Färgpaletten och klädvården och loppisåret

Loppisåret 2022 är inlett och mitt första egna fynd är en stickad tröja, dock ej den på bild. För så fiffig är ✨jag✨ att då jag går in i ett provrum så tar jag bild på det jag hade på mig då jag spatserade in där, inte det jag faktiskt provar. Kul! Nej men saken var den att jag gillade min färgpalett mycket. Ville spara. Disigt och dovt blått (menar inte munskyddet, *ser* dem knappt ens längre), svalt beiget/greiget och som vanligt svart. Ge mig detta och dammigt rosa (som tröjan jag sedan provade och köpte) och jag har allt jag vill ha.

Den tröja som dock är på bild loppade jag strax innan julen, en yllekofta från Benetton. Jag har kanske vant mig mer med ylle nu sedan jag började fasa ur konstfibrerna (alltid för kvavt eller för kallt) för plötsligt tycker jag det nästan är skönt mot huden när det är aningen pickigt, liksom lite rivigt och strävt? När jag fyllde år förra veckan fick jag bland annat en avnoppare som jag ej ännu använt på koftan men definitivt ska, eftersom jag använder det här plagget cirka varje dag och det kommer bli allt mer uppenbart. Det blir hastigt tröttsamt att alla pratar i såna här termer den här tiden varje år, men: BLIR detta klädvårdens år? Jag är i alla fall ett verktyg närmare.

Helt säkert blir det i alla fall köpstrejkens år, för varför inte. Så gott det går kan man ju och det ska ni veta att det går för det mesta hur jäkla bra som helst så länge man är en kvinna i en normkropp. Menar inte att brasklappa utan mer att… eeh… manipulera antar jag? Nä men det är väl bara nåt att konstatera. Ibland när jag går på loppis vill jag bara SPY när jag tänker på alla mängder och åter mängder av kläder som samlas där och annanstans och ingen vill ha dem och nya bara tillverkas och tillverkas och tillverkas och vi köper och köper och tröttnar. Sen så blir jag själv inspirerad när andra shoppar garderob på loppis och gör det inte för att skoj- eller slentrianshoppa utan liksom gör det medvetet och målinriktat. Jag tänker att man behöver ju inte följa nyköpstoppet ultramegastrikt (raketstrikt, som Blenda skulle säga) men att man, gång på gång, ger det ett försök. Andrahand i förstahand, lyder parollen. Sen kanske vice versa nångång om situationen absolut (raket)kräver det.

Inte bli lack-lösning

Jag har nyligen tagit till att göra något jag gjorde i min ungdom också: blanda nagellack. Urvalet på nagellackshyllorna är cirka fyrtiosju gånger större nu än det var då, så kanske är det därför jag glömt att man kunde göra så här. Men fortfarande är det ju så svårt att hitta den där rätta nyansen. Så varför inte blanda? Ja, världens enklaste hack, varsågoda.

Man tar mycket färg på en nagellackspensel och låter den droppa ner i en annan flaska. Ett par till några droppar, beroende på. Sen stänger man och skakar om, ordentligt och länge. Granskar. Kanske testlackar. Är nöjd eller tillsätter fler droppar. Ni fattar! Då kan det till exempel bli så här:

  1. Lumene ursprungligen Rantaniitty. Samma som på mina naglar på bilden överst. Tyckte den var för tuggummirosaskiftande på mina naglar så jag försökte grådaska till den med svart men den blev då väldigt lila, och jag fick göra nyansen varmare med orangerött. Färgen blev mörkare än originalet och snarare än en dammig rosa som jag egentligen var ute efter så blev det istället nån slags rosewood-nyans. Vilket jag dock gillar! Så det ordnade sig.
  2. Essence ursprungligen Take me to heaven. Den var otroligt klar och lysande blå, och dessutom mer turkos än jag hoppats. Gjorde mitt bästa för att tona ner saturationen, ta bort grönsticket, och samtidigt hålla den ljusblå.
  3. H&M ursprungligen All about aloe. Blandade pyttelite blått i den här för att göra den snäppet svalare i nyansen. Det är en KNAPPT märkbar förändring, men ibland behövs det kanske inte mer.

Jag ämnar nu *korrigera* alla lack jag har som jag inte använder. Då behöver (”behöver”) jag inte heller köpa nya. Nu samlar jag dem alla i en stor rund plåtburk, merparten av dem i olika bordeaux och lila nyanser eftersom jag så länge sökt The One, men jag drömmer om att *ringa in* mina 5-10 perfekta favoriter och förvara dem i en mycket mindre ask istället. Jo jag vet, jag drömmer stort. Räknade de jag har nu, 35 stycken. Verkar onödigt. Absolut fler än mina naglar. Fnys.

