Hallå hållbarhetsveckan denna vecka 39

Vet ni jag hade publicerat detta inlägg i lite annan form förra veckan men jag stod inte ut. Men idag börjar hållbarhetsveckan och då hör det liksom hemma lite bättre. Det låter idiotiskt när det kommer från en bloggare, men jag kände mig bara för jävla självupptagen innan. Som jag oftast gör när jag tar bilder på mig själv och när jag tänker att jag ska börja fota ”vad jag har på mig” mer. (Pytteviolinen spelar för mig!!) Men när andra gör det tycker jag det är najs att ta del av.

För övrigt har jag alltid så gott som samma outfit, har jag börjat kunna iaktta. Jag håller på att bli en sån bekvämlighetsmänniska. Jag har till och med hittat ”mina” trosor och ”mina” strumpor som jag köpt fler par av samma av och de är allt jag vill använda nu för tiden. (Jamen gud SNILLEvibben på det va? Haha.) Övriga plagg följer också en återkommande mall. Höga byxor, enkel överdel, ibland t-shirt med kofta, ibland skjorta med knappar, ibland tröja som på bilden. Jag orkar liksom inte krångla till det.

Men vi zoomar in lite ändå. Allt, förutom skorna, är loppat. Nygamla gråsvarta Bee Gee jeans; askgrå Benettontröja i vad jag gissar är lammull och kanske lite kashmir; och mörkaste mörkblågrå kappa från inhemska Kestilä, om än tillverkad i Tjeckoslovakien. Allt från forna årtionden, t.om. New Balance-modellen 574 härstammar från 80-talet, även om just mina är fjolårsnya. Använder dem verkligen HELA tiden. Utmärkt price per wear på samtliga plagg.

Idag är det alltså första dagen på Hållbarhetsveckan och då passar det ju fint att fundera på sånt. Fast i ett försök att parera den självgoda tonen så ska det erkännas att jag ärligt talat inte gör det själv så himla aktivt (läs: nästan alls), utan ett lågt price per wear är snarare något som kommer på köpet — heh heh no pun intended — eftersom jag försöker att köpa alla mina kläder second hand. Det är roligare och förmånligare så och annars får jag dessutom köpskam, vilket kanske inte är en så dum sak att ha ändå, all things considered. Jag känner att jag verkligen måste kunna rättfärdiga de undantag jag gör, så därför rör det sig automatiskt om riktigt standardliga bruksplagg, bekväma trotjänare som fyller nåt glapp jag upplever att jag har i garderoben och som går att matcha med det mesta. Sånt jag kan ha när jag cyklar med barnen till dagis, går och handlar, leker i parken, sitter framför datorn, halvligger i soffan. Pajar en katt.

Egentligen är det min målbild även på loppis men där får jag ändå ta ut svängarna lite mer, jo där får jag till och med köpa nåt som inte är i grått nångång. YOWZA! (Fast som ni ser gör jag inte riktigt det ändå. Mer om det en annan gång.)

Fifty shades of grådaskigt

Jag gick på loppis för första gången på tre veckor och det var så himla härligt att jag hade svårt att slita mig. Släntrade omkring tills det började kännas pinsamt. Provade minst tio kanske femton plagg fast köpte bara tre av dem. En gråvit college, en grafitgrå jumper. Båda i bomull med några procent kashmir. Och en ljusrosa randig t-skjorta som jag tyckte såg lite sjuttiotalig ut och något sådant har länge legat högt uppe på min loppislista. Har ni också en sådan? Själv kör jag en kombination av både en mental och en mobil en. Att visualisera det man söker kan ju ofta hjälpa en att finna det, inget magiskt med det men man skärper sitt hököga lite. På samma sätt som om man letar efter något man tappat bort så ska man gärna upprepa för sig själv det man söker (t.ex. ”mina nycklar, mina nycklar, mina nycklar”) så att hjärnan håller koll på vad den ska skanna efter. I alla fall, skulle jag inte vara hemskt trött skulle jag ta bild på inköpen men egentligen är det inget särskilt, det är basgarderob, och ni missar inget. Ändå är jag nöjd med dem. Känns bra inför — vågar jag basic bitcha så här redan andra augusti? — hösten. Sensommaren. Whatever. I några dagar sörjde jag att de varmaste sommardagarna tycks vara förbi, men i går kväll provade jag några av mina fodrade jackor och nog har det nåt, att kunna klä sig i lager.

