tillbaka till blomsterhattarna

20140115_blomsterhatt

Jag berättade ju om blomsterhattsidén förra veckan, och nu är den förverkligad! Gjorde klart kransen igår kväll och jodå, den går att bära både ovanpå hatt och direkt på huvud.

Gjorde också mitt första Instagram-filmklipp.

Inte speciellt spännande, tänkte inte ens på att ljud också kommer med (tänkte automatiskt bara gif-animering) så den blev väldigt tystlåten men försökte väga upp med ett kort ‘tadaa’ på slutet. Orsaken till att jag låter som ett bräckligt litet spökbarn är att jag med ens blev hemskt självmedveten och började således känna mig fånig och osäker då jag öppnade munnen och försökte få ut ett läte, vilket visade sig vara svårt. (Upplever förresten ibland det motsatta — typ när jag ska säga hejdå till affärsbiträden så tar jag i lite extra för att inte bara semi-oartigt mummelviska, och då blir det TACKHEJ!!! på dubbelt högre decibel än vad som vore en normal volym. Brukar också kännas halvdumt.)

Ganska många blommor lämnade över så jag tänkte att jag skulle göra en andra krans också. Funderar att dess öde i så fall kunde vara en utlottning, har aldrig haft någon sådan förut. Har däremot sett ganska många av dem i bloggosfären på sistone — hoppas det är nya bloggtrenden för 2014. Både roligt och fint ju!

feminism som benämning

IMG_2095

Är mycket trött och öm i huvudet så jag kan inte garantera en fullständigt tydlig presentation av mina tankar men jag hade ju tänkt att jag inte skulle bry mig så mycket i sånt, alltså huruvida ett inlägg egentligen känns ”redo” eller inte, så: Jag hamnade häromdagen igen in på Hej Blekk!s Varför det heter feminism-inlägg, absolut läsvärt liksom alla inlägg brukar vara där, och då jag skummade igenom kommentarerna såg jag en del som ansåg att benämningen feminism, trots inläggets tydliga och välgjorda förklaring till varför det heter just så, ändå var ett misslyckat namn. Jag blev ganska trött, som jag ofta brukar bli då jag läser kommentarer på internet. Ni vet hur det är.

Någon minut senare kände jag mig något skyldig då jag tänkte på de gånger människor jag pratat med har sagt saker som ”feminism är ju ett ganska korkat namn på det” och jag har oengagerat hållit med de här människorna. Nickat och varit medgörlig. Skrattat och schasat bort ämnet. Så gott som alla gånger, ärligt talat. Dels för att jag inte orkat ta den diskussionen, för att det känns som en sån jäkla oväsentlig detalj (typ: är detta på riktigt allt du har att komma med, du ska seriöst tjata på namnet?), men också för att jag känt att jag inte kunnat förklara det helt och hållet och därmed inte heller förstås kunnat försvara det på ett övertygande och trovärdigt sätt. Ibland mesar jag ur för att jag inte vill ta vatten över huvudet — för att jag tänker att ifall att jag inte är kapabel till att berätta varför och hur något är på ett visst sätt, t.ex. varför det mejkar total sens att feminism fortsätter heta feminism, då kommer min inkompetens tolkas som en seger över feminismen och inte över min kunskap plus verbala/argumentativa förmåga. Och det orkar jag bara inte ta del av, så då axelknycker jag hellre bort såna frågor som i slutändan, och som tidigare konstaterat, kanske inte är speciellt jätteviktiga ändå.

Men då jag tänkte på de där kommentarerna så började något kännas så unket. Vi är väl alla överens om att feminismen är en rörelse som startade för att uppmärksamma och jobba emot kvinnans bristande rättigheter i samhället. Den eftersträvar ej att kvinnor ska besitta all makt, utan för att jämna ut diverse orättvisor mellan rätt och slätt människor, vilket även innebär att feminismen är verksam för mäns rättigheter, ja. Likväl så är fortfarande kvinnan i underläge i de flesta sammanhang och då feminismen fortsätter att huvudsakligen fokusera på sådana situationer, så som den alltid gjort, så kretsar den fortsättningsvis främst kring s.k. kvinnofrågor.

