Vecka 13 i sommartid

Kom plötsligt på att det är måndag. Kände mig dessförinnan håglös och omotiverad — kanske dels på grund av det mulna, förslöande vädret, men även utav de gamla nerkörda hjulspåren jag slirat fast i på sistone. Men nu förstår jag! Jag måste bara börja om. Klicka reset. *KL… I… CK* Vitsi vilken trög knapp. Funkar den ens? Händer nåt??

Är ensam hemma och har varit det ett par timmar. Alfred har i eftermiddags åkt till sin studio och Blenda i morse till dagis. Efteråt skulle de hälsa på sin mor/farmor så jag fortsätter vara mol allena en bit in på kvällen. Känner förstås väldigt starkt — halvt inspirerat, halvt stressat — att jag borde passa på att åstadkomma något under all denna egna tid. Fortsätta utvecklingssamtalet med garderoben, till exempel. (Vi hårddtränar kompromisser just nu.) Tömma arbetsytorna i köket, och så vidare. (En övning i förgänglighetsacceptans.)

Jag känner också att det är lite trist och ensligt här, men det är okej. Tänker INTE säga eller tolerera att någon annan säger att jag ska passa på att njuta nu för her. re. gud. vad jag kan avsky den sortens puttenuttebättrevetande föräldrajargong. Shit’s tired.

Ute och spanar i fönstret till ett café i stan där gosedjur nu får fika, in lieu of mänskliga kunder.

Annan trött skit är förstås undertecknad, men det behövs väl inte sägas. Mitt status quo är väl mer eller mindre dötrist och långtråkig och alldeles, alldeles… med barn?? 🤷‍♀️ Behändigt att i alla fall ha en ursäkt.

Hohhoo!” Vad var det? Hörde ni? Som något dovt som lät som att det kom från en kall plats, kanske ett slags kylt skåp eller något liknande? Otroligt. Tror bestämt att det måste ha varit resterna av gårdagens ugnsfetapasta som kallade på mig. Undrar vad den vill? Nejmen jag är ju redo för vad som helst känner jag. Bäst jag går och tar reda på det, dags att stå till tjänst!

Anteckningsblock anteckningsblogg

Anteckningar trendar på Instagram. Det här är långt ifrån en ny tanke, men: Tänk om de kunde trenda i bloggen (bloggosfären) också. Förritin skrev folk dagbok på nätet, nu bloggar de. Det blir väldigt tydligt när jag klickar igenom folks inköpslistor och halvfärdiga tankar, bisatser utan huvud och meningar utan slutpunkt. Det känns lite som förr.

Jag deltar också och i min telefon hittar jag mängder av anteckningar som jag inte längre förstår vad de handlar om, syftar på. Vissa har jag skrivit med min fingertopp som en penna och min handstil är så svårläslig att inte ens jag själv kan tyda den. Men linjerna ser släta och smidiga ut tack vare att det är så programvaran översätter mina svepningar över skärmen. Det finns listor med angivna mått, bredd och djup och höjd. Men på vad? Det finns sånt Blenda sagt, en del av dem i sömnen mitt i natten. Det finns en lång, lång lista på namn som ett framtida barn kunde ha. Jag påbörjade den långt innan jag ens blev gravid.

Många av anteckningarna hamnar just där, under rubriken ”inför framtiden”. Idéer att spinna vidare på, frågor att kolla upp, planer att fullborda. Middagar att laga, filmer att se, ärenden att uträtta. Jag undrar om det skett en sådan distinktion i bloggen också — är det DET lilla som gjort all the skillnad, en förändring i tempus? Jag menar liksom grundtidsformen i bloggen, den man (jag?) automatiskt sätter sig i. Vilket tidsperspektivet är, blickar jaget framåt eller bakåt. Skrev man förr mer ofta om sådant som inte ännu var tydligt, färdigt och faktiskt? Medan man nu känner sig mer bekväm med att istället hålla sig till det som är paketerat, klappat och klart.

Och fast jag tänker på detta och tycker det ena låter lite härligare och friare så får jag likväl nu slå bort impulsen att spara detta som utkast, istället för att publicera, tills att jag vet om det jag spekulerar i faktiskt stämmer. Åh kom igen nu, Linnea, du missar din egen point. Anteckningsböcker har sällan ett facit.

