out on the wily, windy moors

Där runt månadsskiftet mellan januari och februari kändes min vintriga omvärld extra trist så jag pluggade i mina hörlurar och vandrade ut på de Yorkshireska hedarna genom två riktiga klassiker.

emilybronte_wutheringheights

Den första var Wuthering Heights av Emily Brontë, publicerad år 1847. Jag har i cirka tio år ägt denna som pocketbok och har vid ett par skeden försökt läsa den. Har aldrig kommit längre än ett tiotal sidor och har aldrig riktigt fattat eller orkat bry mig i vad som är på gång i boken. Men skam den som ger sig! Som ljudbok gick det betydligt lättare men eh, glad att äntligen ha det över men ett återbesök lär inte hända.

Som centralfigurer i berättelsen har vi Catherine Earnshaw och hennes fosterbror Heathcliff. När Catherines far dör ställer Catherins bror Hindley till det på det viset att Heathcliff tror att hans kärlek till Catherine inte är besvarad, så han gör det som vilket mogen man som helst skulle göra vilket är EN JÄKLA BIG DEAL AV DET I SMYG, och lämnar gården, utan att säga hejdå såklart. Många år senare återvänder han och ska förstås hämnas eftersom han är en pissråtta och håller Hindley skyldig för sina egna kommunikativa brister och underutvecklade känslospektrum. Folk är elaka, olyckliga, störande och själviska. Snipp snapp snut.

Jag förstår att det är en bok som litteraturvetare älskar, då den är en som skulle gå att analysera ut i det oändliga och faktum är att sånt gillar jag med — dessvärre var det också ungefär det enda jag gillade med den. Jag tyckte den var klumpig i sättet historien berättas av en utomstående betraktare till en tredje (fjärde?) part som har absolut noll anknytning till något förutom via ett hyresavtal, det gjorde att allt kändes distanserat och opersonligt. Den presenterar väldigt många personer för väldigt lite handling, plus att generationerna spinner på och på och alla liknar varandras mödrar eller fäder fast inte riktigt eller så bara till ansiktsdrag men tvärtom till kroppsspråk eller hårfärg och det blir både förbryllande och gnatigt. Jag kunde ha gillat den, och det stör mig så att jag märker att jag lockas av vissa detaljer men ändå blir allt bara så fel. Och Heathcliff måste för övrigt vara litteraturhistoriens mest överskattade ”romantiska hjälte”, alltså sorry tjejer och killar men om han på riktigt är er drömkarl så måste ni fan SKÄRPA ER. Skaffa lite självrespekt GENAST, spelar ingen roll hur, bara GÖR DET. Jag blir OROLIG ju. Liksom ÄR DU GIFT MED EN DÖMD MÖRDARE ÄNNU ELLER KOMMER DET FÖRST SENARE I LIVET?

Näe, kan inte påstå att jag blev ett fan av den här boken. Jag gled bort i andra tankar ganska ofta då jag lyssnade på den och brydde mig för det mesta inte tillräckligt för att spola tillbaka då jag märkte att jag missat nån minut. Mitt förslag är att du håller dig till Kate Bush låt Wuthering Heights istället, den berättar en ungefärlig andemening i väldigt stora svepande drag och mycket bättre. Men om du känner dig (tål)modig så kan du ge boken ett försök, förhoppningsvis har min bedömning fått ner dina förväntningar en aning. Och jag menar, det finns säkert något i den och massor med människor har älskat och hyllat och läst den i snart 170 år… det är bara det att jag inte lyckades hitta detta något.

”I cannot express it; but surely you and everybody have a notion that there is or should be an existence of yours beyond you. What were the use of my creation, if I were entirely contained here? My great miseries in this world have been Heathcliff’s miseries, and I watched and felt each from the beginning: my great thought in living is himself. If all else perished, and he remained, I should still continue to be; and if all else remained, and he were annihilated, the universe would turn to a mighty stranger: I should not seem a part of it. My love for Linton is like the foliage in the woods: time will change it, I’m well aware, as winter changes the trees. My love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath: a source of little visible delight, but necessary. Nelly, I am Heathcliff! He’s always, always in my mind: not as a pleasure, any more than I am always a pleasure to myself, but as my own being.”

franceshodgsonburnett_thesecretgarden

Jag kände ändå att jag inte fått nog av de brittiska hedarna riktigt ännu så då gick jag vidare till en annan klassiker, denna gång en barndomsfavorit som jag främst lyssnade på för att få något nostalgiskt och lättsmält som plåster på min besvikelse från den föregående boken. Jag pratar alltså om The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett, publicerad år 1911.

