Är mycket trött och öm i huvudet så jag kan inte garantera en fullständigt tydlig presentation av mina tankar men jag hade ju tänkt att jag inte skulle bry mig så mycket i sånt, alltså huruvida ett inlägg egentligen känns ”redo” eller inte, så: Jag hamnade häromdagen igen in på Hej Blekk!s Varför det heter feminism-inlägg, absolut läsvärt liksom alla inlägg brukar vara där, och då jag skummade igenom kommentarerna såg jag en del som ansåg att benämningen feminism, trots inläggets tydliga och välgjorda förklaring till varför det heter just så, ändå var ett misslyckat namn. Jag blev ganska trött, som jag ofta brukar bli då jag läser kommentarer på internet. Ni vet hur det är.
Någon minut senare kände jag mig något skyldig då jag tänkte på de gånger människor jag pratat med har sagt saker som ”feminism är ju ett ganska korkat namn på det” och jag har oengagerat hållit med de här människorna. Nickat och varit medgörlig. Skrattat och schasat bort ämnet. Så gott som alla gånger, ärligt talat. Dels för att jag inte orkat ta den diskussionen, för att det känns som en sån jäkla oväsentlig detalj (typ: är detta på riktigt allt du har att komma med, du ska seriöst tjata på namnet?), men också för att jag känt att jag inte kunnat förklara det helt och hållet och därmed inte heller förstås kunnat försvara det på ett övertygande och trovärdigt sätt. Ibland mesar jag ur för att jag inte vill ta vatten över huvudet — för att jag tänker att ifall att jag inte är kapabel till att berätta varför och hur något är på ett visst sätt, t.ex. varför det mejkar total sens att feminism fortsätter heta feminism, då kommer min inkompetens tolkas som en seger över feminismen och inte över min kunskap plus verbala/argumentativa förmåga. Och det orkar jag bara inte ta del av, så då axelknycker jag hellre bort såna frågor som i slutändan, och som tidigare konstaterat, kanske inte är speciellt jätteviktiga ändå.
Men då jag tänkte på de där kommentarerna så började något kännas så unket. Vi är väl alla överens om att feminismen är en rörelse som startade för att uppmärksamma och jobba emot kvinnans bristande rättigheter i samhället. Den eftersträvar ej att kvinnor ska besitta all makt, utan för att jämna ut diverse orättvisor mellan rätt och slätt människor, vilket även innebär att feminismen är verksam för mäns rättigheter, ja. Likväl så är fortfarande kvinnan i underläge i de flesta sammanhang och då feminismen fortsätter att huvudsakligen fokusera på sådana situationer, så som den alltid gjort, så kretsar den fortsättningsvis främst kring s.k. kvinnofrågor.
Nu vet jag inte om det här kanske är något som diskuterats redan (blir dessutom lätt osäker då jag inte har nån källa att falla tillbaka på, hjälp), men hur som helst så tänker jag att när någon säger typ ”En del män diskrimineras faktiskt också och därför tycker jag det ska heta jämställdism” och annat i liknande anda så är det i sig ett klart tecken på att feminismen behövs och bör fortsätta heta likadant. För mellan raderna där läser jag att personen i fråga i princip anser att vi ska korrigera oss enligt den patriarkala strukturen där mannen väger tyngst; där hans erfarenheter skriver reglerna, dikterar normen och ritar bedömningskurvan. Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. Typ. Ganska knäppt, va? Ja jösses. Nejtack, helt enkelt. Tror bestämt jag fortsätter kalla det feminism bara.
(PLUS ATT i fortsättningen också försöka våga att försöka förklara varför, förstås, om nån ifrågasätter eller frågar. För plötsligt känns den som en ganska viktig fråga ändå?)
