en kalasig frågelista

Vi kickade igång Blemma igen igår och invigde kalastemat med en bloggartraditionell frågelista kring ämnet. Ser det lite som min plikt att fylla i den, (plus att det onekligen är ganska trevligt med färdiga frågor att svara på,) så here goes —

Firade du din senaste födelsedag?
20131214_83
Att jag gjorde! Två veckor innan min egentliga födelsedag hade jag en gemensam 30-årsfest med Maria, som hade nått samma respektabla ålder ett par veckor tidigare. Vi hade en fest med temat fest år 1983 (a.k.a. födelseåret), och jag lovar att jag hade roligare än vad jag ser ut att ha på bilden. (Och hur jag ser ut sen! Som att jag hade Gremlin-gener i mitt DNA.) Sen på mitt egentliga födelsedatum firades jag också lite med presenter, ett par drinkar och sånt. Men det riktiga kalaset och firandet, det var det under år 1983 det.

Har du något partytrick?
Näe, egentligen inte. Jag kan stå med tårna väldigt långt inåt, nu är det länge sen jag testat men jag har åtminstone kunnat vända dem så långt inåt att de t.o.m. pekar lite bakåt. PARTY PARTY. (Nä.) Borde lära mig ett riktigt trick.

Vilket årtionde skulle du helst åka tillbaka till på fest?
Svårt! Alla decennier under 1900-talet lockar ju på sitt sätt. T.ex. 60-talet hade varit kul p.g.a. musiken (gillar classic rock) och intressant genom allt det politiska som var på gång då, och 80-talet förstår ju alla att måste ha varit något av ett kalasproffs. Har sedan lågstadietider (läs: Huset Elliot) varit svag för 20-talet men det känns nu så förutsägbart & uttjatat i.o.m. nyaste filmatiseringen av The Great Gatsby. Men äsch. Jag säger 20-talet ändå. Det känns lagom dekadent.

Har du något pinsamt kalasminne?
Flera, men det mest framträdande just nu är en gång på en klasskamrats kalas under lågstadiet då jag hade ett par sjukt obekväma underbyxor som jag ungefär var tionde minut var tvungen att manuellt omorganisera för att inte bli galen. Fruktansvärt störande redan det i sig och sen blev det inte bättre av att ett par killar på klassen råkade se vad jag höll på med. De beslöt naturligtvis att vad jag gjorde var att gräva mig i rumpan för skojs skull eller för att jag hade någon patologisk böjelse för det. Av någon orsak tyckte jag också att det skulle bli mer pinsamt att förklara att mina underbyxor var värdelösa, liksom, hur misslyckad och underklass måste en inte vara för att inte ha fungerande underkläder? Håhåjaja. Dilemmat! Tyckte det hela var obarmhärtigt skämmigt.

Vilka tre kändisar skulle du gärna partaja med?
Detta känns omöjligt, är dålig på sånt här. Har total hjärnsläpp! Återkommer kanske om jag lyckas klura ut någon.

Vad är det kalasigaste plagget i din garderob?
20140106_paljettblus
Det måste nog vara denna paljett- och pärlklädda blus i s.k. fjärilsmodell. Loppisfynd sen några år tillbaka, vill minnas att den kostade 2€.

Har du något bra partytips att dela med dig av?
Ja! Något Maria och jag fixade till trettioårskalaset var galenpanna med en twist. Det gick till övrigt till som vanligt att varje person fick en lapp i pannan där det stod namnet på en kändis, och det var deras uppgift att lista ut vem de var genom att ställa ja-eller-nej-frågor. Men vi gjorde inte så att alla skulle ställa sin fråga i tur och ordning eftersom det lätt börjar kännas slött, istället skickade vi ut dem att mingla med varandra och ställa hur många frågor som helst, när som helst och av vem som helst. För att peppa lite mer så hade vi vinster också, vi hade köpt tre pyttesmå spritflaskor av olika sorter, och den första som kom på vilken kändis hen var fick välja mellan de tre, den andra som listade ut sin karaktär fick välja mellan de två resterande och sen fick den tredje det sista priset förstås. Vi hade egentligen tänkt köra igång med den här leken från början då när festerna brukar vara lite tröga men det glömdes bort och vi lekte den istället några timmar senare då festen redan var igång, men det kändes ändå som att den fick ett uppsving! Flera fortsatte leka ännu efter att alla priser var utdelade. Det var kul! (ÄR MYCKET NÖJD. Klurade ut den där idén då jag satt hemma och oroade mig över att festen skulle bli tråkig. Det blev den inte!)

