Inget labbresultat från covidtestet ännu men de sa också 2-3 dagar väntetid så det är helt som förväntat. Har dåligt samvete för att mitt förra inlägg var så oerhört tråkigt och bestod mest av en jäkla utdragen negativ poänglös historia utan någon slags utdelning alls i slutet, men SÅNT ÄR LIVET eller hur. Skoja! Förhoppningsvis är livet inte så. Men ibland så.
Vill också tacka för alla gratulationer och lyckönskningar för graviditeten som jag fått här i bloggen eller genom andra kanaler! Blir väldigt glad. Ni är fina. TACK!
Annat fint är mina (okej, *familjens*) nya glas från Iittala i återvunnet glas. Raami heter serien. De är egentligen en julklapp från jobbet, som vi fick välja själva. (Köpte också en grej åt Blenda, plus konfekt.) Tidigare år har jag köpt parfym, extern hårddisk och sånt. I år valde jag de här glasen som jag dragits till en tid. Har plötsligt börjat tröttna på att ha en massa omaka glas i skåpet som inte går att stapla på varandra och har letat efter något att byta dem mot, och ville testa de här. De känns bra! Lutar brant mot att jag utökar samlingen. Är särskilt kär i den svagt gröntonade nyansen i det återvunna glaset. De känns i det stora hela som en alldeles naturlig övergång från begagnade glas i olika färger köpta på loppis.
I bakgrunden ser ni årets och med hög sannolikhet alla tiders adventsljusstake. Eller vad man nu ska kalla staken då man inte ägnar en tanke åt kyrkoåret. Vintersolståndljusstake? Nedräkningsljusstake? Midvinterljusstake? Vet inte. Den är hur som helst klart och tydligt mycket vintrig (utan att skrika jul så ⭐ på det) och kommer från ännu en inhemsk glasfabrik, Muurla. Vet inte vad modellen heter, liknar fyra isberg på rad och är möjligen nån variant av ljushållaren Jäävuori men gissar bara.
Förresten är det en litet speciell känsla att inte fira jul samtidigt som alla andra. Visst gjorde vi en del juliga saker i går, men det egentliga juleriet har vi fortfarande framför oss. Det är inte alls illa för en julallergiker. Min julångest hör nog mycket ihop med att det är så jäkla mycket som hänger på en dag, men nu ruckades ju det en aning. Känns bra. Lite lugnare. Har ändå sett fram emot att fira jul men skulle också vara helt okej med att inte uppmärksamma den mer än såhär. Innan jag fick barn hade jag tänkt att jag bara skulle fira varannan jul. (2015 skippade jag den. 2017 blev jag förälder.) Tror fortfarande att det skulle vara lagom för mig.
Äh, man är olika. Nu ska jag gå och umgås! Fast först spana efter negativa labbresultat igen. (Hoppas ju ändå på att kunna jula.) Adios!
Bara ett litet symptom men likväl ett. Vi är inte de enda som har en ovanlig jul i år, och det enda som sannolikt händer för vår del är att vi skjuter på firandet tills vi fått resultatet. Bara det är negativt då, och det tror jag det är. Om inte, så… ja, då blir jag kanske litet bedrövad å en liten ens vägnar.
Det mest stressade var inte att planerna skulle ändras. Det som höll på att ge mig en mädäfäkin STROKE, å andra sidan, var att jag försökte boka tid för snabbtest, så att planerna förhoppningsvis kunde förbli desamma. Jag tvingades således beblanda mig med privatiserad sjukvård. Jag varnar er nu att det här blir en LÅNG historia som typ bara går ut på… *matt suck* frustration och uppgivenhet. På hemsidan stod infon att såhär kan du boka tid för snabbtest för en annan person — via webb, eller via telefon. Jag klickade mig vidare på webb men otroligt många alternativ uppenbarade sig plötsligt och inget av dem verkade helt rätt. Jag valde telefon istället, eftersom jag i min blåögdhet trodde det skulle gå smidigare att prata igenom det med någon som hade koll. Tryckte ”2” för svenskspråkig service, personen som svarade kunde bara finska. Kan jag prata finska med dig? frågade hon på finska. Bara du pratar långsamt, svarade jag på svenska. Hon sa att hon ber en kollega att ringa upp istället. Runt femton minuter senare ringer kollegan och säger, på knagglig svenska, att det är bäst att boka via nätet istället. Att det går snabbast där. Jag ger upp min förhoppning på telefonservice och säger okej, ska göra det, tack. Så jag blir då tvungen att skapa konto med mina bankkoder, ladda upp bankkortsinfo, knäppa bilder