höstdagjämning

Ditt & datt

20130922_01

Caspian och Couscous.

20130922_02

Mörklila blommor som är ljusare på bilden än vad de egentligen är.

20130922_0420130922_03

Jag skulle ta bild på äpplena då linslusen Esmeralda bestämde att hon också skulle vara med.

20130922_0520130922_06

Övermogna äpplen.

20130922_07

Trolliusfrökapslar.

20130922_08

Nypon.

20130922_09

Vet inte vad den här blomman heter men den har fina, vaxartade blad.

20130922_1020130922_1120130922_12

Esmeralda, som ofta hänger med då jag går omkring på gården, linslusade lite mer.

Har en hjärngrötig och fåordig dag. Önskar att den inte var sådan. Skulle gärna Göra Något men det känns omöjligt. Söndagigaste söndagen på länge. Skulle det finnas en sport som hette extreme sundaying så skulle jag alltså slå alla rekord idag.

äppelträd

Ditt & datt

Gick förbi äppelträden tidigare idag och fick ett vagt minne av att jag visst tagit några bilder där ifjol. Och jo, mycket riktigt, det hade jag.

20120824_00120120824_00220120824_003

Ja-a. Där står jag och bär frukt då. Minns inte riktigt vad tanken ens var längre men jag förmodar att resultatet inte helt och hållet matchat den, i.o.m. att bilderna aldrig postats förut. Men jag är på ett höstligt humör inatt så de får va med till slut.

Något jag däremot minns är att jag avskydde hur det där nagellacket såg ut på bild mot mina aningen rödfrusna fingrar. Gör det fortfarande också.

caspfjantn

Ditt & datt

20130920_lc

Jag och Jim kattvaktar i helgen, Caspian kom och mötte oss ute på gården då vi anlände. Han ville absolut inte vara för sig själv och det var ett kärt återseende som vi båda kände att borde förevigas i en överdriven mängd pussgifar:

20130920_lc_01 20130920_lc_02 20130920_lc_03 20130920_lc_04

Caspian vill hemskt gärna sätta sin nos mot ens mun (i synnerhet om denna mun är plutad, faktiskt, det finns flera knep också) och han vill också gärna trycka sitt huvud under ens haka eller bara nånstans mot ens generella huvudområde.

Just det där beteendet att katter trycker/stryker översidan av sitt huvud mot något/någon på ett kärleksfullt sätt — har det något ord på högsvenska? På min dialekt pratar vi alltid om att katterna ”pukar”/”pokar”, med ett mjukt vokalljud som är nånstans mellan u och o. (Ett läte typiskt för Jakobstadsnejden, vi uttalar många u-ljud mer som o, men det är lognt.) Jag tycker att det borde finnas. Inget språk är komplett om det inte kan, utan omskrivningar, beskriva en katt och dess beteende till punkt och pricka.

to kill a mockingbird, 1960 & 1962

Tycke & tanke

mockingbird_01

I fredags lyssnade jag klart på Harper Lees To Kill a Mockingbird, en av de där böckerna som jag länge velat och tänkt att jag borde läsa, men som förblivit oläst ändå. Det är så med väldigt många must-reads, tycker ibland det är pinsamt hur få klassiker jag har läst. Det positiva är att såna böcker tycks vara lätta att hitta som ljudböcker, så nu verkar det bli ändring på den saken, sakta men relativt säkert. (Lyssnade t.ex. äntligen på George Orwells Animal Farm också, även det i fredags.) Jag har förresten skaffat ett Goodreadskonto mest för dokumentations skull, försöker också att samla citat jag gillat på ett vis eller annat, samt betygsätta böckerna för att få tips som passar mig sen då jag fått ihop till 20 böcker, men det är ack så svårt. Fem stjärnor är för få, så jag velar konstant av och an mellan hur många stjärnor jag ska ge de flesta böckerna. Tycker också att fem-stjärniga ”it was amazing” är klantigt uttryckt, ibland tokgillar en ju saker som inte för den delen är ‘amazing’.

