urtica dioica

Stil & syssla

Maggie kom med en iakttagelse ur mitt förra inlägg som fick mig att skratta högt och känna mig som en betydligt större nöt än vad jag trodde att jag var. Jag hade citationstecken-förklarat-citationstecken en bukett med nässlor på min säng med orden ”skannade bl.a. nässlorna — har alltså inte som vana att plocka buketter med sådana för att förvara på min säng” och som en påminnelse om att andra personer existerar utanför min hjärna och att personerna utanför kan vara rimliga sådana, till skillnad från mig i den där stunden, så säger Maggie, mycket riktigt, ”Som om nässelbuketter på sängen är det konstiga, inte det att du skanna nässlor!”. Haha. HAHA. Fan. Point taken, att skanna nässlor hör eventuellt inte till folks standardhobbyer heller, antar jag.

Men t.ex. sådär kan det se ut då en gjort det i alla fall.

Tänker att det är ganska lustigt hur en bara pysslar på med sitt eget och det känns så vanligt och självklart för en själv att tanken att det inte skulle vara likadant för alla andra slår en inte alls. Att det är något främmande med att plocka nässlor och sätta dem på sängen, det kan jag se, men att jag gjort det för att skanna dem tycker jag förklarar situationen fullständigt. Eh, det kanske är ungefär så de där personerna i foliehattar också känner…? Typ ”Det må vara lite märkligt att jag klätt in mitt huvud i aluminiumfolie men jag menar hallå, kan du läsa mina tankar nu va? Nä precis.”

sovmorgonar & godnattsagor

Ditt & datt

IMG_5490

Jag fyndade en buteljgrön, hellång morgonrock i velour (sammetsartad trikå) av det fantastiska märket Finnwear för några veckor sen, minns inte om den kostade en eller två euro men oavsett så var det en struntsumma. Den är i toppskick och har blivit min standardoutfit under helgerna (och extra sömniga vardagskvällar), har på mig den även i skrivande stund.

IMG_5596

På tal om morgonar, här är en nyvaken Jim förra helgen. Vi sov i en stuga i Katternö.

IMG_5644

Couscous sov på min säng. Jag hade placerat honom (samt Esmeralda och Caspian) där kvällen innan, och tydligen tillfreds med den platsen så låg han kvar där i typ femton timmar eller något ditåt. Knäpp katt. Han spann högljutt och vältrade sig förnöjt när han fick sällskap. Han sov ostört förbi en lång skanningssession (skannade bl.a. nässlorna — har alltså inte som vana att plocka buketter med sådana för att förvara på min säng) trots att skannern också var placerad på sängen.

Var rekordtrött igår kväll och jag vet inte när jag gick och lade mig men det måste ha varit tidigt för att vara fredag. Jag vaknade flera gånger innan jag steg upp idag, varje gång tänkte jag ”Sov när du får sova, sov när du kan sova”, och det gjorde jag. Jag hade den där känslan att jag sovit tills eftermiddagen när jag väl gick med på att vakna på riktigt, men klockan var bara runt tio. Det här skulle annars vara toppen men jag känner mig ändå som att jag jag med sovit i femton timmar; med andra ord har jag har en huvudvärk som inte lättar trots koffein och acetylsalicylsyra. Typiskt.

Har lyssnat på en del ljudböcker på jobbet, först lyssnade jag klart på alla Harry Potter-böcker inlästa av Stephen Fry — ett projekt jag började på nångång ifjol men sen kom av mig med, lika så bra det eftersom det passade utmärkt som jobblyssning. Efter de var avklarade tänkte jag att jag väl borde fortsätta lyssna på böcker, i.o.m. att jag i princip aldrig läser några längre, och kanske just därför har jag haft svårt att veta vilka jag ska välja. Har liksom glömt vilka slags böcker jag brukar gilla. När jag var yngre läste jag alltid i sängen innan jag somnade men nu för tiden är det tv-serier som är mina godnattsagor. (Tv kräver ytterst lite koncentration och är således mera avslappnande. Böcker måste en ju alltid lägga ner nångång dessutom och då ligger en där med tankarna. Serier kan en somna till, och datorn somnar en stund efter.) Jag känner mig oftast för rastlös för att läsa, som att jag inte hade tid, vilket är hur korkat som helst för att läsa böcker är förstås ett tusen gånger bättre tidsfördriv än att spela Papa Pear Saga på FB. Ändå är det precis det senare jag gör. Är sjukt nöjd med att ha ett jobb som är främst visuellt så att jag kan ägna hörseln och del av hjärnan åt att lyssna på böcker — insuper antagligen inte lika mycket av dem som jag hade gjort om jag läst dem i allsköns ro, men let’s be real, jag hade troligen inte läst dem ändå, jag hade bara ”tänkt läsa” dem och istället spelat PPS.

