Djävulen sitter i påskäggen

Det var ett rent och skärt…orsdagsnöje att få skjutsa en liten häxa till Blåkulla i morse. Vi mötte ett par andra häxor i tamburen och jag ångrar att jag inte kikade in i rummet där resten av dem satt och åt frukost, är alltid så nyfiken på maskerader. Kanske särskilt dagismaskerader. Verkar så mysigt! Det är lustigt nu för tiden att man blir liksom lika glad och upplyft av att Blenda får vara med om roliga saker som att man själv är det. Living vicariously through ens barn. Jag var på så gott humör att cykelfärden hem igen svepte förbi på en halv sekund. Lite som att åka kvast, antar jag.

I går sa Blenda att hon, eller kanske hennes häx-alter ego, har röntgensyn och därför ”ser om djävulen finns i påskäggen”. Tur! Jag vet inte var hon hört om djävulen, men det är ett lite spännande inträffande att hon börjat hojta om att hon ser djävular här och där just när vi i söndags hörde en del av radiogudstjänsten medan vi pysslade på i köket. Bakgrundssorlet var så bekant för mig från en lång tid sedan, en barndom där man sjöng psalmer och bad bordsbön i skolan och besökte kyrkan vid avslutningarna, men ändå så främmande i nuet. Vet ni den där känslan när man blir påmind om något man glömt bort? Den är stillsamt nickande och det är som att man roas, ja tänk ja, så var det ja, ja precis så. Så var det. Ja.

Jag försvinner nog jättelätt in i min egna lilla norm-bubbla tror jag. Jag glömmer liksom att det där existerar. Fortfarande, ville jag säga, men det lät spydigt. Men jag menar eftersom det inte är nåt jag inte är omgiven av längre. Det är samma sak med att folk äter kött — fortfarande. Det är fånigt hur ofta jag förvånas av det. Jag menar jag VET ju det på ett abstrakt plan men när det konkretiseras t.ex. i en bild på en köttig maträtt i en kompis instastory så förbluffar det mig ändå. Jag är väl typisk på det sättet. Per automatik utgår jag ifrån mig själv.

Det gäller väl förstås att lyfta blicken och så vidare. Gärna med röntgensyn så man ser alla djävlarna, var de än är.

Mulimulimåndan vecka 15

Hej hopp eller hur det hör till kutymen att inleda när man har svårt att hitta tonen. Det har varit händelserika dagar den senaste tiden, vilket i bloggosfären brukar betyda att man haft sAmArBeTeN och gått på eVeNtS, men jag menar inget sådant men att det varit mycket. Exempelvis att jag fick nån märklig sjukdom med feber och illamående, och skulle vara ensam med barnen. Det gick bra — jag blev aldrig sjukare än så och barnen var exemplariska. En tid kunde jag bäva inför att vara ensam med barnen t.ex. vid nattningen eftersom det var så svårt att räcka till, och det är skönt att våga tänka tanken att kanske den tiden ändå är förbi. Säger jag nu, men lika kaxig var jag inte natten till söndagen då jag gavs väldigt få timmar att sova efter att jag i timtal längtat efter sömnen. Räckte knappt till mig själv men det gör ju ingen skillnad när man inte har något val. Ville vråla. Det är den där desperationen, den där hopplösheten när det är som värst där i nattdunklet. Det är en sån ruskig komposition, varför har biologin gjort det så grymt? Otroligt stressande men man måste hålla sig lugn för att kunna lugna nån annan. Hörselskydden på (ja, så pass) och upp och vagga av och an med en ganska tung bebis i famnen. Ryggen värker. Försiktigt krypa ner i sängen igen. Nej — funkade inte. Upp igen. Ryggen bränner. Och sen försöka somna. Mitt i vargtimmen som spritt sig över hela natten, tack som fan. Mobilens sken för att skingra tankarna. Istället allt värre rapporter. Man vill gråta, allt är ofattbart, otänkbart. Podd i öronen i obekväma hörlurar i bultande hörselgångar, sova i nån timme, och sen är det dags igen för nästa grej. Vilket är det denna gång? Ligga och amma tills ryggen som inte kunnat härdas nog splittras som glas? Ja men ni fattar. Ni som vet vet. Allt sånt och nästa morgon ändå en ny människa. Barnen gav mig sovmorgon! Jag vaknade INNAN dem! Jag var inte längre illamående. Jag var feberfri. Praise be.

Nätterna är liksom fläckiga nu för tiden. Dag har en mammig fas, särskilt om nätterna. Jag vill inte klaga, för i det stora hela njuter jag av det. Att känna mig behövd. Knarkar det. Jag är mest av allt tacksam över att han behöver mig så nu för det är vad jag så behöver nu. Men stundom så… stundom så. Nätterna blir som de blir när han vaknar ofta och vill kanske helst ligga och sova ovanpå mig. Men sover jag på rygg får jag mardrömmar — det hände mig häromveckan och där stod folk på rad för att berätta för mig hur jobbig jag är, hur svårt det är att stå ut med mig, hur hemsk jag är på fler sätt än jag kunnat förstå. Det är väl si och så med självkänslan, vad kan jag säga. Mardrömmar ska alltid gå så hårt åt. Varför är människans undermedvetna så?

