Vi gick Edvinsstigen i Vapenbrödrabyn i söndags. Vi gick där i somras också men min lata vana trogen har jag antagligen inte postat ett inlägg om den gången. Så många bilder, så lite blogg… ja ja, tale as old as time o.s.v.
Till saken:
Ser inte den här grodvarelsen ut som nåt ur Hayao Miyazakis världar? Det tycker jag, men det är förstås Edvin Hevonkoski som ligger bakom den, precis som alla andra skulpturer som ligger strösslade längs med den här promenadslingan i skogen intill ett bostadsområde i utkanten av Vasa. Ganska speciellt. Kan man önska sig mer sånt?
Nån slags liten bäck, större dike eller vad det är rinner också där. Två broar över, den andra skymtar där borta. Ofta fåglar som guppar på ytan, fast just här bara en kråka som spatserar vid brynet. Trevligt är det hur som helst. Jag hatar stora broar men älskar små.
På andra sidan bron låg detta sjöjungfrupar som tagit sig upp för att njuta i solen. Sist vi var här missade vi dem, kanske var gräset så högt då att de försvann ner i det. Eller så kanske de tog sig ett dopp just då, förstås.
Kottinspektörn hade vi med oss. ”Här har visst nån ekorre varit och gnagt”.
Skogens ljus. Alltid bäst.
När vi var här i somras låg Dag i vagnen och missade det mesta, men nu var han tillräckligt stor för att hänga på ryggen. Fast just här lite olyckligt, han gnällde, gnydde och grät. Berättade att han blivit hungrig, såklart.
Dags för picknick! Så vi traskade in i skogen och jag tog sikte på en solig torr fläck mellan träden mitt i blåbärsriset. Det är otroligt hur känslan kan bli helt annorlunda av att komma in i skogen på riktigt riktigt och inte hålla sig till nån stig som i princip är en grusväg. Då och där kände jag ett lugn sänka sig över mig.
Så glad att vi hann oss ut på detta innan vädret blev kallare igen. Inte för att det var direkt megavarmt i söndags heller, men alldeles lagom för att kunna vara utan vantar utan att frysa. Uppskattat efter en evighetslång vinter.
Klementinklyftor bjöds på. Senare kröp Dag omkring lite och vid nåt skede tappade han balansen och föll långsamt bakåt, rullade omkring lite och stannade att ligga på rygg. Låg stilla en sekund och så bara skrattade han sitt skrockande lilla babyskratt. ♥ Så jäkla MYSIG TYP.
På tal om mysiga typer. Björn med sin unge.
Vi hade annat program som väntade så vi skippade en hel del av stigen och rörde oss istället mot parkeringen. Gick över den andra bron och så här såg det ut där. Minsann guppar ett par fåglar på ytan, tror det var gräsänder. Längre bort bakom kröken simmade också ett svanpar.
Passerade även denna ståtliga trio. Tycker det är något rätt otroligt med deras ansikten. Det är nåt visst uttryck som jag inte riktigt kan sätta ord på. Men man ser att de är ute på något äventyr eller i alla fall ärende, eller hur? Det är dramatik i den där skulpturen. Någon slags intensitet. Längtan kanske?
En annan som rör sig med bestämda steg. En lärkträdskvist har hon med sig också. I hennes väska som inte figurerar på bild hade hon också ett par kottar och några kvistar blåbärsris som Dag drog upp när vi picknickade, och som gjorde Blenda besvärad ända tills att jag sa att vi kan ta hem dem och sätta dem i en vas. Sagt och gjort och nu har knopparna vuxit och bladen börjat spricka upp! Kommer riset blomma också? Jag har ingen aning men jag hoppas det.
Det var det. Tack och hej, Tarja Halonen! (Med katter.)