Jag har främst varit ute efter framför allt underhållande böcker att lyssna på i.om. att jag förstås gärna vill att arbetsdagen ska kännas roligare. Böckerna får alltså inte vara alltför krävande eller tunga för då kommer jag inte kunna hänga med i dem, i.o.m. att jag jobbar under tiden. Har hittills, förutom HP-böckerna då, lyssnat på Tina Feys Bossypants läst av Fey själv, Sylvia Plaths The Bell Jar läst av Maggie Gyllenhaal som gjorde ett underbart jobb med det (blev lite tjejkär i henne), F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby läst av Frank Muller som Jim tycker att hade en fantastisk berättarröst (han har också lyssnat på samma) — jag gillade också Muller men inte lika mycket som Jim gjorde tror jag, och igår började jag på Dan Browns Inferno läst av Paul Michael — verkar i övrigt helt okej men den italienska accentrösten han slår till med på åtminstone en karaktär känns löjlig. Var och är lite tveksamt inställd till Inferno men jag är en av de som fortsättningsvis uppskattar The Da Vinci Code trots att de flesta tycks ställa sig avogt till den numera…? Har också läst Digital Fortress och Angels & Demons, speciellt den senare lämnade inget kvarstående intryck direkt men jag tyckte i alla fall då när jag läste dem att de var underhållande och ärligt talat räcker det för mig. Det är mer givande med böcker som lämnar i minnet, förstås, men spänning och/eller underhållning för stunden duger som substitut.

Jag har en svag punkt för hela den där symbolik/kryptografi/konsthistoria-röran och tycker allt sådan är hemskt fascinerande och spännande, men ändå är det något med Brown som onekligen känns, i brist på bättre ord, ”fulkultur”- och ”guilty pleasure”-artat. Fast jag försöker att inte kategorisera saker på sånt vis så kommer jag inte ifrån det. När jag igår satt och lyssnade på Inferno så slog det mig att Brown antagligen är bättre historiepåhittare än historieberättare. (Har stundvid funderat på samma sak angående Rowling också, fast det känns hädiskt. Blev bara så trött på hennes upprepningar, t.ex. ”screwed up his/her eyes” måste ju stackars Fry ha fått läsa upp cirka tjugo gånger per bok.) Men jag beundrar talangen att kunna hitta på en historia betydligt mer än att kunna förmedla en, så det är definitivt inte något jag menar som en speciellt dålig sak. Språket (i Browns Inferno då) tycker jag att hittills varit lite förutsägbart emellanåt, liksom klyshigt, men mest stör jag mig på sättet han skriver kvinnokaraktärer, som känns blasé. De kvinnliga huvudpersonerna är alltid väldigt intelligenta och begåvade och det är kul, såklart, men så måste de också alltid vara vackra. Han försöker variera och beskriva dessa naturliga skönheter på olika kreativa sätt men jag kunde inte annat än himla med ögonen då han gick in på doktor Siennas Brooks hy, så perfekt och fri från ojämnheter förutom ett litet födelsemärke. Suck. Önskar jag hade boken här så jag kunde citera, minns inte ordagrant. Nu är det en jättelång tid sen jag läste de andra böckerna men jag får starkt känslan av att de andra kvinnliga karaktärerna, de som inte besitter huvudrollerna alltså, oftast spelar rollen av någon slags hemlighetshållare, en kod som ska knäckas, med influenser av ”magical negro”-arketypen. Menmen. Ska väl inte uttala mig alltför negativt, har bara lyssnat på ett fåtal Inferno-kapitel än så länge, och trots att jag irriterat mig på ett par grejer så är jag också redan ganska hooked. Typ: Måste inte veta hur den utspelar sig, men är jäkligt nyfiken.

I alla fall. Har nån boktips på lager så får hen gärna dela med sig! Gud så nonchalant det där lät. Vad jag egentligen menar är: Snälla, gör det!

manning & mantila

Ditt & datt

Till dagens positiva hörde att jag noterade att Hufvudsstadsbladet modifierat sin artikel om att Manning identifierar som en kvinna så att de bytt pronomen (från han till hon) eller omformulerat texten så att hon benämns könsneutralt genom att använda sig av namnet. I Svenska Yles artikel om samma grej kunde jag också glatt notera att de korrigerat sina texter, innan hade de uttryckt sig så beklagligt som att i en bildtext för ett foto på Chelsea Manning som bar smink och peruk förklara att fotografiet föreställde Bradley Manning ”utklädd till kvinna”, och i brödtexten stod det såhär: ”Jag hoppas också att alla från och med i dag kallar mig vid mitt nya namn och hänvisar till mig med det feminina pronomenet, sägs det i hans uttalande.

