En vargkurir, världen vänd upp-och-ner och Walk This Way

Ingen vill få folks drömmar återberättade för sig, fast jag gör ju det. Faktum är att jag gillar det. (Det är istället målorienterat drömmande som gör mig obekväm och kanske ganska uttråkad.) Är det en person jag gillar som berättar vad de drömt så gillar jag att höra om det, är det en person jag är nyfiken på så är det en jäkla jackpot, fast det blir förstås roligare om drömmen också är rolig eller intressant. Jag minns ofta vad folk berättar att de drömt också, det gör liksom intryck på mig. Tänker emellanåt på en rad tokroliga och så detaljerade drömmar min ex för 15+ år sen hade. Bara så kul att varje dag få en knäpp rapport. Minns också drömmar som jag hört om i andra hand. Som att en kompis förälder drömt något när jag gick i lågstadiet — japp japp, jag minns vad.

Tänker på drömmar eftersom jag nyss såg ett avsnitt av The Sopranos som mestadels bestod av en drömsekvens. Ibland lyckas ju film/serieskapare så bra med det där, att fånga det där surrealistiska, som känns så verkligt ända tills nånting vänder och då man ska försöka få ett grepp om drömmen när man vaknat så är det bara inte möjligt. För många år sedan var jag med om en FANTASTISK dröm som jag sedan inte kunde släppa. Jag var som besatt, jag försökte återvända till den hela tiden. Den hade den där filmiska känslan. Som att något precis just började hända, och att jag stod inför att få hela världen vänd upp-och-ner.

Det började med att jag en kväll satt i min gamla Volvo, parkerad vid en småbåtshamn. Jag pratade med en kompis som satt i passagerarsätet, då vi stelnade till eftersom en skugga strök förbi där ute. En varg. Schh! Vi kurade ihop oss. Den kom närmare. Närmare. Sen står den intill bilen och bär kurirväska tvärs över kroppen. Den berättar åt mig vad som kommer hända, och den inte bara pratar utan pratar dessutom engelska. Den säger att jag ska vara redo. Jag ska få ett uppdrag, men den kan inte säga vad. Snart kommer dens småkusin till stan, men i mitt sovande tillstånd hittar jag inte rätt ord (”second cousin”), och drömmen saktar ner så länge min stackars tafatta hjärna letar det, och vargens röst släpar som en skiva ställd på fel varv när han säger ”småkusin” på svenska men uttalar det, mycket långsamt, som att det var ett engelskt ord, ”småu-couuu-zeen”. Inte ens rätt uttal på ”cousin” alltså. Det känns som att det tar trettio sekunder för vargen att uttala det ordet, så mycket släpar rösten. Hur som helst — jag ska hålla mig beredd på att småkusinen kommer till stan och jag får inte missa honom när han kommer, säger vargen. Småkusinen is a very big deal. Han ska ha värdefull information till mig och han heter Walk This Way.

Sedan hände grejer. Ett virrvarr. Jag träffade Walk This Way i en glashiss. Jag skulle ta en bild på honom med bad guys som inte visste att vi visste de var bad guys i bakgrunden, med en plastig engångskamera. Jag kunde se först på bilden vem de var, tills dess var deras identiteter dolda för mig. Jag skulle kasta en salamibit upp i luften och Walk This Way skulle hoppa upp efter den och just då skulle jag ta bilden, för att det inte skulle verka suspekt att jag riktade kameran så högt upp — för ah jo, vargens småoucousine visade sig vara en bulldog. Kameran tiltade, Walk This Way svalde den enda salamibiten jag hade, och bilden knäpptes först när han landat igen, efter att jag reflexmässigt följt honom och vinklat kameran mot golvet. Bakom hunden två par beige jeans från knäna neråt och mörka promenadskor. Bad guys. På väg ut ur hissen, vår enda chans att fånga dem på bild. Framför, Walk This Way, snopen och generad, upplyst av den starka blixen, reflekterad röd i pupillerna, en bit salami i munnen.