Vilka tre låtar kickar igång dansgolvet på festen?
Förstås klassiker så som de flesta 80-talshitsen, exempelvis Dead or Alives You Spin Me Round (Like a Record) som släpptes år 1984. I 2007-års-årgång hittar vi Cansei De Ser Sexys Music Is My Hot Hot Sex, en låt som jag tror att kommer bli en diskokultklassiker. Och på tal om diskokultklassiker så är ju naturligtvis Le Tigres Deceptacon från 1999 den självklara av det slaget!

Vad är den bästa kalasaccessoaren?
Tror det måste vara partyhattar…? Alla vill alltid prova hattar. (Partyglasögon skulle av samma orsak också vara en lyckad accessoar.) Då Jim fyllde trettio gjorde vi en massa miniatyrpartyhattar i svart kartong, vi delade ut en till varje gäst och alla tog glatt på sig dem. Vi är lite svaga för det dystra här i hushållet men jag tänker att den mest ultimata kalasaccessoaren ändå vore en partyhatt som folk själva fått pynta direkt de kommit in genom dörren. Mera praktiskt så är en kalaskamera förstås också en mycket bra accessoar.

Hur skulle ditt drömkalas vara?
I.o.m. att jag fyller i december har jag aldrig haft något sommarkalas, så det skulle jag vilja ha. Gärna i en lummig trädgård med en hög med filtar att breda ut på marken att slå sig ner på eller att svepa in sig i om det blir kallt till natten. Gärna med något slags tema, det måste inte nödvändigtvis vara maskerad eller så men jag gillar när fester känns enhetliga. Jag tänker att det skulle vara fint med ett kalas som pågår länge, från eftermiddagen till småtimmarna, där det inte finns något att stressa över och alla hinner prata med alla. Inga bestämda aktiviteter förutom kanske nån varm mat som serveras på kvällen, eventuellt nån liten brasa att göra pinnbröd över på natten. Många människor och ingen som blir skränig eller fräck, ingen som blir arg eller ledsen. Typ något sådant antar jag. Om jag någonsin har en egen trädgård antar jag att jag får ställa till med ett sommarkalas då. Midsommar skulle ju t.ex. vara helt ypperligt att fira så.

Jappjapp, det var det. Nu är det er tur, JAG UTMANAR ALLA! Och dela mycket gärna med er av länken på Blemma sen, det blir kalasigare så.

i bistra nyårsnatten, mot rymdens norrskenssky

20140101_001

Gick igenom de digitala bilderna från nyårsafton. Fyrverkerierna kändes ärligt talat ganska futtiga i år. Misstänker att bristen på snö hade att göra med det, då marken inte reflekterade ljuset mattades effekten av en gnutta. Det har varit mera praktfullt andra år.

20140101_002

Det var som vanligt blåsigt i Vasa, och extra superblåsigt ner vid hamnen där raketerna skjuts. De kalla vindarna ledde till stelfrusna fingrar och rinniga ögon, vilka i sin tur ledde till inte världens bästa fotoresultat. Men ibland missade jag ganska mitt i prick.

20140101_003

Gick hem för att lämna av både systemkameran och Instaxen innan jag gick till puben. Passade på att ta årets första selfies i badrumsspegel #1.

20140101_004

Och även badrumsspegel #2, där ljuset faller jämnare. Jag har alltid tyckt det är något konstigt med spegelsjälvporträtt där personen i fråga inte tittar i kameran utan har ögonkontakt med sig själv. I synnerhet om de ler och/eller gör sig till på något vis; det blir liksom så otroligt självmedvetet men helt utan självdistans, att jag ofta tycker det blir pinsamt. Men här är nu en sådan bild ändå, där jag tittar mig själv i ögonen. Började tänka att det är ganska märkligt egentligen, men likväl intressant, varför gör vi så med oss själva? Vad signalerar det från ens hjärna till ens hjärna? Ögonkontakt med en annan människa gör ju oftast ett starkt intryck på oss även om inte alltid medvetet, och jag undrar om ögonkontakt med oss själva också har någon effekt. Typ. Jaja. Nog om det.