Jag citerar inte det där för att kritisera, utan för att illustrera på vilket sätt det rapporterades om Manning i medier, antagligen över hela världen, när hon tog det offentliga steget från Bradley till Chelsea. Ett han eller hon dit kan verka som en liten petitess för de som aldrig genomgått eller velat genomgå en könskorrigering, men för någon som uttryckligen säger ”Jag hoppas att alla hänvisar till mig med det feminina pronomenet” samt ”Jag är kvinna”, så säger det ganska mycket att folk fortsätter med att hänvisa till henne som en man, en han. Många nyhetssajter rubricerade dessa artiklar i stil med ”Bradley Manning says he wants to be a woman”, och det där att hålla fast vid att Manning är en man i såna rapporter är som att mellan raderna säga ”Synd för dig, Bradley, för du KAN inte, du FÅR inte, VI TILLÅTER det inte!”. Det här är respektlöst. Och det uppfattar många människor, och/eller våra undermedvetanden. Det meddelar åt oss att det är såhär transsexuella ska bemötas. De är inte värdiga mer respekt än så. Det sprider transfobi, alltså.

Så när jag ser att nyhetssajter i Svenskfinland korrigerat sina texter för att tillgodose en transsexuell persons berättigade förfrågningar, så är det något som i en utopi vore självklart, men som gör mig väldigt glad i nuet.

Dagens negativa var Mantilas ordbajseri och försvar av det (även det ordbajseri). Först skrev han såhär ”Informationsläckan Bradley Manning vill bli kvinna. Det är inget under. Att tjalla har alltid varit kärringaktigt.”, och det blev förstås en grej av det i.o.m. att han valde att publicera denna reflektion invid sin ledare i den dagstidning han jobbar som chefredaktör för.

När Yle ställer frågor angående detta förklarar han ”Kvickheten, som jag fortfarande tycker var utmärkt, var inte något särskilt ställningstagande”. Han vidareutvecklar med påståendet att ”Minoriteter överbeskyddas från allt” och avslutar med ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget”. Säg det med mig, kära läsare: Ehh, va?

(Här ska jag dock övergå till att kritisera så om ni ogillar sånt kan ni skippa till slutet. Eller om ni känner att ni kommer få för er att läsa i en rasande ton och applicera den på mig. Det blir så fel då.)

Vi börjar med det faktumet att Manning inte ens får vara en kvinna, utan en kärring. Ämmä på finska, vilket i ordböckerna definieras som nedsättande. Då det gäller den svenska motsvarigheten ‘kärring’ så brukar folk gilla att påpeka att ordet faktiskt härstammar från ‘käring’, men det hjälper oss inte att komma bort från att i modern tid är ‘kärring’ oftast långt ifrån ett kärvänligt smeknamn på medlemmar av det kvinnliga könet. Vet inte hur pass vanligt det är att i finskan använda ämmä som något vänligt, eller varifrån det härstammar, men oavsett så är det valet av ord i samband med resten av Mantilas uttalande inte direkt något som allt-som-allt ger ett alltför strålande intryck av respekt och acceptans.

På tal om ordval, är det bara jag som tycker att ‘tjallare’ var märkligt? Det känns som att en kunde byta ut det mot ‘skvallerbytta-bing-bång’ i detta sammanhang, och det hade ändå hållit samma nivå.

Den s.k. ”kvickheten” är tyvärr inte speciellt kvick alls. Jag säger inte ”tyvärr” för att vara syrlig, utan för att jag verkligen tycker att det är beklagligt att såna där skämt är så vanliga att de är förutsägbara och därmed långt ifrån kvicka. Ett sådant där skämt drunknar i ett oändligt urgammalt hav med likadana eller liknande skämt som alla går ut på att förlöjliga kvinnor (och på samma gång oskadliggöra dem, behändigt nog); i just den här varianten är poängen att kvinnor är skvallerkärringar och generellt opålitliga. Ha ha. Mantilas skämt passar som hand i den handske som är den patriarkala strukturen, i.o.m. att hans ”kvickhet” framhäver män som de lojala, trovärdiga typerna, medan kvinnor helt enkelt är skrattretande dåliga på att upprätthålla sådana högaktningsfulla standarder. Som alla ju vet, enligt hans skämt.