Angående To Kill a Mockingbird olästa status så blev det alltså med assistens av Sissy Spacek äntligen ändring på den saken (fast om vi ska vara riktigt noggranna, så har jag ju inte ännu heller läst den-läst den). Och den gav jag fem stjärnor.

mockingbird_03mockingbird_02

”Mockingbirds don’t do one thing but make music for us to enjoy. They don’t eat up people’s gardens, don’t nest in corncribs, they don’t do one thing but sing their hearts out for us. That’s why it’s a sin to kill a mockingbird.” – Harper Lee

Boken kom ut 1960 och två år senare en filmatisering av den, som jag tittade på igår. Absolut sevärd, men i jämförelse med boken kändes den förstås mer som en kvick sammanfattning, typ sådana som brukar tryckas på baksidan av böcker, än den kändes som en ordentlig skildring. Så som det av förståeliga skäl ofta brukar vara med böcker som blivit film, alltså, men jag saknade ändå vissa delar.

mockingbird_04

Berättelsen skildras utifrån Jean Louise ‘Scout’ Finchs perspektiv, hon blickar tillbaka på sin barndom under den stora depressionen på 1930-talet i den fiktiva småstaden Maycomb, i Djupa Söderns Alabama. Hennes pappa, Atticus (i filmen spelad av Gregory Peck), är änkling, advokat och en sån underbar och beundransvärd karaktär att jag, aningen pinsamt, tenderar bli gråtmild då jag tänker på det.

mockingbird_05mockingbird_06

Scout har en äldre bror, Jem, som hon beskriver med orden ”Jem was a born hero”. De träffar Dill, en kille som tillbringar somrarna i Maycomb, och Scout accepterar honom först efter att hon märker att Jem har accepterat honom. Jem både vill och är på många vis ledaren men tillsammans med fantasifulle Dill så uppstår en ny dynamik och de blir näst-intill besatta med mystiken som omger deras grannar, familjen Radley. Närmare bestämt med sonen, Boo, som aldrig syns till men som de vet att finns inne i huset. Sinsemellan målar de upp en mycket kuslig bild av honom.

mockingbird_07

Symboliken är tät i To Kill a Mockingbird och speciellt intressant tycker jag att Tim Johnson är. Händelsen i sig agerar också som en slags brytpunkt, där barnen får se Atticus i ett nytt ljus; vilket jag tänker att blir desto mer symboliskt ju mer övertygad jag blir om att Tim Johnson symboliserar fördomar av diverse slag. Och att Atticus, så som familjen Finchs granne miss Maudie säger om honom, ”there are some men in this world who were born to do our unpleasant jobs for us” — och därför står han ensam men självsäkert på gatan, lika som han säkerligen fått göra under merparten av Scouts berättelse, p.g.a. fallet han blivit tilldelad. Medan resten av Maycomb gömmer sig i tryggheten, bakom stängda dörrar, bakom inskränkta vanor, bakom majoritetens beskydd.

mockingbird_09mockingbird_08

Fler och fler märkliga händelser inträffar i Maycomb. Jem tycks ha sina aningar men han avslöjar inget åt Scout.

mockingbird_11mockingbird_10

Miss Maudie säger tidigt i boken att ”Atticus Finch is the same in his house as he is on the public streets.” — Scout förstår antagligen inte helt vad det innebär men med tiden får hon se det med egna ögon ett flertal gånger. En mer framstående moralisk hjälte kan jag inte komma på. Atticus är gjord av empati, insikt och ödmjukhet, och känns trots det aldrig konstlad eller overklig. Miss Maudie har rätt.

mockingbird_12mockingbird_13mockingbird_14mockingbird_15

Mycket av filmen kretsar kring fallet som försvarsadvokaten Atticus är involverad i, där mörkhyade Tom Robinson står anklagad för våldtäkt av ljushyade Mayella Ewell. I boken är denna händelse också en ytterst vital beståndsdel men mest pågår det i periferin — det är inte del av Scouts centrala tankar, det har förvisso en stor inverkan på hennes liv men hon är för ung och framför allt så tycker alla andra att hon är för ung för att förstå hur situationen ser ut. Det är främst under rättegången som allt kommer fram, men mera än Scout så är det Jem och Dill som reagerar på situationen. De bär båda äldre än Scout och… tja… utan att bli alldeles för spoiler-ig: så som det framkommer tidigt så är det en synd att ta livet av härmtrastar (mockingbirds), och jag tänker att fågeln symboliserar oskuld och skuldlöshet, av alla slag, även barndomens blåögdhet.