Signaturlook: Himlakropp

När jag var ung hade jag cirka alltid en stjärna kring halsen. Alltså varje dag kanske från att jag var 15 tills att jag var… ööh nä men pinsamt länge? Förbi tonåren ändå. 21? 22? Stjärnan var absolut inte ”fin”, utan verkligen nåt billigt skräp typ köpt på en marknad kanske. Minns inte varifrån den kom. I oädel metall som absolut missfärgades på kanterna, men det brydde jag mig inte i då. Jag tyckte om den och lackade baksidan med nagellack bara. Jag har varit VÄLDIGT sen med att bry mig i vad som är ”äkta” eller anses ”fint”.

Jag har i dessa dagar inget signatursmycke, om man inte räknar med att jag har en ring i näsan, men det brukar folk inte märka. När jag känt nån i typ fem år brukar de plötsligt bara ”Va! Har du piercat näsan?!”. (Japp! Våren 1998!) Men det finns hur som helst tre halsband som jag så gott som uteslutande använt de senaste åren:

  1. Luna liten hamrad från svenska Feministsmeden. Fick den i födelsedagspresent av Alfred för några år sedan. I mitt tycke helt enkelt ett perfekt smycke, en diskret liten silverskärva som ibland blänker till.
  2. Sleeping moon från engelska Kimba, av återvunnet silver. Jag ville ha något minimalistiskt men speciellt, så varför inte ett runt, platt, slumrande månansikte? Relaterbar figur, känner jag. Charmades fullständigt.
  3. Stjärnbild från litauiska Ideal Collect, som numera tycks ha stängt butiken. Förgyllt och med tre gnistrande vita stenar, antagligen zirkon eller nåt annat inte så himla dyrbart. Ville ha en liten guldslant att efterapa en french girl-stil med och fastnade för denna gnistrande havsget, även känd som stenbock i zodiaken. Tror absolut inte på astrologi (skrev nästan zoologi, hade varit en spännande grej att misstro) och känner nästan aldrig igen mig i hur stenbockar beskrivs, men tycker att formen på stjärnbilden är snygg. Alltid nåt!

Är förtjust i dessa såväl till vardags som fest (och superfina Kalevala Kuutar när jag riktigt ordentligt vill markera tillfällets festlighet), och det är inte avsiktligt men jag tycks sannerligen dras till ett himlakroppstema i halsbanderiet — fortfarande! Lustigt hur det kan bli.

Ville visa halsbanden eftersom jag själv tycker det är så kul att dyka ner i folks smyckesskrin, men sedan bilden togs har mitt faktiskt börjat vänta tillökning. För ofta saknar jag något i storlek mellan de tre på bild, så för att fylla det hålet har jag letat på Etsy en tid. Jag gillar att köpa smycken där för man kan både hitta unika grejer och på kuppen stöda mindre företagare och deras hantverk. (Med det sagt får jag ändå införa halsbandsköpstopp nu. Nån gräns får det väl va.) Och nu har jag bestämt mig för detta från tyska Mair. Jag fastnade för just det smycket eftersom att ytan påminde om ett — 🥁 — månlandskap! Naturligtvis.

Himlakroppstema: Fortfarande intakt. 🌚

Experimentera med gammalt istället för att konsumera nytt

Det höstliga förnyelsesuget har infunnit sig i år igen och jag vill ta itu med ”min stil”. Denna sommar har varit särskilt utmanande att klä sig för, tycker jag. Till att börja med på grund av den extrema hettan få av oss är vana med. Sen är min kropp annorlunda än tidigare somrar och få plagg passar. Vantrivs i mycket annat. Och sen amningen då. Allt (ALLT) måste (MÅSTE!!!) gå att amma i. (Och gärna vara lätt att skölja fri från mjölkspyor.) Man utvecklar verkligen en kapselgarderob, det må jag säga. Har växlat mellan kanske tio plagg. Behändigt — om det inte var för det där med mjölkspyorna.

