Verklighetsförvrängningar och sådana episoder

Nyligen läste jag om en ung person som ibland hade episoder, eller vad man ska kalla dem, då allt går för snabbt. Så som jag förstod det så rörde det sig om en uppfattning om att hela verkligheten på något sätt rusar iväg jättesnabbt. Det här var tydligen ett relativt vanligt fenomen, särskilt under barndomen, utgående ifrån att det var många som kände igen det. Men ingen hade svar på vad det berodde på.

Själv har jag aldrig varit med om det, men däremot ett annat som jag tänker på ibland —

Att alla ljud plötsligt blev så otroligt aggressiva. Helt harmlösa ljud, typ fågelkvitter. Plötsligt lät det bara argt? Som att varje fågel var förbannad på mig. Låter ju inte KLOKT och jag fattade det då med, men så kändes det!

Jag tror att de här episoderna oftast brukade triggas igång när jag var ensam, typ satt ensam i mitt rum och pysslade med något, kanske var ganska koncentrerad. Minns till exempel att raspet från blyertspennan plötsligt kunda låta som att jag tryckte på nåt otroligt, som att jag hade all världens aggressioner som skulle ut ut UUUT genom spetsen. Men jag höll i pennan som vanligt. Om någon knackade på dörren då så lät det förstås som bankningar. Kom någon in lät allt de sa som bannor och anklagelser. Alla ljud var väldigt högljudda i mitt huvud. Som att allt var en ASMR-inspelning på högsta volym. (Hatar för övrigt ASMR. HATAR.)

Fenomenet varade väl gissningsvis ett par till några minuter. Jag blev alltid själv också så jävla arg av det. Pur irritationsilska. Sån där som pulserar genom hela kroppen.

Någon som varit med om samma? Har ni fått svar på vad det berodde på? För jag vet inte. Ångest, har man gissat, men jag förstår bara inte över vad.

Nu funderar jag om det hör ihop med min misofoni. Det slog inte mig förrän jag läste om det andra, uppspeedade verklighetsförvrängningsfenomenet, att jag ju även i vuxen ålder erfar lite märklig uppfattning av ljud, fast på ett annat sätt. Jag har ingen aning om jag alltid varit misofonisk, eller hur man säger, eller om det utvecklats vartefter, men jag har haft obehag för vissa ljud sedan jag var liten. En del av dem har så länge jag kan minnas kunnat trigga igång en djup och plötslig ilska hos mig. (En slags ångestreaktion, egentligen.) Har alltid undvikit vissa situationer och bävat inför sådana jag inte kunnat undvika eftersom jag vetat hur hemskt det skulle kännas. Så visst verkar det som att något åtminstone var på gång när jag var barn.

Min barndoms episoder av förvrängd ljuduppfattning är inte som det jag vet att är misofoni nu, men visst påminner de lite. Det som triggar min misofoni nu låter inte argt, men jag kan ändå reagera med samma slags pulserande, ilskna irritation om det inte upphör. Ljudet har fortfarande den där ASMR-vibben. Som att den tränger igenom allt annat. Som att allt det som låter sker tätt intill mitt öra, en halv centimeter ifrån. (USCH nu mår jag illa.)

Nu är jag förstås jättenyfiken på om andra med misofoni i vuxen ålder också varit med om konstiga argsinta ljudförvrängningar som barn. Var det alltid den ångesten?

Ungt gung

Vi gick ut för att testa Blendas nya åkdon, d.v.s. en pulka och en stjärtlapp. Stjärtlappen verkar hittills vinna förstaplatsen, kanske för att man ju ändå har mest kontroll över färden i en sån. Vi har en populär pulkbacke på tomtgränsen och jag räknar med att vi kommer få hänga i den ganska ofta i vinter.

Så länge Alfred sprang till butiken för att handla kvällsmatens ingredienser gick jag och Blenda till parken en bit nerför pulkbacken för att gunga. Jag sparkade upp en hård fart och tänkte på en kort period i barndomen då jag på skolgården blev känd för att göra upp hårdast fart av alla. Till och med killarna ville gunga med mig. Jag stod upp och pressade upp en sådan fart så att gungan nästan stod rakt ut från gungställningen, medan mina passagerare satt ner, klamrade fast sig och skrek av skräckblandad förtjusning. Det höll väl i sig max ett par dagar eller så men jag kände mig så fasens populär och COOL. Tycks ju fortfarande leva på det lite så som jag skryter om det?? Haha.

Gjorde inte upp en lika hård fart i dag men vi kände båda ett påtagligt sug i magen för det. Tänk att det fortfarande känns likadant!!

Annat som inte tycks förändras är min böjelse för att utsätta folk för en fart de aldrig känt förut. ”Har du någonsin gungat så här hårt förr Blenda?!” frågade jag, aningen vinklat. ”Nääj!” tjoade hon glatt. Bra! Rätt svar. Då var jag nöjd.

Från en cyberstad nära dig

I tisdags befann jag mig i Katternö ett par timmar och där i garaget fanns lådor med mina gamla pappersblock, rithäften, några skolböcker och allt möjligt sådant. Hann inte gå igenom dem men jag fick i alla fall syn på denna lilla teckning.

20180918_linscybercity

Lin’s Cyber City. Så som min hemsida hette cirka år 1996, efter att den allra först hetat ungefär Linnea’s Homepage, och innan den expanderade till Lin’s Virtual World.

Klistermärket har fastnat där i misstag i efterskott, efter att jag skannat in illustrationen och låtit den pryda sajten högst uppe. Så låt inte glasstrutarna vilseleda er, det var en högst seriös design. Eller alltså inte ironisk i alla fall.