N-ordet förekommer 48 gånger i boken, något den hårt kritiserats för, och i filmen har de tonat ner det avsevärt. Lika så bra, tycker jag, men jag är också en av de som tycker att användandet av ordet, vilket jag annars starkt bestrider, nog tjänar sitt syfte i boken. Det framhäver klart och tydligt vilket förtryck ordet utövar, hur satans ful rasism är och hur den infekterar hela samhällen. Jag tänker att ifall någon läser den här boken och tror att det är okej att använda det ordet så är den personen en ytterst ömklig och motbjudande amöbalort.

Boken behandlar för övrigt inte bara rasism utan även till stor del klassism, lite feminism (eller åtminstone könsroller), fördomar och rädsla för sånt som är annorlunda, och främst av allt medkänsla och mod, tydligt exemplifierat i det Atticus säger till Scout:

”You never really understand a person until you consider things from his point of view — until you climb around in his skin and walk around in it”

och till Jem:

”I wanted you to see what real courage is, instead of getting the idea that courage is a man with a gun in his hand. It’s when you know you’re licked before you begin but you begin anyway and you see it through no matter what.”

mockingbird_16mockingbird_17

Om en kväll i oktober berättar Scout ”This night my mind was filled with Halloween — there was to be a pageant representing our county’s agricultural products; I was to be a ham.” — så det förklarar Scouts outfit i dessa bilder. Hon beskriver också kvällen som den längsta resan hon tagit med Jem, men jag ska förstås inte avslöja varför.

mockingbird_18mockingbird_19

Robert Duvall gjorde sin filmdebut i To Kill a Mockingbird! Han var egentligen bara med några minuter men fick mig likväl att gråta lite. Inget ovanligt vad det gäller den här berättelsen, jag halvgrät ett flertal gånger medan jag lyssnade på boken och höll endast tillbaka tårarna i.o.m. att jag befann mig på jobbet. Någon enstaka gång blev jag tårögd över det fruktansvärt fula, men oftast över det vansinnigt fina. Snyft snyft.

tills kärlek, nyss så blyg, blir djerf och ser, att trogen kärleks fröjd var idel oskuld

Ditt & datt

(Kommer sätta jantelagen lite åt sidan i det här inlägget, något som jag nog känner mig lite skuldmedvetet skamsen för, men om jag inte gör det så blir det inget inlägg! Så —) Av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på då jag gick i högstadiet, endera åttan eller nian, och vi fick som uppgift att skriva en fri uppsats som sedan skulle läsas inför klassen och sen skulle vi genom röstning utse en vinnare. Är faktiskt inte helt säker på att det var hela klassen heller som tog del av detta, det känns som att vi var en mindre grupp, men jag kan för brinnkära livet inte förstå hur och varför det skulle ha varit så att vi inte var alla. Fullstor klass eller inte så låter ju ändå upplägget som mardrömsmaterial för en typisk tonåring, men min högstadieklass var i allmänhet förhållandevis snäll, och fast det såklart var pinsamt och jobbigt så kunde det ändå ha varit mycket värre, och jag tror jag insåg det redan då. Ändå förvånas jag i efterhand av den uppsatsen jag skrev, eller möjligtvis hade skrivit innan för skojs skull (brukade ibland skriva små historier som jag publicerade på min hemsida) och valde att återanvända för min modersmålsuppgift, jag minns inte helt säkert hur det gick till, men åtminstone blev det så att jag läste en berättelse som hette Julia & Julia och den var, precis som det låter, en tragisk historia om a pair of star-cross’d lovers.

