tre dagar i november

Det börjar med att jag ser en ung kvinna stå på knä utanför Citymarket, med handflatorna mot varandra, vädjan i ögonen och ur hennes mun ljuder en lågmäld upprepningen av ordet ”please”. Och det fortsätter med att jag inte vet vad jag ska göra. ”Strunta i henne”, är rådet jag senare får. ”Om vi ger dem pengar kommer bara fler”. Dem. Som att hon var del av någon gräshoppssvärm som utsänts för att kolla utfodringssituationen. Ett skadedjur som dräller in i stora flockar. Hela dagen tänker jag att den där unga kvinnan, hon är en person. En person.

Det utvecklas till en nervös liten diskussion om flyktingar. Vi är inte överens. Jag säger att alltid när flyktingpolitik dryftas så säger folk saker som ”de måste integreras i samhället” men att jag tycker att vi finländare, rent generellt, inte är så bra på att låta folk integreras med oss och att jag tycker det kunde göra oss gott att få lite mer övning. Jag tycks inte övertyga någon. Jag får starkt känslan av att om det är någon som anses ha sagt något opassande, så är det jag.

Jag läser att i Åbo firades Kristallnatten med ett flertal band som uppträdde. De kallade evenemanget Westcoast Hardcore Massacre. För att fira att det gått 75 år sedan hundratals oskyldiga människor mördades och tiotusentals fler fördes för att sakta mördas på koncentrationsläger. För att fira en massaker.

Jag läser också att Vasa stadsfullmäktige beslöt att ta emot 40 kvotflyktingar 2014, efter en lång diskussion och många omröstningar. (Att det ens uppstår en ”het diskussion” om 40 människor!) I artikeln läser jag ett par argument och jag blir mer och mer nedslagen trots att nyheten i slutänden var god. I slutet av texten nämns Ivanka Capova (gröna), som själv är flykting. ”Hon tyckte det var sorgligt att följa med diskussionen och påminde om att den handlar om människor som nu bollas fram och tillbaka”. Det är precis samma sak jag har tänkt på hela dagen. Att det är människor vi pratar om, personer, individer, livs levande och tänkande och kännande varelser.

Allt det där var bara en dag.

Nästa dag läser jag att ordföranden för Sannfinländarnas fullmäktigegrupp i Lieksa, Esko Saastamoinen, vill ha ”en ren möteslokal” eftersom ”somalier smutsat” den de nu använder. Blott genom att använda samma lokal i sin mänskliga, somaliska existens. En annan Sannfinländare säger att någon officiell ställning till saken inte tagits. En tredje Sannfinländare säger att Saastamoinen handlat tanklöst. Det är samma gamla ramsa igen.

Jag tänker att jag inte köper det längre, inte ett satans uns av det, att det längre skulle vara möjligt att personer som inte är rasister stöder det där partiet.

Den tredje dagen ser jag en artikel som berättar att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”. Förstår inte exakt varifrån denna uppgift kommer eftersom i artikeln presenteras endast fyra personer som del av undersökningen, varav precis hälften är invandrare. Finländarna, som båda jobbar med information i migrationsärenden, menar att de inte sett till främlingsfientlighet i Vasa. En av de intervjuade invandrarna verkar inte ens ha ställts en endaste fråga angående främlingsfientlighet eller ens trivsel i stan. När den andra utlänningen ställs frågan om han har råkat ut för rasism i Vasa, svarar han ”Rasism finns överallt i världen”.

Dessa uppgifter är tydligen tillräckliga för att besluta att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”.

Skojar ni eller?

Österbotten har alltid välkomnat invandrare och flyktingar, och det har inte förändrats säger de som jobbar med invandringsfrågor. Måndagens hetsiga debatt om flyktingar i Vasafullmäktige behöver inte vara ett tecken på ökad främlingsfientlighet.

Vad betyder ens detta? Att rasismen tycks finnas på samma nivå som den gjorde under gårdagen? Vad menas? Att det är något att ge oss själva en klapp på axeln för? För att vi antagligen står på precis samma ställe som förut?

Det är inget att fira.

Vi har t.ex. en gata i Vasa som heter Negerbyn och varje gång en namnförändring föreslås så uppstår en parad av (vita) provocerade och förbannade människor, inte sällan med argumentet ”så har den alltid hetat”. Jag har ett flertal gånger råkat på personer, Vasabor, som berättat att de av en orsak eller annan inte tycker om att ”utlänningar” kommer hit. Men att t.ex. några svenskar, irländare och andra utlänningar med ljus hy härstammande från ett i-land har flyttat hit, det är å andra sidan helt okej och t.o.m. något att vara lite stolt över. När jag gick med en mörkhyad kompis till en karaokebar här i stan blängde bartendern på henne då vi kom in. Då hon ville sjunga sa han att argt att det var för sent (det var det inte) och några minuter senare utan någon underhållning där emellan sjöng han istället själv den sista låten, en lång ballad.

