Minus elva, kĂ€nns som minus aderton

MÄndag vecka 50. Jag köper mörkt rÄgbröd, samma fÀrg som kaffebönor. Frukt- och nötstÀnger, en Ät mig och tvÄ som ska skÀras i mindre bitar, viras in i smörpapper som karameller, och smygas ner i barnens julkalender. Kattsand, kattmat, bÄde torrfoder och vÄtfoder. Talgbollar Ät fÄglarna. MetallstÀllningen hÀnger fortfarande kvar i trÀdet, det ser jag nÀr jag gÄr hem. Jag fyller pÄ den innan jag gÄr in. Man ska inte sÀtta ut mat i nÀt Ät fÄglarna, de kan fastna. Det har jag sett hÀnda, nÀr jag fortfarande bodde hemma hos mina förÀldrar fastnade en talgoxe eller var det en blÄmes med foten i ett talgbollsnÀt. Vem vet hur lÀnge den hade hÀngt dÀr nÀr pappa fick syn pÄ den. Jag fick hÄlla i den medan pappa försiktigt klippte upp nÀtet med en liten nagelsax. FÄgeln bet honom i fingret under hela tiden, jag ser det fortfarande framför mig, den spetsiga nÀbben som en sax. För trubbig för att komma igenom skinnet som den klÀmde Ät. Det Àr konstigt att jag kan se den delen av bilden sÄ tydligt framför mig men en centimeter Ät sidan sÄ otydligt att jag inte kan se om fÄgelns hjÀssa var blÄ, i sÄ fall blÄmes, eller svart, annars talgoxe.

Vi har lÀmnat barnen pÄ dagis. NÀr vi gick ut var det mörkt fastÀn snön ljusar upp, och vÀderappen sa att det var -11°C men kÀndes som -18°. Ingen protesterade mot att fÄ sina kinder smörjda med vÀderskyddskrÀm denna morgon. Jag anvÀnder den ocksÄ, den doftar ljuvligt. Ringblomma, kamomill, bivax och lanolin. Barnen fick nya skor i gÄr, rejÀla vinterskor, inte en dag för sent. Nu matchar deras fötter varandra igen eftersom Dag blev sÄ glad att se skorna Blenda skulle fÄ, rosa med smÄ reflexhjÀrtan pÄ. Han nickade ivrigt nÀr jag letade reda pÄ ett par i hans storlek, visade stolt upp dem Ät Alfred sen. NÄgot jag minns tydligast frÄn min barndoms vintrar var att jag alltid frös om fötterna. Ibland nÀr jag kom hem lade jag mig ner pÄ golvet med fötterna mot vÀrmeelementet och bara grÀt av smÀrtan. Inte frÄn vÀrmen, utan efter kölden.

Mina fötter Ă€r inte barndomskalla men inte varma heller nĂ€r jag kommer in. Jag tĂ€nker pĂ„ att gĂ„ upp pĂ„ vinden och hĂ€mta ner mina Moonboots — de Ă€r inte fagra men definitivt varma — och en ordentlig vinterkappa, istĂ€llet för att alltid bylta pĂ„ sig flera lager ylle. Varför jag skjuter pĂ„ det hela tiden kan jag inte begripa men det Ă€r nu vad jag gör, liksom det mesta annat. Denna morgon har jag nĂ„gonstans i bakhuvudet taken att jag ska tvinga mig att sakta ner istĂ€llet för att skynda pĂ„ och att det pĂ„ nĂ„got vis ska hjĂ€lpa mig att fĂ„ saker gjorda snabbare, fast det lĂ„ter motsĂ€gelsefullt. Det hĂ€nger ihop med att stress har förlamat mig pĂ„ sistone. SĂ„ istĂ€llet sĂ€tter jag mig vid köksbordet, Ă€ter mitt rostade rĂ„gbröd med ost och gurka pĂ„, tar en kopp kaffe, en nötstĂ„ng till efterrĂ€tt, och fortsĂ€tter pĂ„ min dumma lilla livskris.