Föga förvånande var min dåtida favoritfilm Romeo + Juliet, som jag sett två gånger på bio. Åtminstone andra gången såg jag den själv, något jag aldrig skulle göra nu, och fast jag var osäker och skygg även på den tiden så visar det att mina sociala oförmågor inte var riktigt lika utsträckta… äh, jag vet inte, det är bara märkligt att tänka på, jag avskyr att vara på allmänna platser för mig själv nu för tiden och det är helt enkelt bara något jag inte gärna utsätter mig själv för — det går lite i vågor och varierar från situation till situation, men att gå på något slags evenemang över huvud taget helt själv nu för tiden… njäe. Inte troligt. Inte ens bio tror jag. Nåja, det där var en bagatell egentligen. Då, när jag för andra gången såg min favoritfilm på bio, satt några tjejer i min ålder bakom mig vilka mot slutet av filmen roade sig med att lova varandra 2mk (två MARK, jösses) för att våga ropa olika saker. ”De kommer att dö!” ropade bl.a. en av dem, vilket förstås inte kunde räknas som en spoiler för någon för eh Shakespeares Romeo och Julia liksom, men jag blev ändå så jäkla förbannad. Mest på att de på flit saboterade allas upplevelse bara för skojs skull. (Kanske det var då min biografotur började, cirka 1997.) När filmen var slut ställde jag mig upp, svängde mig om och skällde ut dem, innan jag gick iväg, darrig och hög på adrenalin. Fattar inte ännu hur jag vågade det, det känns också märkligt att blicka tillbaka på. De var ett gäng med obekanta, kaxiga tjejer som jag var säker på att var från stan, i kontrast till mitt ensamma, töntiga lantisvarande. Jag befann mig helt klart i underläge på alla sociala plan, alltså, men jag var nog tuffare förr, misstänker jag.

Men tillbaka till modersmålslektionen — jag minns detaljer av den, delar av andras berättelser och delar av att jag läste min egen. (Minns också att alla, eftersom vi var en sån snäll klass, satt tysta, och att jag tyckte det var skönt för då spelade det ingen roll att de var där, efter att jag läst en stund.) Jag var själv väldigt nöjd med min uppsats och jag minns att jag verkligen ville vinna, även om jag aldrig skulle ha erkänt det då. Jag är i allmänhet sällan stolt, men jag var det då, och de gånger när jag är stolt över något känner jag sällan att jag får bekräftelse för att jag har något att vara stolt över (haha, det här låter så mycket mera surt och tragiskt än vad det var tänkt), men jag fick det då. Jag vann alltså vår lilla tävling, och levde på det hur länge som helst. Jag var glad, förvånad, och så jäkla nöjd. Det är jag ännu fast händelsen i sin helhet förstås har bleknat, men det som numera mest har samma glada förvåningsinverkan på mig i uppsatshistorien är två andra saker: Det första att jag mer eller mindre mitt under puberteten, eller åtminstone känsliga tonåren, vågade berätta en historia om två lebsiska tjejer som utstötta av samhället p.g.a. sin lesbianism tog sina liv. (Eller den ena av dem i alla fall, vill minnas att den första omkom olyckligt i en isvak, och den andra, som inte hade något att leva för i.o.m. att hon hade förlorat sin kärlek och inte hade en enda allierad kvar, dränkte sig i samma vak.) Jag måste ha varit tuffare förr! Tuffare än vad jag fått för mig att jag var i alla fall. Det andra att just en sådan berättelse fick flest röster, ute på landsbygden mitt i bibelbältet under senare delen av nittiotalet i Svenskfinland. Alltså rent generellt kanske inte världens mest progressiva plats eller tid. Det är ganska jäkla coolt, kan jag tycka. Kan inte minnas att någon gjorde nån grej av att mina karaktärer var två tjejer som älskade varandra och bodde tillsammans, ens. Känner en sån vördnad inför den där gruppen med tonåringar då jag tänker på det. Jag tycker de här båda tilläggsaspekterna känns väldigt mycket som vinster de med.

Angående Baz Luhrmanns Romeo + Juliet så tittade jag på den ganska nyligen, den var fortfarande absolut sevärd men mycket av det som jag tyckte att var häftigt och läckert då tyckte jag nu att stundom kändes överdrivet. Samtidigt så älskar jag tolkningen, att den är fylld med små fyndiga översättningar till modern tid. T.ex. att ”Queen Mab”, som Mercutio beskriver som en fédrottning som ger en drömmar (och mardrömmar), ”Ej större till gestalt än en agat / I vördig åldermannens fingerring”, förstås är en hallucinogen drog. Förstås! Och fortfarande så kändes mitt hjärta ytterst bräckligt i den scenen då tjejerna bakom mig hade ropat ”De kommer att dö!”. Nog har han det än, gamle Shakespeare.