Trilska, taniga Mary bor i Indien då hennes föräldrar avlider och hon flyttar till sin morbrors gård i England. Mary är först sitt vanliga otrevliga jag men med tiden gaskar hon upp sig, lär sig att vara vänskaplig med andra människor, finner ett intresse för naturen, och snubblar över två mystiska saker — en berättelse om att nånstans ute på gården finns en övergiven trädgård vars grind alltid är låst, och gråt som hörs från ett av herrgårdens många rum om nätterna.

Jag har något minne av att då jag läste den här under barndomen så låg uppe och sträckläste den en natt för den var då så spännande och äventyrlig, så lätt att leva sig in i och otrolig. I vuxen ålder ställer jag mig en aning tudelad — å ena sidan tycker jag fortfarande att den verkligen har sin charm, men den kändes också pinsam emellanåt, t.ex. med denna ändlösa romantisering av the Yorkshire moors och vilka underverk det kan göra att andas dess hälsosamma luft, eller utdragna prisande av det de kallar ”magic” — men som egentligen bara är, öh, ni vet, biologi; frön som spricker, muskler som stärks — och hur fanatiskt de hänger sig åt tron på denna magi. Den flippar framför allt ur mot slutet men innan det gillade jag verkligen att lyssna på berättelsen, det kändes helt enkelt trevligt, vilket inte ska underskattas. Framför allt så väckte den en längtan att ha en egen trädgård och det har jag egentligen inte känt innan, inte sen jag som barn läste boken sist och önskade att jag skulle snubbla på en egen hemlig trädgård. Så söker du inspiration för vårplanteringarna är The Secret Garden ett boktips för att komma på rätt humör!

Men mest handlar boken inte om trädgårdar utan faktiskt om terapi, både fysisk och psykisk sådan, och om att växa som person i takt med vårlökarna och att sen blomstra som rosorna i en hemlig trädgård, kanske.

”One of the new things people began to find out in the last century was that thoughts—just mere thoughts—are as powerful as electric batteries—as good for one as sunlight is, or as bad for one as poison. To let a sad thought or a bad one get into your mind is as dangerous as letting a scarlet fever germ get into your body. If you let it stay there after it has got in you may never get over it as long as you live… surprising things can happen to any one who, when a disagreeable or discouraged thought comes into his mind, just has the sense to remember in time and push it out by putting in an agreeable determinedly courageous one. Two things cannot be in one place.”

ta plats men sitt vackert

20140603

”Feminism is a socialist, anti-family, political movement that encourages women to leave their husbands, kill their children, practice witchcraft, destroy capitalism and become lesbians.”
PAT ROBERTSON har stenkoll

Eftersom det är den 8:e mars tänker jag naturligtvis på feminism, och på något som jag i efterhand tänker att borde ha varit min s.k. feminist awakening men som dessvärre inte var det. Istället blev det ingenting, i alla fall inte något jag analyserade desto djupare, jag såg det snarare som något att rycka på axlarna åt bara, acceptera det som hörande till kategorin c’est la vie, så som jag tror att många som inte (ännu) kallar sig feminister betraktar de flesta ämnena inom rörelsen. Det var bara en mening yttrad av en kompis, men något intryck måste den uppenbarligen ha gjort i och med att den stannat med mig.

Till saken: Under min högstadietid hade jag en kompis som alltid tycktes ha någon kille svärmande kring henne, och hon var också den första i kompisgänget som hade en riktig pojkvän. Alltså en som hon var officiellt ihop med, och sen gjorde slut med via SMS. (Hon var också den första i vårt gäng att ha en mobiltelefon.) Jag var själv opopulär bland det motsatta könet och ganska förundrad över hur det egentligen gick till att ”få killar att bli kär i en”. Det hade nämligen varit samma sak under en stor del av lågstadiet, jag hade en kompis som så gott som alla killar blev kär i och själv var jag någon överflödig sidekick bara. I alla fall, jag minns varken hur, var eller när det här kom upp men jag uttryckte min förundran åt min högstadiekompis och svaret jag fick var så klockrent och sardoniskt roat att att jag tänker på det ganska ofta, även om allt annat i konversationen — omgivning, tidpunkt, situation, övriga närvarande, och så vidare — har fallit bort sen längesen.