Vårvintern tjohej

Hej från mig och min lilla näpna… kopp. Den köpte jag förra veckan, just inför denna tid, när jag gick på loppis efter min sista arbetsdag och tänkte att den var vad jag behövde för att fira smått varje dag en tid framöver — här hemma, med små koppar kaffe. Nu vintersemester, sedan mammaledighet! Otroligt skönt. Fast jag bara jobbat halvtid hade det blivit ganska så tungt att sitta där på kontoret. Både fysiskt och psykiskt. Vissa dagar kändes det bara extremt onaturligt att vara där, fick typ brottas mot impulsen att ställa mig upp och gå hem, där det kändes som att jag *egentligen* *skulle* vara. (Glad jag stannade dock för jag fick både chokladkaka samt stickade sockor åt mig och åt baby sista dagen. 🥲) Nåja. Nu är jag här! Hemma.

I natt har jag vaknat flera gånger, som en numera gör, men sen steg jag upp ungefär då jag i vanliga fall brukar stiga upp och hjälpte Blenda att bli redo för dagis. Alfred förde henne och jag somnade om, sov i TIMMAR till. Djupt, tror jag till och med. Vaknade halv elva, inte direkt som en tonåring men i alla fall som en betydligt yngre vuxen! Hade sen dessutom orsak att tvätta ansiktet och skugga ögonbrynen, och efter det kände jag mig rent av fräsch och snygg ända tills jag gjorde misstaget att ta bild på mig själv och jag såg ut som en hög med fårskit på samtliga bilder förutom den där mitt ansikte halvt doldes bakom koppen. Kul kul.

Men allt detta var för många, många timmar sen och nu har klockan blivit sent. Nästan imorgon. När det är imorgon på riktigt kommer en rörmokare hit, tror vi i alla fall, och ska reda upp rörhärvan i Blendas rum. En sån lättnad att någonting äntligen HÄNDER på den fronten. Det är förstås vi som har slöat och varit handlingsförlamade. Vi har ju alltid pratat om att Blenda skulle få det rummet till sitt eget, men alltså det har varit PROBLEM med det (of course, som det alltid är), och jag antar att sparken i rumpan man behövde för att ta sig förbi hindren var ett snart anländande småsyskon som B antagligen hur som helst kommer att bli tvungen att dela rummet med. 🤷‍♀️ Men hon ser åtminstone fram emot det, så det är i alla fall nåt.

På tal om småsyskonet… Jag har ju skrivit så väldigt lite om graviditeten den här gången, jämfört med förra, och jag funderar ibland om det är något jag kommer ångra sedan. Om det kommer kännas orättvist, att så mycket av min förra graviditet finns dokumenterat, även om det till störst del förvisso berodde på att jag mådde så jävla uselt… Men det blir ju ändå en obalans, menar jag. Liksom, det finns redan färre ultraljudsbilder på småsyskonet också, på grund av att hen inte ville ligga tillräckligt stilla. Ändå lite klassiskt småsyskonssyndromigt, va? Typiskt. Menar alltså det där att inte lika mycket dokumenteras av föräldrarna, som med den förstfödde. Ändå vill jag ju såklart minnas sen. Ha något att bläddra i när barnet frågar, om det gör det. Äh, antagligen gör det ju inte det. Men att veta att man kan, ändå.

Men som jag sagt så känns graviditeten mer privat den här gången, och det är inte helt frustrationsfritt. Jag vill berätta saker, men det stör mig att emellanåt kan det kännas begränsande när det snarast borde vara motsatsen, befriande. Om jag t.ex. skulle skriva att jag har haft många sammandragningar på sistone så kunde nån utav det dra slutsatser om mig och graviditeten, “hur det är”. Eller om jag skulle ventilera en dålig dag, så kunde nån förmoda att jag är deprimerad eller överlag ”har det tungt”. När jag liksom är en människa, flersidig, föränderlig och mer odefinierbar än en känsla, ett varande eller nåt blogginlägg. Det är någonstans i det området som det obekväma tar vid. Jag leker ibland med tanken på att låsa vissa inlägg bara för att ha lite koll på vem som läser dem. Tror det skulle hjälpa mig, för det är såklart ett slags kontrollbehov det handlar om. Det känns trist att hålla på så här som jag gör nu. Vilja, men vela.
Vårvintern i ett nötskal det va.

Daga vaar länger, nääträ vaar tränger

Vi åkte hela gänget norrut och hälsade på mina föräldrar i Katternö i går. Jag och Alfred hann också med en på tumis-avstickare till Jeppis för loppisändamål, men det var dessvärre ingen riktig fynddag. När vi skulle bege oss av hemåt igen mot kvällen så bjöd himlen på en himla show. Ja, kanske ni redan sett det i cirka allas instastories. Hur som helst. Den var maffig.