New här, who dis? Jomen en Finnmirror som jag nyligen loppat. Företaget grundades år 1923 och låt en kvinna få killgissa att varje finländare har sett eller kommer se sin spegelbild i en. Man kanske inte alltid vet om det bara, fast 60-/70-talsmodellerna i färggrann plast brukar i alla fall vara rätt kännspaka. Jag köpte mig en annan design — en med ram upp- och nedtill i furu, tillverkad år 1976.
Här hänger den nu, på sovrumsväggen där en byrå tidigare stod. Lite ovant och jag försöker fortfarande spegla mig där den gamla spegeln hängde, men finner varje gång att jag ser precis ut som en väggbonad. Huh! Besynnerligt. Jag har möblerat om lite och skulle gärna skylla alla väskor och korgar i hörnen på det, men faktum är att så har det sett ut sedan vi flyttade in. En vacker dag ska jag få ordning på rummet, som jag bl.a. vill byta golv på så det är liksom ingen quick fix direkt. Känns i alla fall som ett steg närmare nu då jag kan checka av boxen ”spegel 50-70 cm bred, minst 100 cm hög” i min loppisanteckning på telefonen.
Blusen jag har på mig hittade jag under samma loppisbesök. Att spana efter ”nätta blusar” på loppisrundorna har varit ständigt de senaste åren. Det jag sökt är nåt enkelt men unikt att ta på till jeans och känna sig lite snofsigare i än i t-shirt. Så när jag hittar en 70-talare som för ovanlighetens skull inte är i 100 % konstmaterial utan bomull så tackar jag minsann inte nej. Att den ser ut som något Gert Jonnys skulle ha på sig tycker jag talar enbart till dess fördel.
Fynden minus spegeln. Det blir ju onekligen mest saker åt barnen — tumvantar, tidskriftssamlare i fanér, Gustaf-folder, broderingsset med mönster, stramalj och garn för att sy en häst i långstygn. En reliefpress med tio olika former den kan trycka i papper — t.ex. hjärta, svamp, tulpan, smiley. Inte jättestort användningsområde men hallå så coolt. Absolut 100 % sådant jag själv hade tyckt att varit otroligt häftigt när jag var barn men aldrig fått beställa från tv-shop eller var man nu än såg reklam för coola leksaker. (Som denna, minns nån den?) Så nu passar jag gärna på när jag kan köpa sånt ”åt barnen”.
Här levde jag i villfarelsen att jag snabbt och käckt skulle välja ut, författa bildtext för typ fyra, fem bilder från påskhelgen för att summera den. Istället blev det 30+ och det har tagit mig fem dagar att hinna/orka göra klart. Håll tummarna för mig nu. Annars blir det nog aldrig gjort.
Vi inleder i alla fall med bild på ett av Blendas påskpynt hon kom hem med från dagis i torsdags. Då var det skärtorsdag. Lite annat dagispyssel ser ni också på hyllan. Även min månglob som fått flytta in till barnrummet, samt en liten porslinshund som jag tyckte påminde om Blenda då jag såg den på loppis. Hon hade nyss önskat sig en hund också. (I och för sig en levande, men ändå.)
Långfredagsmorgon har vi här. Solens arla strålar förgyllde husväggarna.
Morgonstund har… mull…? i mund? Dag hittade buffén. Förstår inte varför han ska äta ur blomkrukorna. Ska han inte märka snart att det inte är särskilt gott? Jag låter honom äta allt han når förstås. (SKOJAAA.)
Jag tycker att det är så konstigt att jag har bilder på den här tidiga morgonstunden med Dag och katterna men Blenda syns inte till på en enda av dem. Var var hon? Hon var ledig från dagis i.o.m. långfredag, så hon måste ha varit hemma. Kanske hon och Alfred lekte i ett annat rum bara. Tycker bara det är märkligt. Jag minns den här stunden och det var så tyst.
Vi spolar framåt några timmar. Vi hade just ätit lunch då det plingade på dörren och där stod Blendas borgåanska (borgåsiska?) kompis Casandra med sin pappa och undrade om vi ville komma ut och leka. Jajjamen! Blenda och Alfred gick ut i förväg medan jag gjorde mig själv och Dag i ordning för en kort pulkafärd.