”Inte något särskilt ställningstagande” säger Mantila om hans skojeri, och visst, det var kanske inte ett avsiktligt sådant, men här tycker jag vi har gått över gränsen från vad som kan räknas till ”bara på skoj”, när det han skrev så självklart ändå uttryckte Mantilas inställning till både transsexuella och kvinnor (och whistleblowers, antar jag) — och den är nödvändigtvis inte aktivt negativ, men mera respekterande sådana har en ju lyckligtvis sett.

Trots detta så kunde jag ännu gå med på att det var ett olyckligt och klantigt misstag, samtidigt som jag förstås inte tycker att det gäller som en ursäkt, men att det är i alla fall något. Sånt händer. Som Svenska Yles ursprungliga bildtext till fotot på kvinnan Chelsea Manning. Det kan reda upp sig och det kan bli ännu bättre efteråt. Jag begriper förvisso inte riktigt hur just detta kunde tryckas utan att nån insåg problematiken i det, men jag kan godta att ibland blir saker och ting jäkligt fel bara.

Men uppgivenheten infinner sig i och med slutdravlet om att ”Minoriteter överbeskyddas från allt”. Är detta de sanna färgerna vi glimtar? Jag vill ogärna tro det men det känns väldigt olyckligt och illavarslande att här har vi en kille som först driver med både kvinnor och transsexuella, båda två i varsin slags minoritetssituation (transsexuella betydligt mer än kvinnor, naturligtvis), och medan han till sitt försvar först hänvisar till ”skoj” som orsak till hans driveri, så tycks han övergå till ett aningen obehagligt allvar i slutklämmen. Med ord som låter förbittrade och missunnsamma, så framstår det som att Mantila kunde anse att andra överbeskyddar transsexuella, och därför kan de sparkas på för att jämna ut det lite.

Nä, transsexuella överbeskyddas verkligen inte. Inte andra minoritetsgrupper heller. Det gör många ”kvickheter” utmärka exempel på.

Ironin i att säga ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget” förresten. 1) Kanske det är nån annan som inte har koll? 2) Vilka rådande omständigheter? Att någon uttryckte sig väldigt problematiskt, till på köpet i ett problematiskt sammanhang? Det är väl inte bara några ”rådande omständigheter” som ska ogiltigförklara hela grejen, det är ju DE som ÄR den! 3) Mantila jobbar som chefredaktör. Jag skulle förmoda att precis det vad han vill att folk ska göra är ta åt sig av det han säger, men om det är så som han får det att låta det motsatta han eftersträvar så har han ett ganska avantgardistiskt men säkerligen i längden effektivt sätt att åstadkomma det.

Det där sista uttalandet var det jag blev mest störd på, faktiskt. De andra fraserna tappade jag hakan över men då jag nådde den sista bet jag bistert ihop. Kanske nog för att jag blev lite provocerad av och frustrerad på det obstinata defensiva i det, men också för att han i samma mening igen lyckades uttrycka en bristande respekt för en förtryckt grupp människor och i samma veva sprida mer transfobi enligt ”ej värda respekt”-principen. Som om det där skämtet inte räckte till.

TL;DR: Jag gillar när folk korrigerar sina misstag istället för att försvara och förvärra dem.

nu lyser månen klar och kall

Ditt & datt

20130822_maane_001

Lördagsnatt och jag rensar bland bilder av spökmånen för några nätter sen.

20130822_maane_002

Under medeltiden var den allmänna uppfattningen att månen var en kall himlakropp, till skillnad från solen som var en varm då, och att nattens kyla dels berodde på månen. Vissa nätter känns det helt förståeligt varför.

Ser fram emot hösten, vill ligga under en filt och se på filmer, gärna skräckisar medan det stormar utanför. Har tillbringat dagen i Katternö och där var det varmt, då jag har suttit ute på terrassen har jag börjat känna mig överhettningsyr av solskenet så jag flytt inomhus till den svala skuggan och har känt att jag fått nog av sommaren. Ändå, när jag åkte därifrån, kändes det lite bitterljuvt för jag vet att det var de sista sommardagarna ute på landet för det här året och nu har jag en lång period av kyla och mörker framför mig. Det sägs att det är mörkret som tär på ens psyke men ibland undrar jag om det inte är kylan ändå.