på fram- och baksida på mitt kelakort och ladda upp dem, ger mitt godkännande för något jag fortfarande inte är helt säker på vad det var (ja, slarvigt av mig, jag var extremt stressad) men som jag antog var något som hängde ihop med covidtestet, och då jag äntligen tror mig vara klar att boka tid är förstås den där snabbtest-menyn spårlöst försvunnen. Som att det inte var via den som jag påbörjade registreringen. Letar reda på den igen och ser då att rådgivningen via chatten ska kosta tiotals euro. Ja, det är klart att de rekommenderar den då det hade tagit typ tre minuter i telefon, och de enbart tar några cent/min för telefonsamtal. Kommer in på en chat med en robot. ”Kom ihåg att du bara kan få en personlig remiss från den här tjänsten”, säger den. Men jag skulle ju ha remiss för någon annan? Jag avslutar chatten, surfar omkring vidare. Sajten är otroligt oanvändarvänlig för att se så proffsig ut. Hittar till slut samma alternativmeny som sist — men inga av alternativen går nu att klicka på? Till sist kommer jag vidare till samma chatt med samma robot, fast en ny session. Nå, jag testar, tänker jag, jag får väl specificera sen att jag inte vill boka tid åt mig själv men åt min treåring. Jag svarar på frågor, en del av dem klumpigt formulerade, och till slut slussas jag vidare till en sida där jag kan boka tid hos en läkare eller för testtagning — utan att för den delen ha varit i kontakt med den läkare som man skulle förmoda att fanns tillgänglig i det som beskrivs som ”läkarchatt 24/7”. Åtminstone mitt på dagen en vardag. Och i Vasa finns inga tider att boka ens! Jag är vid det här laget rasande och vägrar ge upp efter allt det där krånglet jag tvingat mig igenom. Jag ringer upp telefonservicen igen, väljer igen ”2” för svenska, en ny person svarar och jag berättar mitt ärende. ”Anteeksi, puhutko suomea?” frågar hon. Jag orkar inte be om ursäkt, jag säger ”Nej”. Hon märker hur sur jag låter och ber ännu mer om ursäkt. ”Tyvärr”, tillägger jag i ett försök att släta över min ton. Det är ju inte hennes fel. ”English then!” säger hon, och jag säger att det går fint. Det känns dumt men jag vill ju bara bli förstådd och förstå själv. Jag börjar prata och hon backar och ber igen om ursäkt, att hon vet att jag ringde den svenska linjen, men att hon pratar varken svenska eller bra engelska. Led lite med henne, antar att det om engelska var ett skämt för att lätta stämningen. Hon ska hämta en kollega. Jag väntar i telefonen i några minuter, lyssnar på muzak, och sen kommer kollegan, som dock inte pratar svenska, men bättre engelska. Vi pratar igenom situationen. Jag förklarar att jag försöker boka tid för min dottter för snabbtest, eftersom vi gärna vill veta om det är möjligt att åka och fira jul imorgon. Jag förstår ju vartåt det pekar men jag ville bara dubbelkolla med en levande människa, och jag hade antagligen inte ringt om jag inte varit så förbannad på den pissdåliga sajten och HÖJDEN av dess user-UNfriendliness, som lurar en till att skapa ett konto, mata in privata uppgifter och betala för något som de hade kunnat visa åt en redan till en början, typ: ”Dessa tider finns just nu tillgängliga för snabbtest i Vasa, vill du ha en remiss?” Men istället gömmer de det där bakom lås och bom och ca 396 förvillande länkar och manipulationen att man ska uppge personliga uppgifter. Jag säger dock inte allt detta åt henne jag talar med, men att jag har testat sajten och att I would prefer to do it by phone now thanks. Personen i telefon uppfattar min fed up ton tror jag, och hon kollar upp det och säger efter en kort stund att det inte finns tider kvar i Vasa. (Ser ni, det tog ju uppskattningsvis en halv minut att kolla upp den saken bara man fick tag på nån som kunde.) Det är inte det att tiderna är fullbokade, utan att de gör inte över huvud taget coronasnabbtest efter ett visst klockslag på förmiddagen. MEN SÅ ROLIGT ATT DET ÄR ABSOLUT FUCKING OMÖJLIGT FÖR ER SJUKA JÄVLA FANSKAPSFIRMA ATT SKRIVA DET PÅ HEMSIDAN SÅ ATT FOLK KAN FÅ VETA DET!!! skriker jag inte i luren. De spelar in alla telefonsamtal. Och det är förstås inte hennes fel heller att jag vid det här laget är nära ett nervsammanbrott. Men hon hör nog min besvikelse och bestörthet då