Vi gĂ„r pĂ„ babydisco

Strax innan coronan nĂ„dde Österbotten för ett par Ă„r sen var vi pĂ„ babydisco en gĂ„ng, Blenda och jag. Det tog sin tid innan jag fick nys om att det Ă€ntligen skulle bli dags igen, fast det var redan tre veckor sen nu. Jag hittade nyss ett utkast bland inlĂ€ggen, lika bra att fullborda och catcha up, tĂ€nkte jag.

Liksom förra gÄngen sammantrÀffade discot med en kalasdag, dÄ var det kompis Max som nyss fyllt tre och nu var det kusin Iris som nyss fyllt tvÄ. Party plus party? Jo tack, det har jag alltid gÀrna tackat ja till. Fast konceptet förfest + efterfest ter sig sannerligen tÀmligen annorlunda i det hÀr mammalivet, det ska medges.
Annat sammantrÀffande utöver dubbelfesten Àr att Alfred missat bÄda tillfÀllena, nu senast p.g.a. förkylning. Lyckligtvis var jag och barnen i skick och kunde (och post-kalas-nr-1-orkade!) Äka.

Discokulan snurrar, lamporna blinkar, musiken lÄter unz unz unz.
En kanske nÄgot nichad referens till Vi gÄr pÄ babydisco, en av Dags favoritböcker, men ÀndÄ.
Ganska exakt sÄ var det pÄ babydiscot ja. I regel mycket trÄngare pÄ dansgolvet Àn pÄ bilden som Àr tagen bara nÄn sekund innan allt var över. Vi hÀngde kvar till det allra sista slutet, mest för att Dag inte kunde slita sig frÄn djuren. Som illustrerat i bakgrunden pÄ bilden. Inte under hela kvÀllen hade han kunnat tro sina bebaögon. Djur?? Dansar???

Vi kom, vi sĂ„g, vi cheesade. Veni, vidi, cheesy. Mitt sĂ€llskaps vĂ€nlige kompis som kanske heter Andreas (kan inte avgöra om jag killgissar eller tjejvet, jag har iaf en stark kĂ€nsla att det Ă€r sĂ„ han heter) tog bilder pĂ„ mig och barnen —

”Cheese”.

Och med det sagt fick det vĂ€l börja rĂ€cka —

”Ă…Ă„kej”. Som det heter pĂ„ förĂ€ldriska.

Sen plockade jag pÄ mig klementiner och popcorn till fÀrdkost för barnen och sÄ körde vi hem under en klar stjÀrnhimmel vÀrdig en discokvÀll.

Som det alltid varit (d e tradition)

Vi har inte Ànnu spikat vÄra traditioner och i Är testar vi en sÄn hÀr julkalender som jag loppade tidigare i höstas. I fjol hade vi tusen (nÄja, 24) smÄ pÄsar som kÀndes onödigt krÀvande att hÄlla reda pÄ. I Är sitter pÄsarna fast och vi ska fylla dem vartefter, fast det Àr nog inte vi som gör det, utan det Àr sÄklart smÄ nissar som smyger in om nÀtterna och sticker ner nÄt i dem. Men vad? Det vet man aldrig. I morse fick barnen nÄgra nötter invirade i smörpapper, i morgon fÄr de varsitt chokladgodis. Nissarna vet tydligen att det Àr fredag dÄ.