Sedan spatserade Dag fram till gänget, för första gången utomhus i skor. Ärvda av vår f.d. granne, Blenda har också haft dem. Det har råkat bli så att Dag har många rosa accessoarer. Häromveckan var det en person som felkönade honom och bad om ursäkt när hen förstod att Dag var en pojke. Personen sa att hen automatiskt antagit att han var tjej p.g.a. hans rosa halsskydd. Sånt händer, men tyvärr svarade jag på ett så otroligt störande sätt: Att det var hans syster som valt ut halsskyddet åt honom. Jag menade egentligen inte så mycket med det småpratet, men om något så syftade jag väl på att barn inte har så stor skillnad om vilka färger som passar vilket kön. Istället fick jag det att låta som en förklaring, som att vad jag sa var att det *naturligtvis* *egentligen* var en *TJEeeeeEEeeeEeJ* som valt ett *ROooOOOOooSA* halsskydd.
Jag var dessvärre för trög för att just då i stunden fatta vad det var som hände. Enda jag hann lägga märke till i situationen var att jag inte gillade vad jag höll på med.
Men tillbaka till fredagen. Vi gick alltså ner till lekparken. Jag hade på mig min gigantiska ”jag är en småbarnsmamma i parken”-jacka som jag loppade i vintras. Den har plats för cirka nio stickade koftor under sig tror jag men är min vanliga storlek. Oversize var inget skämt på 90-talet.
På väg hem uppför backen igen. Jag skulle dra Dag i pulkan. Inga problem, sa Dag. Casandra ville då dra pulkan. Inga problem, sa jag. Då ville även Blenda dras i pulkan. Kanske problem, sa jag. Inga problem, sa Casandra.
Hårgoals.
Senare kom Casandra över till oss. Och var här, själv! Sans förälder menar jag. Jag är och var impad.
Otroligt mysigt med sällskap.
Det tyckte Dag också, när han kom in från sin tupplur.
Han fick vara med och leka en stund med flickorna och sen gick vi allihopa över till grannen Kika, även känd som Casandras farmor. Där var inte bara Casandras föräldrar och hundar utan också en lillebror, ett halvår yngre än Dag. Kanske blir även de två goda vänner i framtiden?
Senare på kvällen åkte vi till Tropiclandia! Vi hakade på när vårt sällskap skulle dit. Det var första gången för Blenda och Dag — första gången sedan 2003-ish för Alfred och 1995-ish för mig. Över förväntan! Och barnen älskade det, förstås. Största trubblet för undertecknad var att baddräkten inte riktigt passade och att jag icke varit till en simhall sedan bokstavligen förra årtusendet, så jag mindes inte riktigt hur det funkade, hur man gjorde. Men det löste ju sig. (Sa den som sket i swimmingpoolen har jag så lust att tillägga men det blir bara FÖR buskis i sammanhanget.)
Vasa under påskmånen. Skärmånen harmånen äggmånen.
Påsklördagsmorgon. Nä men vad är det för en liten konstellation som klämt in sig där?
Måste ha varit påsktuppen! Som värpt ett chokladlamm och lämnat en liten lapp efter sig också. Med en isbit på…? Hmm. Medan vi funderade på vad det kunde betyda så åt vi frukost.
Och sen kom B på det: det måste finnas något i frysen! Och jodå, tänka sig, där hade påsktuppen minsann värpt ägglass åt oss. Wow!
Det var alltså 5dl grädde som vispats och blandats med en burk kondenserad kokosmjölk. Sen hade jag rört ner hackade och hela chokladkinuskiägg i en del av smeten. En annan del av glassmeten rörde jag ner kakao i. I en tredje del hade jag rört ner sånt jag hittat i skåpet: mörk choklad med pistagenötter, och saltade blandade nötter och mandlar. Rev, krossade och hackade. Sen försökte jag marmorera alla tre smaker men det behärskade jag inte alls så det blev inte så värst snyggt. Smaken ändå HEEELT OKEJ om vi säger så. Avslutade alltsammans med ett lager ägglass och fler godisägg.