Allt känns bara lite genomskinligt.

Ju mer jag tänker på den sista artikeln, desto tydligare blir det för mig att även den är så sabla skev. Den är säkert harmlöst ämnad att vara uppmuntrande, men jag förstår inte varför vi ska uppmuntras. I slutändan är den inte harmlös, den är alldeles för aktiv. Den smickrar, ursäktar, förminskar, generaliserar och den blundar. Alltsammans till fördel för oss, den vita, privilegierade människan. Så som vi är vana.

Och där står vi då. Kanske inte mer rasistiska än igår, men för fasiken inte mindre heller.

fujifilm instax mini 90 neo classic

20131228

För exakt en vecka sedan fyllde jag år och då fick min kamerasamling en oväntad men välkomnad och kär tillökning i gåva av Jim. Den skymtas där ovanför på det foto som är det första jag tog med den — en selfie, hah, där det trekantiga objektet på huvudet naturligtvis är en sorgepartyhatt (en kvarleva från Jims trettioårskalas för några år sen, faktiskt). Den är en Fujifilm Instax Mini 90 Neo Classic och vansinnigt perfekt. En direktbildskamera med snygg retrodesign (har alltid varit ytterst svag för silvertoppar), ett flertal behändiga inställningar så som bl.a. makro-, landskaps- och partyfoto, samt förstås den spektakulärt roliga dubbelexponeringsmöjligheten.

20131228_jl

Ja! Dubbelexponering! En funktion som testades på bild #2 och #3. Har dock inte riktigt lärt mig ännu hur mycket som fastnar på bild jämfört med vad som syns i sökaren, vilket är ganska självklart om ni tittar på hur ljusslingorna på Jims foto är placerade. På fotot av mig syns ännu ganska mycket av fönsterkarmen där högst uppe, det var inte heller meningen. Men det tar sig!

20140101_raketer

Hade också med mig kameran till raketskjutningen på nyårsafton för att testa bulb-funktionen, d.v.s. manuell slutartid, på denna mackapär max tio sekunder. Tog en annan bild först men klantade till det, det syns några ljusfläckar på den men är i stort sett meningslös. Inte helt oväntat, några sådana bilder får en räkna med, tänker jag, men lite störande är det förstås ändå. Den andra fyrverkeribilden blev dock mer lyckad, det är alltså den som är här ovanför. Jag hade inget stativ och inget att ställa kameran på heller så det finns lite rörelseoskärpa där, men åtminstone syns det klart och tydligt att raketerna är raketer! (Vilket alltså är ett klart framsteg, jämfört med bilden jag tog innan.)

Bildernas storlek är ungefär som ett kreditkort och det är så sabla gulligt att jag blir lite knäpp. Ser mycket fram emot att sätta igång med att fylla ett riktigt fotoalbum med bilderna. Fick också flera filmkassetter, så ni kan säkerligen förvänta er en del skannade sådana i framtiden.

Angående att fylla trettio så kändes det helt okej, måste faktiskt säga att jag hanterade det mycket bättre än jag trodde att jag skulle. Verkade innan inte helt långsökt att jag skulle drabbas av en enorm kris och lite krisade jag nog ett par dagar innan men sen tills själva födelsedagen hade det gått om. Skönt! Hade på något vis under de senaste månaderna tänkt på det så mycket också att jag egentligen redan kände mig som 30 år innan. På morgonen efter min födelsedag trodde jag dessutom ett ögonblick jag var äldre än jag var, då jag vaknade tänkte jag dystert och självföraktande ”Detta är min första dag som 31-åring och den inleds såhär” (hade lite katzenjammer), och sen insåg jag att jag ju var ett år yngre än så. Då blev det plötsligt jättekul att vara 30!

dj undermedvetandet

I förrgår, första dagen på det nya året, hade jag den här låten på hjärnan då jag vaknade:

Vet inte helt säkert varför, men det kändes bra! Den är lagom pompös och roande i sina saxofonriff och lagom nostalgideppig där emellan. Det kändes lämpligt för starten på ett nytt år, fick mig på gott humör. Tyckte att mitt undermedvetande skötte sig väl där. Bravo, hjärnan!

Igår, första arbetsdagen efter en veckas ledighet, en morgon efter ett ynka fåtal timmars sömn, hade jag istället den här låten på hjärnan direkt från det motsträviga uppvaknandet:

Ehh… Tyckte den gången att mitt undermedvetande skötte sig ganska drygt faktiskt. Kul, hjärnan, jättekul.