Att skapa familj Àr mycket som att skapa sin egen lore. Man hittar till exempel pÄ sÀgner för att stödja det man vill fÄ fram eller för att förklara omgivningen. Eller bara för skojs skull. Nissarna tycker att trötta barn ska sova middag och dÄ lÀmnar de kanske en lapp med en rebus, en tupp och en lur, i julkalendern en dag. Det hÀnde i fjol. Alla harar man ser kring jul Àr harnissar som jobbar för tomten, det berÀttade jag för Blenda i fjol nÀr det dök upp sÄ mÄnga av dem sÄ hÀr Ärs. Sen dess Àr det liksom faktum att nissarna rider pÄ deras ryggar, och att de sjÀlva ocksÄ hör alla hyss med sina lÄnga öron. Man ÄterberÀttar ocksÄ allt möjligt frÄn inom familjen, berÀttartraditionen Àr extremt stark. Vardagen Àr full av referenser till nÄgot annat i grunden vardagligt som lÀtt kunde förvÀxlas med nÄgot heligt, eller magiskt.

Man bestĂ€mmer att sĂ„ hĂ€r gör vi i vĂ„r familj och det Ă€r vĂ„r tradition. DĂ€r Ă€r kanske Blenda snabbast med att haka pĂ„ — vĂ„r pyttejulgran ska helst stĂ„ pĂ„ samma stĂ€lle som den stod i fjol, till exempel. Hon tycker redan att sĂ„ har det alltid varit, och till hennes försvar har det kanske varit det i mĂ„ngt och mycket ocksĂ„, ur hennes femĂ„rsperspektiv.

NĂ€r vi i fjol stĂ€dade undan julen och plockade ner Blendas krans som hon nĂ„n mĂ„nad tidigare gjort pĂ„ dagis, bestĂ€mde vi att vi nĂ€sta Ă„r skulle hitta en bĂ€ttre plats för den. En dĂ€r den faktiskt syntes, till skillnad frĂ„n dĂ€r den hĂ€ngt pĂ„ kakelugnsluckan sen hon kom hem med den. I Ă„r föreslog Blenda att den kunde hĂ€nga pĂ„ dörren och se pĂ„ fasen. Är det inte redan som det alltid varit?

En tradition Alfred har Àr att trÀffa sin familj för födelsedagslunch. I dag Äkte vi till Tesses Café dÀr vi mötte hans förÀldrar och systerson för att fira Alfreds nyss fyllda 35 Är.

Barnen serverade oss hamburgare, franskisar och vÄfflor. Jag vet hur trÄkigt det hÀr lÄter men SOM man kan uppskatta ett rymligt, lugnt matstÀlle med bra lekplats.

Och till efterrĂ€tt glass. Även det lite som det alltid varit! Är det kalas sĂ„ Ă€r det. D e tradition.

MĂ„ndagsplutten vecka 48

Jag har varit bortrest av och an under helgen och jag kÀnner mig nu sÄdÀr förnyad som man endast kan efter att man varit hemifrÄn en stund och ÄtervÀnder med ny inspiration, tömmer vardagsrumsgolvet pÄ leksaker och flyttar nÄn möbel och plötsligt kÀnns inte bara rummet utan faktiskt hela livet (sÄ symboliskt, det verkliga vardagsrummet) lite luftigare och enklare att navigera. Snubbelrisken reducerad.

PĂ„ Dags hylla pĂ„ dagis vĂ€ntade det första pysslet som vi fĂ„tt ta hem. En kottuggla. Jag misstĂ€nker att han kan ha haft viss assistens med den (han Ă€r 1Âœ Ă„r pluttig) men Ă€ndĂ„ Ă€r det pĂ„ nĂ„t vis rörande att se den, för man tĂ€nker Ă€ndĂ„ sĂ„ hĂ€r: VĂ„r lilla Dag har gjort den! Han har suttit pĂ„ sin lilla stol pĂ„ sitt lilla dagis och pysslat med sina smĂ„ fingrar! Plutten.

NĂ€r jag lyfte över honom i hans dagisvuxnas famn sĂ„ lutade han sitt huvud pĂ„ hennes axel och bara vilade sĂ„ med en förnöjd blick. Absolut mys, glad att vara tillbaka. Han missade fredagen pĂ„ grund av resan och i onsdags fick han komma hem tidigare eftersom öroninflammation misstĂ€nktes. (Det var ingen.) Torsdagar lediga, sĂ„ det var en tid sen. ”Jag har saknat dig ocksĂ„, Dag” sa hon vars famn han myste i, och fatta att fĂ„ ha det sĂ„ bra pĂ„ dagis. Eller var som helst en mĂ„ndag morgon i slutet av november.