Vi åkte på Juthbackamarknaden igår, jag och Jim, det blev så kallt och vi blev så trötta att vi inte ens gick igenom hela, vi åkte hem till mina föräldrar och sov i ena stugan och tanken var att vi skulle åka förbi marknaden idag igen på väg tillbaka till Vasa, men det blev aldrig av. Vi gjorde inga fynd i år, jag blev lite sugen på en Zenitkamera som jag ännu i förmiddags funderade på att kanske inhandla, men dels är jag medveten om att jag verkligen inte behöver ännu en analog 70-talskamera, och dels så gläntade äntligen vår kreativitetspropp och vi tillbringade istället eftermiddagen med att fota, scanna och sånt, kändes roligare än att åka till marknaden. Ändamålet för vår kreativitetssession var förstås Jims nya album som har varit på väg att släppas en lång tid nu. Kanske snart händer det alltså. Dagen har känts förvånande produktiv och på något vis fullföljande. Jag har lagt fram en idé och vi har direkt gått ut för att förverkliga den, iklädd underkjol, t-shirt, stickade sockor och tofflor och med en stor kaffemugg i handen har jag lämnat gårdsplanen, jag har gjort mat på ärtskidor och tomater som jag hämtat från grönsaksland och växthus, från busken utanför stugan åt vi svarta vinbär som en minifrukost då vi precis hade vaknat, jag har haft mycket kvalitetstid med alla tre katter varav samtliga har varit spektakulärt kärvänliga; det är sånt här jag gillar med landet. Vardagen innehåller mer där, för såna som jag.

Under bilfärden på väg hit var jag så trött att jag ett flertal gånger kom på mig själv med att fantisera om att få gå och lägga mig och hur himmelskt det skulle vara. Sen kommer vi fram och jag sitter ändå uppe i ett par timmar och stirrar på en alldeles för ljus skärm. Oerhört opålitligt av mig själv att göra så åt mig själv. Vet hut, jag.

jeppis pride och sånt

Ditt & datt

Ganska ofta översköljs jag av narcissistångesten och får dåligt samvete för att jag inte bloggar om Seriösa Ämnen nästan alls. Inför exakt vem det är jag drabbas av denna skuldkänsla vette gudarna (old ones and new) men vetskapen att antagligen ingen fäller varken tårar eller humör över min ytliga bloggstil är likväl inget som räddar situationen, om något resulterar det snarare i att jag till på köpet känner mig pinsam-dum och inte bara ytlig-dum. Brukar ibland tänka att jag är så plågsamt självmedveten men det är en sån där sak som ingen någonsin borde beklaga sig över för det är UNIVERSUMS LAG att då är självmedvetenhet en egenskap en definitivt inte besitter, och alla himlar med sina ögon åt en för evigt. I ärlighetens namn är jag nog snarare så osäkert självfixerad så till den mån att jag sjukligt ÄLTAR mig och min egen person och där ser vi — vi är tillbaka på narcissistångesten!

Men tillbaka till bloggandet istället: Till saken hör att jag känner att allt rusar förbi så snabbt. Till sanningen, å andra sidan, hör väl att jag är häpnadsväckande långsam — andra tycks ju hänga med. Jag, å andra sidan, funderar i några dagar på att säga något om Jeppis Pride som kunde fylla ett blogginlägg och inte en tweet, sen låter det swoosh sådär som då ett jetplan flyger förbi och ens huvud vrids automatiskt åt fel håll, åt det håll där ljudet är, inte där planet är som ju välkänt vid det skedet redan är långt förbi och du, din stackars snigelhjärna, hann inte alls med. (IT WENT OVER YOUR HEAD, kan vi skoja idiomatiskt och bokstavligt i den metaforen.) Och då har de flesta övergått till att prata om t.ex. hijabuppropet. Eller Ryssland. Eller Syrien. Eller Bradley Manning. Eller vad/vem som helst annat.

