lapa lite sol

20150211_linesm

Igår anlände de rurala byborna Esmeralda och Caspian ända från Katternö för att lajva urbant hippt stadsliv, också känt som instängt, här i Vasa en tid. Det har gått ganska fint, de verkar inte superduperängsliga men nog ganska uttråkade och förbryllade. Någon av dem bajsade i soffan inatt så jag fick börja morgonen med att tvätta möblemangkuddar och sedermera försena mig till jobbet. Jag antar de är vana med annorlunda omständigheter så som 1) att toaletten ska vara i storlek med, typ, världen, och inte en ungefärlig skrivbordslåda, och detta innebär förstås att friheten var gravt begränsad helt plötsligt, samt 2) att toaletten ska vara typ jordig i både färg och textur, ej kristalligt vit med slumpartade blå stänk i hagelliknande formationer. Så jag har förståelse, det har jag. Jag är inte ens själv särskilt förtjust i den där soffan. Men roligare överraskningar har jag fått.

En av dem är t.ex. att dagsljuset har återvänt, alltså märkbart. Det blixtrar inte bara förbi nångång där mitt på dagen genom att grått molnfilter. Det är ljust då jag går till jobbet och skymmer då jag går hem. Nyss var det mörker mörker mörker (kvasiljus) mörker mörker mörker varje dygn och jag må då förvisso vara ett dunklets barn men nog är denna nya celestiala tillställning också ganska trevlig ändå. Omväxling förnöjer.

feministkalender: betty friedan

bettyfriedankollage

Den fjärde februari år 1921 föddes Betty Friedan i Illinois och tidigt intresserade hon sig för det skrivna ordet, samt att ta kontroll över det. Då elevtidningen på hennes high school avvisade hennes kolumn så startade hon med sina vänner istället ett eget magasin. I college blev hon chefredaktör för dess tidning år 1941, hennes ledare var överlag mer politiska än tidigare och skapade ibland kontrovers, ofta genom hennes starka ställningstagande mot krig. Hon fick ett stipendium för psykologistudier på universitet och blev samtidigt mer politiskt aktiv och umgicks med marxister varav många t.o.m. undersöktes av FBI. Efter att hon lämnat universitetet jobbade hon som journalist för bl.a. vänster- och facktidsskrifter, en av dem fick hon sparken från eftersom hon var gravid med sitt andra barn. När jag läser om hennes bakgrund, hennes intressen, erfarenheter och fixarattityd, så känns det självklart att hon är den som ligger bakom feministlitteraturklassikern The Feminine Mystique, publicerad år 1963. Vem annars?

“In almost every professional field, in business and in the arts and sciences, women are still treated as second-class citizens. It would be a great service to tell girls who plan to work in society to expect this subtle, uncomfortable discrimination–tell them not to be quiet, and hope it will go away, but fight it. A girl should not expect special privileges because of her sex, but neither should she ”adjust” to prejudice and discrimination.”

Den feminina mystiken anses av många vara vad som satte den andra vågens feminism i rörelse i USA. I den presenterar Friedan sig själv som en deprimerad hemmafru som hoppade av skolan som nittonåring för att gifta sig och uppfostra barn. Hon menar att det starka hemmafruidealet lurade kvinnor till att tro att de endast kan finna lyckan i hemmafruandet, samt att dessa föreställningar tvingade dem att upptäcka sin identitet enbart i förhållande till sin familj. Grunden till boken dök egentligen upp när Friedan gjorde en undersökning bland sina forna klasskamrater från college och hon märkte att många av hemmafruarna var olyckliga i sina situationer. Hon kallade detta för ”problemet utan namn”, men nu refererar vi ofta till det som hemmafrusjukan.

“Who knows what women can be when they are finally free to become themselves? Who knows what women’s intelligence will contribute when it can be nourished without denying love?”

Friedan skrev också fem andra böcker, samt flertalet artiklar förstås, men min självutmaning för denna februarilucka i feministkalendern är naturligtvis att läsa den bok jag pratat mest om här, Den feminina mystiken. Det finns mycket annat värt att noteras, t.ex. att år 1966 var Friedan en av grundarna till National Organization for Women, numera världens största feministiska organisation. Hon var en aktivist i dess sanna aktiva innebörd och på engelskspråkiga Wikipedia finns gott om information om många åstadkommanden och engagemang. Hon beskrivs ofta som påstridig och ohyfsad och jag tänker att dessa porträtteringar verkar gå så väl hand i hand med nedanstående citat och kvinnorollen i det. År 2006, på sin 85-årsdag, avled Friedan av hjärtsvikt i sitt hem.

“The feminists had destroyed the old image of woman, but they could not erase the hostility, the prejudice, the discrimination that still remained.”

hur mår ni?

20150131_kahvia

Detta var i lördags, då hade jag sovit cirka tio (!!) timmar. Var då utvilad för kanske första gången hittills i år — DRÖMSKT — även om jag vaknade utan kaffe i hemmet, en situation som inte var alldeles behaglig. Gick till R-kiosken i ett töcken och köpte den största kaffemuggen de hade som likväl var för liten och för svag. Inatt har jag istället sovit knappt alls och allt extrastarkt dubbelespresso jag har hällt i mig har mest bara gjort mig darrig, så idag gick jag i ett annat slags töcken till Citymarket efter jobbet för att handla mat, men kom ut därifrån med hälften av varorna ur kategorierna sminkprodukter och doftljus. Olika sorters töcken kräver olika sorters pick-me-up.