Idag vaknade jag igen med samma låt som igår spelande i huvudet, men efter ett par sekunder välsignades jag av en insikt som gjorde att låtvalet inte längre kändes hånfullt: Fredag!

Nu kan kan inte sluta undra ifall dessa låtar hade spelats i mitt huvud redan då jag sov eller om det var nån liten neuron som tryckte på play då jag vaknade, och varifrån de kommer, varför det är just de som dyker upp, och så vidare. Tänk att ens egen hjärna är så bortom ens kontroll.

fördubbla mödan, mödan fördubbla; heta kittel, sjud och bubbla

doubledoubletoilandtrouble

Nytt år, nytt början. Åtminstone här i min egen personliga bloggosfär. Har dammat av kitteln och ska blanda ihop en häxbrygd igen. Ingredienser? Sjökräks-öga och grode-hand, läderlapps-öga och hunde-tand. Huggorms-tunga, gaff af slå, ugglevingar, ödletå. Om Shakespeare fick bestämma, det vill säga. Det kommer han oftast inte få. (Det är också han som svamlat om att fördubbla mödan. Personligen har jag tvärtom tänkt att bryggandet ska gå superenkelt!)

Första i första. Hade påbörjat ett bloggtraditionellt summeringsinlägg av år 2013 under pausen, men hann tröttna. Sådana inlägg har ploppat upp på var och varannan blogg i cirka en månads tid redan och för stunden känns det bara inte som att jag skulle ha något nytt att tillföra de andra genomgångarna, sist och slutligen skulle jag upprepa samma plattityder som blivit sagda om alla andra år. ”Det fanns motgångar men lyckligtvis också medgångar”, ”I det stora hela var det ett bra år men hoppas att nästa år blir ännu bättre”, ”Det var ibland upp och ner som det brukar vara ibland”. Jag skulle hålla det personliga på ett lämpligt tryggt avstånd från ytan och jag skulle direkt försöka väga upp molltoner med lite dur. Det är en testad sak, det är tydligen så jag skriver genomgångar. Och det känns så överflödigt. Just nu känns det bara märkligt att blicka tillbaka på det som varit nu när något nytt precis nyss har börjat. Kan inte riktigt förklara det.

Under min bloggpaus har jag också hunnit med annat. Inget livsförändrande eller överväldigande men, ni vet, livet i allmänhet bara. Dock med några flera festligheter än vanligt, så som det brukar vara i slutet av året. Har t.ex. firat Karins trettioårsdag med överraskningskalas i Jakobstad. Lillajul firades i Petalax med glögg och nygräddade pepparkakor. Har lite i förskott firat min egen och lite i efterskott firat en kompis trettionde födelsedagar, samtidigt och tillsammans alltså, här i Vasa. Har semi-firat julen i Katternö, men mest med dåligt humör och insikten att jag varje år tycks bli mer kritiskt och avogt inställd till högtiden. Har firat juldagen i Kållby i goda vänners sällskap och med superb icke-julmat som ändå kändes julig (vilket jag menar på ett positivt sätt, trots min buttra julattityd!). Tillbaka i Vasa har jag sedan firat min egentliga trettioårsdag med födelsedagslunch, finfina presenter, utgång på kvällen och den årliga påminnelsen att inte förändras mycket. Några dagar senare har jag firat en supertrött nyårsafton och släpat ut min sömnbrustna lekamen några minuter innan tolvslaget för att titta på raketerna, även det i Vasa. Gör säkert några retrospektioner senare. Har alltid föredragit att carpa en gången diem ändå. (Snarare än nuet, menar jag. Jag är inte en sådan, vad ska vi kalla dem, dagsfångare kanske? Jag är inte en sådan dagsfångare, alltså.)

Jag har också hunnit tänka ganska mycket på bloggandet, dels på ett rent generellt plan men också vad som funkar för mig och vad som inte funkar. En av de vanligaste fällorna jag brukar fastna i är att jag skriver allt för långt och länge, att jag alltid på något vis försöker sammanfatta eller tänka ut något klart innan jag publicerar — ofta med resultatet att inläggen aldrig publiceras i.o.m. att de inte någonsin känns ”färdiga”. Ska försöka att strunta i det så bra jag bara kan. En annan sak jag verkligen ska försöka undvika är att blogga om bloggandet, blir vansinnigt trött och irriterad på mig själv då jag så ofta gör det. Detta inlägg är uppenbarligen ett undantag, men jag lovar att detta nybloggslöfte träder i kraft sen!

(Kanske dessa två ansträngningar är den där fördubblade mödan Shakespeare nämnde. I så fall kan jag gå med på den delen också.)

Avslutningsvis, ännu en sista sak jag hunnit med — att sakna bloggandet! Känns som en bra start.