Samtidigt så känns det ofta poänglöst att blogga om saker en inte har något produktivt att tillföra. Jag hamnade däremot in i en evighetslång diskussion om Jeppis Pride på FB som jag tänkte att jag kunde copy&pastea lite grejs från men hela tråden har sedermera raderats. Jag stöder förstås Jeppis Pride och hoppas på att delta och önskar att det bidrar till ett mera öppensinnat samhälle — singlar inte ut Jakobstad som motsatsen, tvärtom tror jag, fullkomligt generaliserande från min åskådarbalkong, att alla städer och orter i Finland skulle gynnas av ökad medmänsklig välvilja. Tror detta kan vara en universell regel, faktiskt.

jeppisregnbaage

Jag tweetade om detta innan och fast jag inte ännu har något produktivt att tillägga så tycker jag ändå att det tåls att upprepas (och utvecklas och genomgås gång på gång på gång på gång och att det egentligen är viktigt att det är precis det som görs också, som alltid när det handlar om att upprätthålla och/eller etablera mänskliga rättigheter), i.o.m. att en del personer har så svårt att förstå detta: Vi uppfostrar nya generationer. Andras ungar är alltid någons barn. Och att vägra acceptera harmlösa olikheter är så satans korkat. Samtidigt som det var mycket skriverier om Jeppis Pride så var det terminstart för grundskolorna i Finland och som vanligt var mobbning på tapeten. ”Vi måste motverka mobbning!” ropade många vuxna, speciellt de med barn i skolåldern, och så gott som alla övriga vuxna och många barn var även de överens om den saken. Det vore fint om mobbningen fick ett slut, såklart.

Samtidigt, i ett annat hörn av verkligheten, säger vuxna individer saker som ”Hör inte hemma i en idyll” följt av ”Förstår de inte att folk med en moralisk kompass tar illa vid sig?” (jag har ännu en dålig nyhet åt dig: din kompass är trasig), eller ”I bibeln står det tydligt man och kvinna och inte kvinna o kvinna eller man o man.. Och när den här pride kommer då ska mina barn inte vara i stan”, och ”Normala mänskor springer inte och strippar på gator och torg” (”””Normala”””), eller varför inte det utomordentligt trollstinkande (som jag dessvärre tror att likväl kan vara någon patetisk liten missnöjd amöbalorts riktiga åsikt): ”Homosexualitet borde förbjudas här i landet som i Ryssland!. Ryssland är en föredöme i vårt land om homosexualitet”. Och så vidare.

Ja, hur var det nu med den där mobbningen? Vad var det vi skulle göra med den?

Ifall nån missat kopplingen jag syftar på (förvisso inte något jag tror att nån av de som brukar läsa den här bloggen, främst de jag känner, skulle missa) så är den alltså denna: Mobbning & pridefestival tycks vara på allas läppar — men inte konstigt att mobbning förekommer bland barn då olikheter bemöts så avogt av vuxna.

Tänker att egentligen är ekvationen mycket enkel. Endera så väljer jag att vara en mobbare, eller så väljer jag att inte vara en utomordentligt avskyvärd person. Tänker också att även valet är mycket enkelt.

I övrigt så ska ju alltså Jeppis Pride diskuteras på Obs debatt ikväll, kl 19:55 finsk tid. (Min kompis Ellen som varit med och dragit igång paraden kommer dessvärre inte vara där, men jag är mycket stolt över henne och vill därför inte missa chansen att skryta med vår vänskap så det är vad jag klämmer in här, och om det nu är så att det belönar mig lite extra street creds, so be it!)

Jag hade fler tankar men de försvann. Det ska också tilläggas, angående bloggandet, att vetenskapliga undersökningar har visat att jag i princip inte kan fungera i ett rum där någon samexisterar, åtminstone inte om dessa individer på något vis uppmärksammar mig om antydningar till att mänsklig existens utöver min egen finns till i samma rum. Att koncentrera mig på att tänka när Jim sitter mitt emot mig och frenetiskt skjuter bad guys genom att klicka på ALLA KNAPPAR på både tangentbord och mus i en oändlig cykel som i genomsnitt varar 0,7 sekunder per varv, är omöjligt. Jag är oftast också överjävligt trött också, för trött för att lyckas producera en sammanhängande tanke, men idag försov jag mig en timme så YAY FÖR DIG, SNIGELHJÄRNAN! Har förresten förflyttat mig till soffan, kamouflerar Jims klickljud med kanalen Indie Classics på tvn, ska snart byta över till Yle Fem, och det tycker jag ni ska med! På Twitter är det hashtaggen #yleobs som gäller. Förstår inte ännu riktigt vad det finns att ”debatteras”, liksom, kan inte komma på ett enda sakligt, konkret motargument motståndarsidan kunde tänkas komma med, men det visar sig kanske!

mitt i naturen, tre månader innan

Färd & fest

Tittade igenom mina opublicerade bilder och hittade några som var tagna för precis tre månader sen, den adertonde maj. Så idag, den adertonde augusti, kändes förstås som ett lämpligt datum att se till att deras publikationsstatus förändras.