Men innan det blivit så sent hann sparkstöttingen testas igen. Vi har ingen i Vasa men nog skulle det ibland kännas som ett roligt färdmedelsalternativ, om man bortser från att spark sällan fungerar så värst bra i städer. När jag bodde i Nykarleby var det en gång en äldre dam som skrivit in till tidningen och klagat på att de sandade trottarerna, just på grund av att det blev dåligt sparkföre då. Ändå rätt kaxig småstadslantlig ståndpunkt att ta. Som om alla hade en spark?

Plötsligt skyndade Blenda iväg och deklarerade att det var dags att hälsa på Rex.

Det var bara för oss andra att följa med. Till och med Myra hakade på.

(Önskar förresten att jag hade något av mer substans att fylla ut det här inlägget med, men det är bara inte en sådan dag i dag. Störigt men jag har gett upp.)

Rex är grannens hund! Blenda är mycket förtjust i honom och pratar om honom rätt ofta. Varje gång vi ska åka till mommos och moffas säger hon att vi ska hälsa på Rex också. Oftast gör vi det.

Han är otroligt snäll och social och blir alltid väldigt glad när man hälsar på, han får en liksom att känna att det är livets höjdpunkt att man kommer förbi. Så man dras alltid med lite dåligt samvete när man lämnar honom igen. Han tittar på en så snopet.

Tillbaka till slutet, på såväl besöket som inlägget. Ändå ett himlavalv värt att förevigas, samt himla värdigt en vårdagjämning.

Varför är det så?

Vet ni hur struligt det kan vara att få nåt så till synes okomplicerat som den soffa man beställt? Först levereras den i två delar så man en tid lever med en halv. Sedan, efter att man fått andra halvan, kvarstår ändå en väntan på andra, längre soffben som vi ska byta till. Ja, det var här jag blev för kaxig och utmanade ödet, antar jag. Jag köpte dem för att sitthöjden på soffan var så väldigt låg, vilket jag inte tycker är så bekvämt, särskilt inte just nu. (Se: Gravidmage, foglossning.)

Min målbild var alltså denna: Mysig soffa som vi alla ryms i OCH som är BEKVÄM. Är det för mycket begärt? Jag bara frågar. För jag blir fan osäker asså.

Paketet med soffben anläder så småningom till Vasa för att — väl här — i en veckas tid alldeles lealöst kryssa av och an mellan ”delivery center” och ”unsuccessful delivery attempt”. Med andra ord bortom mitt räckhåll, tills att en kompis tipsade mig om vart jag kunde ringa och få hjälp. (Till en helt annan logistikfirma som delade depå med de som mitt paket sänts via, så helt logiskt kändes det ju icke. Hade aldrig räknat ut det.)

Har för övrigt skippat flera om och men i denna etapp p.g.a. tradig, enerverande historia som ingen orkar med. Men kan säga att den inkluderar bland annat misslyckade kontaktförsök till både leverantör och producent vilket kändes SISÅDÄR betryggande.

Klipp till att jag öppnar paketet — och inuti finner jag då äntligen de efterlängtade soffbenen. Men vänta? Är det faktiskt de jag skulle ha? Nej såklart inte!! Det hade varit alldeles för lätt! Jag har fått fel storlek! Så att de nya benen är EXAKT! LIKA! LÅNGA! SOM DE URSPRUNGLIGA!!! 🙃 🥲

Alltså man FÅR fan inte jävlas med ett gammalt slitet foglossat preggo på det sättet. Det är omänskligt.

Goda nyheter är att jag nu i alla fall fått tag på producenten, alltid nåt! Håll tummarna för den nya leveransen de ska skicka. Och för mig. Det FINNS chans att det slutar lyckligt ännu men herr-e-gud the lord tests us. (Detests us, vill jag egentligen säga, men äh jag tror ju inte ens på gubben.) Åtminstone vet jag ju numera hur jag ska få tag på paketet för det är tydligen för mycket begärt att budfirman ska försöka få det uppstyrt!!

Det är så förbannat störigt när man fan bara vill göra det BEKVÄMT OCH MYSIGT och istället blir det OTROLIGT MYCKET OFLYT. Vet ni?

Hela den här soffadäsen känns som en allegori för, fan, jag vet inte, den mänskliga existensen eller nåt. I alla fall för min! För livet mitt. Inte alltid är det så här, men känns ändå som SÅ ofta. Det är ett så extremt välbekant mönster. Absolut väl tilltaget i denna soffepisod, som ju närmast känns som nån slags charmlös satirsketch, men typiskt symptomatiskt ändå. Det är så sällan raka linjer, istället är det hinder och krångel och strul och jävla massa kompromisser och en ändlös harang av provisoriska lösningar. Känner ni igen det? (Usch säg inget om ni inte gör det, jag vill för helvete inte veta.) Varför är det så? Återigen, jag bara frågar!!