MÄndag vecka 50. Jag köper mörkt rÄgbröd, samma fÀrg som kaffebönor. Frukt- och nötstÀnger, en Ät mig och tvÄ som ska skÀras i mindre bitar, viras in i smörpapper som karameller, och smygas ner i barnens julkalender. Kattsand, kattmat, bÄde torrfoder och vÄtfoder. Talgbollar Ät fÄglarna. MetallstÀllningen hÀnger fortfarande kvar i trÀdet, det ser jag nÀr jag gÄr hem. Jag fyller pÄ den innan jag gÄr in. Man ska inte sÀtta ut mat i nÀt Ät fÄglarna, de kan fastna. Det har jag sett hÀnda, nÀr jag fortfarande bodde hemma hos mina förÀldrar fastnade en talgoxe eller var det en blÄmes med foten i ett talgbollsnÀt. Vem vet hur lÀnge den hade hÀngt dÀr nÀr pappa fick syn pÄ den. Jag fick hÄlla i den medan pappa försiktigt klippte upp nÀtet med en liten nagelsax. FÄgeln bet honom i fingret under hela tiden, jag ser det fortfarande framför mig, den spetsiga nÀbben som en sax. För trubbig för att komma igenom skinnet som den klÀmde Ät. Det Àr konstigt att jag kan se den delen av bilden sÄ tydligt framför mig men en centimeter Ät sidan sÄ otydligt att jag inte kan se om fÄgelns hjÀssa var blÄ, i sÄ fall blÄmes, eller svart, annars talgoxe.
Vi har lÀmnat barnen pÄ dagis. NÀr vi gick ut var det mörkt fastÀn snön ljusar upp, och vÀderappen sa att det var -11°C men kÀndes som -18°. Ingen protesterade mot att fÄ sina kinder smörjda med vÀderskyddskrÀm denna morgon. Jag anvÀnder den ocksÄ, den doftar ljuvligt. Ringblomma, kamomill, bivax och lanolin. Barnen fick nya skor i gÄr, rejÀla vinterskor, inte en dag för sent. Nu matchar deras fötter varandra igen eftersom Dag blev sÄ glad att se skorna Blenda skulle fÄ, rosa med smÄ reflexhjÀrtan pÄ. Han nickade ivrigt nÀr jag letade reda pÄ ett par i hans storlek, visade stolt upp dem Ät Alfred sen. NÄgot jag minns tydligast frÄn min barndoms vintrar var att jag alltid frös om fötterna. Ibland nÀr jag kom hem lade jag mig ner pÄ golvet med fötterna mot vÀrmeelementet och bara grÀt av smÀrtan. Inte frÄn vÀrmen, utan efter kölden.
Mina fötter Ă€r inte barndomskalla men inte varma heller nĂ€r jag kommer in. Jag tĂ€nker pĂ„ att gĂ„ upp pĂ„ vinden och hĂ€mta ner mina Moonboots — de Ă€r inte fagra men definitivt varma — och en ordentlig vinterkappa, istĂ€llet för att alltid bylta pĂ„ sig flera lager ylle. Varför jag skjuter pĂ„ det hela tiden kan jag inte begripa men det Ă€r nu vad jag gör, liksom det mesta annat. Denna morgon har jag nĂ„gonstans i bakhuvudet taken att jag ska tvinga mig att sakta ner istĂ€llet för att skynda pĂ„ och att det pĂ„ nĂ„got vis ska hjĂ€lpa mig att fĂ„ saker gjorda snabbare, fast det lĂ„ter motsĂ€gelsefullt. Det hĂ€nger ihop med att stress har förlamat mig pĂ„ sistone. SĂ„ istĂ€llet sĂ€tter jag mig vid köksbordet, Ă€ter mitt rostade rĂ„gbröd med ost och gurka pĂ„, tar en kopp kaffe, en nötstĂ„ng till efterrĂ€tt, och fortsĂ€tter pĂ„ min dumma lilla livskris.