Jag och barnen åkte norrut. Fåglarna verkade på väg västerut. Alfred som kände sig sjuk stannade hemma.
Nu angstar jag över att jag knäppte den här bilden. Jag var först jättenöjd över att jag lyckats fånga fåglarna så bra utan att titta på telefonen över huvud taget, men nu känns det som att någon på nätet ska skälla ut mig. Det kändes då ungefär lika farligt som att byta radiokanal, men det syns förstås inte. Egentligen har jag svårt att totalt förstå hur det skulle vara mycket farligare — det går ju på rutin att svepa fingret över skärmen så kameran öppnas, sen trycka av på volymknappen på sidan — men trots det känns det i efterhand oförsvarligt.
Minns att när Blenda var baby fick jag en gång riktigt överdriven ångest över att jag postat nåt klipp på oss två där det såg ut som att hon balanserade på soffarmstödet utan att jag höll i henne. Tänkte på hur groteskt det hade varit om hon hade fallit och där hade jag självupptaget och oansvarigt tittat in i kameran istället för på henne. Stod inte ut med tanken på att andra tänkte samma sak och utan att veta att jag visst höll henne. Skämdes så. Raderade klippet efter nån minut.
Framme i Katternö! Jag snattade den här bilden av min syster Charlotta som tagit den. Mina föräldrar skulle på födelsedagskalas på byagården och påskhäxan obviously till Blåkulla.
Vi gick ut på promenad.
Bland annat mot Häröje.
Den här promenaden, och vårvädret, väckte nånting inom mig. Vill bara ut varje dag sen dess. Jag har inte rört på mig särdeles mycket efter förlossningen som ju snart är ett år sedan, eftersom att jag fortfarande känner av foglossningen. Får värk i höfterna när jag går långt eller snabbt — egentligen tror jag det är mina långa steg som är största boven i dramat men orka trippa — och särskilt när jag knuffar en vagn framför mig i tungt snöföre. Lerig väg gick förstås också trögt men mina höfter tycktes klara utmaningen bättre numera. Ser så fram emot att kunna röra mig i vår utan att vara soffliggande resten av kvällen och helst följande dag!! Längtar efter skogspromenader och så vidare.
Påskdagen. Jag och barnen är åter i Vasa, och åter i pulkbacken invid gården vår.
Jag hade som uppgift att hålla fast pulkan och sedan swoosha iväg flickorna som åkte tillsammans.
Först var båda på väg upp igen utan någon pulka i handen. Jag påminde dem. Då är de först lite oense om vem som ska ta den. Och så hör jag dem hitta lösningen. Vi håller i den båda två! Ja, vi tar den tillsammans!
Så roligt att klämma in lite pulkeri de här sista dagarna som det ännu går. Några dagar senare var snön i sluttningen borta. Och Blenda som varit rädd för att åka ända högst uppifrån backen vågade plötsligt göra det. Ropade ”Mati, mati!” som var ett låtsasspråkord hon hittade på där och då som betydde ”igen”. Åkte tills hon åkte ner i en vattenpöl och pulkan blev en båt. Plask!
Ett par timmar senare övade vi på att cykla, ner till affären. Hon fick cykeln i fyraårspresent i höstas, men det är egentligen först nu som den kommit i användning. Moffa har servat den tidigare i vårvintras, handbromsen strulade ända sedan vi fick den. Reflexen på bakhjulet trillade också bort direkt. Oooch det var punktering på ena innerslangen. Lol. Skulle inte ge jättemånga stjärnor åt Pinepeak av dessa skäl, men fin är den ju och exakt den favoritnyans av blått som Blenda önskat sig.