20130518_birdy

Ute i skogen bakom min hemgård fick vi syn på ett pyttelitet småfågelkranie, ni får en uppfattning om hur litet det var om ni jämför med granbarren på bilden. Det låg en del fjädrar i närheten också, mestadels gråa.

20130518_jim_00120130518_jim_002

Här ser vi först en tapper Jim som försöker ta sig ur skogen och sedan en segerrik Jim efter att han lyckats med utmaningen.

20130518_esmeralda_00120130518_esmeralda_002

Esmeralda tvättade sig i kvällssolen på verandan till stugan vi bodde i då.

20130518_caspian_00120130518_caspian_00220130518_caspian_003

Följande dag förföljde jag Caspian då han tog stora kliv över gräsmattan och lade sig ner för att tupplura i skuggan. Det ser så skönt ut att jag blir riktigt avundsjuk. (Är trött.)

20130518_poppel20130518_stuga

Jag förevigade små poppellöv medan Jim talade i telefon ute på stugverandan.

20130518_couscous_00120130518_couscous_00220130518_couscous_003
Couscous, i sin tur, hade vilopaus på verandan till den andra stugan.

20130518_tulpaner

Och tulpanerna blommade men höll på att sluta sig tills natten.

Bättre sent (och fåordigt) än aldrig, tänker jag.

13 years later and we still don’t know who let the dogs out

Ditt & datt

20130817_hund_00120130817_hund_00220130817_hund_003

Träffade en ytterst fin hund igår natt ute på stan, som först verkade aningen skeptisk till mig men sen fattade tycke. Strax efter att jag tagit de här bilderna kom han fram till mig och gav mig en blöt puss. Oerhört magnifikt jättetrevligt, tyckte jag, kattmänniska till trots. Uppfattade varken namn på hund eller matte men den senare av dem frågade mig om jag var van med hundar och jag sa att det är jag absolut inte, och det tyckte hon att var förvånande, eftersom hon tyckte att hennes hund verkade mer-än-vanligt förtjust i mig. YEAH! Är ännu mallig!

P.S. We’re up all night ‘til the sun
We’re up all night to pet some
We’re up all night for good fun
We’re up all night to pet puppies

migraine in the membrane (MIGRAINE IN THE BRAIN)

Ditt & datt

20130816_aj

Har tillbringat merparten av kvällen i sängen och jag är inne på andra dagen med migrän, vilket illustreras i gifen här ovanför med hjälp av de avancerade specialeffekterna i mitt uppenbarligen telepatiskt begåvade webbkameraprogram som helt automatiskt lyckades lokalisera mitt smärtområde nästan på centimetern. (Egentligen sträcker det sig längre fram också, bakom vänstra ögonbrynet och ut mot tinningen.) Idag hade migränen åtminstone den goda smaken att inte infinna sig direkt från att jag vaknade, istället valde den att ruva i närheten och ibland göra varnande små pulseringar som t.ex. då jag gick i trapporna upp till jobbet eller när asfaltslukten från takläggningen på huset bredvid sipprade in genom fönstret eller när nån i min närhet talade lite mer högljutt än med en mjuk viskning, och varje gång förvandlades jag i sinnet och i magkänslan till en orolig igelkott som ynkade nejnejnejnej. Det kan en tycka att låter mindre roligt och typ som psykologisk terror light men till historien hör också att igår var migränen med mig ända från att jag vaknade tills att jag gick och lade mig, och vet ni vad? Det var inte heller kul.

Vet förresten inte om membranet har någon koppling till migrän men likväl har den där Cypress Hill-refrängen med en liten variation på lyriken hållit sig stadigt kvar i mitt huvud hela dagen, mycket likt värken alltså. Nån som vet och kan och känner sig manad får gärna berätta var migränen fäster sig så jag vet vilka delar jag ska göra mig av med ASAP.

Återigen är jag en sån muntergök. Jag mår alltså bättre nu men lite trött har jag ju trots det hunnit bli på detta onödiga lidande som jag också upplever som jäkligt obefogat och ofta också ORÄTTVIST!! (← Samma ton som ordet skreks i gräl med familjemedlemmar under lågstadietider.) Näe, det hamnar på ute-listan det här. F- would not recommend.

dagens, nej, stryk det – årets humortopp

Ditt & datt

Ni kan aldrig gissa vad jag hittade på loppis idag. Men jag ska berätta: EN KITTEL! Fattar ni? För mina häxbrygder! HIHI! ROFLMAO et.c.

20130814_omglolkittel

Kan ni tro det?! Nej gud jag vet, helt ofattbart!! ÅH TOKLOL!!