det vete katten

Stil & syssla

Ifall att du någonsin önskat dig en för-evigt-sömlöst-upprepande bakgrund bestående av glansbilder föreställande kattungar till din blogg så har jag här precis en sådan åt dig, i tre olika färgvariationer:

detvetekatten_001detvetekatten_002detvetekatten_003

Berätta hemskt gärna om du använder en av dem till något (måste inte vara bloggbakgrund för den delen), det skulle va kul. Det var allt!

kafka & cumberbatch

Färd & fest

kafkametamorphosis

I lördags gick jag till jobbet för några timmars fotofixande och medan jag försökte minska på arbetshögen så lyssnade jag på Benedict Cumberbatch läsa Franz Kafkas The Metamorphosis, en inspelning gjord för BBC Radio. Vilken finns online! Det är snabbt inpå nu men ni har en dag (måndag) på er att lyssna på första avsnittet, plus en dag till per avsnitt, vilka är fyra stycken allt som allt, och varje avsnitt är ungefär 25 minuter långt, så ni hinner hur bra som helst om ni vill. Vilket ni definitivt borde vilja. HÄR!

Cumberbatch läser den vansinnigt bra, det märks att han är en skicklig skådis, och som bonus har han en intressant röst som åtminstone jag älskar att lyssna på. (Den är djup men lite nasal samtidigt?) Ifall ni inte är bekanta med The Metamorphosis från innan så är här hur boken inleds, översättningen Cumberbatch läste kan ha varit en annan men i alla fall:

“As Gregor Samsa awoke one morning from uneasy dreams he found himself transformed in his bed into a gigantic insect. He was laying on his hard, as it were armor-plated, back and when he lifted his head a little he could see his domelike brown belly divided into stiff arched segments on top of which the bed quilt could hardly keep in position and was about to slide off completely. His numerous legs, which were pitifully thin compared to the rest of his bulk, waved helplessly before his eyes.”

Alltså! Lyssna då!

the conjuring, 2013

Ditt & datt

theconjuring

Såg The Conjuring igår och den kändes direkt som en klassisk skräckfilm. Läste att regissören James Wan hämtade inspiration till estetiken och stämningen från 70-talets skräckfilmer, vilket jag absolut tyckte att lönade sig. Det kändes helt plötsligt fräscht igen att se en skräckis i varma sepiatoner och mjukt ljus. Är förvånad över att det är samma kille som å ena sidan regisserat både The Conjuring och Insidious (2010), som också regisserat Saw (2004). Gillar de två förstnämnda, ogillar skarpt den sista. The Conjuring, liksom Insidious, nedvärderade inte sig själv med slibbiga gore-scener som är till för att äckla mer än skrämma, istället byggde den på en generell kuslighet och att plåga karaktärerna med ängslan och rädsla, istället för tortyr då.

Att The Conjuring utspelar sig år 1971 är något som jag som nostalgiker (om en nu kan vara nostalgisk till något en inte upplevt själv) och modeuppskattare älskade — kunde inte sluta att beundra alla perfekta val, som pressveckade gabardinbyxor, nattlinnen i tunn flanell, och The Zombies låt Time of the Season. (Dead Man’s Bones, ett favoritband, hade också en låt med på soundtracket, In the Room Where You Sleep, smalt in helt bra fast den är från 2009.) Ibland när jag ser en film som återskapar någon tidsepok så känns det bara så härligt, jag vet inte hur jag ska beskriva det annorlunda, att det kan bli så genomfint.