Nu vet jag inte om det här kanske är något som diskuterats redan (blir dessutom lätt osäker då jag inte har nån källa att falla tillbaka på, hjälp), men hur som helst så tänker jag att när någon säger typ ”En del män diskrimineras faktiskt också och därför tycker jag det ska heta jämställdism” och annat i liknande anda så är det i sig ett klart tecken på att feminismen behövs och bör fortsätta heta likadant. För mellan raderna där läser jag att personen i fråga i princip anser att vi ska korrigera oss enligt den patriarkala strukturen där mannen väger tyngst; där hans erfarenheter skriver reglerna, dikterar normen och ritar bedömningskurvan. Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. Typ. Ganska knäppt, va? Ja jösses. Nejtack, helt enkelt. Tror bestämt jag fortsätter kalla det feminism bara.

(PLUS ATT  i fortsättningen också försöka våga att försöka förklara varför, förstås, om nån ifrågasätter eller frågar. För plötsligt känns den som en ganska viktig fråga ändå?)

i växtriket

20140110_plantor20140111_blommor

Under gårdagen inhandlades en hel del blommor, både levande (krukväxter) och odödliga (tygblommor). De sistnämnda ska ompysslas till accessoarer, de två andra har jag ikväll pysslat om på det viset att jag planterade om dem, den mindre i en konservburk och den större i en hink. Att beskriva det som en akt där jag ”pysslat om” är dock lite vilseledande, åtminstone för den ena plantans del — lyckades ställa ner den jordfyllda hinken på klätterväxtens ena, öh, extension (?!) så att stjälken gick av. Grattis.

Pysseltanken med tygblommorna är någon slags krans en eventuellt kan endera bära direkt på huvudet, eller — och denna användning klassar jag som allra helst — trä på valfri hatt, som något av ett hommage till alla blomsterhattstanter. (Vilket trendord det förresten blivit sen Philip Teirs försvarstal i Helsingin Sanomat. Och med all rätt, förstås.) Köpte en sliten hatt för ett par månader sedan, den saknar kullband (visst heter det så?) och jag har innan tänkt att pynta med åtminstone någon blomma där, men nu, inspirerad av allt blomhattstantsprat, känner jag mig frestad att testa go all in med blommor varvet runt. Det visar sig. Uppföljarinlägg… följer… upp… då jag kommit så långt. Tygblommor brukar ju annars vara hutlöst dyra men på SPR-loppiset fanns en stor korg fylld med ljusmanchetter för 0,10€ styck. Mycket förträffligt!

I övrigt är jag precis lika överjävligt trött denna lördagskväll som om den vore vilken vardagskväll som helst. Känner mig förrådd och malträterad. Hur gör folk? Hur hålls ni pigga? Varför får ni grejer gjorda? Varifrån kommer er energi? Vem har ni sålt era själar till och hur kan jag kontakta Hin?

glitter, konfetti & förruttnelse (lol yup)

IMAG0023IMAG0039

Är nästan som att nyårsafton sipprat ut och ska sakta sköljas bort i år, istället för att bara vara över med en smäll. När jag var tvungen att klä mig i något annat än pyjamasdugliga plagg blev det av en händelse en glittrig tröja, på väg till jobbet har jag varenda morgon stegat igenom ett område pyntat med konfetti. Både två kändes som bra förlängningar på inledningen av året. Mera glans, skimmer och lyster åt 2014.

Vilken lyx det var med ledighet, speciellt lyxigt var två dagar vardag och fyra dagar helg. Den här veckan känns redan evighetslång efter bara tre arbetsdagar och jag fortsätter att förundras över hur arbetande människor orkar göra annat varje dag efter jobbet förutom att slösurfa. Redan det att försöka blogga känns ohyggligt energikrävande because thoughts ugh.