På tillbakavägen plockade vi upp C hos sin farmor, och så kom hon till oss och superhjältarna lekte vidare. B fick bli ompysslad hos frissan. ”Titta nu så fin du blev” och så en kram. ♥
Annandag påsk. Passover börjar ha passed over. Barnen lekte tillsammans. Vi åt de sista portionerna ägglass med motivationen att den kanske ändå skulle försvinna när påsken var över. På samma sätt som den bara dök upp, menar jag. Poff! Påskens mirakel.
Jag tog Dag ut på promenad. Ibland tänker jag på hur det skulle va att bo nånstans här på den här sidan järnvägen. I nån snygg gammal fabriksbyggnad. Hoppas de inte börjar riva hejvilt när den här stadsdelen sedan utvecklas. Stan håller ju på att bli nåt slags storstadskomplexfiasko, så pinsamt det satsas på vedervärdiga elektroniska reklamskyltar och ännu fler elsparkcyklar. Som att det skulle höja stadens status och attraktion men det är ju bara störigt? Särskilt reklamskyltarna, så pinsamma. Och elsparkcyklarna var ju i vägen redan förra sommaren då de var färre. Nä bygg istället spår för dressintrafik säger jag. Jo det är säkert krångligt men FATTA om man kunde trampa dressin från Vasklot till Hemstrand och Sandviken till Brändö. Herregud. #Dröömin, som man gillade att säga här för några år sen.
Och jag hittade en byggnad där jag önskar mig en ateljé, ett kontor eller dylikt. Jag vet inte vad jag skulle göra där. Men ni kan väl låta mig göra lite vad jag vill bara? Tack.
TJOHEJ. Jag klarade det! Inlägget klart. We did it, Joe.
Det var ett rent och skärt…orsdagsnöje att få skjutsa en liten häxa till Blåkulla i morse. Vi mötte ett par andra häxor i tamburen och jag ångrar att jag inte kikade in i rummet där resten av dem satt och åt frukost, är alltid så nyfiken på maskerader. Kanske särskilt dagismaskerader. Verkar så mysigt! Det är lustigt nu för tiden att man blir liksom lika glad och upplyft av att Blenda får vara med om roliga saker som att man själv är det. Living vicariously through ens barn. Jag var på så gott humör att cykelfärden hem igen svepte förbi på en halv sekund. Lite som att åka kvast, antar jag.
I går sa Blenda att hon, eller kanske hennes häx-alter ego, har röntgensyn och därför ”ser om djävulen finns i påskäggen”. Tur! Jag vet inte var hon hört om djävulen, men det är ett lite spännande inträffande att hon börjat hojta om att hon ser djävular här och där just när vi i söndags hörde en del av radiogudstjänsten medan vi pysslade på i köket. Bakgrundssorlet var så bekant för mig från en lång tid sedan, en barndom där man sjöng psalmer och bad bordsbön i skolan och besökte kyrkan vid avslutningarna, men ändå så främmande i nuet. Vet ni den där känslan när man blir påmind om något man glömt bort? Den är stillsamt nickande och det är som att man roas, ja tänk ja, så var det ja, ja precis så. Så var det. Ja.
Jag försvinner nog jättelätt in i min egna lilla norm-bubbla tror jag. Jag glömmer liksom att det där existerar. Fortfarande, ville jag säga, men det lät spydigt. Men jag menar eftersom det inte är nåt jag inte är omgiven av längre. Det är samma sak med att folk äter kött — fortfarande. Det är fånigt hur ofta jag förvånas av det. Jag menar jag VET ju det på ett abstrakt plan men när det konkretiseras t.ex. i en bild på en köttig maträtt i en kompis instastory så förbluffar det mig ändå. Jag är väl typisk på det sättet. Per automatik utgår jag ifrån mig själv.
Det gäller väl förstås att lyfta blicken och så vidare. Gärna med röntgensyn så man ser alla djävlarna, var de än är.
naleis nätt 