Hon sa ”Allt du behöver göra är att vara tyst men skratta så fort de säger nånting de tror är roligt fast det inte är det”. Det var tricket. Med andra ord: Visa inte din personlighet. Tänk på dig själv som en statist. (Klara inte Bechdeltestet.) Ta absolut inte plats, men signalera definitivt att du är intresserad av att fortsätta att inte ta plats. Smickra hans ego på det sätt som överför bestämt minst uppmärksamhet till ditt eget jag.

Det där var då i tidigare änden av våra tonår, och jag är säker på att det finns killar i den åldern som visst är nyfikna på någon tjejs personlighet, och att många av killarna som inte bryr sig speciellt mycket i valfri tjejs hjärna under ungdomen ändå växer upp till män som ser kvinnor som kompletta varelser, utrustade med tänkande organ utöver reproduktiva. Men om vi talar i generaliteter, som vi alltid gör när vi talar om sånt här, så låg det nånting i det min kompis sa då och det ligger nånting i det nu. Och jag fattar, alla gillar då någon stryker ens ego medhårs. Det som är uppfuckat är att det till stor mån är ungefärligt matchande min kompis beskrivning som vi kvinnor förväntas bete oss, för att inte anses påträngande, jobbiga, desperata, bitchiga, krävande — och detta sträcker sig utanför den romantiska sfären. Yrkeslivet är ett klart exempel. På grund av att vi kontinuerligt pressas in i en mindre roll än männens så har vi en lägre status i samhället.

Det är ungefär nu som en del av manligt kön brukar skynda med att komma till deras könsgelikars försvar, à la ”Har tjejerna inget egenansvar då?”. Men där svängs diskussionen till något helt annat, det handlar inte automatiskt om krig mellan könen bara för att vi talar om socialt konstruerade ojämlikheter mellan dem, och resonemanget är inte egentligen applicerbart ens. Det är inte okej att vi uppfostrar våra tjejer till att ta så lite plats som möjligt, forma dem till att vara ”snälla och duktiga” som eufemism till ”lugna och tysta” när de är unga, håna och förakta dem om de höjer sina röster när de är äldre, och paradoxalt nog på samma gång ändå sätta krav på dem att ta för sig och sluta sjåpa sig och hävda att de får skylla sig själva om de inte lyckas med det. Frågan ”Har tjejerna inget egenansvar då?” är mer del av problematiken än lösningen.

Det är förstås samhället i helhet som bär ansvaret, men vi måste likväl kunna prata om att män, i allmänhet, har en slags förkörsrätt i det — utan att svänga det till att kvinnor har sig själva att skylla för att de inte tar för sig bara, eller att feminister bara är förbittrade över sina egna misslyckade liv, eller att det är orättvist att prata om kvinnoförtryck då det faktiskt finns förtryck som drabbar män också, eller att det är lögn att prata om att män har en viss förtur då ”jag minsann aldrig har märkt av någon så då kan den inte finnas”. Och så vidare. Sådana invändningar är inte lösningen, de är bara ännu en grad av själva problemet.

Och när vi försöker göra något åt situationen genom att prata, bollplanka, debattera och genom att skriva artiklar, göra konst, studera genus, undersöka populärkultur, göra musik, rita serier, analysera medier, arrangera demonstrationer, stöda kvotering, uppmuntra andra att lyssna/läsa/titta på verk av kvinnliga musiker/författare/regissörer, kritisera sånt som befäster patriarkatet, säga ifrån när något är sexistiskt; med andra ord genom att be om, kräva och helt enkelt TA PLATS som en del brukar hävda att vi måste lära oss göra för att komma nånvart — ja, då möts vi mer ofta än sällan av mothugg, irritation, personangrepp, förlöjligande, aggression, förakt, hot, hat och upplysningen att vi inte då heller har gjort rätt.