jag ber henne upprepa det där, och tipsar sympatiskt om flertalet andra privata läkarmottagningar i Vasa, rekommenderar att jag försöker med dem. Så jag försöker med en, den hon tycks tro mest på. Där fick jag i alla fall chatta med riktiga människor, inte robotar. Det var inga problem att få igenom idén att jag ville boka tid för mitt barn. Även om det blev så att det var jag som till slut fick knaggla mig fram på finska, trots att jag igen valt svenska som språk. Han jag chattar med ber om ursäkt och frågar om han kan hjälpa mig på finska. Jag tycker det är okej, men att jag själv pratar svenska. Jag uppger mitt ärende direkt, att jag undrar om jag det finns lediga tider för snabbtest. Jag får en remiss men inget svar på min fråga. Han undrar om det var något annat han kan hjälpa mig med, jag upprepar min fråga och jag får samma copypastade standardsvar på svenska om remissen. Jag vet inte om det tjänar till att använda remissen — för jag hittar inga specifikationer angående just *snabbtest*. Han verkar känna sig lika hjälplös som jag gör. Jag försöker på finska, försöker ställa frågan så jag ska få ett ja/nej-svar, men jag slussas istället vidare till någon. När jag inte förstår vad det är den personen undrar, fattade inte formuleringen, så förklarar hon sakligt och artigt och då kan jag svara på frågan. Och så till slut kan hon svara på min fråga om det är möjligt att göra ett test idag så att jag skulle få resultatet senast imorgon. Nej. De gör inte sådana i Vasa. ”:(” inflikar hon. Jag är på nåt vis väldigt tacksam för det lilla draget av mänsklighet. Voi ei, säger jag, och känner mig som en karaktär i en finskabok, fåordig och platt. Kiitos kuitenkin.
Hur som helst var jag SÅ FÄRDIG med allt vid det skedet. Vilket jag antar att ni också är om ni läst igenom allt det där. :))))) DET TOG EN OCH EN HALV TIMME FÖR MIG ATT GÅ IGENOM DET. Jag gav upp där. Det är inte människorna jag hade kontakt med som jag är trött på, ifall det måste förtydligas, men hela SYSTEMET herregud SLUTA.
(Försökte sen avsluta mitt konto på den krångliga robotsajten. Hittade, surprise surprise, ingen info om hur man gör det. Och sent i kväll får jag en räkning för konsultationen hos den andra hälsovårdstjänsten. För att jag försökte fixa en remiss för ett snabbtest som aldrig ens över huvud taget fanns att tillgå i Vasa. Kul! Ska se om webbchattarna på den andra tjänsten också tar betalt för bägge chattar, fast jag avslutade den första direkt. I så fall har jag i dag bränt närmare 100€ på INGENTING!)
Under tiden det där pågick fick jag ett meddelande från VCS, som jag redan varit i kontakt med innan härvan, som informerade att vi reserverats en tid för covidtest på eftermiddagen. Inget snabbtest, men nu är det fixat, testet är avklarat. Alla jag mötte och pratade med var engagerade och hjälpsamma, tog sig tid för mig, verkligen GAV konsultation och när ena hänvisade till sina kolleger var det för att bollplanka med dem för att hitta rätt bedömning (ett yttepytte symptom men likväl ett symptom), slussade mig INTE vidare till en inkompetent robot, pratade dessutom svenska förstås (förstår att inte alla gör det men vad är GREJEN med att låta folk ”välja” att de vill ha service på svenska då om det inte går att genomföra?) och gav Blenda både liten leksaksödla och massvis med hänsyn och beröm. Systemet! Funkar!
Och nu, när testet är gjort, och vi vet hur det ligger till, att vi inte firar jul så som vi tänkt imorgon, så är det faktiskt helt okej. Vi hade utlovat glass efter testet och glass fick hon, faktiskt vi alla tre, och vi hade lite onsdagsmys som Blenda säger och åt glassarna i soffan och tittade klart på Min granne Totoro på Netflix. Vi ska försöka mysa lite extra med henne under de närmaste dagarna, och när vi får (det negativa) provresultatet får vi åka iväg till mina föräldrar och fira då. Blenda vet ju ändå inte vilken dag julafton är. Jag bryr mig då verkligen inte, inser jag. Enda viktiga traditionen jag har, som är bunden till exakt det datumet, är att Snögubben kommer på Yle TV2 kl. 11:28 på julaftonsförmiddagen och den måste man se. Allt annat kan man flexa kring. Så se den alla som kan! God jul!
Föga övertygad way back when. BEKANT KÄNSLA VET NI.
