
Ibland vill man bara använda sin blogg för att säga: titta vad jag hade på mig en dag när jag gick på loppis och tänkte på nyköpstopp och den ljuva loppisjakten. ”Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt”-tygpåsen lånade jag av Alfred, som köpte den på Västerbottens museum i somras. Var det nån som sa statement piece?
På loppiset fyndade jag något som jag sökt en tid. Det är SÅ tillfredsställande att hitta det man letar på loppis. Och ofta så lätt också! Det överraskar mig fortfarande, att det bara händer. Kanske två, tre gånger tidigare har jag rotat i lådorna med börsar och småväskor, längre än så tog det inte innan plånboken dök upp. Oanvänd, liten och nätt, i svart skinn med en slejf, ryms i alla väskor och jackfickor. Inget mer speciellt med den, men precis vad jag ville ha, för blott en ynka euro.
I flera år har jag haft ett low-key-köpstopp. Följt devisen andrahand i första hand. Och eftersom det är så roligt att söka och hitta begagnat, och eftersom tanken på att köpa nytt numera ger mig sån obehaglig växande ångestklump i bröstet (haha…), så vill jag år 2023 greppa nyköpstoppet med hårdhandskarna på. Förra året nyköpte jag en baddräkt, en t-shirt, TRE (!) par byxor, ett par shorts. Knappast mycket, men jag måste fasen kunna bättre. Om nån, så just precis JAG! Loppisknarkarn! Lopparn. Odee loppo, EDEE LÖSI. Ni fattar. (Ingen kallar mig förresten de här sakerna och det är helt ok.)
Planen är att vara mer förutseende och framför allt ännu mer ihärdig på loppis/sajter, det är den roliga delen — den tråkiga är att också vara mer sträng med mig själv. Kanske överallt. Jag oroar mig litegrann för att jinxa det genom att berätta om det men det är bara larvigt. Det kan också locka att ursäkta sig själv i jämförelse med många andras hejvilda och skrupelfria köpvanor, men jag ska försöka att inte. Man kan ju jobba på sig själv istället (och döma andra mer i hemlighet).