Aha, okej. Så berätta gärna, hur i helsike är det tänkt att vi ska göra då?

lights so low and glare in your eyes

widowspeak

Tänkte att musiktips kunde vara något, i.o.m. att jag själv är på jakt efter för-mig-ny musik så kanske nån annan är det också. Efterlyste musiktips på Facebook förra veckan, fick in en del tips som jag tänker att jag kan gilla men har inte kommit mig för att kolla upp om det är så ännu. Har istället lyssnat på en hel del Widowspeak på sistone, igår var de så gott som konstant på repeat, om inte på Spotify så åtminstone i mitt huvud. Nu tror ni kanske att det skulle vara tillräckligt? Men nej, har fortsatt lyssna på dem även idag. Ni har kanske hört deras cover på Chris Isaaks Wicked Game och eventuellt noterat nån av deras låtar i American Horror Story, Revenge, Catfish, Witches of East End, Awkward., The Secret Circle, ja, ni märker ju trenden. De gör uppenbarligen nånting rätt.

Deras drömska, westernvibbade shoegazeartade indierock skulle egentligen vara mer lämplig för varma sommarnätter, men det är åtminstone ganska lätt att låtsas så med Widowspeak i öronen.

Igen: Spotifylänken!

hokus pokus

stwcauldron

Helt plötsligt hade det gått tre veckor sen senaste blogginlägget; mars är här nu, dagarna har börjat bli märkbart ljusare, fågelsång hörs från trädtopparna, hissen luktar ofta blöt hundpäls, på innergårdarna sicksackas det mellan vattenpottarna, och för att uttrycka det så som vi gör varje år runt den här tiden: våren är runt hörnet. Jag har försökt skriva ett inlägg i ganska exakt en veckas tid men jag är fortfarande generellt orkeslös, försoffad, lättdistraherad, okoncentrerad, resignerad, irritabel och benägen att kasta in handduken. (Obs! Skittråkigt att vara sån, rekommenderas ej.) Men jag knaprar i mig vitaminer och mineraler och tänker att bara jorden kommer lite längre i sin omloppsbana så måste det bli bra.

Drack för en stund sen min femte smoothie den här veckan, denna med granatäpple, passionsfrukt, banan, persika, kokosmjölk, mandelmjölk, yoghurt, kiwi-guava-juice, ingerfära och honung. Samt linfröolja för omega 3, 6 och 9. Igår blev det en på buskblåbär och grönkål, bl.a., kryddad med ingerfära och kanel. Det är möjligt att mina återkommande vitaminbomber redan har börjat ge resultat, kände mig piggare i morse och inte lika manglad ikväll. Häxbrygder! Vars verkan tyvärr har tynat vid det här laget, men jag tar vad jag får och klagar icke. För en gångs skull, #blinkblink.

crappy diems

Jag avskyr att vara den personen som stirrar på textrutan och försöker inleda ett inlägg på ett flertal misslyckade sätt och varje gång radera meningen och sen stirra i några sekunder till, bli oroväckande frustrerad på sig själv, sen öppna en annan flik där hen slösurfar planlöst eller ödslar tid på spel på fejjan. Likaså avskyr jag att vara den personen som gång på gång upprepar sin uttjatade klagosång i sin blogg, meeeen likväl tycks jag passa bägge signalementen till punkt och pricka. Det skulle vara lättare att komma överens med att jag är så oproduktiv och förutsägbar här om det var så att jag åtminstone fick något uträttat i det verkliga livet, som folk tycker om att kalla det, men tvärtom är jag ännu mer poänglös där. Jag vaknar motsträvigt på mornarna, går till jobbet, går hem, gör ingenting tills jag går och lägger mig men inte kan somna. Och under hela tiden är jag trött. På jobbet kan jag ibland sitta och vänta på att få gå hem i vad som känns som timtal, och sen när klockan slår fem och jag kliver upp från stolen så känner jag istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Liksom: Vad är det för vits? Den här dagen och min minimala energiranson är för fan redan förbi ändå. Sammanfattningsvis kan vi säga att jag är helvetes trött på att vara helvetes trött. Jag märker att denna trötthet håller på att göra mig seriöst förbittrad — jag blir på skitdåligt humör av att tänka på den och hur jäkla fräckt det är att den ska drabba mig, men sen å andra sidan så gör det mesta mig på skitdåligt humör på sistone. Kan väl med ganska hög säkerhet förmoda att det går hand i hand det där. Så anyway, kommer bli jätteJÄTTEkul om det håller i sig!!

Nuvarande maskot, typ:

ihateeverything

Äsch jaja. Har kanske lyckats gnälla av mig lite nu. Återkommer en muntrare gång. #fäädijåma