Sedan jag snöade in mig på färganalys och därmed fått det gång på gång berättat för mig att svart inte är min färg, så försöker jag övergå till mörkgrått som basfärg. Egentligen föll många pusselbitar på plats i och med den ”vetskapen” och på nåt sätt har det gett mig ny energi vad det gäller stilen, hur töntigt det än låter att bry sig i sånt. Jag har hur som helst alltid föredragit urtvättade svarta jeans framför helsvarta och sånt mejkar ju perfekt sens nu. Nu håller jag alltså hökögekoll på allt grafit-, betong- och titangrått. Samt i princip allt grådaskigt överlag.

Ett pack färgvärldar jag dras till:

Alla via Pinterest.

Ser fram emot att utforma höstgarderoben, det gör jag. Såklart via loppis. Annars är det ju ingen match ens. Ingen skattjakt! Och vad är då det roliga? Ja förutom fina kläder förstås, och de kan vi såklart äta när typ inget går att odla på planeten längre p.g.a. förbrukade resurser och ett överflöd av utsläpp. Tur!

Förlåt, är lite skärrad utav hur folk köper nytt bara. Min bubbla kolliderar emellanåt mot verkligheten. Gud vad människor shoppar, postar hauls, vad influencers delar adlinks, skapar köpsug. Skaver det hos er också eller är det bara jag som är känslig? Faktum är, oavsett, att vi shoppar för mycket. Jag läste någonstans att man kan köpa tre nyproducerade plagg om året, att fler än så bara inte är hållbart. Och det har förändrat mitt perspektiv på ämnet stil faktiskt: Snygga kläder i all ära men är de alla nyproducerade och nyinköpta till din garderob, så… njäe? Not a good look ändå va?

(Väldigt subjektiv fråga förstås men ändå, vi kunde komma överens om det.)

Färgpaletten och klädvården och loppisåret

Loppisåret 2022 är inlett och mitt första egna fynd är en stickad tröja, dock ej den på bild. För så fiffig är ✨jag✨ att då jag går in i ett provrum så tar jag bild på det jag hade på mig då jag spatserade in där, inte det jag faktiskt provar. Kul! Nej men saken var den att jag gillade min färgpalett mycket. Ville spara. Disigt och dovt blått (menar inte munskyddet, *ser* dem knappt ens längre), svalt beiget/greiget och som vanligt svart. Ge mig detta och dammigt rosa (som tröjan jag sedan provade och köpte) och jag har allt jag vill ha.

Den tröja som dock är på bild loppade jag strax innan julen, en yllekofta från Benetton. Jag har kanske vant mig mer med ylle nu sedan jag började fasa ur konstfibrerna (alltid för kvavt eller för kallt) för plötsligt tycker jag det nästan är skönt mot huden när det är aningen pickigt, liksom lite rivigt och strävt? När jag fyllde år förra veckan fick jag bland annat en avnoppare som jag ej ännu använt på koftan men definitivt ska, eftersom jag använder det här plagget cirka varje dag och det kommer bli allt mer uppenbart. Det blir hastigt tröttsamt att alla pratar i såna här termer den här tiden varje år, men: BLIR detta klädvårdens år? Jag är i alla fall ett verktyg närmare.

Helt säkert blir det i alla fall köpstrejkens år, för varför inte. Så gott det går kan man ju och det ska ni veta att det går för det mesta hur jäkla bra som helst så länge man är en kvinna i en normkropp. Menar inte att brasklappa utan mer att… eeh… manipulera antar jag? Nä men det är väl bara nåt att konstatera. Ibland när jag går på loppis vill jag bara SPY när jag tänker på alla mängder och åter mängder av kläder som samlas där och annanstans och ingen vill ha dem och nya bara tillverkas och tillverkas och tillverkas och vi köper och köper och tröttnar. Sen så blir jag själv inspirerad när andra shoppar garderob på loppis och gör det inte för att skoj- eller slentrianshoppa utan liksom gör det medvetet och målinriktat. Jag tänker att man behöver ju inte följa nyköpstoppet ultramegastrikt (raketstrikt, som Blenda skulle säga) men att man, gång på gång, ger det ett försök. Andrahand i förstahand, lyder parollen. Sen kanske vice versa nångång om situationen absolut (raket)kräver det.

Inte bli lack-lösning

Jag har nyligen tagit till att göra något jag gjorde i min ungdom också: blanda nagellack. Urvalet på nagellackshyllorna är cirka fyrtiosju gånger större nu än det var då, så kanske är det därför jag glömt att man kunde göra så här. Men fortfarande är det ju så svårt att hitta den där rätta nyansen. Så varför inte blanda? Ja, världens enklaste hack, varsågoda.