20140101_005

Hårsnurran blev ganska risig i blåsten. Kom nyss på att det var samma frisyr som föregående nyår, fast kortare.

Nyårsafton brukar vara ett sånt stressmoment varje år men i år brydde jag mig verkligen knappt. Kände att jag hade fått nog av festligheter och var alldeles utmattad av julen som ju tidigare konstaterat blir mer psykiskt tung för mig för varje år, och jag kände att bara jag fick se någon enstaka raket och/eller vifta med något tomtebloss var jag nöjd. Så jag tossade på här hemma och smuttade på vitt vin jag fått av Karolina som födelsedagspresent, sen gick vi ut strax innan tolvslaget för att titta på stadens raketer. Jims idé, jag hade själv helt glömt att sånt brukar hända på nyår. Stannade sen ute till ungefär klockan fyra ändå men vet inte riktigt varför, satt mest bara och glodde men var så trött att jag var nöjd med det. Jag hade naturligtvis sväng dygnet helt upp-och-ner under mina lediga dagar — är verkligen nattuggla i benmärgen — och hade under ett par nätter innan kraftigt begränsat mina sömntimmar i ett försök att förhoppningsvis somna en vettig tid någon kväll. Det hade jag inte gjort så istället var jag bara sådär trött att hjärnan börjat gå på sparlåga och stängt av vissa funktioner. För min del var kommunikationsförmågan bland de funktionerna! Skitkul. Hade oftast inget att säga så var mest tyst, men likväl ville jag helst bara gå upp i rök nästan varje gång jag öppnade munnen. Sa endast poänglösa och töntiga saker. Blir väldigt grötig i hjärnan ibland men på nyårsafton var det verkligen extremt. Skämmigt. Har tänkt på det så mycket att jag t.o.m. drömt mardrömmar, haha. Fy fan. Utöver det har jag inget att beklaga mig över — det var en ganska omotiverad nyårsafton på samtliga plan, men helt okej för det.

Funderar på att fly fältet under hela jul- och nyårsspektaklet nästa år. Packa en väska med mina tjockaste stickade tröjor och varmaste ullsockor. En massa konservburkar, frukter och ostar, några kameror och filmrullar, ett par böcker och flaskor rödvin, ett paket tomtebloss och cirka ett kilo choklad. Hyra en stuga nånstans långt borta från civilisationen. Gå ut på upptäcktsfärd under dagarna och tillbringa kvällarna med att äta vindruvor. Typ. Ja, jag vet inte hur det blir men just nu tycker jag att det hade varit toppen.

tre dagar i november

Det börjar med att jag ser en ung kvinna stå på knä utanför Citymarket, med handflatorna mot varandra, vädjan i ögonen och ur hennes mun ljuder en lågmäld upprepningen av ordet ”please”. Och det fortsätter med att jag inte vet vad jag ska göra. ”Strunta i henne”, är rådet jag senare får. ”Om vi ger dem pengar kommer bara fler”. Dem. Som att hon var del av någon gräshoppssvärm som utsänts för att kolla utfodringssituationen. Ett skadedjur som dräller in i stora flockar. Hela dagen tänker jag att den där unga kvinnan, hon är en person. En person.

Det utvecklas till en nervös liten diskussion om flyktingar. Vi är inte överens. Jag säger att alltid när flyktingpolitik dryftas så säger folk saker som ”de måste integreras i samhället” men att jag tycker att vi finländare, rent generellt, inte är så bra på att låta folk integreras med oss och att jag tycker det kunde göra oss gott att få lite mer övning. Jag tycks inte övertyga någon. Jag får starkt känslan av att om det är någon som anses ha sagt något opassande, så är det jag.

Jag läser att i Åbo firades Kristallnatten med ett flertal band som uppträdde. De kallade evenemanget Westcoast Hardcore Massacre. För att fira att det gått 75 år sedan hundratals oskyldiga människor mördades och tiotusentals fler fördes för att sakta mördas på koncentrationsläger. För att fira en massaker.