Filmen hade sina detaljer och beståndsdelar som störde mig eller som jag bara tyckte att var aningen meningslösa, men de två mittersta fjärdedelarna av den tokgillade jag. Men jag fick ännu en gång bekräftat att det är fan ingen vits att se film på bio. Det förstör mer än det ger, eller, vi ska säga, den där satans publiken förstör. Jag förstår inte varför folk går på bio om de ändå ska sitta och prata genom hela filmen! GÅ TILL ETT CAFÉ, SKITSTÖVLAR. Eller att folk ska kommentera detaljer och fnissa högljutt. (T.ex. att texten i Time of the Season går ”What’s your name? / Who’s your daddy? / Is he rich like me?” är förstås jääääääätteroooooligt.) Liksom, vi försöker titta på en skräckfilm här. Förstör inte stämningen för alla, era pissråttor. Blir så trött på att varje gång jag går på bio så kan jag konstatera att folk fortsätter att vara själviska arslen. Vill alltid kräva pengarna tillbaka och önskar att en ordningsvakt skulle finnas i biosalongen under varje förevisning med uppgiften att ge varningar, bötfälla och skicka ut folk som inte fattar att inte prata, inte rapa, inte tugga chips med munnen öppen, et.c. Men det finns det ju inte så jag går väldigt sällan, ungefär vartannat år.

The Conjuring är ju för övrigt då en sån här film som är ”based on a true story”. Det är förstås att uttrycka det ganska fritt. Vad den egentligen baseras på är rapporteringar om händelser som hävdas av en del personer att vara sanna. Ed och Lorraine Warren, undersökare av det paranormala, är verkliga personer och likaså är familjen Perron, ägare av påstått hemsökt hus. Och fast jag tänker att det är ungefär där fakta övergår till fiktion så tycker jag att ”baserat på en sann händelse”-tillägget ändå ger en till nivå som inte stör mig det minsta, fast jag innan titten trodde att den skulle göra det. Men så har jag å andra sidan alltid varit svag för det paranormala, demonologi, klärvoajans och Mulder-tänket, fast jag i verkligheten är mer av en Scully. Det är lite roligare så bara.

i’m miss world, somebody kill me

Tycke & tanke
En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

Jag var ett fan av Miss World och Miss Universe då jag var en liten tjej. Dessa tillställningar var, för mig, en drömsk prinsessbakelse av glamour, skönhet, slottsbalar och allehanda ljuvligheter, förpackad i en magnifik gala. Att någon kunde vara så vacker att hon blev utsedd till vackrast i hela universum var för mig alldeles fantastiskt otroligt och gudomligt fint. Den ädlaste äran jag kunde föreställa mig, faktiskt. Den största bekräftelsen av alla tänkbara och otänkbara.

En misstävling gick åtminstone då, och jag gissar fortfarande, ungefär till så att missorna går in i på scenen, iklädda aftonklänningar, iklädda baddräkter, oavsett plagg alltid i högklackat och med samma breda leenden. Domarna antecknar och betygsätter tjejernas utseenden med siffror på papper och bedömande adjektiv sinsemellan. Missorna fortsätter le ännu när de går av scenen igen.

De intervjuas, och det är alltid samma frågor som ställs. ”Vad är viktigaste för dig?”, ”Vad vill du mest av allt?”, ”Vad är din passion?”, ”Vad brinner du för?”. Alla svaren är likadana. Det är något om världsfred, något om barn, något om hunger, något om att göra världen till ett bättre ställe. Jag får intrycket av att de alltid upprepar svar från tidigare år från tidigare år från tidigare år som hade dragit mycket applåder. Och jag förstår att deltagarna sällan, av vad jag minns i alla fall, engagerar sig och säger något nytt, ingen bryr sig i vad de säger ändå. (Det är bara stackars Miss South Carolina i Miss Teen USA år 2007 som någon nånsin brytt sig i vad sagt, och det inte på ett alltför smickrande sätt.) Det viktiga tycks vara att det som sägs framförs på ett sätt lämpligt för en skönhetsdrottning. Och att de ler.

"THE WORLD AT HER FEET--Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She's 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37."

”THE WORLD AT HER FEET–Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She’s 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37.”

Vi kan hoppas att vinnaren i såna här tävlingar koras utgående ifrån personlighet åtminstone lika mycket som skönhet men jag tror vi alla har samma starka intryck av att så går det sällan till. Då jag var liten och såg på tillställningarna på tv så hade jag ofta redan i första etappen en favorit, en tjej jag tyckte var vackrast, och som jag därmed tyckte att förtjänade vinna tiaran. Endast utgående ifrån hennes skönhet; vem och hur hon var som person var ovidkommande. Misstävlingarna signalerade tydligt att det är så det fungerar när det riktigt kommer till kritan. Jag såg upp till dessa tjejer — men inte på grund av deras åstadkommanden, åsikter eller något som rörde sig om vem de var, utan endast för deras utseenden. Jag beundrade och eftertraktade deras passiva roll som tiarabärare och tronsittare och som undersköna dockor. Jag säger inte att det är vad tjejerna är — men det är vad jag såg dem som då. Sådan var kvinnorollen jag identifierade med, och sådant var idealet som, då jag bara var ett barn, var min högsta dröm att själv uppnå.