Man tar mycket färg på en nagellackspensel och låter den droppa ner i en annan flaska. Ett par till några droppar, beroende på. Sen stänger man och skakar om, ordentligt och länge. Granskar. Kanske testlackar. Är nöjd eller tillsätter fler droppar. Ni fattar! Då kan det till exempel bli så här:

  1. Lumene ursprungligen Rantaniitty. Samma som på mina naglar på bilden överst. Tyckte den var för tuggummirosaskiftande på mina naglar så jag försökte grådaska till den med svart men den blev då väldigt lila, och jag fick göra nyansen varmare med orangerött. Färgen blev mörkare än originalet och snarare än en dammig rosa som jag egentligen var ute efter så blev det istället nån slags rosewood-nyans. Vilket jag dock gillar! Så det ordnade sig.
  2. Essence ursprungligen Take me to heaven. Den var otroligt klar och lysande blå, och dessutom mer turkos än jag hoppats. Gjorde mitt bästa för att tona ner saturationen, ta bort grönsticket, och samtidigt hålla den ljusblå.
  3. H&M ursprungligen All about aloe. Blandade pyttelite blått i den här för att göra den snäppet svalare i nyansen. Det är en KNAPPT märkbar förändring, men ibland behövs det kanske inte mer.

Jag ämnar nu *korrigera* alla lack jag har som jag inte använder. Då behöver (”behöver”) jag inte heller köpa nya. Nu samlar jag dem alla i en stor rund plåtburk, merparten av dem i olika bordeaux och lila nyanser eftersom jag så länge sökt The One, men jag drömmer om att *ringa in* mina 5-10 perfekta favoriter och förvara dem i en mycket mindre ask istället. Jo jag vet, jag drömmer stort. Räknade de jag har nu, 35 stycken. Verkar onödigt. Absolut fler än mina naglar. Fnys.

Signaturlook: Himlakropp

När jag var ung hade jag cirka alltid en stjärna kring halsen. Alltså varje dag kanske från att jag var 15 tills att jag var… ööh nä men pinsamt länge? Förbi tonåren ändå. 21? 22? Stjärnan var absolut inte ”fin”, utan verkligen nåt billigt skräp typ köpt på en marknad kanske. Minns inte varifrån den kom. I oädel metall som absolut missfärgades på kanterna, men det brydde jag mig inte i då. Jag tyckte om den och lackade baksidan med nagellack bara. Jag har varit VÄLDIGT sen med att bry mig i vad som är ”äkta” eller anses ”fint”.

Jag har i dessa dagar inget signatursmycke, om man inte räknar med att jag har en ring i näsan, men det brukar folk inte märka. När jag känt nån i typ fem år brukar de plötsligt bara ”Va! Har du piercat näsan?!”. (Japp! Våren 1998!) Men det finns hur som helst tre halsband som jag så gott som uteslutande använt de senaste åren:

  1. Luna liten hamrad från svenska Feministsmeden. Fick den i födelsedagspresent av Alfred för några år sedan. I mitt tycke helt enkelt ett perfekt smycke, en diskret liten silverskärva som ibland blänker till.
  2. Sleeping moon från engelska Kimba, av återvunnet silver. Jag ville ha något minimalistiskt men speciellt, så varför inte ett runt, platt, slumrande månansikte? Relaterbar figur, känner jag. Charmades fullständigt.
  3. Stjärnbild från litauiska Ideal Collect, som numera tycks ha stängt butiken. Förgyllt och med tre gnistrande vita stenar, antagligen zirkon eller nåt annat inte så himla dyrbart. Ville ha en liten guldslant att efterapa en french girl-stil med och fastnade för denna gnistrande havsget, även känd som stenbock i zodiaken. Tror absolut inte på astrologi (skrev nästan zoologi, hade varit en spännande grej att misstro) och känner nästan aldrig igen mig i hur stenbockar beskrivs, men tycker att formen på stjärnbilden är snygg. Alltid nåt!

Är förtjust i dessa såväl till vardags som fest (och superfina Kalevala Kuutar när jag riktigt ordentligt vill markera tillfällets festlighet), och det är inte avsiktligt men jag tycks sannerligen dras till ett himlakroppstema i halsbanderiet — fortfarande! Lustigt hur det kan bli.

Ville visa halsbanden eftersom jag själv tycker det är så kul att dyka ner i folks smyckesskrin, men sedan bilden togs har mitt faktiskt börjat vänta tillökning. För ofta saknar jag något i storlek mellan de tre på bild, så för att fylla det hålet har jag letat på Etsy en tid. Jag gillar att köpa smycken där för man kan både hitta unika grejer och på kuppen stöda mindre företagare och deras hantverk. (Med det sagt får jag ändå införa halsbandsköpstopp nu. Nån gräns får det väl va.) Och nu har jag bestämt mig för detta från tyska Mair. Jag fastnade för just det smycket eftersom att ytan påminde om ett — 🥁 — månlandskap! Naturligtvis.

Himlakroppstema: Fortfarande intakt. 🌚