Ja ja, jag fattar att de flesta av er slutat läsa för två stycken sen, men. Den har bara stannat med mig. Har säkert skrivit om den förut i nån gammal blogg också. Jag fick aldrig mitt uppdrag men jag kände, visste, tvekade aldrig att det var något oerhört. Det var på många sätt bara en riktigt jävla underbar dröm. Det fanns ett gigantiskt mysterium som jag skulle lösa — och faktum är att jag länge efteråt liksom kunde vänta på att få uppdraget. Jag bar fortfarande på den känslan, när jag var vaken, den hade varit så stark. Jag skulle få reda på saker. Väldigt stora saker. De gömmer sig i en dossier nånstans där ute.
Här inne. *knackar på kraniet*
Hmm that’s weird.
Sounds såu touuumt.

Inte bli lack-lösning

Jag har nyligen tagit till att göra något jag gjorde i min ungdom också: blanda nagellack. Urvalet på nagellackshyllorna är cirka fyrtiosju gånger större nu än det var då, så kanske är det därför jag glömt att man kunde göra så här. Men fortfarande är det ju så svårt att hitta den där rätta nyansen. Så varför inte blanda? Ja, världens enklaste hack, varsågoda.

Man tar mycket färg på en nagellackspensel och låter den droppa ner i en annan flaska. Ett par till några droppar, beroende på. Sen stänger man och skakar om, ordentligt och länge. Granskar. Kanske testlackar. Är nöjd eller tillsätter fler droppar. Ni fattar! Då kan det till exempel bli så här:

  1. Lumene ursprungligen Rantaniitty. Samma som på mina naglar på bilden överst. Tyckte den var för tuggummirosaskiftande på mina naglar så jag försökte grådaska till den med svart men den blev då väldigt lila, och jag fick göra nyansen varmare med orangerött. Färgen blev mörkare än originalet och snarare än en dammig rosa som jag egentligen var ute efter så blev det istället nån slags rosewood-nyans. Vilket jag dock gillar! Så det ordnade sig.
  2. Essence ursprungligen Take me to heaven. Den var otroligt klar och lysande blå, och dessutom mer turkos än jag hoppats. Gjorde mitt bästa för att tona ner saturationen, ta bort grönsticket, och samtidigt hålla den ljusblå.
  3. H&M ursprungligen All about aloe. Blandade pyttelite blått i den här för att göra den snäppet svalare i nyansen. Det är en KNAPPT märkbar förändring, men ibland behövs det kanske inte mer.

Jag ämnar nu *korrigera* alla lack jag har som jag inte använder. Då behöver (”behöver”) jag inte heller köpa nya. Nu samlar jag dem alla i en stor rund plåtburk, merparten av dem i olika bordeaux och lila nyanser eftersom jag så länge sökt The One, men jag drömmer om att *ringa in* mina 5-10 perfekta favoriter och förvara dem i en mycket mindre ask istället. Jo jag vet, jag drömmer stort. Räknade de jag har nu, 35 stycken. Verkar onödigt. Absolut fler än mina naglar. Fnys.

Arv och miljö och pengar och djur

Jag har en egen stund och har precis betalat en hop med räkningar. Jag hör till den sorgliga skara som tycker allt sånt är så himla jobbigt, måste liksom *samla mig* inför det och fast jag blivit bättre på det med åren så vill jag verkligen vara ensam och ostörd när jag gör det. Annars blir jag så jäkla nervös och stressad bara. Tycker allt som har med ekonomi och byråkrati är svinsvårt, jag associerar det med skam och ångest och dålig stämning. Förstår ärligt talat ytterst lite av hur ekonomiska och/eller byråkratiska system funkar eftersom jag inte kan fatta sånt. Alltså jag minns aldrig sådan information av nån orsak, kanske dels för att jag har fullt upp med att vältra mig i ångesten över att jag inte fattat det redan och är därför distraherad, och jag skäms massor för det. Fylla i blanketter, betala räkningar o.dyl. tycks vara sådant som alltid kommer vara jobbigt. Även om det blivit lättare med tiden. Jag har börjat acceptera att det bara är att traggla sig igenom det så bra man kan trots att det kan kännas varierande grader av jobbigt — fast visst handlar det för mig fortfarande om att pricka nån viss sorts lucka. Men det är inte FARLIGT att det känns svårt, kan man till exempel försöka minnas att tänka.