Så jag suktar alltså efter förnyelse. Gör jag kanske vid varje årstidsskifte? Men särskilt så här års, en rest från skoltiden. Vill testa något annorlunda, så i schemat för denna termin står det att denna svartklädda figur ska ta in mycket MER FÄRG, men då enbart DOVA (eftersom bjärta alltid förblir oanvända i min garderob) som förhoppningsvis ska gå att KOMBINERA med varandra. Ursäkta att jag ropar så ibland men jag försöker liksom framhäva ledorden. Med sådant i bakhuvudet på loppisrundan kan det till exemepel bli så här:

Duvblå len långärmad halvpolo från Monki.
Plommonlila proper hundtandsmönstrad blusjacka (?? ok grandma) från Kestilä.
För övrigt en euro styck. 😌
Hatar inte kombinationen!!

Usel bild men. Ni ser ju färgerna i alla fall.

En instakompis @vilsevals postade nyligen i sina stories om loppisklädernas tjusning, klädindustrins ohållbarhet och idén att nyproduktionsstrejka. Blev inspirerad och genast sugen att haka på. Det kändes framför allt verkligen välkommet med en vänlig knuff i riktningen mot att experimentera fram något nytt med gammalt, istället för att konsumera det samma gamla nya. Har själv köpt lite mer från vanliga butiker på sistone. Men nu får det vara slut på det! Andra hand i första hand! Det har många fördelar och jag tycker inte vi ska glömma att den kanske minsta av dem också är stor, nämligen att det är mycket roligare så.

Vi drar därför igång hashtaggen #loppbiten på insta för att dela loppisfyndande plagg, utstyrslar och inspiration. Consider this en öppen inbjudan att göra oss sällskap! ALLA MEEED! Det blir kul.

Fejs the mjuka sommarfejs

All denna tid som jag går omkrig här hemma och är varierande grader av risig, sminklös och sysslolös gör att jag tittar i speglar på ett annat sätt. Mer ofta som ett iakttagande än med avsikten att fixa till mig. Försöker typ komma underfund om saker med mitt utseende. Liksom, hur jag egentligen ser ut. På riktigt. Tycker det är svinsvårt att veta. Andras memojis ser ut som dem, men min kunde, hur jag än försöker, alltid vara typ vem som helst. Otroligt generisk i memojiform, utan att för den delen bli särskilt lik just mig.

Annat jag tänkt på, och det jag vill komma till, är naturligtvis färganalys. Har alltid varit svag för idén (är det ens 80/90-talsuppväxt som satt sina spår där?) och har börjat tänka på det mer igen sen Ellen nämnde det i förbifarten. Har haft detta utkast i opublicerat-mappen i några veckor när min kompis Anna i dag visade sina färganalysresultat, och jag insåg att ÄH va fan det är KUL med färganalys, fast det är ytligt och fåfängt och fånigt. Helt ärligt är det ju ofta PRECIS sånt som är ytligt, fåfängt och fånigt som ÄR kul *JUST* på grund av EXAKT de egenskaperna. Inlägget ska upp!

När jag var yngre — och aktivt skydde solen och färgade mitt hår svart — så ville jag gärna identifiera mig med vintern. Som bonus (?? njaeee) very nordic blackmetal va. Men sedan jag låtit mina naturliga färger återvända så har jag verkligen inte haft en jäkla aning. Har gjort detta test på colorwise.me fler gånger än jag vill erkänna. (Men absolut inte 100 omgångar eller så, som Anna sa, hade varit sjukt att hålla på så. Instämmer verkligen!!) Så här ser det till exempel ut då:

Jag är en ”soft summer”. Så har det visat sig, vid det här laget fler gånger än jag kan räkna. (Men absolut inte 100!!) Och om ni tittar längst ner till vänster så ser ni att den första färg jag rekommenderas undvika fan är… 🥁 svart! 🎉 Lol URSÄKTA MIG men hur oförskämt?? 95 % av min garderob de senaste tjugonånting åren bara.

I övrigt har jag omfamnat detta. Odramatiskt i sig när nyanser av blått och rosa ändå huvudsakligen utgjort det som inte varit svart då. Ja ja, det blir inte bättre än så här! En slags märkligt bekräftande besvikelse, på sitt sätt.

Annat i samma ytliga genre jag förresten kommit till insikt om är att mönstrat i regel icke är en klädsam vän till mig. Hur ska jag analysera detta då? Gör det mig till en morgon, dag, kväll eller natt? Skoja bara, det finns nog inte nåt sånt. (Men hhHHHMMmm don’t you kind of wish att det gjorde det ändå… I synnerhet om det fanns pengar i det för mig??)

Okej det var allt från mig denna gång. Räknar kallt (men mjukt och somrigt) med att alla testar och informerar om sina resultat i kommentarsfältet! Tack!