Man skulle inte tro det när man såg på den där bilden, men faktum var att jag den där tiden fick en del förfrågningar på att göra grafik till andra tjejers hemsidor. Det var liksom de med tillgång till en skanner som fick göra sånt, bara. Framför allt var alla mycket ivriga till att ha något eget att det inte spelade sån stor roll om det var snyggt eller inte. Unikt var ändå lite coolt fast det var fult som stryk.

Minns exempelvis att jag gjorde en bakgrund med en bård till vänster (det var mycket sånt på nätet under 90-talet) med en gris på sig. Som jag tecknat med färgpennor. På det där typiska sättet med några cirklar inuti varandra ni vet. Tryne, huvud, kropp. Knorr överst.

Ja, vad ska vi säga? Det var simplare tider på den grafiska avdelningen.

Och jag tänkte nästan nostalgisera över tiden då man gjorde grejer för hand. Jobbade analogt, digitaliserade det sen. Men så kom jag att tänka på ett tvådagarsprojekt jag ägnade mig åt år 2015, som vid ett skede av processen såg ut såhär:

20150627_blomster

Det vill säga, min nuvarande header! Här har vi b, r, y och g.

En gång cybercitybo, alltid cybercitybo. Fast inser att min sajt antagligen borde ha hetat Lin’s Cyber Countryside istället. Being i slutändan a lantis and uppenbar naturtönt and all.

Förresten, är det bara jag som är gammalmodig som inte förstår grejen med att döpa bloggen efter sig själv? Alltså för det finns ju redan något med mitt namn som spelar en ganska avgörande roll i mitt liv, så att säga. Jag tycker det skulle kännas svinkonstigt att den här bloggen hette Linnea Portin. Det är ju jag? Och nån kvinna i Uppsala som jag hittat på FB. Är HON min blogg? Kan hon bli? Linnea Portin (fast den andra i Uppsala) skulle den i så fall heta. Lite frestad ändå.

Skära dagbok

dagbok1991pask_001

Jag kom verkligen inte ihåg att påsken någonsin hade varit så hajpad att den skulle ha fått mig att skriva dess namn i bokstäver som täcker ett dussin rader, men där ser vi, min dagboksanteckning från år 1991 är här för att påminna mig om att jodå, så var det faktiskt. Förbluffande vid första ögonkastet, men kom sen på att det förstås handlade om att gå påskhäxa och således tigga till sig en kaffepanna full av snask. Såklart. SNASK.

dagbok1991pask_002

Anteckningen på följande uppslag påminde mig vidare om att den här påsken inte var någon vanlig påsk utan min granne och jag skulle dessutom klä ut oss till påskharar på kvällen. Jag hade någon föreställning om att vi skulle se precis ut som riktiga harar och att vi som två små grå klumpar skulle hoppa fram över de leriga åkrarna med sitt tunna snötäcke, och vi skulle bara låta folk i byn skymta oss korta stunder, och detta skulle då vara ett spratt vi spelade dem.

De skulle gå hem och berätta ”Jag såg två harar” och jag och min kompis skulle kunna fnissa förnöjt där vi låg ihopkrupna i ett dike, fast vi förstås inte skulle höra det. Men vi skulle liksom bara veta. Gud så sprallig jag blev då jag tänkte på den där påsklördagskvällen! Jag minns det så väl, hur jag tänkt mig att det skulle vara.

Men på följande sida dagboken lite sorglig då jag berättat ”Det blev inga påsk-harar”. Våra planer blev aldrig blev av eftersom att min granne hade fått besök av sin kusin. Sånt som händer, men jag kände mig försummad. Sånt som också händer. Det jag reagerar på i vuxen ålder är att ”Jag blev sårad arg” avslutar inlägget. Vid något skede, då jag korrigerat stavfel eftersom jag redan som barn verkar ha stört mig på dem, hade jag strukit över det ursprungliga ”sårad” och istället fyllt i ”arg”. Som att det gjorde mig tuffare och mindre övergiven än jag hade känt mig då.

Helt klart var det stoltheten som ljög, men märkligt det där ändå. Varför var det så skamligt att känna sig besviken över att känna sig utanför? Varför är det fortfarande, egentligen? Fast nu kamouflerar vi det där stinget med obekymrad glättighet istället. ”Vilken kul fest det såg ut som!”. Sanningen är ju att det är en ledsam sak, inte förarglig eller ovidkommande, att känna sig åsidosatt. Det är ensamt.


Äh jaja, det var dagens feel good-inlägg det då. Ses vi på Blåkulla? Har hört rykten på byn att det ska finnas harar där.

Tapp-tapp-tapp-tapp padadadaada

charlottalinneadans

Min mamma skickade denna bild åt mig i förmiddags. Hon hade torkat damm i min systers bokhylla då bilden trillade ur ett album. Den är så oerhört fredagsfestlig! Och liksom bestämd i riktningen. Hör ni tangotakten i bakgrunden? Tapp-tapp-tapp-tapp – padadadaada – tapp-tapp-tapp-tapp. Precis så vill jag stega in i februari.

Jag spår förresten år 2018 blir året då unga vuxna helt oironiskt (men rätt blödigt) börjar lyssna på finsk tango. Starkt, nostalgiskt, mysigt och äkta, en sådan känsla kommer det att förmedla. Ledord: Sympatisk sisu. Så mitt helgtips är att skynda er ut och fynda Olavi Virta-vinyler på loppis innan nån annan hinner före!