barn – naleis nätt

Godnatt måne, godnatt tick-tack-tick-tack, godnatt hah

Det har blivit ganska sent innan jag kommer in till sovrummet, och då sitter Dag redan i sängen och bläddrar i Goodnight Moon. Det är den boken vi läst de senaste kvällarna, han tycker om den och jag med. Jag direktöversätter till svenska och det mesta som på engelska går på rim går förlorat, men det gör inget. Den håller ändå.

Jag läste nånstans om the quiet old lady whispering hush, att barnen behöver inte veta mer än så. Som vuxen kanske man frågar sig, är hon kaninens mamma? Mormor? En nanny? Men barnen vet vem hon är, hon är the quiet old lady whispering hush. En morgon förra veckan när jag förde Dag till dagis var det en annan kvinna som tog emot honom, inte en av de vanliga tre, men han gick rakt fram till henne och lät sig lyftas över grinden. Sitta i hennes famn. Något avvaktande, men villigt. Hon var kvinnan som tog emot honom på dagis. Det var kanske allt han behövde veta.

Tillbaka till nattningen. Jag sätter mig i sängen och Dag tittar på mig, liksom intensivt, och vickar sitt pekfinger av och an medan han säger ”tick tack tick tack”. Det betyder klocka. ”Ja, det är sent nu”, säger jag. Han gör ett av sina jakande läten som låter ungefär ”hah”. Han kurar ihop sig vid min sida, lutar sitt huvud mot min arm. Jag håller i Goodnight Moon och frågar ”Ska vi läsa den här boken nu?”, men då tar han tag i den och sätter bestämt bort den bredvid oss i sängen. ”Vill du bara amma?” frågar jag. ”Hah. Tick tack tick tack” säger han och tittar igen med sin menande blick. Fingret vickar. ”Ja, klockan är så mycket nu. Du är trött och vill bara amma och sova” säger jag. ”Hah” säger han förnöjt, som för att säga ”det var just precis så jag menade, tänk att du förstod det”.

Ibland verkar bebisar så lättade när vi vuxna förstår. Det måste vara en pärs att gå omkring och försöka kommunicera utan att vara flytande i något språk, inget som någon annan är flytande i alla fall. Föreställer jag mig, men kanske är det mer så att det blir en djup glädje när de istället gör sig förstådda. Når fram. Grundtrygga, grundglada.

”Vi läser boken imorgon istället” säger jag. Han instämmer med en sömnig, glad suck. ”Hah”.

Veckoändan 6

Barnen är sjuka i olika åkommor och jag tvättar mina händer så ofta och noggrannt att de är torra och nariga fast jag smörjer dem fyrtiosju gånger om dagen. I skrivande stund sover Dag ute på balkongen och Blenda slappar i sitt rum med min gamla surfplatta. I går lyckades jag lura henne till att sova tupplur och jag vet inte när det skulle ha hänt sist. Jag var oerhört mallig över detta hela dagen.

Ingen sover än så länge i övervåningen på sängen, den används som lekyta, men tanken är förstås att båda barnen så småningom ska sova i sängen. Då ska också en stege skruvas på den. Jag kommer dock sakna morgnarna med Dag när det väl händer. Han kommer över till vår säng runt 5-snåret för det mesta och sen sover vi vidare tills 7-tiden. Då brukar han väcka mig, ”mämmä, mämmä!”, ta min hand och dra upp mig. Ibland vill han gosa och mysa, kramas. Låtsas att han ser spöken, peka mot dörren och säga ”uuuooooo” och låtsas bli rädd. Om jag låtsas bli rädd pajar han mig, försöker trösta, men skrattar och vet att det är lek. I morse sov han till 8 och då han vaknade gick både Blenda och jag in till honom och sen låg vi i sängen alla tre en stund. Blenda hade med sig en liten molnlampa hon haft sen hon var bebis, och hon hade väntat på den stunden sen hon vaknat själv. Planerat den, vetat att det skulle bli mys. Gott initiativtagande.