Det är trist att inse att medan killarna lekte hjältar av diverse slag, så var det inte ovanligt att jag, ofta med mina kompisar, lekte skönhetsdrottning. En skönhetsdrottning som gjorde absolut ingenting. Inte engagerade sig. Inte aktiverade sig. Skönhetsdrottningen bara log brett och bekymmersfritt, ibland snett och finurligt, ibland tårögt och ödmjukt, under tiden som hon hade hela världen vid sina fötter. En hel värld totalt ointresserad av annat än hennes skönhet. Jag tänkte förstås inte på det då, men i efterhand känns det fruktansvärt tråkigt och tyvärr inte alltför långsökt att det till och med till oviss mån varit skadligt för min självkänsla och -förtroende, att jag under så många år och i så ung ålder tyckte att min drömplats i världen var en där jag inte ens var en person längre, varken för mig eller för andra, utan istället ett vackert skal.

Så när jag läser att det ska anordnas en Miss Vasa-tävling för att hitta ett ”ansikte utåt” för staden tycker jag inte att det låter som en bra idé alls. Mer utseendefixering är knappast något samtiden behöver. Tävlingen är extremt dåligt kamouflerad som en ”personlighetstävling” — låter ganska krasst redan det i sig — och i så fall, varför ska hon ”se ut som en miss och vara vacker först och främst”? Varför nämna att för att delta ska en helst vara ”167 cm lång”? För mig kommer ”ansiktet utåt” mest förmedla att Vasa är ytligt och regressivt om ansiktet väljs på miss-sättet. Smarta tjejer med fina personligheter hittas överallt, även i misstävlingar, men att anordna en Miss Vasa-tävling för att utse en representant för staden signalerar att i Vasa stad är sådana egenskaper sekundära i jämförelse med skönheten. För hur dessa tävlingar än vrids och vänds på, även i situationer utan maffiga mungrodor av organisatörer, så är de per definition skönhetstävlingar.

Jag är inte längre den där lilla tjejen som slukar prinsessbakelsen, och jag ser nu klart och tydligt att denna Miss Vasa-tävling är precis vad den låter som. En miss. Tycker faktiskt vi kan döpa om den till Vasamiss istället. Buu.

P.S. #1. Förstår inte riktigt varför det absolut ska vara en tjej heller? Följdtanke: Hade även killar varit kvalificerade att delta har jag svårt att tro att utväljandet av ansiktet utåt anordnats i form av en skönhetstävling.
P.S. #2. Rubriken är förstås en rad ur låttexten till Holes Miss World. Alla missor får leva. Tycker dock att själva tävlingen kunde läggas ner.
P.S. #3. Jag pratar mycket om ”då jag var barn” i den här texten, men om sanningen ska fram så känner jag mig fortfarande i nutid, vid 29 års ålder, sällan så upprörande, motbjudande och hopplöst värdelös, som jag gör då jag känner mig ful. Och jag tycker det skulle vara bra inskränkt att inbilla mig att vem jag tidigare varit inte skulle haft sin inverkan på vem jag är nu.

obligatorisk rubrik: rad ur poplåt om nåns ”body”, baby, yeah

Ditt & datt

20130905_body_00120130905_body_002

Besökte ett loppis efter jobbet och hittade bl.a. en body i mesh och velour för 1€. Score! Sedan ringde de från garderoben på setet till Sabrina the Teenage Witch och sa att de ville ha tillbaka deras Sabrina by night-body, men jag slängde på luren direkt och gick hastigt ut på balkongen och hyperventilerade i en papperspåse för jag förstår inte hur det är möjligt att de kunde ringa från 90-talet och hela tanken gjorde mig fruktansvärt nervös och illa till mods. Såatt… jag behåller den alltså.