Jag kanske ångrar detta nattsudd till inlägg och vaknar imorgon (who am I kidding? om nån timme heter det) och tycker att jag skrivit alldeles för långa svamliga stycken, men det är risker man får ta mitt i natten och jag är så trött så trött så trött men jag är ännu mer trött på att inte ha ett JAG, jag kan inte förklara det men jag känner det bara så starkt just nu. Jag ville bara göra något som inte suddas ut under morgondagens skjortärm som så mycket annat. Jag säger absolut inte att jag inte har ett jag även när jag ger upp med inlägg efter inlägg och idéer om kreativa avstickare och ~*självförverkligande*~ mellan x antal avbrott och amningar och ditt och datt — och jo jag vet att det är temporärt men det ändrar ju inte nuet — men visst försvinner ens konturer lite in bland skuggorna. Var är jag, var är natten? Svårt att se. Vi är lika disiga båda två.

(P.S. Sandra, du vet vem du är — tack för hälsningen! ♥)

Kul_typ_17

Blenda drog en vits i morse, eller en gåta ska vi kanske kalla det. Hon har fastnat för sådana numera så Alfred och jag roar titt som tätt med hjälp av ”Vilket djur har bäst syn?”-skämt och dylika. Vi hittar också på egna. Alfred är föga förvånande svinbra på det, jag har haft mina… tveksamma… moments (en slarv är det soförsiktigaste djuret; en ”mullVAD??” det mest förvirrade), och Blenda visar absolut potential. Det har verkligen överraskat mig med barn, hur tidigt de visar sig ha egen humor. Blenda drog sin första ordvits för flera år sedan, hehe. (Sorry not sorry eller vad ska jag säga?) Och vi har redan massor med inside jokes inom familjen, otroligt mycket referenshumor också. Jag kan ropa ”Daaag!” med ett visst tonläge och så vet Blenda precis vilken situation jag hänvisar till. Det är otroligt kul och coolt! Inte för att prompt försöka sälja in konceptet barn till tveksamma unga/mindre unga vuxna (om det inte är därför ni är här? har ni googlat ”varför skaffa barn”?), men jo det HAR sina *leva i välgjord komedieserie*-moments. Bara så ni vet!! Men till saken, morgonens gåta:

Blenda: Vet du vad som liknar en katt?
Alfred: Nä?
Blenda: Kattliknaren!

Logiskt! Och ändå så oväntat. Men min favoritvits är ändå denna som hon hittade på i vintras:

Blenda: Vet du hur en säl ser ut på stranden?
Jag: Nä?
Blenda: Den ser helt vanlig ut bara.

Ett anti-joke! Applåd. 🦭

Ryakuddsfluff och solkattskonfetti

Den här veckan försvann i ett nafs. Vi kom hem från Helsingfors i måndags och först blev Blenda snuvig, sedan Dag. Det hör väl till. Efter att de gick omkring och typ slickade på räcken i lekvagnen på tåget kändes det sannerligen inte som en bautaöverraskning. Men vid det skedet av resan var jag bara så trött att det kändes tämligen värt det så länge de underhöll sig själva. Sov uruselt på hotellet, förstår inte varför.

Nån kväll i veckan scrollade jag långt bakåt i mitt bildarkiv och hittade så många fotografier jag aldrig gjort något av, många av dem redigerade och redo att sättas in i ett inlägg. Så dumt att jag kontinuerligt sätter tid på att välja ut och fixa till bilder som sedan aldrig kommer till användning. Nä, jag får skärpa till mig. Mm absolut groundbreaking insikt eller hur?

Så här är en bild på en kudde jag loppat och som jag bara… nä jag vet inte, kärat ner mig i? Nu har jag tvättat jag den, varsamt, med hållna tummar. Den är i skrivande stund på tork. När jag betraktat den har jag återkommande tänkt på nåt Ellen skrev en gång, tror det var om en loppad elefant i lergods eller dylikt (?), att det kändes som att den förde inredningen i en särskild ny riktning. Nu parafraserar jag hejvilt men nåt ditåt.* Lite så känner jag också, eller riktningen liksom känns *specificerad* nu. Det var ju detta som behövdes. En hemmagjord fluffig och ganska risig gammal ryakudde. Såklart!

Jag känner mig dessutom inspirerad att knyta en egen ryamatta, nu när loppisgudarna fortsätter att neka mig en sådan — men någon uppenbart knytit denna kudde och gjort det så fint. Klassiskt övermäktigt projekt som jag knappast skulle klara av att slutföra. Orka. Men gud vad kul det skulle vara om jag gjorde…!

* Jag letade fram inlägget för här tar vi källmaterial på allvar!!