Den sidan av mig är en (av många) som jag verkligen inte önskar att mina barn ska ärva. Allt kan man inte styra men det slår mig bara hur viktigt det är att så gott man bara kan försöka ge dem de där verktygen att hantera saker som kan kännas svåra utan att de börjar kännas ohanterliga. Urk, det är ett så himla stort ansvar att ha barn. (Ja men no shit.) Jag minns ganska mycket grejer från att jag var i den ålder Blenda är nu, och tyvärr tenderar de vara sådana som påverkat mig negativt och kanske lämnat ett litet trauma. Man minns väl stora känslor, antar jag.

Som att jag försökte stjäla en liten bit alldeles magisk guld- och silverkrita av min kompis E-M. Och skammen när de föll ur min tröjärm mitt framför ögonen på henne. Ok, vet inte hur just detta har påverkat den jag är i dag, men det har stannat med mig bara. Nu har också Blenda guld- och silverkritor och jag var så stolt att visa dem, men hon brydde sig cirka nickel. I just dem. Kanske jag stjäl dem…

Jag vet inte hur jag kom in på detta när jag egentligen bara ville visa de här gulliga gifarna på Dag och Selma från i går men passade på att göra mina måsten innan jag satte igång att skriva. Tiden bara rann iväg och här blinkade de nonstop om och om igen. Selma gör oss ofta sällskap, mig och Dag. När Blenda var bebis var det snarare Myra som vågade närma sig, men nu är det Selma som är den bebisorädda av dem två. Det är rimligare att det är så, hon alltid gillat lite hårdare tag så det gör inget om Dag får tag på henne. Hon njuter bara när man drar bort lite päls som ändå just skulle lossna. (Myra avskyr det.) Blenda brukar säga att ”Selma är mammas och Dags, Myra är pappas och min”. Kanske ligger det ett litet sanningskorn i det, ändå.

(Blenda brukar också, med stor inlevelse, parafrasera diktraderna ”Selma, Selma, mammas katt / tänker på dig dag och natt” från en bok om Tiger, Tiger, grannens katt. Ser fram emot att läsa den igen, fast då *med* Blenda, för Dag!)

Den saken är förstås en man gärna vill att barnen ska ärva, att de ska bli djurvänner. (Och bokvänner.) Det litar jag 100 % på att de inte bara blir utan redan är också. Blenda har förresten önskat sig en hund i julklapp, på tal om det. Jag är förbryllad. Ska hon gå och bli hundmänniska?? På nåt vis mejkar det ju sens, det gör det. Alltså det skulle onekligen vara så jäkla fint och gulligt att kunna ge henne det men det är dessvärre orimligt. (Eller finns det hundar som är som katter? Går på låda och så vidare?) Och jag gillar förvisso alla djur (förutom kanske fästingar), men hundmänniska…! DET vore då ändå inte mitt arv det.

(Men alldeles okej.)

En gossa

Annat var det på min tid, men nu för tiden tycks dagisbarnen få välja själva vad de vill föreställa på Lucia. Åtminstone på Blendas dagis är det så och jag antar på många andra. I fjol ville hon ta rollen som pepparkakegumma i luciatåget och det var hon alltid väldigt nöjd med (och dräkten använder hon fortfarande som pyjamas) — men jag ska medge att jag ändå trodde att gruppåverkan skulle se till att hon följande år skulle välja att lussa som Lucia. Jag misstog mig. Hon valde stjärngosse.

Det är bara så kul att barnen får välja själva. Det är så mycket som blir möjligt då. Varför skulle Blenda INTE vara en stjärngosse och ha en tjusig stjärnströsslad strut på huvudet om det är det hon vill? För mig fanns det ju inte ens på kartan. ”Du kan va nästa år”, sa Blenda.

Man kunde säkert använda detta som en liknelse för mycket annat i livet, och spinna vidare därifrån. Vad det gör för barn att erbjuda dem många alternativ för vem de kan vara, vad de identifierar sig som eller hur de trivs med sig själva, att ge dem tillåtelsen att utforska och bli trygga i och med sig själva, och så vidare.