Jag läser också att Vasa stadsfullmäktige beslöt att ta emot 40 kvotflyktingar 2014, efter en lång diskussion och många omröstningar. (Att det ens uppstår en ”het diskussion” om 40 människor!) I artikeln läser jag ett par argument och jag blir mer och mer nedslagen trots att nyheten i slutänden var god. I slutet av texten nämns Ivanka Capova (gröna), som själv är flykting. ”Hon tyckte det var sorgligt att följa med diskussionen och påminde om att den handlar om människor som nu bollas fram och tillbaka”. Det är precis samma sak jag har tänkt på hela dagen. Att det är människor vi pratar om, personer, individer, livs levande och tänkande och kännande varelser.

Allt det där var bara en dag.

Nästa dag läser jag att ordföranden för Sannfinländarnas fullmäktigegrupp i Lieksa, Esko Saastamoinen, vill ha ”en ren möteslokal” eftersom ”somalier smutsat” den de nu använder. Blott genom att använda samma lokal i sin mänskliga, somaliska existens. En annan Sannfinländare säger att någon officiell ställning till saken inte tagits. En tredje Sannfinländare säger att Saastamoinen handlat tanklöst. Det är samma gamla ramsa igen.

Jag tänker att jag inte köper det längre, inte ett satans uns av det, att det längre skulle vara möjligt att personer som inte är rasister stöder det där partiet.

Den tredje dagen ser jag en artikel som berättar att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”. Förstår inte exakt varifrån denna uppgift kommer eftersom i artikeln presenteras endast fyra personer som del av undersökningen, varav precis hälften är invandrare. Finländarna, som båda jobbar med information i migrationsärenden, menar att de inte sett till främlingsfientlighet i Vasa. En av de intervjuade invandrarna verkar inte ens ha ställts en endaste fråga angående främlingsfientlighet eller ens trivsel i stan. När den andra utlänningen ställs frågan om han har råkat ut för rasism i Vasa, svarar han ”Rasism finns överallt i världen”.

Dessa uppgifter är tydligen tillräckliga för att besluta att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”.

Skojar ni eller?

Österbotten har alltid välkomnat invandrare och flyktingar, och det har inte förändrats säger de som jobbar med invandringsfrågor. Måndagens hetsiga debatt om flyktingar i Vasafullmäktige behöver inte vara ett tecken på ökad främlingsfientlighet.

Vad betyder ens detta? Att rasismen tycks finnas på samma nivå som den gjorde under gårdagen? Vad menas? Att det är något att ge oss själva en klapp på axeln för? För att vi antagligen står på precis samma ställe som förut?

Det är inget att fira.

Vi har t.ex. en gata i Vasa som heter Negerbyn och varje gång en namnförändring föreslås så uppstår en parad av (vita) provocerade och förbannade människor, inte sällan med argumentet ”så har den alltid hetat”. Jag har ett flertal gånger råkat på personer, Vasabor, som berättat att de av en orsak eller annan inte tycker om att ”utlänningar” kommer hit. Men att t.ex. några svenskar, irländare och andra utlänningar med ljus hy härstammande från ett i-land har flyttat hit, det är å andra sidan helt okej och t.o.m. något att vara lite stolt över. När jag gick med en mörkhyad kompis till en karaokebar här i stan blängde bartendern på henne då vi kom in. Då hon ville sjunga sa han att argt att det var för sent (det var det inte) och några minuter senare utan någon underhållning där emellan sjöng han istället själv den sista låten, en lång ballad.

Allt känns bara lite genomskinligt.

Ju mer jag tänker på den sista artikeln, desto tydligare blir det för mig att även den är så sabla skev. Den är säkert harmlöst ämnad att vara uppmuntrande, men jag förstår inte varför vi ska uppmuntras. I slutändan är den inte harmlös, den är alldeles för aktiv. Den smickrar, ursäktar, förminskar, generaliserar och den blundar. Alltsammans till fördel för oss, den vita, privilegierade människan. Så som vi är vana.