Nästa år kommer bli annorlunda. Jag menar dels rent generellt men också för att 2021 för med sig en klar förändring för oss i detta hem och denna familj. Förutsatt att allt fortsätter åt samma håll som vissa undersökningar pekar på. Som till exempel denna:
Japp! Det visade sig vara ganska lätt att undanhålla en graviditet under en tidsperiod av pandemi och årstid för bylsiga tröjor. Det har funnits att dölja i, om vi säger så. Särskilt mer enkelt eftersom jag dessutom fått må helt bra, det mest påtagliga bieffekten en väldig tröttma, och inte känt något behov av att terapiblogga om det (som sist). Denna gång vet jag ungefär vad jag har framför mig och jag slipper skräcken att livet så drastiskt ska förändras — det har det ju redan gjort. Barn heter dessutom samma sak i plural som i singular, symboliskt nog. Nu är jag plötsligt redan halvvägs. I vår beräknas vi bli fyra i familjen!
Fyra dagar kvar till jul, åtta dagar kvar till min födesedag, tolv dagar kvar till det nya året. Ibland känns det som att julen redan varit, så gjorde det redan för ett par veckor sedan. Jag tänkte då på nåt jag ville köpa och slogs av tanken ”nämen åh, kanske jag skulle gå och kolla nu då det är mellandagsrea”. Njäe. Inte riktigt. Otroligt lång jul i år. Kan inte bestämma om det är en paradox eller alldeles logiskt att den då också alltid känns som att den är en månad borta.
Och en dag kvar av 21-dagars-bloggutmaningen. Just denna nästsista dag har varit omväxlande. Kanske mest i mitt humör. Den har varit mysig, liksom pysslig och fixig, om än mer i teorin än i praktiken, men jag har surfat på soffor och mätt utrymmen, vi har alla tre åkt och hämtat en möbel jag fyndat på fb-loppis, jag har köpt ett bröd som är så gott (och köpte rökt ost för det också, praise be) och min sambo kokade en risgrynsgröt som var så god, vi tände alla fyra ljusen (mörkgrönt, ljusrosa, mörkblått, ljusblått) i adventsljusstaken, alltså, verkligen URMYSIG och bra dag — och samtidigt har mina nerver varit extremt påfrestningskänsliga och jag har velat reagera på cirka varje motgång med att primalskrika. Har hållit mig, men… at what cost?? (Skoja. Fast bara lite.) När ena gardinstångshållaren knäcktes av så att gardinstången åkte i golvet med en skräll, befann sig lyckligtvis lösningen inte långt borta eftersom jag i somras hittade ett antal sådana reservdelar på loppis och köpte allihopa. Men när Myra, just när jag strax därpå går mot skrubben för att leta reda på påsen med hållarna, springer förbi mig och vid mina fötter viker in precis framför mig på det där typiskt kattiga sättet som att hon FÖRSÖKER tackla en eller bli påtrampad och samtidigt låter SPPRRR, fräser jag, aningen orättvist, ”Håll käften Myra”. Förstår ni? SÅ har det (läs: jag) varit. (Jag bad senare om ursäkt med en vänlig klapp på hennes lilla än så länge opåtrampade huvud.)
En dag kvar av mörknandet! Sedan vänder det och ljusnandet tar över. Vi får väl konstantera att även i år ska det bli helt okej eller vad säger ni?
Att äldre beklagar sig över att det inte går att förstå vad ungdomar säger är ju sen gammalt, men fasen om inte de åldersstigna också kunde anstränga sig lite för att göra sig förstådda. Det här lägger man ju särskilt märke till sen fejjan blev populär bland tidigare generationer. Förlåt nu alla som känner sig prickade men ni var inte heller så himla bra på det där, okej?
Hur ska man till exempel förstå vad nån menar när hen inte behagar bemöda sig med att skriva fullständiga meningar. Så här är det konstant: Någon säger ”År 2014 vann Sverige Eurovision Song Contest för sjätte gången”, och någon annan svarar ”Men 2015 vann Ukraina…”. Och man ba… ja? Relevansen? Avsikten? Vad fasen är det du vill ha sagt, människa? VAD ÄR DET DU INTE SÄGER?
När ungdomar är svårbegripliga så beror det ju på att de talar nån slags slang. Ibland består ju den också — helt avsiktligt — av ofullständiga meningar. ”I don’t even”. (Ok, knappast *ungdomligt* uttryck nu mera men ni fattar.) Men såna uttryck mejkar ju komplett sens för de som är vana med den jargongen förstås.
Och tänk om det är likadant för de äldre? Att alla de här till synes ofullständiga, ofattbara yttringarna liksom faktiskt BETYDER NÅT alldeles sjävklart och kLoCkReNt för de andra åldersslang-invigda?
Och att det är DÄRFÖR det alltid är nån som kommenterar typ ”Absolut!” på en notis som redogör för bokbussens körrunda?? Och det är därför de kommentarerna dessutom alltid har ett par likes??? Her – re – GUD.
