigt! Tillbringad med en ÄNTLIGEN INFÖRSKAFFAD NY BLENDER (ska aldrig mer stavmixa) + mammas bär & övriga smoothieingredienser i mängd och massor. Ska göra enorma smarriga smoothies och få i mig kopiösa mängder antioxidanter och bli en ny kvinna. Ja, faktiskt! Det kommer verka som magi, som häxeri! Häxkonster och Blåkulla, kommer de säga anklagande. Men åh lol nej, hälsodryck på blåbär, kommer jag svara. Och sen skrattar vi alla och dansar baklänges runt Belsebub hela natten lång! Snipp snapp snut.

en makeover bland många

Tycke & tanke

laurapalmerslittlesister

Bläddrade igenom gamla bilder igår då det närmade sig dagen formerly known as just ‘torsdag’ men i folkmun numera titulerad tillbakablickstorsdag, throwback thursday, hashtag-tee-bee-tee, eller vad ni än vill kalla den. Råkade på den här, där jag är ungefär… shit, jag vet inte, åtta, nio år kanske? (Baserar denna uppskattning på en jämförelse med hur jag, enligt min reminiscens, såg ut på mina enskilda skolfoton i lågstadiet, de där små klistermärkena med rundade hörn som byttes med kompisarna. Så uppskattningen är inte helt pålitlig. Men ni vet. Ungefär. Sak samma.) Råkade sätta på det kontrastrika svartvita filtret av en händelse och skrattade gott åt hur dramatisk bilden blev och vilket excentriskt litet weirdo jag ser ut som.

Det var ett lustigt sammanträffande att jag stötte på just en sån här bild bland mina arkiv för vi har nyligen pratat lite om relationerna vi har till smink här i kommentarerna, där jag nämnde att jag verkligen romantiserade idén på makeovers i yngre dar. Då menade jag under tonåren och tänkte inte ens på vilken makeover-FANATIKER jag var under barndomen. Älskade makeovers. Främst att själv få dem.

Det finns faktiskt en del fotografier på mig där jag fått en helt ny look, och det syns på dem att jag tycker det är festligt och spännande. Värt att dokumenteras. Bilden ovanför är en av de få från den tiden där jag villigt ställt mig framför kameran, det var en tid som jag avskydde att bli fotograferad och jag minns inte längre varför det var så, men något som framstår ganska tydligt i.o.m. fotot ovanför är ju detta: Att med smink på var det annorlunda. Men varför? Ja, säg det. Här kan jag bara spekulera planlöst. För att det var nervpirrigt och kul? Eller för att med smink på var jag tillräckligt presentabel för att förevigas? Eller projicerar jag bara misstankar på något som endast var en tillfällighet med såna tankegångar? Vem vet. Det var så länge sen. Menar hur som helst inte att det vore varken sorgligt eller något jag upprörs över eller så, men definitivt intressant. Är inte kritisk till kosmetika, faktum är att vi har en mycket förtrolig relation och håller innerligt av varandra. Vill absolut inte tala illa om min vän Sminket alltså. Men onekligen har vår vänskap varit mycket inflytelserikt i mitt liv, ingen vits att smussla med det, och det… äsch, det är vad det är bara.

Ah, smink. Minns min första ögonskugga, en av mammas gamla hon inte använde — inte en jag använde till vardags då men som jag fick leka med — och den var förpackad i en blekt mintgrön ask, två skuggor i pärlemorskimrande violnyanser, en ljusare och en mörkare, med en spegel inuti locket och skuggan doftade sådär dammigt och pudrigt som ögonskuggor gjorde då på tiden, och jag minns att jag en gång satt på en stor sten inne i en skog med mina kusiner, jag var väl runt samma ålder som jag är på makeover-fotot, och medand de lekte så satt jag där i någon slags halvtrans och målade på mer och mer, nästan maniskt lade jag på lager på lager, det var på något sätt så att ju mer skugga jag lade på desto mer oemotståndligt blev det att applicera mer, och jag tyckte att jag blev så otroligt döcool och snygg på ett imponerande vuxet sätt. Haha. Japp, most likely.

must be the season of the witch

Ditt & datt

Har nångång tänkt på att berätta varför min blogg heter så som den gör men det har aldrig blivit av. För en tid sen var det någon som ifrågasatte bloggtiteln Häxbrygd, och trots att det var ett uttalande som jag inte kunde ta helt och hållet på allvar, så resulterade det ändå i att jag återigen tänkt på titeln lite mer än annars. Och nu känns det ju som ett ypperligt tillfälle att förklara den, direkt i omstarten (bloggflytten) alltså!