Har i övrigt varit något i obalans på sistone, inte helt omöjligt så men nog tillräckligt för att jag ska ha på känn att jag varit det, så jag antar det betyder att det har jag. Av och an. Generellt glad, glad-ish eller åtminstone okej, men med en sån låg tröskel till att det ska slå över till vresig med en extrem lättretlighet. Minns ännu med viss (antagligen ohälsosam) upprördhet när jag åkte buss norrut för ett par veckor sedan och någon hade den obegripliga fräckheten att sitta och högljutt NÄSVISSLA utan att göra något åt det. Under åtminstone en timmes tid. Ondskans furste giv mig styrka. Tänkte ungefär att den personen borde tvingas kliva av, direkt, abrupt och helst på något vis retroaktivt också. Eller att jag själv borde dramatiskt och drastiskt slänga av mig i farten bara för att make a statement och — två flugor i en smäll — undfly tortyrhelvetet.

Men annars mår vi bra! Eller, ja, jag menar, ibland griper ju Skräcken ett hårt tag om allt innanför min hud och vrider om det som en äcklig disktraska som legat på bottnen av diskhon tillsammans med lite matrester i en veckas tid och jag känner all kall slemmighet bara liksom klämmas ut mellan fingrarna på Skräcken och glida mot insidan av mitt skinn så jag ryser till av både kylan och obehaget, och då dras jag naturligtvis med och drabbas av pur ”LIVET D:”-panik en stund innan jag inser att nä-nä-nä såhär gör vi inte här, här förtränger vi saker. Så då gör vi det och väljer att istället exempelvis fundera på varför vi plötsligt känner oss dragna till att identifiera som plural.

Men i alla fall… Annars mår vi alltså bra! (Ni då?)

feministkalender: virginia woolf

I höstas hade jag någon idé om att göra en feministkalender men sen hände saker och jag kom aldrig längre än att sammanställa bilden av januariflickan, Virginia Woolf. Känns dumt att ändå inte försöka göra något av det, så i sista minuten beslöt jag att ta det vartefter det kommer och låta det här feministkalenderprojektet utvecklas åt vilket håll det vill. Klart är i alla fall att jag ska lyfta fram en feminist varje månad, och förhoppningsvis inte vara lika sent ute de resterande elva månaderna av året. Överväger att göra det till någon typ av (själv)utmaning, vad det gäller Woolf så ska jag definitivt under årets lopp läsa ett eller flera av hennes verk — något jag hittills inte gjort!

virginiawoolfkollage

Virginia Woolf föddes i London den 25:e januari 1882 och debuterade trettiotre år senare med The Voyage Out, en tämligen traditionell roman fast med en kvinnlig huvudperson. Efter det började hon att experimentera med romangenren, t.ex. i Jacob’s Room (1922) genom att låta andra personer beskriva huvudpersonen Jacob, från hans barndom till hans död. I den välkända Mrs. Dalloway (1925) skildrar Woolf istället för en nästan hel livstid bara en dag av Mrs Dalloways liv, och under den dagen dyker olika karaktärer upp för att senare vävas ihop. För en komplett bibliografisk lista, kolla t.ex. Wikipedia.

“As long as she thinks of a man, nobody objects to a woman thinking.”

Särskilt nyfiken är jag på Orlando (1928), vilken beskrivs som en lekfull fejkbiografi på en historisk figur som är odödlig, ålderslös och ändrar både kön och identitet då det faller hen in, samt A Room of One’s Own (1929), en förlängd essä som baseras på föreläsningar hon gjorde på två women’s colleges, och vilken trots att den brukar både en fiktiv berättare och en fiktiv berättelse ändå klassas som ett icke-fiktivt verk. Essän ses generellt också som en feministisk text genom sina argument för utrymme för kvinnliga författare inom den litterära traditionen som hon hävdar befinner sig under en patriarkal dominans. (Citaten i bilden ovan är hämtad ur just denna essä.)

“A woman knows very well that, though a wit sends her his poems, praises her judgment, solicits her criticism, and drinks her tea, this by no means signifies that he respects her opinions, admires her understanding, or will refuse, though the rapier is denied him, to run through the body with his pen.”

Woolf led av depression och den 28:e mars 1941 fyllde hon sina fickor med stenar och vadade ut i ån nära sitt hem. Hennes kropp hittades tre veckor senare och hon begravdes under ett träd i trädgården till huset där hon hade bott med sin make.

“When, however, one reads of a witch being ducked, of a woman possessed by devils, of a wise woman selling herbs, or even of a very remarkable man who had a mother, then I think we are on the track of a lost novelist, a suppressed poet, of some mute and inglorious Jane Austen, some Emily Brontë who dashed her brains out on the moor or mopped and mowed about the highways crazed with the torture that her gift had put her to. Indeed, I would venture to guess that Anon, who wrote so many poems without signing them, was often a woman.”

två försynta undringar

scan10009

1. Skulle det vara jättekonstigt att jag klippte den här frisyren igen? (För helt seriöst har mitt hår aldrig igen sett i närheten av lika coolt ut och hur mycket jag än önskar att det vore det, så är detta inte ens en underdrift.)

2. Ska jag faktiskt nu redan vara så gammal att jag tagit till mig vanan att titta på en ~25-år-gammal bild och fundera att det var då jag peakade? (För ärligt talat känns det som att det går gaaanska till överdrift.)