MĂ„ndag till fredag vecka 46

Vi tar en titt pÄ lite bilder frÄn veckodagarna som gÄtt denna vecka 46.

MÄndag gick jag, som jag sÄ ofta gör, förbi tÄgstationen. Tar för det mesta hissen upp till viadukten. Loppisarna ligger Ät det hÄllet.

Gillade denna vĂ€ska mycket, sĂ„ mjuk och sjuttiotalig och bezier-kurvig! Har alltid gillat sĂ„n hĂ€r lĂ€derlappsteknik. Men fĂ€rgmĂ€ssigt var den för höstlig för mig sĂ„ jag köpte den Ă€ndĂ„ inte. Bland det bĂ€sta jag bestĂ€mt stilmĂ€ssigt Ă€r att vara strikt med fĂ€rgschema och material — det Ă€r ju sĂ„ lĂ€tt annars att spĂ„ra ur med att plocka pĂ„ sig en massa billigt ”prova pĂ„”-krafs pĂ„ loppisar. AlltsĂ„ om man trivs med det Ă€r det ju inget problem. Men för mig Ă€r det, eftersom jag trots hamsterimpulser och hoarderlĂ€ggning fĂ„tt för mig att jag endast vill ha *kurerade* saker. Det visar sig att man fĂ„r endast *kurerade* saker om man — chockvarning nu!! — de facto *kurerar* sina saker. KĂ€nns tveksamt att faktiskt nĂ„ dit men det Ă€r oavsett ett trevligt mĂ„l att strĂ€va efter.

Det blev tisdag. Jag lÀmnade Alfred och Dag i lekparken och ginade över innergÄrdarna. Fastnade för fönstertypografi, med mera. Ett sÄnt hÀr kakel skulle jag gÀrna ha i mitt badrum.

Jag gick pÄ loppis igen och dÀr fann jag kvarglömda skatter i kavajfickorna. Allt sÄnt kÀnns sÄ dyrbart och nostalgiskt. Blev sÄ förtjust i den gamla biljetten. Fina fisken, vill man sÀga, men det kÀnns vÀl lite vÀl obvi. I alla fall, ibland nÀr jag Àr ute efter nÄgot specifikt gÄr jag vÀldigt trÀget pÄ loppis, plöjer igenom sortimenten. Det Àr inte skatter i fickorna jag Àr ute efter man jag passar gÀrna pÄ att kolla dem ocksÄ. (Men en varning: ibland Àr det gamla nÀsdukar och tandpetare som gömmer sig dÀr.)

En av de grejer jag letar nu Ă€r en kostym. Jag gillade den hĂ€r mycket — och jag tror jag har aldrig fĂ„tt sĂ„ mycket respons pĂ„ en instastory som jag fick dĂ„ jag postade samma bild dĂ€r — men i verkligheten satt den inte sĂ„ vĂ€rst bra och jag tvingade mig sjĂ€lv att lĂ€mna den. Ganska motvilligt trots allt. FarvĂ€l, kostymen.

IstÀllet köpte jag stearinljus. Blekgrönt och vinrött, mm. Vintrigt minsann.

Dag som nyligen börjat sjunga sjöng vÀldigt gÀrna med mig vid nattningen i onsdags, i mörkret. Visste inte att han kunde Blinka lilla sÄ bra! (Ev sÀkrare Àn mig ju?) Dag, 1,5 Är!

Den dagen togs knappt nÄgra bilder alls, och de fÄ jag tog blev sÄ usliga att de fÄr va. En bild jag inte postar Àr pÄ fyra sorters vÄfflor jag gjorde till middag, vi Ät tre av dem med vegeromröra, och den fjÀrde som efterrÀtt. Spenat; extra mycket spenat + koriander; morot; morot + banan + kanel. KÀnde mig som ett geni som kommit pÄ detta??

