skamlös klickbetning

20150227_endagienradikalfeministsliv

Min andra krönika för sevendays.fi publicerades idag och den bär den på-gränsen-till-oacceptabla klickbetstiteln En dag i en radikal feminists liv, och mer klickbetande än så kan jag bara inte tillåta mig själv att bli så surfar ni inte in på den kommer ni antagligen aldrig klicka er in på något jag skrivit. (Jag tänker pompöst att detta skall komma att dividera internet, i likhet med ”what color is this dress?”-klänningen.) I alla fall, krönikan handlar, hör och häpna, om radikala feminister och hur en dag kan se ut i deras liv. (Ni ser, den fyller sin funktion, den titeln.)

På tal om ingenting, fast ändå relaterat till krönikan, så har jag hela dagen haft samma fras ekande i huvudet: HE E FRIEDAAAAAN!

flopplistan

20150220

Där är jag då jag låtsas tänka. Fast egentligen dricker jag kaffe och lyssnar på Orlando. (Har alltså kommit igång med feministkalenderutmaning numero uno!) I alla fall, ovidkommande självporträtt hör väl till blogginlägg så de får vara här för att låtsasillustrera något jag tänkt på.

Jag försökte fylla i tyck-om-dig-själv-listan som cirkulerat i bloggosfären på sistone. Jag tyckte den verkade upplyftande och att tanken var god, men likväl gick det så att när jag själv skulle ta mig an den så började jag känna mig obekväm, och inte enbart på ett jantelagiskt sätt.

5 saker jag är bra på / 5 saker jag gillar med min kropp / 5 saker jag är stolt över / 5 saker jag är tacksam för

I den abstrakta tanken tyckte jag detta lät bra men när jag började fundera på konkreta svar till punkten ”5 saker jag är stolt över” så rann bara all pepp ur mig och istället sjönk jag ner i en stirrig apati och tänkte att för någon som mig, som tycks åstadkomma få saker, så börjar det kännas ganska gnatigt att så mycket i livet kretsar kring meriter och bedrifter. Och jag antar att vid det skedet tänkte jag inte ens på den listan längre utan snarare på vårt samhälle överlag, att vi är så prestationsorienterade och att allt verkar kunna mätas i olika skalor av framgång. Samtidigt som vi uppmanar varandra att inte jämföra oss med andra, att vägen till ens egen lycka ligger i en själv och ingen annan, så pågår en tyst men så gott som konstant tävling mellan oss. Vem har det vackraste hemmet, vem tar det tyngsta passet på gymmet, vem har flest följare på valfri social mediasajt, vem äter den trendriktigaste maten, vem jobbar på den coolaste arbetsplatsen, vem har den mest finkulturella smaken, vem reser till de mest exotiska ställena, och vem är mest sig själv och bryr sig minst i att tävla med andra — id est: vem är mest inspirerande för andras självförverkligande?

Jag vet inte, kanske är jag bara en jäkligt olycklig och inkomplett sate till människa, men jag tror faktiskt bara inte på att alla alltid bara tävlar med sig själva, som det brukar påstås. Jag fattar att viss tävlingsinstinkt är hälsosam, men ibland tycker jag att den här attityden är överallt. Jag står förstås inte heller utanför fenomenet. Jag kan t.ex. bli förbannat avundsjuk på människor som är bättre än mig på något jag själv vill vara bra på, och som följd barnsligt sur och knäckt, precis som att det faktiskt påverkade mig och min jäkla prestationsförmåga, det vad andra kan och kan åstadkomma. Jag suckar åt sportevenemang och andra former av tävlingar men nästan varje tisdag går jag på pubquiz och onekligen ligger en stor del av förtjusningen i att vi ibland vinner och aldrig hittills varit sämst, vilket definitivt snabbt skulle radera mycket av det roliga. Med andra ord är det absolut prestationsorienterat, det med.

Det är så sällan vi nämner misslyckanden och brister på ett rent sakligt, bekräftande plan. Vi ser ofta negativa aspekter omtalas på nätet men få gånger handlar det om våra egna tillkortakommanden, och jag tänker att som med det mesta annat så skulle det bara vara skönt med lite balans. Så inspirerad av en annan bloggtrendande lista, inte-listan, så kommer här en lista på saker jag har missat, aldrig gjort, inte kan, eller bara fan är en generell flopp på.