Jaa vejtniseja så lyckat.

Seriously though, inte en chans att jag hade kunnat motstå den. Är löjligt nöjd och den gör en fin liten smyckesförvaringspryl den här gjutjärnsminiatyrkitteln.

bla bla, trött, bla bla, frusen, bla bla /jäkligt spännande person

Ditt & datt

Ständigt denna trötthet. Har inte vant mig med att jobba ännu, är bara pigg ungefär där mellan tio på förmiddagarna och tre på eftermiddagarna och före och efter det befinner jag mig i ett sömnigt vakuum. Trots att jag för det mesta sover tillräckligt känner jag mig ändå utmattad tills helgerna och då sover jag lite mer, men inte på något vis för mycket, vilket ändå bara resulterar i att jag är huvudvärkig och dåsig och trött. Och missnöjd. Framför allt missnöjd. Det här är inte ett klagomål på jobbet, förresten, utan på hur illa min kropp hanterar situationen. Tror jag lider av järnbrist, insåg jag nyss, och känner mig dum för att jag inte fattat det tidigare. Jag bär de karaktäristiskt fysiska symptomen, blek och hålögd, men det avslöjar ytterst lite i.o.m. att så kunde jag i princip alltid beskrivas. (En gubbe på fest för ett par månader sen sa ”Jag har sett dig [under kvällens lopp] och funderat att hur kan man vara så mörk under ögonen?”, blev väldans irriterad på det här att kommentera någons utseende över huvud taget och på att jag reagerade som en typisk ”ung flicka” (alltså ”lilla gumman”-ish) så som äldre personer verkar tendera se mig, jag betedde mig så patetiskt att jag rabblade fram en ursäkt, ”Jag har bara sovit fyra timmar och varit vaken sen klockan fem i morse!”, m.a.o. typ ”Förlåt för att du måste se på mig! Jag vet att jag inte borde få synas bland folk!”, jag kände mig generad, kände mig ful, kände mig misslyckad, kände mig oändligt bortgjord, och sen var ögonblicket förbi och det tog ca tre sekunder men en evighet för länge för mig att inse hur dåligt det hela var och pafft kände jag bara MEN VA FAN?! Menmen. Sådär är det ibland.)

I alla fall, jag ska bli pigg lagom tills hösten då jag ändå inte kommer vilja göra annat än isolera mig inomhus p.g.a. rå, elak kyla som brukar härja här i Österbotten den årstiden. Kände av samma kyla igår, för övrigt, en sådan som griper tag om märgen och kyler ner den så att man känner sig som de där vattenpottarna ute på grusvägar kalla höstmorgonar, frusen på ytan, fast helt tvärtom, som att kölden kommer inifrån och att den sakta kommer sprida sig, varje natt kommer isen bli lite tjockare och sen en morgon när man ska trampa igenom isskorpan så håller den.

Så jag har börjat klä mig i tjocka yllekoftor, fluffiga angoratröjor och blivit sams med faktumet att hösten redan är på god väg, medan en stor portion av resten av stan tycks gå ut i t-shirt, men det tycker jag verkar vansinnigt. Även om också lite skönt, att inte behöva ångra det valet under huttring och tandhackning, vilket jag skulle. Fantiserar redan om att få börja använda stickade sockor.

#muntergök

Har ju varit ganska inne på 90-talsmodet en tid nu och nu har det också börjat innefatta just den här förkastliga stilen: stora, bylsiga tröjor som är alldeles för korta för att användas med leggings/treggings, men det gör jag likväl, främst p.g.a. bekvämlighet men också så har jag, ganska förvånat, noterat att jag börjat tänka att kanske det inte är så illa ändå. Funderar att kanske funkar det, kanske blir det coolt igen, kanske kommer alla den här hösten plötsligt att vilja se ut som en average soccer mom på skidsemester under tidigt 90-tal. Vem vet!

Det blir bara svårare och svårare att kategorisera dessa inlägg och svårare lär det bli för jag tänker att enda chansen jag har att upprätthålla nån form av bloggande är att röra mig längre bort ifrån bloggandet och mer mot dagboksantecknandet. I och för sig, varje gång jag skriver ner någon plan jag har angående bloggen (skittöntigt i sig) så brukar det gå helt tvärtom eller inte alls så jag borde inte men fan något måste jag ju skriva annars skulle det ju bli inget alls innan det blev inget alls. (Fast vid närmare eftertanke tänker jag att det hade varit lika bra, men YOLO!! Som ungdomarna säger.)