Och där står vi då. Kanske inte mer rasistiska än igår, men för fasiken inte mindre heller.

fujifilm instax mini 90 neo classic

20131228

För exakt en vecka sedan fyllde jag år och då fick min kamerasamling en oväntad men välkomnad och kär tillökning i gåva av Jim. Den skymtas där ovanför på det foto som är det första jag tog med den — en selfie, hah, där det trekantiga objektet på huvudet naturligtvis är en sorgepartyhatt (en kvarleva från Jims trettioårskalas för några år sen, faktiskt). Den är en Fujifilm Instax Mini 90 Neo Classic och vansinnigt perfekt. En direktbildskamera med snygg retrodesign (har alltid varit ytterst svag för silvertoppar), ett flertal behändiga inställningar så som bl.a. makro-, landskaps- och partyfoto, samt förstås den spektakulärt roliga dubbelexponeringsmöjligheten.

20131228_jl

Ja! Dubbelexponering! En funktion som testades på bild #2 och #3. Har dock inte riktigt lärt mig ännu hur mycket som fastnar på bild jämfört med vad som syns i sökaren, vilket är ganska självklart om ni tittar på hur ljusslingorna på Jims foto är placerade. På fotot av mig syns ännu ganska mycket av fönsterkarmen där högst uppe, det var inte heller meningen. Men det tar sig!

20140101_raketer

Hade också med mig kameran till raketskjutningen på nyårsafton för att testa bulb-funktionen, d.v.s. manuell slutartid, på denna mackapär max tio sekunder. Tog en annan bild först men klantade till det, det syns några ljusfläckar på den men är i stort sett meningslös. Inte helt oväntat, några sådana bilder får en räkna med, tänker jag, men lite störande är det förstås ändå. Den andra fyrverkeribilden blev dock mer lyckad, det är alltså den som är här ovanför. Jag hade inget stativ och inget att ställa kameran på heller så det finns lite rörelseoskärpa där, men åtminstone syns det klart och tydligt att raketerna är raketer! (Vilket alltså är ett klart framsteg, jämfört med bilden jag tog innan.)

Bildernas storlek är ungefär som ett kreditkort och det är så sabla gulligt att jag blir lite knäpp. Ser mycket fram emot att sätta igång med att fylla ett riktigt fotoalbum med bilderna. Fick också flera filmkassetter, så ni kan säkerligen förvänta er en del skannade sådana i framtiden.

Angående att fylla trettio så kändes det helt okej, måste faktiskt säga att jag hanterade det mycket bättre än jag trodde att jag skulle. Verkade innan inte helt långsökt att jag skulle drabbas av en enorm kris och lite krisade jag nog ett par dagar innan men sen tills själva födelsedagen hade det gått om. Skönt! Hade på något vis under de senaste månaderna tänkt på det så mycket också att jag egentligen redan kände mig som 30 år innan. På morgonen efter min födelsedag trodde jag dessutom ett ögonblick jag var äldre än jag var, då jag vaknade tänkte jag dystert och självföraktande ”Detta är min första dag som 31-åring och den inleds såhär” (hade lite katzenjammer), och sen insåg jag att jag ju var ett år yngre än så. Då blev det plötsligt jättekul att vara 30!

dj undermedvetandet

I förrgår, första dagen på det nya året, hade jag den här låten på hjärnan då jag vaknade:

Vet inte helt säkert varför, men det kändes bra! Den är lagom pompös och roande i sina saxofonriff och lagom nostalgideppig där emellan. Det kändes lämpligt för starten på ett nytt år, fick mig på gott humör. Tyckte att mitt undermedvetande skötte sig väl där. Bravo, hjärnan!

Igår, första arbetsdagen efter en veckas ledighet, en morgon efter ett ynka fåtal timmars sömn, hade jag istället den här låten på hjärnan direkt från det motsträviga uppvaknandet:

Ehh… Tyckte den gången att mitt undermedvetande skötte sig ganska drygt faktiskt. Kul, hjärnan, jättekul.

Idag vaknade jag igen med samma låt som igår spelande i huvudet, men efter ett par sekunder välsignades jag av en insikt som gjorde att låtvalet inte längre kändes hånfullt: Fredag!

Nu kan kan inte sluta undra ifall dessa låtar hade spelats i mitt huvud redan då jag sov eller om det var nån liten neuron som tryckte på play då jag vaknade, och varifrån de kommer, varför det är just de som dyker upp, och så vidare. Tänk att ens egen hjärna är så bortom ens kontroll.