Jag har aldrig ätit sushi. Jag har aldrig åkt snowboard. Jag har inte sluppit in till den fotoutbildning jag sökt till två gånger. Jag har aldrig haft en konkret ”dröm” eller något ”mål i livet”. Jag är urusel på att fullfölja mina egna påbörjade projekt. Jag har sjukt låg stressnivå och blir knäpp direkt jag har fler än cirka tre saker som måste göras framför mig. Jag har inte tagit studenten. Jag har hoppat av fyra utbildningar. Jag kan knappt simma. Jag är sämre på finska än jag vågar erkänna. Jag mesar ur och tackar nej till de flesta möjligheter som öppnar sig, till stor del p.g.a. rädsla att göra bort mig. Jag är inte bra på att dansa eller att härma rörelser. Jag får ibland slängar av socialfobi med tillhörande svettig panikkänsla. Jag är pinsamt bedrövlig på att komma igång med hushållsarbete. Jag är slarvig och stökig. Jag har inte läst Fittstim. Jag har inte sett en endaste Indiana Jones-, Rocky- eller Back to the Future-film. Jag har inte heller sett The Dark Knight, Fight Club eller Brokeback Monuntain. Jag kan emellanåt rodna utav någon idiotisk pissorsak och känslan får mig bara att rodna ännu mer. Jag vet ungefär ingenting om historia, allt blir bara en sörja i mitt huvud. Jag vet ännu inte vad jag vill bli då jag blir stor. Jag har ganska många dåliga idéer, det här kan eventuellt ha varit en av dem… Men ääääh, sak samma. Ni vet kanske lite mer om mig nu, bara, och det är nog inte hela världen att informationen inte var sådan jag skulle placera i kategorin ”saker jag är stolt över”. Nä, orka prestera liksom, säger jag. Och det är väl en till sak: Jag är ganska loj också.

vrrr

20150219_catscan

Blev med skanner igår och kan rapportera att den fungerar finfint för att skanna katt med. Även Esmeralda tycktes idag förstå förtjusningen i ett sådant test, efter att under gårdagen ha uppvisat viss skepsis, och poserade helt blickstilla som ett catscanproffs.

Är löjligt lycklig över att ha en sån här pryl tillgänglig igen, fy kattsingen så här ska skannas bara jag klurar ut vad. Är ganska sur på Caspian för tillfället (jag trodde att han hade pottränats klart, men han drabbades av återfall), annars vore förstås nästa inskanningsobjekt givet. Nå, kanske nån annan dag då han inte först duktigt kissat i lådan för att en sekund senare springa iväg till sin egen sovplats byggd av kuddar och SABLA ODUKTIGT diarrébajsa där. Ack.

hjärtlig dag

bleedinghearts

Med en text som bär titeln En av killarna (och f.ö. är en gnutta relaterad till vänskap, dagen till ära) gör jag idag min debut som krönikör tillsammans med lanseringen av sajten sevendays.fi. Det är alltså en ny e-knutpunkt som utöver krönikor samlar poddar, bloggar, artiklar och annat. Blev mycket förvånad över hur mycket innehåll som fanns där redan, och mer kommer det naturligtvis bli, så där kommer ni nog inte finna några problem med att lätt och gemytligt fördriva tid om ni bara har den. Själv kommer jag bara att medverka lite nu som då — vi är i nuvarande tre krönikörer (Alfred och Nadia är mina partners-in-chronicles) och vi kommer på ett ungefär att turas om även om det nu i starten finns varsin krönika av oss trenne — och jag kommer förstås att länka till mina krönikor här från min blogg vartefter de publiceras på Sevendays. Men oavsett så tycker jag såklart att ni gärna kan hålla koll på sajten. Har inte så mycket annat att tillägga men önskar er alla, precis alla, en trevlig, fin, glad och hjärtlig vändag, och… surf’s up!

lapa lite sol

20150211_linesm

Igår anlände de rurala byborna Esmeralda och Caspian ända från Katternö för att lajva urbant hippt stadsliv, också känt som instängt, här i Vasa en tid. Det har gått ganska fint, de verkar inte superduperängsliga men nog ganska uttråkade och förbryllade. Någon av dem bajsade i soffan inatt så jag fick börja morgonen med att tvätta möblemangkuddar och sedermera försena mig till jobbet. Jag antar de är vana med annorlunda omständigheter så som 1) att toaletten ska vara i storlek med, typ, världen, och inte en ungefärlig skrivbordslåda, och detta innebär förstås att friheten var gravt begränsad helt plötsligt, samt 2) att toaletten ska vara typ jordig i både färg och textur, ej kristalligt vit med slumpartade blå stänk i hagelliknande formationer. Så jag har förståelse, det har jag. Jag är inte ens själv särskilt förtjust i den där soffan. Men roligare överraskningar har jag fått.

En av dem är t.ex. att dagsljuset har återvänt, alltså märkbart. Det blixtrar inte bara förbi nångång där mitt på dagen genom att grått molnfilter. Det är ljust då jag går till jobbet och skymmer då jag går hem. Nyss var det mörker mörker mörker (kvasiljus) mörker mörker mörker varje dygn och jag må då förvisso vara ett dunklets barn men nog är denna nya celestiala tillställning också ganska trevlig ändå. Omväxling förnöjer.