Annat nytt i rätt riktning här hemma är att jag äntligen köpt en liten discokula att ha i fönstret. Har inte tagit världens bästa fotografiska bevis på effekten av den, men den sprider alltså ett glest solkattskonfetti omkring sig när vädret tillåter det. Ångrar att jag inte köpte fler till andra fönster! Det är så mysigt, klar stämningshöjare. Tycker både jag och katterna. (Ren gissning på de sistnämnda. Eventuellt hatar katterna verkligen de små fläckarna och vill döda dem allihopa.)

Och nu har det gått många timmar sedan jag skrev det här ovanför. Trodde jag skulle tillägga nåt mer men det gjorde jag aldrig, fast så fanns det aldrig tillfälle heller. Babyn vaknade från sin tupplur och sedan avdunstade all min energi i en stadig takt tills att båda barnen somnat. Inte har det egentligen varit något särskilt i dag men UFF vad vissa dagar bara tar mycket av en. Ska strax lägga mig. Har tillbringat sista delen av kvällen i soffan framför Kulturfrågan Kontrapunkt, på Alfreds förslag. Ibland känner man ju igen nåt klassiskt stycke eller konstverk och får känna sig hemskt bildad och mallig. Lol nej, inte i dag. Jag hade ursprungligen tänkt slötitta på okrävande reptilhjärnevänliga The Walking Dead (fast bra är den ju inte, det ska jag verkligen säga) eftersom jag tycker det är himla trevligt med lite representation på tv, att se fler med samma hjärnaktivitet som mig. Alltså zombierna. Men… öh. Alltså. Öööööö

Varmt deltagande i samtiden

Regnet smattrar mot regnskyddet på vagnen ute på balkongen. Jag lyssnar på det via babyvakten. Det regnade när jag förde Blenda till dagis också, små små droppar som ett dis i luften, och det gjorde inget att vi blev lite blöta. Det var ändå skönt väder att promenera i. Ibland är det så med duggregn att det är upplyftande, jag blir glad och lugn av det. Blenda vinkade åt bilarna när de stannade för oss vid övergångsställena. Jag tänkte på hur sabla najs det är att vara på gångavstånd från allt. Att inte känna sig tvungen att packa in sig i en bil varje morgon, köra till dagis, köra till jobbet, hitta parkeringsplatser däremellan och sen köra hem igen. Stackars de som håller på så. Jag fattar att man vänjer sig, men jag undrar jag om jag nånsin skulle, ändå. Är jag inte kanske för bekväm av mig? Å andra sidan känner jag mig allt mer dragen till att bo i egnahemshus. Att ha en alldeles egen gårdsplätt att bestämma över. Jag kanske skulle intressera mig för sånt om det kändes som att den var min att göra trials and errors med? Gärna lite mer utrymme invändigt. Ibland är jag jättenöjd med 75 kvadrat eller var det 78, men onekligen kommer det bli krångligare vartefter barnen blir äldre. Det vore också helt okej med friheten att t.ex. duscha sent på kvällen utan att riskera störa några grannar. Jag dras med dåligt samvete för att vi så ofta säger åt Blenda att inte hoppa eller springa inomhus, för att inte störa andra med vårt klampande. När jag tänker på det känns det bara så sorgligt. Ett problem är förstås att jag skulle vilja att huset i så fall stod på typ den här platsen. Jag vill inte hamna utanför stan, utanför gångavstånd, bevare mig väl och så enkelt som möjligt. Kanske om kollektivtrafiken var lite smidigare. Men det är förstås så här i små städer.

I morgon åker vi till Helsingfors och i går kväll när jag läste Nalle Lufs i farten åt Blenda sa hon att vi ska spara sista kapitlet och läsa det på tåget. När hon somnat satte jag in en reservation till bibban på de två andra Nalle Lufsböckerna, som lagrats på magasinet. Det är alltid de mest spännande böckerna som finns där. Det var där jag hittade Betty Friedans Den feminina mystiken och Camilla Mickwitz Mimosa. Hoppas att nån ska hinna leta reda på dem i dag så jag får gå och hämta ut dem. Ok — bokstavligen precis då jag skrev den meningen damp mejlet in. Ha! Älskar bibliotek. ♥

Jag borde också klura ut vad jag ska ha med mig. Kläder åt barnen och mig själv. Blenda brukar packa sin egen underhållning i sin egen ryggsäck. Ritblock och liten ask färgpennor. Något gosedjur. Kia och Pupu har fått hänga med till dagis på sistone så kanske blir det de.

Overkliga tider är det förstås fortfarande. Det har kanske gått lite från att vara på allas läppar konstant, till att surra på i bakhuvudet. När jag hör flygplan över stan lägger jag märke till det på ett annat sätt än jag brukade. Det nämns med små suckar och uppspärrade ögon. Nog är det för jävla sjukt. En liten huvudskakning, läpparna sammanpressade. Man är så maktlös. När jag numera tänker på att ha hus så tänker jag också på om man borde ha källare. Det refereras till i slutet av mejl, som små eftertankar eller inskott i avskedsfraserna. Jag avslutar ett med varmt deltagande i samtiden.