(Tog här paus för att gå in i köket och ta en vitamin- & mineralcocktail. Kändes som att något tillskott kunde vara behövligt.)

Har tittat en hel del på serier under ledigheten, närmare bestämt The Walking Dead. Hade sett pilotavsnittet för länge sen och avskydde det mer eller mindre. Åtminstone gav det mig definitivt inget begär eller ens lindrig önskan att se följande avsnitt, i alla fall. Istället har jag skakat på huvudet i oförståelse då folk pratat om hur bra serien är och emellanåt himlat med ögonen åt all denna zombiehajp som spritt sig över land och rike som något pandemiskt virus. (*blink blink*) Men så en kväll tittade Jim på avsnitt nummer två i brist på annat att titta på, halvvägs igenom avsnittet hade jag också genom säkerligen trollkonst fastnat framför dumburken, och helt plötsligt var vi hooked och ungefär en vecka senare hade vi sett alla avsnitt hittills. Va?!

Så mina tidigare uttalanden ligger därav nu just i en marinad och jag planerar inmundiga dem senare ikväll tillsammans med ett glas cabernet sauvignon. Är dock inte lika såld på serien som många andra tycks vara, kan tvärtom störa mig på en hel del (jag menar KOM IGEN varför kallar ingen de levande döda kannibalerna för zombies?! TROVÄRDIGHETEN HALLÅ!), men den har absolut sina starka sidor… framför allt kanske spännande cliffhangers i s.g.s. varje avsnitt. Har förresten i mitt huvud döpt om serien till ”Look Who’s Walking!”* och skrockar gott åt det varje gång vinjetten snurrat. Så det är ett tips! Serien blir festligare så.

I förrgår började vi titta på The Fall med drottning Gillian Anderson, är glad att hon äntligen börjat få lite ordentliga roller och riktiga chanser (efter Scully, naturligtvis). Har bara sett två avsnitt hittills och de har definitivt varit sevärda, men jag tycker inte att den helt och hållet levt upp till förväntningarna ännu. Tycker inte att Gillian fått något egentligt tillfälle att glänsa ännu, samt att vissa scener känns irrelevanta; tror att bägge tu beror på att aningen för många karaktärer introducerades på en gång. Tror däremot att serien håller på att bygga upp alltsammans, spänningen stiger, intrigerna tätnar, relationsnätet snärjs åt, och så vidare. Ja, får se. Endast tre avsnitt kvar! Hoppas den slutar explosionartat. (Jag menar förstås metaforiskt. Nejtack till Tre Kronor-nödlösningar. )

Något jag tänkt på på sistone är att var och varannan tv-serie nu för tiden handlar om döden, på ett eller annat sätt. Mordutredare och mördare, samt några vampyrer. Döingar är överallt! (Eller inbillar jag mig? Beror det på mina egna tittval?) Genom Bones som var min sovserie några månader och The Walking Dead då så har jag fått ta del av en hel del förruttnelseprocess, t.ex. Vilket förresten är en annan något icke-trovärdig detalj i TWD — varför faller inte zombiekropparna sönder? Jag menar jag förstår att det måste vara så att zombiekroppar inte fungerar likadant som vanliga icke-zombie-kroppar, men jag kan tycka att det är lite slarvigt att inte förklara detta eller att inte ha karaktärerna att fundera på den frågan sinsemellan. Är ganska säker på att jag i rätt många skeden hade undrat/skrikit/vrålat/hulkat ”Varför självdör ni inte nångång då?!” efter att jag varit omgiven av zombies i några månaders sträck utan att de nånsin tycks avta i mängd eller kroppsdelar.

Och ännu på tal om Look Who’s Walking! då så brukar jag också tänka att ”walkers” översätts till ”fotgängare”. Fy fasiken så ruskigt. *viskar* Fotgängare. #nightmares