I och med att personen funderade att det var förlegat och eventuellt nedvärderande mot kvinnor att ha ordet ”häx-” i titeln, så kommer här lite kuriosa angående ”häxa” som beskrivning på en människa av kvinnlig kön — det är såklart allra vanligast att det är så man associerar, men de som klassades som häxor var inte en grupp uteslutande bestående av kvinnor. I Finland var det vanligt att även män förföljdes under häxprocesserna, i synnerhet i de östra delarna av landet. Under 1500-talets slut var den typiska finländska häxan en man, ofta s.k. kloka gubbar vars sjukdomsbotande trollkonster i övrigt uppskattades, men när de misslyckades med sina läkande krafter kunde samhällets tacksamhet lätt svänga och resultera i en saftig anklagelse om att de kloka gubbarna idkat häxeri. När häxjakten sedan bredde ut sig från Sverige så blev det mer vanligt att kvinnor anklagades. Värst drabbat av häxprocesserna var Österbotten (där jag bor), där brändes två män och minst tjugo kvinnor på bål. Även inom andra kulturer förekommer manliga häxor. Så håller man fast vid att min bloggtitel är både förlegad och nedvärderande, så bör man åtminstone veta att den är så gentemot både män och kvinnor, historiskt sett! #höhö

Min egen första kontakt med häxeri fick jag genom biblioteket. Då jag var liten var jag helt besatt med Camilla Mickwitz fenomenala böcker om Mimosa, en häxa som bor på ett barnhem och flyger på sin kvast om nätterna genom rummen i hemmet. Tack var dem tyckte jag att det verkade spännande och supertufft att vara häxa, utöver de övernaturliga bonusarna som Mimosa förfogade över så uppskattade jag också att det var okej att vara generellt annorlunda, t.o.m. beundransvärt. Även i vuxen ålder förknippar jag häxor främst med något positivt — även om det har utvecklats till ett mera jordnära koncept, förstås.

mimosa_huhtikuu

Camilla Mickwitz Mimosa-illustration för månaden april, via lastenkirjainstituutti.fi.

Under högstadiet klädde jag mig i mestadels svarta kläder, använde en hel del svart kajal, och det var tillräckligt för att då, på det sena 90-talet, och där, mitt i bibelbältets centrum i Finland, klassas som avvikande och därmed anses förtjäna en del glåpord. Ett av de mest återkommande var ”häxa”, i synnerhet när jag upptäckte hur bekvämt och snyggt jag tyckte det var med långkjol till vardags. Min stil och min estetiska smak överlag fortsatte att utvecklas åt det häxiga hållet, och det som en gång var en förolämpning har nu blivit en komplimang.

Så det är alltså sånt som jag flirtar lite med i titeln Häxbrygd. Ordet i sig själv betyder ju inte bara bokstavligen en illgrön, rykande, puttrande brygd som en kutryggad, vårttäckt, trollkunnig gumma kokar i en kittel, utan även mera bildligt ungefär en salig blandning — vilket ju min blogg (och de flesta andra bloggar) är. Man kunde kanske säga att jag tar tillbaka ordet, naturligtvis inte som en politisk reappropriering, men för mig själv och för min egen underhållnings skull. Och angående idén att det skulle vara nervärderande för kvinnor (eller någon människa överlag) att jag använder ordet ”häx” i min bloggtitel så råkar det sig ju så att detta är min personliga blogg som jag har hand om i en endaste roll: som privatperson. Den enda jag representerar är mig själv och den enda jag i så fall uttrycker mig nervärderande om är mig själv; bloggen är min brygd, och därmed är jag själv naturligtvis häxan.

Skönt med en omstart, som vanligt. Det är egentligen bara ett experiment än så länge men det är lätt att förvilla och förivra sig i alla oändliga möjligheter, inspirerande förändringar och allt det där. Nybloggslöfte: Ska bli en duktigare bloggare och ska försöka att inte bloggflytta omkring lika mycket som jag gjort på sistone.

/skrattar mitt gällaste häxskratt

P.S. Passande nog har vi denna månad magi-tema på Blemma och Helena skrev om häxprocesserna här, läs gärna!