Alfred är bortrest sen i går förmiddags, jag har känningar om att jag också håller på att bli sjuk (håller tummarna för förkylningen istället för magsjukan i såna fall) och det är lite slitsamt men också mysigt att vara bara vi tre. När jag lagar mat får de se på tv och varje gång tänker jag på arketypen husmodern som har en unge på höften och en annan hängande i kjolsfållen och ännu ett par lekande på golvet förstås precis där hon ska gå av och an, kanske ännu nån som sitter i kökssoffan och pratar på om sitt, och jag förstår inte varför hon ser lugn ut, behärskad, van. Eller är det härdad. Utzonad. PTSD-disassocierad. Ha ha. Nä, hon verkar inte ha några problem med distraktioner, avbrott och vad de kan göra med stressnivåerna. Jag är inte likadan.

Jag borde på tal om duktiga mödrar hitta på något annat för Blenda att göra nu, men jag känner mig för matt. Jag vill bara sitta här. Dricka kaffe. Samla lite ork i nån minut till eller tio. Skriva ett inlägg jag får så lov att acceptera att jag ska publicera som halvklart om jag någonsin ska publicera det. Så många ”halvklara” inlägg i utkastmappen. Åh det är så onödigt. Vem bryr sig om färdiga slut i det stora he

Dag Peter

Så kom en Dag en kväll i maj. Det var i fredags, datumet var 21-05-21 och klockan 19:39. Ögonen blå, kalufsen askblond, likheten i allmänhet sin fars men munnen portinsk.

Den kvällen känns som så länge sedan, utan att något egentligen har hunnit hända sedan dess. Vi två kom hem från bb i måndags och jag har tillbringat i går och i dag i ett migräntöcken. Ändå har det varit mysigt. Och likväl har ju världen förändrats, trots att så litet skett, den navigeras ännu en aning mer annorlunda än förut. Livet har förvandlats med en pytteliten jättedetalj i grunden. Vi är fyra nu. En hel fyrapersoners-och-tvåkatters-familj. Vi har längtat. Den känns hel.

God natt Dag. Jag hör dig söka mig nu, som du ofta gör under nattens minsta små timmar, och jag är strax där. Alltid där.

Vi ses

Nästa år kommer bli annorlunda. Jag menar dels rent generellt men också för att 2021 för med sig en klar förändring för oss i detta hem och denna familj. Förutsatt att allt fortsätter åt samma håll som vissa undersökningar pekar på. Som till exempel denna:

Japp! Det visade sig vara ganska lätt att undanhålla en graviditet under en tidsperiod av pandemi och årstid för bylsiga tröjor. Det har funnits att dölja i, om vi säger så. Särskilt mer enkelt eftersom jag dessutom fått må helt bra, det mest påtagliga bieffekten en väldig tröttma, och inte känt något behov av att terapiblogga om det (som sist). Denna gång vet jag ungefär vad jag har framför mig och jag slipper skräcken att livet så drastiskt ska förändras — det har det ju redan gjort. Barn heter dessutom samma sak i plural som i singular, symboliskt nog. Nu är jag plötsligt redan halvvägs. I vår beräknas vi bli fyra i familjen!

Blenda Mo

Varelsen som väntade så med att kläckas var en liten kråka, vår Blenda Mo. I lördags, på det oförskämt snygga datumet 07-10-17, så blev hon född på kvällen klockan 21:28. För en dryg timme sedan blev hon alltså två dygn gammal och på bilden ovanför var hon ganska exakt aderton timmar och trettio minuter.

Förlossningen då? Jag kan inte begripa hur något kan vara så outhärdligt och överjävligt, och ändå i slutändan kännas som att det kan bli okej. Att vara så jävla livrädd och vettskrämd och ändå pressas genom det där beckmörkret. Och att komma ut ur det och tvingas, lika som det där nakna barnet, att bara ligga där och dra in luft i lungorna och sedan trycka ut den igen. Luft som både väcker en och lugnar en. Att vara chockad över så många saker och märka att det man förväntade sig bli trauman tycks genomgå en metamorfos till häpnad, och känna häpnad över det med.

Vi är ännu på BB alla tre. Alfred gör ett par hembesök om dagen för att ta hand om katterna. I morgon åker vi förhoppningsvis hem till dem, jag saknar dem så. Jag vill knyta ihop vår lilla familj.

Det är svårt att förstå att detta jag har här är verkligt, men jag känner mig redo att låta det sjunka in. Jag är inte längre lika rädd för resten av livet. Det har nästan börjat nu och nu när jag träffat vem jag ska dela framtiden med så känns den inte längre lika otrygg.