Torsdag morgon inleddes med tittut- samt ”kolla nu lĂ€gger jag mig igen”-bus i soffan.

PÄ eftermiddagen cyklade Blenda och jag till Dammbrunnens hÀlsostation för femÄrskontroll. Dammen hade fÄtt ett istÀcke. Vi fick veta att dagisbarnen frÄn ett dagis i nÀrheten ibland brukar skrinna pÄ den om vintrarna. Det tyckte vi lÀt himla mysigt.

Vi kunde inte cykla hemÄt innan Blenda fÄtt leka bondgÄrd, förstÄs.

Sen var det lite oklart vilken vĂ€g vi skulle ta hem, att ta samma som vi kom kĂ€ndes sĂ„ trĂ„kigt. ”Är du okej med lite Ă€ventyr?” frĂ„gade jag av Blenda. Det var hon. SĂ„ vi tog den hĂ€r grusvĂ€gen.

Vi hade stannat pÄ hemvÀgen och köpt nya tuschpennor. Snart dÀrpÄ cyklade vi igen till nÀsta grej, Blendas konstkurs pÄ TaiKon! Hon har börjat i höst och var till en början inte helt sÄld pÄ tanken att vara sjÀlv dÀr, utan förÀlder, men det gÄr sÄ bra och hon gillar kursen sÄ. Jag tillbringade 45 minuter i korridoren Ät att slösurfa, lyssna pÄ podd och spela Candy Crush Jelly. VÀl hemma igen testkörde det inspirerade barnet de nya tuschpennorna och hon ritade detta familjeportrÀtt. Blenda, 5 Är!

NÀr alla andra gÄtt och lagt sig kollade jag The Walking Dead, men det Àr inget jag rekommenderar. NÀsta avsnitt Àr det sista nÄgonsin och det kÀnns vÀl som pÄ tiden. VÄr gÀstkatt Shiba som bor med oss just nu har tagit till vana att krypa upp i famnen om kvÀllarna, och Myra som ocksÄ gÀrna vill ha famnplats samt vara Shibas vÀn trevar sig allt nÀrmare.

Fredag. Shiba var kontaktsökande men jag hade ej tid, placerade henne istÀllet pÄ Alfred.

Blenda fick hÀmtas tidigare frÄn dagis eftersom hon verkade ha fÄtt ögoninflammation som gÄr dÀr nu. KÀndes igen ovant att hon var hemma men inte Dag! SÄ har det ju inte varit sen innan han blev född.

SjĂ€lv kunde jag inte se nĂ„gra tecken pĂ„ inflammation sĂ„ Blendushka fick hĂ€nga med mig ut pĂ„ uppdrag sĂ„ lĂ€nge hon höll avstĂ„nd till bĂ„de mĂ€nniskor och grejer — inga problem med surfplatta plus vagn! Och sĂ„ avverkades (ett par timmar pĂ„) ett tredje loppis denna vecka jajemen. Mest fick Dag nya klĂ€der men jag fick ocksĂ„ ett par rosaartade jeans, allt sĂ„nt som funnits pĂ„ min lista, plus en kaffeburk för mitt mokapannekaffe. Senare sĂ„g jag att Blendas öga nog Ă€ndĂ„ blivit rött, men det försvann igen under natten.

Det blev Dags tur att ocksÄ hÀmtas hem frÄn dagis. Sedan var barnen ute pÄ sÄvÀl hal som tunn is, fast mest bokstavligen. F.ö. en glÀdjande ny bekantskap för Dag, han var ju sÄ liten förra vintern sÄ det Àr mycket som Àr nytt nu.

FredagskvÀllen var jag ensam med barnen men jag hade Selma som min sidekick. Hon ligger ocksÄ bredvid mig nu, medan jag skrivit detta. Tack för sÀllskapet, lilla katt.