Haha, skulle det inte vara roligt om jag trodde att att man fick välja vad man lussar som på lucia i dagis automatiskt trollade fram allt detta? Framtida generationer 100 % öppensinnade självsäkra individer. Sådärja — där var det fixat! Nä men det är väl ett vettigt och roligt steg som jag gillar att dagisarna tagit sedan jag själv var dagisbarn för 102 år sedan. Känns som att jag blåser upp det som något alldeles mega men vad jag diggar (?? så sa man i *min* barndom, iaf) är ju egentligen det enkla! Att det blir så självklart och skoj att man får leka och testa på.

I kväll har vi pysslat ihop en strut och… stjärnpinne? Vad de än heter? Alla nöjda! Redo för morgondagen. Och redan lite nyfikna på att testa på vidare också, för den delen. ”Nästa år ska jag vara Lucia”, sa Blenda.

Och vi ba NÄPPAN SNÄPPAN LILLA BRUTTAN INGA FÖRLEGADE SKÖNHETSTÄVLINGAR I VÅRT HUSHÅLL FÖR DIG TJEJEN INTE FÖR VI ÄR FAKTISKT *LIBERAAAALA* OCH FÖRRESTEN HADE LUCIA MÖRKT HÅR OCH MÖRKA ÖGON OCKSÅ INNAN DE STA-

Ja ni vet.
Mkt trist att det skulle gå varvet runt såhär!!
Det låter ju faktiskt jättedumt att tycka en massa om sånt.
Äsch äsch!! Så typiskt.

Get back

Säg en dag som inte nån av oss varit sjuka den här säsongen. I’ll wait. Det finns inte så många luckor i kalendern att pricka in. Så verkar det vara för alla småbarnsfamiljer i år.

Jag har tittat på nya Beatlesdokumentären Get Back (på Disney+) och jag har massor av känslor kring den men ingen aning om hur jag ska ge uttryck för dem. Främst har den kanske lämnat mig med nån slags vemodig men likväl pirrig längtan efter ett kreativt utlopp, en process som leder till något belönande. (Och efter en frisk period då man fasen HINNER med något lite mer utmanande än att gå på loppis och tömma diskmaskinen innan man blir sjuk igen.) Eller, nej, främst har den nog lämnat mig med en nyfikenhet på vilka de här personerna var. Jag lärde känna dem lite genom den åtta timmar långa dokuserien, och nu vill jag att vi gärna ska fortsätta träffas. Men jag gör det som är möjligt: läser Redditdiskussioner om den istället.

Tröttsamt vilket tjafs det kan bli om Sanna Marin förresten. Låt en kvinna leva?? Då menar jag inte fri att göra vad som helst men att man kunde bedöma saker proportionerligt. Hon nagelfars så otroligt hårt och det är varken rättvist eller rimligt. Det är så klassiskt, egentligen. En offentlig/känd kvinna ska alltid vara En Förebild, medan en man i samma roll naturligtvis har rätt till sitt privatliv. En kvinna bevisar sig vara tanklös och opålitlig när hon gör ett misstag, medan en man visar att ingen är felfri och shit happens. Yada yada.

Mycket mer än så har inte nått mig genom min sjukdomsdvala den senaste tiden. Tog sovmorgon med Dag i morse, det var mysigt. Det har inte gått på en tid, man har varit tvungen att klä på honom ytterkläderna och skjutsa ut honom på balkongen i minusgraderna. Men nu, kanske för att han inte heller är frisk och sovit dåligt, gick han plötsligt med på att somna i sängen bredvid mig och då passade jag också på att ta en lur. Det var mysigt. Kände mig piggare och friskare efter den — hoppas den här förkylningen ska gå om under dagens lopp så jag imorgon kan gå ut och köpa materiel till Blendas utstyrsel för lussandet på hennes dagis på måndag. Hon vill vara stjärngosse sa hon, så vi ska pyssla ihop en strut. Fotsid skjortskrud loppade jag häromveckan. Och jag vill börja skriva dagbok igen. Strunta i att det blir virrigt (och svårt att sortera in i kategorier haha). Får se hur det går.